BEAUTIFULONES

Det klagas en hel del på Facebook.

Jag förstår inte vad the big deal är. Okej, de äger rättigheterna till allt vi lägger upp, och de får sälja det vidare. Visst.

MEN!



De gratulerade mig i alla fall på födelsedagen, vilket jag tror är mer än vad min egen mamma gjort. (Jag är inte helt säker, hon kan förstås ha ringt och pratat med mig medan jag sov. Jag sov ju ändå till klockan tolv.)

Slutsats: Facebook älskar mig mer än vad mamma gör. Och det vill inte säga lite.



Hahaha.

Klockan är just nu 02:42, och jag har varit 24 år i 2 timmar och 42 minuter. 2:42. Nästan en palindrom (ett?). Eller, vi säger att det är en palindrom.

Klockan sju cyklade jag hem till Jakob på en lånad cykel. Det var sjukt obehagligt, eftersom jag är en riktig stadsunge som aldrig lärt mig att cykla, men fort gick det - så fort att jag faktiskt började fundera på att lära mig. Vad mycket tid jag skulle spara! Väl hemma hos Jakob förberedde vi kvällens filminspelning, och vid nio var det dags att ge sig ut på de folktomma gatorna.

Jag. Höll. På. Att. Frysa. IHJÄL.

Karaktären jag spelade skulle vara tunt klädd och frysa, men det blev lite för mycket method acting för min del. Fötterna blev till isklumpar och jag frös verkligen genom märg och ben. Vi spelade in tills jag bara inte klarade mer; då tog vi oss bort till McDonalds och jag klämde i mig ett McFeast & co och en äppelpaj - och sen, på't igen!

När bandet plötsligt tog slut, helt oförklarligt, gick vi hem till Viktor och tittade igenom allting. Och om jag får säga det här trots att jag är delaktig i projektet; HERREGUD VAD BRA DET BLEV. Jag är så nöjd så det går inte att beskriva. Fyra iskalla timmar kändes plötsligt så värt det. Vilken tur att jag har världens bästa grupp! Det kändes verkligen som vilken "professionell" filminspelning som helst jag varit på, förutom att den kanske var lite mer kreativ eftersom vi var väldigt begränsade utrustningsmässigt, och förutom att jag för en gångs skull hade något att säga till om trots att jag skådespelade.

Men vet ni? Jag ser verkligen gammal ut på filmen. (Okej, jag inser att allt är relativt, men ändå!) Jag gillar det på sätt och vis; jag ser mer cool än snygg ut, och det känns fint. Sedan är det förstås lättare när man är sminkad för att se sliten ut och dessutom ska spela förtvivlad (rödögd och jävlig); då har man ju en anledning att inte se superfräsch ut. Värre vore att försöka vara ursnygg och rolig och misslyckas, om man säger så.

24. För att citera min vän David när han precis uppnått denna ädla ålder:

"Det enda plus som jag kan se med detta är att min nuvarande ålder delar tilltalsnamn med den teveserie som räddade Kiefer Sutherlands karriär."

Word, David.

läsare om All I wanna do is ride bikes ...

måste bara påpeka att din beautifulones text, påminner väldigt mkt om absolutreklamernas textsnitt. www.evasanagustin.com/addb/2003/absolut2003_1.jpg Spelar väl ingen roll egentligen, bara satt o funderade på hur jag måste sett samma grej förrut och där hade jag svaret...

Haha, du har naturligtvis helt rätt! Vi hade en föreläsning igår om "ljud på nätet", och föreläsaren gick in på Absolut.com för att visa hur man jobbat med ljudsättningen av hemsidan. Det första jag såg när sidan kom upp var detta:



"Woooohoooooooo!"
Jag testade faktiskt att designa om bloggen helt utifrån den bannern (med undertiteln "Absolut blogg", naturligtvis), men jag gillar min nuvarande design och var inte helt säkert på att ironin skulle framgå, så det blev en uppdaterad banner istället. Tack för lånet, Absolut!

Okej, mycket är dåligt med både Facebook (de äger oss ju som bekant) och MySpace (eh, hallå) - men jag säljer hellre min själ till Ansiktsboken än MySpace av flera anledningar, men en väger över lite extra: Facebook kan i alla fall hålla koll på födelsedagar. Nu har jag fått gratulationer på MySpace varje dag i en vecka av bekanta och fullständiga främlingar, eftersom MySpace inte lyckats lista ut hur tusan de ska få fram att en person snart fyller år. (Jo, jag vet att det står ett datum, men det är ju ingen som fattar att det inte är dagens datum när det står "new birthdays" med blinkande färgglada bokstäver.)

I alla fall:
Det är inte min födelsedag.
Jag är inte 24 ännu. Inte förrän på onsdag.
Men tack i alla fall, MySpacevänner!

Västerbron, I HATE WALKING ON YOU.



|

Vi har rast från vår föreläsning om "ljud på nätet". Den är långt ifrån så illa som jag var rädd för, jag blev till och med lite sugen på det här med "ljudblogg", men jag ska försöka att hålla mig ifrån det. För er skull. Och för min, jag behöver verkligen inte fler projekt att engagera mig i!

Jag lyssnar fortfarande på Band of Horses. Önskar att jag slapp gå till skolan. Måndagmorgon, kan det vara annat än tungt? På schemat står det "Ljud på nätet (webradio, webspelare, komprimering etc)". Det låter inte som något för mig.

Nu ska jag äta gröt.


Väntar på tåget till Stockholm på fredagkvällen. Perrongen är tom. Tåget är en timme försenat.

Jag fick ett mail nyss; ett av de fina mail som då och då droppar in genom bloggen. Fredrik frågade bland annat om jag känner till Band of Horses, och nämnde specifikt två låtar från nya skivan "Cease to Begin". En av dessa är No one's gonna love you, som faktiskt råkar vara en av världens finaste låtar. Den kan ni lyssna på här, och det tycker jag verkligen att ni ska göra. Verkligen verkligen verkligen. Då blir ni lyckligare, tror jag.

Men nu är det jättesent, och jag måste sova mina tre timmar om jag ska orka med en ny vecka imorgon. Jobb jobb jobb, skola skola skola, mer jobb, mer jobb, mer skola, och så födelsedag mitt i alltihop.



And anything to make you smile
It is my better side of you to admire
But they should never take so long
Just to be over then back to another one

But no one is ever gonna love you more than I do
No one's gonna love you more than I do

But someone,
They could have warned you
When things start splitting at the seams and now
The whole thing's tumbling down
Things start splitting at the seams and now
If things start splitting at the seams and now,
It's tumbling down
Hard.

Anything to make you smile
You are the ever-living ghost of what once was
I never want to hear you say
That you'd be better off
Or you liked it that way

But no one is ever gonna love you more than I do
No one's gonna love you more than I do

Gå in och lyssna nu.

I förra veckan fick jag nöjet att svara på några frågor i samband med att Beautifulones utnämndes till Veckans Blogg på Salong K. En av frågorna och svaren löd såhär:

"Du har så himla mycket fina foton på din blogg. Vem är det som tar dem?
- Tack så hemskt mycket! 9 av 10 tar jag själv med stativ och fjärrkontroll, då och då tvingar jag min pojkvän att ta några. De bilderna går ofta att känna igen genom att jag har ett stort, urfånigt leende på läpparna, han har den effekten på mig..."

Bevis:












"Hej, jag är ett snällt och fint träd."


Tuffaste bären - som paprikafyllda gröna oliver, fast precis tvärtom!

Förresten: Varför låter alla svar man ger i intervjuer alltid så fruktansvärt pantade? (Bespara mig kommentarer som "därför att du är så fruktansvärt pantad", tack!) :)

Jag dansade med Angelica, någon slags tangoaktig pardans, vi virvlade iväg åt olika håll och utan minsta förvarning kände jag att det var dags att gå. Jag flög över dansgolvet, slet åt mig min jacka och min väska och pussade Peter på kinden för att han spelade så dansvänlig musik. Ut genom dörren, ut i natten.
Så hörde jag musiken från andra dansgolvet. Och plötsligt hade jag vänt på klacken och var på väg in igen. Vakten jag just passerat såg förvånad ut, och jag förklarade att jag
bara var tvungen att lyssna klart på låten som spelades.

Oh it's so funny to be seeing you after so long, girl
And with the way you look I understand
that you are not impressed
But I heard you let that little friend of mine
take off your party dress
I'm not going to get too sentimental
like those other sticky valentines,
'cause I don't know if you've been loving somebody
I only know it isn't mine
Alison, I know this world is killing you
Oh, Alison, my aim is true

My aim is truuuuuuue... och så började den, Låten av Låtar.

Ever since I was eight or nine
I've been standing on the shoreline...

Och jag var sjutton år igen och jag hade ju faktiskt på mig mina splitternya Broder Daniel-kängor, och jag stampade och dansade, ensam på det nu fullt upplysta dansgolvet. Jag dansade och jag sjöng och jag njöt och jag drömde mig bort, jag sjönk ner på knä vid högtalarna för att få in varenda ton i min kropp, "I've got nooothing, nothing to waaaait foooooooooooooor... NOTHING TO WAAAAIT FOOOOOOOOOOOOR..."

När sista ackorden tonade ut var jag redan på väg ut genom dörren. Lycklig.

Och jag tänkte, och jag tänker fortfarande, att det finns någonting som är fint med att Marcus flyttat ifrån mig. Att dela "you die when you're young, you die when you're yoooouuuung" med honom hade varit ultimat, men...

Jag klarar mig faktiskt själv. Också. Med honom, men också ensam.

Under dessa veckor i ensamhet har något hänt. Jag har fått förmågan att trivas i mitt eget sällskap. Och det, kära vänner, det är stort. Lite som att jag varit halv i hela mitt liv, och plötsligt - vid 24 års ålder minus sex dagar - faktiskt blivit hel. För att bli hel handlar inte egentligen om att hitta en andra halva som passar perfekt, utan att hitta den här halvan och fortfarande vara hel när han är många mil ifrån en. Att lägga sig ner på knä vid en högtalare och vibrera i hela kroppen av basen och skita i att man inte är sjutton år längre, eftersom man plötsligt inser att tid inte fungerar på det sättet. Att tiden inte lämnar en; den är inte linjär såsom de försöker få oss att tro att den är. Sjuttonåriga Annika är inte borta, hon är i mig och kommer alltid att vara det, och egentligen åldras vi inte. Vi bara lever.

We die when we're young, för jag kommer aldrig att bli äldre än inatt.

Jag hittade de perfekta höst/vinterskorna hos Hope, men eftersom jag inte är miljonär utan extremt fattig student var det aldrig aktuellt att köpa just dem. Att upptäcka hur kär jag är i dem fick mig dock att förstå att det var ett par rejäla kängor i typiskt maskulin modell som skulle få pryda mina fötter under de kommande kalla årstiderna (och, framför allt, hålla dem varma). Tack för alla era tips! Jag promenerade in stan efter skolan idag, gick runt och provade skor i olika prisklasser, men när jag provade de här fanns det inga tvivel. Svindyra ekologiskt tillverkade This is England-aktiga kängor från Vagabond, inte världens största skönheter, men det vägs upp av deras... skönhet, haha. Förmodligen de skönaste skor jag någonsin köpt. Och på onsdag fyller jag 24, herregud, snart börjar jag väl spela bingo också. I så fall hoppas jag att jag träffar Jens där.

why do the people in the country wanna look like the people in the city?
when the people in the city aren't the slightest pretty
I want the people in the country to wear flannel shirts and saggy jeans all covered in dirt
I want the people in the country to be open and kind
but most times I've met those with a narrow mind
with a big black dog to bite your behind
if they ever find out you're not one of their kind
all these thoughts as I open up a Zingo
Friday night at the drive-in bingo

Era kommentarer är så ljuvliga, ni är fantastiska, alla som bryr er. Ja, som bryr er om att komma in hit och läsa och dela med er av era tankar. Det är otroligt.

Och så droppar den här kommentaren in.

"...
Och jag skulle ju, som vanligt, kunna säga att du ser fab ut i vad som helst men eftersom det är vad jag vanligen säger så säger jag istället; jag har alltid velat ha en storasyster. En storasyster som jag kunde sitta med i soffan under en filt, titta på film och prata om allt möjligt med. Och om jag fick välja vem jag ville som min syster så skulle det nog bli du Annika.
För att du helt enkelt är så himla rar som jag skulle vilja att en storasyster är."

Och så undrar folk varför jag bloggar. Hur jag orkar hålla på. Varför jag delar med mig av mig själv och mitt liv på ett så ytterst egocentriskt vis.
Som att inte en enda kommentar som den här gört att allt är värt det.
Kajsa, du är en prinsessa.

four o'clock in the morning, walking
singing songs meant just for me
and the full moon lights the night
pale jungle comes to life
by the shooting star I wish
this to last forever on
at a shooting star I wish
this to last forever on

hey sister, won't you count on me
I will never leave until the day I do
hey sister, won't you come with me
there's so much to see, I'll show you all

Man är världens bästa vän om man får ett sms där det står "Snälla söta, om du har tid får du gärna ringa mig, nu eller senare", ja, om man då ringer upp och pratar i två långa timmar och babblar och lyssnar och berättar fina saker och hemska saker och säger "åh, det där skrattet, tillsammans med den berättelsen - jag önskar att jag hade kunnat spela in det".

Man är världens bästa vän om man gör det här.

Jag älskar dig.

Åååh, vet ni, jag skäms. Jag skäms verkligen hemskt, hemskt mycket.

Det finns ju en person vars blogg jag aldrig glömmer att kolla, vars krönikor jag läser och älskar så att det gör ont i ögonen, vars bokstäver bildar ord och meningar som är bland det mest träffande jag läst sedan... ja, sedan jag upptäckte Johanna Nilssons böcker och grät konstant från första till sista sidorna - och jag har aldrig nämnt henne i bloggen. Hon ligger inte ens med i min länklista. Det är ju för tusan skandal.

Men! Bättre sent än aldrig. Så, här kommer det:

Min absoluta favoritskribent heter Märta Myrstener.

Hon är allt jag önskar att jag en gång blir. Läs henne och bli klokare.

HEJA HANNA!

HOPPSAN HEJSAN!

Här ljugs det värre än vad hästar travar.

Vi fick ett mail där Daniel Kjellson som intervjuas angående att han köpt Fatale.se förklarar att det satts en "för oss alla ofördelaktig rubrik".

Jag tror inte att "ofördelaktig" är en synonym till "osann". Jag känner mig extremt kränkt.

Vi startade en sida, vi byggde upp den från ingenting, och till slut räckte inte tiden till längre. Jag hade så mycket att göra att det var dags att börja prioritera bort även sådant jag älskade att göra. Jag skickade ett mail där jag förklarade hur det låg till, och efter en dryg vecka hade de andra tjejerna bestämt sig för att följa efter. Vad som hände efter det, med försäljning av sajten, har vi ingen uppfattning om, men är det någon i den här historien som borde fått sparken så är det Dagens Medias rubriksättare.

Fantastiskt typiskt att de väljer att reducera fyra kvinnliga entreprenörer som jobbat stenhårt i sex månader till skribenter som inte var tillräckligt kommersiellt gångbara.

"- Vi har sytt konceptet runt de fyra skribenterna som har en varsin unik stil."

Nej, det har de inte. Det är grundidén, och den är alltså skräddarsydd av de påstått "kickade" skribenterna.

EDIT:

Sådär, nu är ordet "kickade" ändrat. Det är ju det bästa med internet, att åtminstone nätartiklarna faktiskt går att uppdatera när som helst. Tack, Dagens Media. Dock låter det fortfarande som att vi blivit utbytta för att vi inte höll måttet, vilket alltså är lögn. Daniel Kjellson kommenterar artikeln såhär:
"Korrekt av "FATALE-skribent". De skribenter som tidigare var aktiva på Fatale.se har inte "kickats". De har själva valt att lämna projektet då Glife tog över, eftersom de som entreprenörer varit med genom hela projektet, från uppstart och framåt. Glife valde att arbeta om Fatale-konceptet efter att de valt att lämna, ingenting annat."
"De har själva valt att lämna projektet då Glife tog över" stämmer alltså inte. Vi valde att lämna projektet, därför blev det aktuellt för G-life att ta över. Jo, det är stor skillnad.

Läs Sofias och Hannas reaktioner här och här.

Efter mycket om om men ligger min lägenhet uppe på Hemnet. Äntligen. Nu är det bara att hålla tummarna för att någon fattar hur sjukt mysig den är och bestämmer sig för att slå till! Kolla in den här.

Ni Norrköpingsbor som vill flytta hemifrån, eller bara flytta i största allmänhet, det är visning på fredag och måndag. Ni andra: aldrig funderat på att flytta till Sveriges Manchester? :)

EDIT:

Hoppsan, jag var otydlig. Jag bor i min pojkväns lägenhet just nu, så det är inte flytt på gång för min del - inte förrän i februari, då det bär iväg tillbaka till min kära hemstad, STÅKKÅLM.

Grattis, grattis, grattis Beautifulones!



Min ögonsten har blivit utsedd till Veckans Blogg på SalongK.se, och jag kan inte annat än att tacka och bocka och försöka dölja att jag är pinsamt rörd.

"Annika Marklund ser fantastisk ut. Fransk, mystisk, öppen och klar på samma gång. Med en mörk lugg, stora ögon och kreativa och inpirerande outfits pryder hon varje dag bloggen Beautifulones.blogg.se."

...OCH DET ÄR INTE ENS JAG SJÄLV SOM BESKRIVER MIG SÅDÄR VACKERT!
Otroligt. Tack tack tack tack tack. Och tack igen.

Gå in och läs här - jag svarar på massor av frågor om mig själv, ännu mer självcentrerad än vanligt, faktiskt.

Ah. Shoppinglista. Jag har ju slutat att shoppa. Dock! Dock, kära vänner! Dock så finns det en osynlig klausul som säger att jag faktiskt får införskaffa (vilket man ju direkt hör är någonting helt annat än att shoppa) sådant som jag faktiskt verkligen behöver. Så, här kommer en lista på sådant som jag faktiskt verkligen behöver, ja, införskaffa.

1. Höst/vinterskor.
De ska se ut såhär och vara lite för stora:



...men eftersom dessa kommer från Hope och jag är skrämmande fattig kan det alltså inte bli just dessa perfekta skor (som säkert förresten är herrmodell, fan ta mina små jäkla tjejfötter!). Utan ett par andra, som ser ut såhär, men som är mycket, mycket, mycket billigare. MYCKET. Och finns i storlek 38 eller 39. Jag har förstås inte hittat dem ännu, så om du springer på ett par - då vet du vad du måste göra. Let me know or lose me forever, ungefär.

Eh... ja. Det var ju det. Mycket mer än så behöver jag inte.

Julafton snart! Jag har faktiskt redan firat fuskjulafton, igår kväll samlades Marcus familj i Gävle och åt julmat och delade ut julklappar - med tomte och allt! Jag fick jättefina grejer, men lyckades tyvärr också dra på mig en ordentlig migränattack, som fortfarande inte gett med sig. Så mina planer för dagen fick ställas in, och istället har jag fått ligga i sängen och försökt sova, drömt en hel massa konstigheter och mått illa.
I onsdags morse åkte vi upp från Norrköping till Stockholm och åt julbord med min familj och våra vänner på Gondolen, jag hade mina underbara stövletter och kände mig jättefin (och galet lång!). Vi hade hur trevligt som helst, och det är alltid lika härligt att träffa familjen (som bor i Spanien numera).


Innan julbordet i onsdags:
-Svart farfarströja, Cubus
-Svart klänning, Vero Moda
-Rött glittrigt skärp, Vila
-Röd väska, H&M
-Vita yllestrumpbyxor och vita yllestrumpor, H&M
-Svarta stövletter, Skopunkten
-Guldsmycken (armband med safirer, ring med granater)


Spegel, spegel...


Storasyster och lillasyster - visst är vi lika? ;) Hmm...


Sötaste lillasyster Amanda!


Jag skulle inte banga på mammas dvd-samling...


Min fina darling visar hud! :)




Jag hade inte tyckt att det vore särskilt jobbigt att ha den här klänningen från Filippa K på nyårsafton.


Jag firar fuskjulafton med migrän och röda läppar...


Kolla, tomten finns visst!


Marcus storasyster Annelie, jag och min käre svärfar med slipsen på sniskan...

Jag är ledsen att det blir lite sporadiskt bloggande ett tag nu, lova att titta in då och då, jag ska sätta mig och skriva så ofta jag hinner! I Los Angeles (dit jag kommer fram onsdag morgon svensk tid) kommer jag att kunna uppdatera lika ofta som vanligt, så misströsta inte... :)
Ta hand om er, och

God Jul!

En gammal kompis skickade över en länk till mig på msn häromdagen. När jag klickade på den visade det sig vara ett av mina Facebook-fotoalbum, där jag lagt upp pinsamt många webcambilder föreställande mig själv, tagna vid samma tillfälle.

"Har du gått och blivit en sådan där person som lägger upp hundra bilder på dig själv ur exakt samma vinkel och med exakt samma min?"

Eh. Det är ju inte... exakt samma vinkel, eller min heller för den delen. Men okej, det var kanske liiite överdrivet. Jag tycker dock att jag kan bortförklara det med att jag precis fått min nya laptop som har inbyggd webcam, och jag var otroligt fascinerad av den (japp, jag ligger några år efter, minst sagt).

Det här, däremot; det har jag ingen bortförklaring till. Ingen alls.
Jag kände helt enkelt bara att ni säkert vill ha ett sju bilder långt, eh, "fotoreportage" på mig, framför spegeln, i ett försök att se ball ut.

Jag måste bara få dela med mig av min nya älsklingstjej, Jenny Owen Youngs! Ja, splitterny - det var Marcus som introducerade mig till hennes musik, för... ungefär en halvtimme sedan. Men hon är alldeles fantastisk! Dessutom ser hon ut som Top Model-Kahlens poppiga storasyrra. När ni njutit av videon här nedanför kan ni kolla in charmigaste Jenny som intervjuas av en riktigt härlig bimboreporter, här.



MEN SERIÖST! TITTA PÅ VIDEON! Ni MISSAR något annars.

EDIT

ida skrev:

visst är hon underbar! hört hennes version av it´s getting hot in here? nelly-låten.. den är helt fantastisk!

Eh... är det något fel på videon? Annars skulle jag väl inte få frågan om jag hört låten, när jag lägger upp videon till den och skriver att den är fantastisk? Förvirrande!

Ebba är inte den enda som är portad.
Fantasinyheter regerar, as always.

Det känns inte som att det kan finnas någon vackrare flicka än Jannike. Hela världen borde vara bittra och svartsjuka på David, som får ha henne som sin. Eller kanske borde de bara vara glada för hans skull, och för hennes, för att de hittat varandra.

I alla fall så irriterar det mig. Att hon är så perfekt i den här videon att jag bara vill gråta. Att spela i musikvideos är bland det bästa jag vet, det är någonting med formen som tilltalar mig så oerhört mycket, och när jag ser den här videon... när jag ser Jannike... då känner jag bara att alla som någonsin haft med mig i en video, eller som någon gång kommer att ha med mig i en video, blivit eller kommer att bli lurade. För det är Jannike de borde haft med. Hon är verkligen ett sagoväsen, den här flickan. Hon är overklig, hon är osannolik. Jag har tyckt det i fyra år, jag tycker det mer än någonsin. Någon dag tänker jag bjuda henne på kaffe och biskvi, och säga: Jannike, du är perfekt. Och även om du inte är det så är det okej, det också.

Jo, förresten: Låten och videon är Boris Valdes - Dionysus. Hittad här.

Jo, förresten, part 2: Lolita har en tävling där man kan vinna hemliga prylar, vilket är precis vad jag behöver, känner jag. Eftersom jag inte får shoppa, men presenter har jag minsann inte sagt något om. Det hade ju varit idiotiskt, med tanke på att min födelsedag lurar runt hörnet!

Jag är så vansinnigt trött på MySpace så det finns inte. Jag hade inte loggat in på ett par dagar - enda anledningen till att jag kollar in ibland är för att hålla uppsikt över min kära lillasyster - och hade hunnit få 28 friend requests (av folk jag inte känner, naturligtvis) och inte mindre än sexton nya kommentarer. Ja, varav alla var ren spam. Hur orkar folk med den där sidan egentligen? Jag kan i alla fall säga att jag spyr om jag behöver se den här bilden en enda gång till.

CoolStuff.se ger mig 250 spänn för att skriva om deras sida (genom Blogvertiser.se. Jag har aldrig tidigare tjänat ett öre på att blogga, men jag är pankare än... pankast, eh, och jag kan naturligtvis inte motstå att skriva om en sida som innehåller så sanslöst många prylar man absolut inte behöver. Min favorit är Blåsapan - kanske inte så mycket för att den torkar nagellack (det gör ju även... luft, och luft är än så länge gratis), utan snarare på grund av den fantastiska texten som beskriver dess funktion.



"Ok, du har målat dina naglar. Du har nu tre alternativ:

1. Sitt stilla med händerna jättelänge.
2. Skaka dina händer i luften, som OutKast så fint sjöng, "like a polaroid picture".
3. Köp en Blåsapa.

Blåsapa, tänker du då, vad i hela världen är det? Jo, det är tillsammans med blåsfisken det populäraste blåsdjuret. Mycket populärare än blåsräven, blåsålen och blåsoxen*. Men det fina med just den här blåsapan är att den helt och hållet viger sitt liv åt att torka ditt nagellack. Helt söt sitter den på en hylla tills du lägger dina fingrar på apans lilla bananplatta varpå den omedelbart börjar blåsa ditt nagellack torrt och fint. Och visst är det skönt att apor och kosmetika äntligen får en relation i en situation utanför testlabbet?

(Vi ber dock att få påpeka att detta är en apa av plast. Riktiga apor är jättedåliga på att hjälpa till med sminkning och makeup.)

*Blåvalen är inget blåsdjur. Den är ett blådjur."

"Riktiga apor är jättedåliga på att hjälpa till med sminkning och makeup."
"Och visst är det skönt att apor och kosmetika äntligen får en relation i en situation utanför testlabbet?"

Så fullständigt klockrent.

Du som skrivit den här texten, hör av dig så bjuder jag dig på en kopp kaffe som tack för strålande underhållning!

Har ni tråkigt kan ni alltid kolla igenom den fullständigt abnorma mängd gamla bilder jag nyss lagt upp på Facebook. Här och här.

Jag har, som vissa av er kanske minns, utfärdat ett shoppingförbud för mig själv, på obestämd tid. Än så länge går det alldeles utmärkt, jag har inte haft minsta lust att bryta mot det (okej, inte ofta i alla fall) - och speciellt inte nu! Här ska ni få det absolut bästa tips jag kan ge er om ni också vill dra ner på shoppingen (eller sluta helt ett tag, som jag): Tvätta inte på en halv evighet. Att vika ihop de nytvättade kläderna och lägga in dem i garderoben var världens kick! Jag hade helt glömt bort säkert hälften av plaggen, och nu känns det som att jag plötsligt fått en helt ny garderob. Who needs shopping?

Vilket ju bara det är ett extremt tydligt tecken på att jag äger för mycket kläder.

Eftersom det är så många som frågar känner jag att det är lika bra att ta upp det här igen:

Jag, Sofia, Hanna och Carolina har slutat att skriva för Fatale. Vi har inte längre någonting med sajten att göra.

Nu skriver någon annan på Fatale, vi vet inte vem hon är, men efter vad vi har förstått har hon att göra med G-life. "Nya" Fatale har inte samma inriktning som "gamla" Fatale. Vill ni fortsätta att läsa oss fyra går det utmärkt att göra det på våra personliga bloggar. Min har ni ju redan hittat till, och de andra tre finns här:


Hanna Fridén


Sofia Dahlén


Carolina Engman

Annika skrev i en kommentar att hon saknade mina systemkamerabilder, och ni vet väl hur noga jag är med att vara alla till lags? Nej, men jag saknar också mina systemkamerabilder lite. Det finns helt enkelt ingen tid just nu, ingen tid alls. (Bilderna i det förra inlägget är ju förresten av så låg kvalitet eftersom de är screenshots från ett web tv-program som måste vara av låg kvalitet för att inte ta för lång tid att ladda.)

Jag brände av några snabba bilder av mig själv för att bevisa att jag inte tappat kameran i Strömmen...









(Tröja från Gina Tricot och jeans från Denimbirds, för er som vill veta.)

Sådär. Nu svarar jag på de frågor jag fått hittills, det blir i bakvänd ordning, med den sist ställda frågan först. Det här blir ett löjligt långt inlägg! Förhoppningsvis känner ni att ni fått svar på det ni undrat över...

Vad skrämmer dig mest? Nära och påträngande saker eller världsfrågor?
Hur gör du för att själen ska må riktigt bra?

Och hur fan lyckas du få till din kropp? Vad/hur tränar du, dieter?

Usch, vad obehagligt att behöva tänka på vad som skrämmer mig mest... Jag är väldigt orolig av mig, och - kanske föga förvånande - är döden det som gör mig allra mest vettskrämd, nästan paralyserad. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag är mest rädd för; min egen död eller att förlora någon närstående. Men jag hatar döden av hela mitt hjärta, ja, själva fenomenet döden. Jag önskar, uppriktigt, att jag kunde finna någon form av ro eller tröst genom religion, men hittills har jag inte lyckats få mig själv att tro på någonting "större". Men jag hoppas verkligen, verkligen, verkligen att det finns något varmt och fint som väntar på oss.

För att citera en av världens mest underbara låtskrivare och sångare, Mr Antony Hegarty:
Hope there's someone
Who'll take care of me
When I die, will I go

Oj, hur gör jag för att själen ska må riktigt bra? Det önskar jag att jag visste. Jag är inte så himla skillad när det kommer till att må bra i själen. Jag dricker varm choklad, kramas med vänner och familj, andas djupt, försöker att inte tänka på allt jag måste hinna med att göra, äter polarkaka eller godis eller vaniljglass med hjortronsylt eller mjuk pepparkaka, ser på mysiga filmer och tänker på hur satans bra jag har det. Ja, precis som jag antar att alla andra gör...? Annars, ge mig tips!

Över till frågan om min kropp. Jag tar fruktansvärt dåligt hand om min kropp, jag vill knappt svara, för jag vill verkligen inte att någon ska leva som jag. Jag tränar inte, jag promenerar inte ens längre än sex minuter i taget (till eller från skolan). Och om vi säger såhär, det här är vad jag ätit idag: 2 stora polarkakor, en med leverpastej och en med kaviar, och ett glas oboy. Till lunch kyckling med sötsur sås och ris på världens godaste lunchhak Spicy Hot. 2 tablettaskar, en Salta Katt och en Tutti Frutti, och ett rör Lakrisal. Två förpackningar mjuk pepparkaka (okej, Fanny åt litegrann hon också. Säg en och en halv då). Två stora portioner chili con carne... och nu sist en skål glass. Men alltså... jag är så sjukt hungrig just nu. Och jaaa, det är klart att jag borde äta vettiga grejer och röra på mig, och jag lovar att när jag blir stor, då jäklar ska jag vara nyttig! Men se mig inte som någon rolemodel nu, är ni schyssta. Jag må vara smal, men det är insidan som räknas, och insidan är nog rätt trött på mina matvanor...
Alltså, jag gör ingenting för att min kropp ska se ut som den gör. Det är mina geners fel. Absolut, jag har haft sjukt dålig inställning till mat, och då har jag varit smalare - det här är alltså min "normalvikt".

Okej, en fråga kommer här: händer det ibland att du, efter att ha lagt ner mycket tid på att få till en bra outfit och efter att ha tagit snygga outfitbilder byter till något helt annat, typ de vanliga gamla jeansen eller mjukisbrallerna?

Nej. Jag vågar inte! Jag tröttnar ofta rätt fort på att ha fina kläder på mig och går helst i jeans och converse, men har jag tagit en fancy outfitbild vågar jag inte visa mig ute den dagen i någonting annat. Det är osannolikt skönt att ha tagit en paus i outfitfotandet - nu går jag i jeans och converse varenda dag.

1. Vem är din favoritkändis?
2. Vilket djur tycker du beskriver dig bäst?
3. vilken är din bästa bok?
4. Vad gör dig mest ledsen?

1. Jag har ingen aning, så jag tänker dra till med häftiga Shirley Manson i Garbage.

2. Det har jag ärligt talat aldrig tänkt på. Men jag skulle hemskt gärna vara en liten afrikansk dvärgget.

3. Allt av Johanna Nilsson, kanske allra helst "Konsten att vara Ela".

4. Det blir samma sak som på första frågan i inlägget: döden. Att jag kommer att upphöra att existera, och innan dess kommer människor jag älskar att tas ifrån mig - och detsamma gäller för alla andra levande varelser. Det är så fruktansvärt sorgligt.

Vad gör du om 10 år?

Jag har barn och ett otroligt givande, kul och varierande jobb där jag ständigt utmanas och får utlopp för min kreativitet.

Kanske för personligt men jag provar, vilket parti röstar / skulle du rösta på?

Jag önskar att det fanns ett parti vars åsikter stämde överens med mina, men tyvärr. Jag håller med olika partier i olika frågor, helt enkelt. Skulle jag rösta idag skulle jag rösta på sossarna, eftersom jag tycker att Mona Sahlin är en fantastisk människa med humana åsikter, och hon är den enda i Politikersverige jag kan tänka mig att se som statsminister. Annars har jag inte röstat på Socialdemokraterna en enda gång, vad jag minns. Jag brukar bestämma mig inne i valbåset. En enda gång har det blivit blått; jag personröstade på Birgitta Ohlsson.

Hoppas detta inte är en alltför påträngande fråga, men jag har verkligen funderat över hur du och din sötnos Marcus träffades! Ni är så fina tillsammans! och... Hur träffades du och din pojkvän? Hela storyn, tack :)

Shit, problemet är att vi har världens tråkigaste story. Ingenting som kommer att kännas spännande att berätta för barnbarnen, direkt... Vi spanade in varandra på håll under en pubkväll, och träffades senare smma kväll på en efterfest i en studentkorridor där jag skulle sova den natten. Vi var några stycken som satt uppe och pratade långt in på småtimmarna, och visst kastade jag några extra blickar åt hans håll... Några veckor senare träffades vi ute och jag följde med hem till honom och såg på Kent-dokumentären och Ensamseglaren - nej, inget hände - och dagen därpå fick jag ett sms där han frågade om jag hade lust att gå och ta en fika någon dag. Det hade jag, naturligtvis. Hur skulle jag kunna tacka nej? Han var ju så jäkla ljuvlig. Världens längsta ben i smala Cheap Mondays, stort lockigt hår och ett ännu större leende, lågmäld och lite blyg utan att vara tråkig, underbar musiksmak... Fikan förflyttades efter ett par timmar till en bar för några öl, och kvällen därpå följde jag med hem till honom efter ännu en utekväll (japp, vi var smått alkoholiserade båda två). När vi vaknade gick vi till Max och käkade hamburgare, och jag kände att det här faktiskt kunde vara något att satsa på...
Och ja, på den vägen är det. Några veckor efter vår första fika tog jag mitt pick och pack och flyttade in hos honom, och i samma lägenhet sitter jag idag och skriver det här. Det var snart två år sedan, och mycket har förändrats. Allt till det bättre.

Hur många besökare har du på en dag?

Omkring 1200 - 1500 stycken.

1. Hur väljer du dina rubriker? De är ju oftast strofer från olika artisters låtar, men "kommer du bara på dem" eller skriver du inlägg efter ett bra citat?
2. Vad är mest viktigt med en låt; musik eller text?
3. Vilka artister tycker du att alla borde lyssna minst EN gång på och vilken låt om de bara ska välja en? (Jag gissar Bright Eyes och Placebo här...Men kanske även Weeping Willows, iom CD-fyndet och Magnus Carlsson)
4. När får vi se ett inlägg med kopplingen musik-mode? (En Traderaannons för svarta Converse räknas inte. De var i fel storlek *haha* )

1. Jag skriver inte inlägg efter bra citat. När det är dags att sätta rubrik tar jag antingen ett citat som känns som att det anknyter till något i inlägget, ett citat där någonting annat i låttexten anknyter till inlägget, eller det som sjungs i mina högtalare precis då jag ska skriva rubriken. Tråkigt svar, jag vet!

2. Jag lyssnar gärna på instrumentala låtar och jag läser gärna prosa och poesi, så jag kan inte välja på det sättet. Ännu ett tråkigt svar, men: känslan. Och helheten.

3. Haha, inte för att jag ogillar Placebo, men vad fick du dem ifrån? :) Ojoj. Jag tycker att alla ska lyssna på det som får dem att känna någonting, så jag kan ju bara tipsa om sådant som betyder mycket för mig. Antony & the Johnsons "Hope There's Someone" eller "Fistful of Love", Jeff Buckleys version av "Hallelujah", Magnetic Fields "I don't believe in the sun", Billie the Vision & the Dancers "Go to hell", Belle & Sebastians "Lord Anthony", Elliott Smiths "Twilight", Laaksos "Long Beach", Kristofer Åströms "Poor Young Man's Heart" och hans cover av "Always On My Mind", My Favorites "Le Monster"... och ja, väldigt mycket av Bright Eyes. Att välja en låt av Conor känns helt omöjligt. Men jag drar till med "The Calendar Hung Itself". Jakob Hellman, åååh... "Avundsjuk på dig", väljer jag. Otis Redding när han sjunger "I've been loving you too long", Teiturs "Rough Around the Edges"... nej men ärligt talat, jag kan hålla på i en halv evighet. Jag får skriva ett gigantiskt musikinlägg någon dag, jag känner mig bara så orättvis mot alla låtar och artister som inte får plats här trots att de betyder så sjukt mycket för mig. Det här går inte.

4. Jag vet inte. :) När jag känner för att skriva ett så kommer det. Men jag har svårt att föra samman mode och musik. När det gäller musik bryr jag mig så otroligt lite om mode, om vi säger så. Men självklart finns det en koppling, bara att jag inte riktigt omfamnar den.

Berätta om din lägenhet! Är du intresserad av inredning? Var har du bott och var skulle du vilja bo?

Jag håller på att sälja en lägenhet här i Norrköping, och bor själv i min pojkväns lägenhet i samma stad, medan min pojkvän bor i min gamla lägenhet i Stockholm. :) Nej, jag är inte särskilt intresserad av inredning - jag vill bara trivas och ha det bra. Självklart måste det vara fint, men jag har aldrig läst en inredningstidning, och tycker att mysighetsfaktorn alltid kommer först.
Jag har bott i Luleå med omnejd som liten, sedan på Kungsholmen i Stockholm i nästan hela mitt liv, vid Hyde Park Corner i London, i PuDong i Shanghai och nu i Norrköping. Jag vill bo i San Francisco!

1. Vad är ditt favoritplagg?
2. Vad är ditt bästa skönhetstips?
3. Vilket land i världen är ditt favoritland?

1. Typ av plagg, eller specifikt plagg? Jag svarar lite kombinerat: just nu är det lååånga, varma, mjuka, stickade cardigans att ha som klänning över tights, och min favoritcardigan kommer från Monki och är helt fruktansvärt underbar.

2. Bli kär!

3. Jag har nog inget fantasiland. Men jag trivs väldigt, väldigt bra i sydvästra USA.

Hur kom det sig att du kom in på modell o skådespelarspåret? Nått du velat göra o lyckades eller blev du upptäckt?

Jag har alltid skådespelat, gått i olika teatergrupper och älskat att stå på scen. Att jag skulle kunna modella hade jag aldrig riktigt reflekterat över, så jag blev rätt förvirrad när jag blev scoutad av hårstylisten Peter Andersson från MIKAs på tunnelbanan på väg hem från skolan i slutet av 90-talet. Dock upptäckte jag snart att jag fullkomligt älskade det - ja, inte allt runt omkring, men själva jobbet passar mig perfekt. Och visst var det mycket genom modellandet som jag fick självförtroende nog att våga ställa upp i filmer, reklamfilmer, tv och musikvideor. Det mesta fick jag genom MIKAs, sen låg jag kvar i castingbyråernas register och det är så jag får roller, jag blir uppringd då och då med förslag...

Vad går du för utbildning och vad vill du syssla med efteråt? Du har säkert skrivit det någonstans men jag har minne som ett såll. och Jag undrar typ samma sak; vad vill du göra senare i ditt liv? & vad exakt är det du gör nu? Vad lyssnar nu mest på för musik :)? och Hej! Jag undrar bara kort och gott vad du går för utbildning just nu? Och vad du vill utbilda dig till, någonting inom modebranchen?"

Jag går en utbildning vid Linköpings Universitet, campus Norrköping, som heter Kultur, Samhälle, Mediegestaltning. I februari sätter jag igång med min praktik, och i juni är jag klar med min kandidatexamen. Då är det dags att ge sig ut i arbetslivet och slåss om en plats i solen... Hjälp! Jag vill jobba med tv-produktion och skrivande. Gärna som "idéproducent", frilansreporter, manusförfattare och programledare. Axakt vad jag gör nu? Ja, i skolan har vi precis producerat ett radioprogram åt P4, vi håller på att jobbar med vårt kandidatprojekt som är en kort spelfilm om hur populärkulturen påverkar oss i kritiska skeenden i våra liv, jag och Fanny har precis börjat jobba med vår kandidatuppsats som handlar om hur normavvikelser representeras i The O.C., våra teoretiska föreläsningar och seminarier handlar just nu om journalistiskt ansvar och samspelet mellan politik och journalistik... Utöver det jobbar jag som moderedaktör på en nyhetsbyrå och håller på med ett jätteroligt projekt som har med webtv att göra. Puh. Inte konstigt att det var svårt att hinna med Fatale, känner jag nu.
I framtiden vill jag äga ett produktionsbolag, nej, en hel mediekoncern! Och vara delaktig i allt. Ja, det vill jag.
Angående musiken: samma som jag skrev tidigare...

Det här är kanske det längsta jag någonsin skrivit på den här bloggen! Säkert har jag bara väckt många fler nya frågor. Så det är bara att fråga på! Men det känns som att jag gett sjukt tråkiga svar... kanske för att det är så sent? Äsch. Jag är inte alltid så rolig. Tur för mina vänner - tänk vad jobbigt det hade varit om de behövt få ständiga skrattanfall när de umgicks med mig?!

Till er som frågar om Top Model: jag vågar inte avslöja för mycket om säsongen, men kan ju säga att Heather är min solklara storfavorit. Hon är ju helt outstanding. She could walk my runway anytime.

Jag märker hur jag mer och mer rör mig bort ifrån modebloggarna. Ja, inte för att jag har varit någon extremt frekvent modebloggsläsare tidigare heller - jag har mina favoriter, som jag alltid kollar, men det är absolut ingen stor mängd - men nu söker jag mig mer och mer mot någonting... närmare, mer intimt. Någonting som känns mer än det syns. Som det här inlägget, som gjorde så galet ont i mig att läsa.

Min kära vän Josu skickade över den här bilden på msn:



"Men usch, vilken ful min jag gör", tänkte jag, och frågade förstås var den är ifrån och var han fått tag i den.

"Josu säger (18:28):
hon är lik dig"

HON ÄR LIK MIG?!

No way. Som att jag inte skulle känna igen mig själv? Hahaha!

Okej, jag erkänner att min underläpp ser lite tunn ut, och att jag inte har något minne alls av att ha spelat in en reklamfilm för Birmingham Bullring, men det är ju petitesser.

Hmmm. Ny bild, den här gången i helfigur.



Hmmmmmmmmmmm.
Sådär ser ju faktiskt inte min arm ut. Och inte riktigt mina ben heller.
Jag ger mig.
Men nog är det min okända tvillingsyrra i den där reklamen, allt.

OBS! Om du aldrig sett mig i verkligheten har du ingen rätt att påstå att det inte ser ut exakt som jag, för jag skulle aldrig lägga upp en bild där jag gör den där fula minen. Alltså vet du inte att det är exakt sådär jag ser ut när jag gör den. ;)

Nu ska jag vara fruktansvärt dryg:
Mina ögonfransar är ju ungefär sådär långa utan mascara.
Jag skulle väl aldrig kunna göra mascarareklam, om annonserna kan fällas för "fusk" bara för att fransarna är långa och man inte kan "bevisa" att det inte är lösfransar eller att bilden är manipulerad. Jag förstår inte riktigt hur de tänker. Om det var jag som blickade in i kameran istället för Kate (åh, vilken trevlig tanke!), skulle inte det också vara "fusk", fast på ett annat sätt? Andras fransar lär ju knappast se ut som mina bara för att vi använder samma mascara. Att ha längre fransar än andra är, i mina ögon, inte att luras.

Sådär, nu har jag varit tillräckligt dryg för den här gången!

Fortsätt ställa frågor!

Hittade en bild på Facebook, fotad och upplagd av Pavel Maira, som jag inte sett förut. Den är ganska härlig, tycker jag.



Tubtopp från Ida Sjöstedt och skinnkjol som förmodligen var mammas en gång i tiden, hittad i mormors förråd för många år sedan...

Om ni missade det i inlägget nedanför: Det är dags att ställa frågor om allt och ingenting!

Idag stannade en av mina lärare mig när jag skyndade mig in i skolans hiss. Hon knackade mig på axeln och hindrade hissdörren från att stängas.
"Du, är din mamma Liza Marklund?"
Jag har inte den blekaste aning om hur många gånger jag har fått den frågan de senaste tio åren, men en sak kan jag lova: det är sanslöst jävla många. Jag har fått frågan ställd med beundran, nyfikenhet, hånfullhet, förakt, och jag har aldrig vetat hur jag ska regera, hur jag ska svara.
Det allra enklaste svaret borde förstås vara "ja".
Och ändå är inte ens det särskilt enkelt. Att svara ja på den frågan betyder ju inte samma sak som att svara ja om någon undrar om jag ska med och se Jens Lekman ikväll. Att svara ja är att förändra sättet personen som frågar ser mig på, det är att förändra hela min identitet. Ena sekunden är jag Annika - lång, brunett, smådryg, värdefull, värdelös, stressad, rolig, tråkig, alldeles "för mycket", fåfäng, högljudd, glad, ledsen, överambitiös, oseriös; vän, student, bloggare, skribent, popnörd, töntig, Stockholmare, Norrköpingsbo, jäkligt cool, närsynt, slarvig, jaa, hur ni nu väljer att se mig.
Och i nästa sekund är jag liksom... borta.
Liza Marklunds dotter.
Jahaja. Där ser man.
Ja, inte för att jag bryr mig, jag läser ju inte hennes böcker, jag har hört att de ska vara väldigt dåliga.
Vad säger du om jag säger att jag tycker att din mamma skriver jävligt dåliga böcker?
Men Guuuuuuud! Vad sjukt! Alltså förlåt, men vad häftigt, jag älskar din mamma, hon är min favoritförfattare!
Får du läsa hennes böcker innan de kommer ut?
Alltså... hur är hon? Som person?
Har ni en bra relation?
Är du sjukt rik, då, eller?
Är det sant att hon bor i ett slott i Spanien för att slippa betala skatt?
Jahaaa, så det är därför du får typ vara modell och skriva artiklar och vara med i filmer och grejer!

Ja, hur känns det att ha Liza Marklund som mamma?

En sak är säker:
Jag har inte vant mig vid att vara Liza Marklunds dotter.
Att vara min mammas dotter är jag fantastisk på, däremot. Men det är ju något helt annat.

Jag tycker alldeles för mycket om mig själv för att vilja reducera mig till att vara Liza Marklunds dotter. Allt jag har kämpat mig fram till under mitt liv rasar ihop till en liten hög, och det är oerhört svårt att bygga upp det igen, åtminstone i den människans ögon. Människan som frågars ögon.

Nej, jag är inte rik.
Nej, det är inte därför jag "får typ vara modell och skriva artiklar och vara med i filmer och grejer".
Jag har aldrig fått ett jobb av människor som vetat vem min mamma är, jag har aldrig fått ett jobb genom min mamma, och så har jag velat ha det. Jag är för bra för att ta anställning hos folk som ser mig som ett kändisbarn. Jag jobbar för hårt för det. Jag vill för mycket, och jag kan för mycket, och ska jag lyckas - eller misslyckas - ja, då vill jag göra det på egen hand.

Därför är det inte så himla enkelt att svara "ja".
Är det folk jag inte känner som frågar - och tro mig, det gör de - svarar jag alltid nej. Ofta med ett skratt. "Ja, det hade ju varit trevligt! Kanske man hade fått ärva ett par mijloner, hahahaha!" Sjukgymnasten, killen på bensinmacken vi hyrde bil av, han på banken som hjälpte mig att starta mitt företagskonto. "Hahaha. Nej du! Hahahahaha!"
Så skrattar vi tillsammans åt den absurda tanken att jag skulle vara Liza Marklunds dotter, och jag är precis samma person som jag var innan frågan ställdes. Kanske till och med lite roligare, eftersom vi just skrattat tillsammans.

När det är folk jag har någon typ av relation till som frågar blir det genast svårare. Att ljuga blir mer pinsamt än att säga sanningen. Dels kommer det ju alltid fram för eller senare, dels vet personen som frågar i stort sett alltid svaret redan innan frågan ställs, han eller hon vill bara få det bekräftat av mig. Eller snarare: meddela att han faktiskt vet. "Så det så."

"Du, är din mamma Liza Marklund?"
Jag hade bråttom, jag ville hem och skriva, jag hade inte tid att tänka, hissdörren var på väg att gå igen.
Det var dags att svara.
"Hurså?"
Det var allt jag fick ur mig. Frågan ställdes för fyrtioelfte gången, och jag hade inget bättre svar.
"Jo, men alltså, du heter ju Marklund!"
(Hahaha, jaa, och det kom du på nu, efter två och ett halvt år?)
"Ja du, det är många som heter så."
Hissdörrarna började glida igen.
"Men alltså... är hon det? Är hon din mamma?!"

Och dörrarna var stängda, jag åkte ner till bottenvåningen, gick ut ur skolbyggnaden och kände mig underligt bortgjord.

And they'll kill a man for what his father's done
But what my father did
You know it don't mean shit
I'm not him

På en av de sidor jag fått upp när jag googlat på saker som "fashion design smart fabrics technology" (ja, för min artikel, alltså) stod bland annat detta fantastiskt lustiga:

"Fashion design is the most high profile career and very glamorous too. It involves in it the latest trend of fashion and taste of creative work and involvement with the variety and texture of cloths."

Hör ni det, allihop? Modedesign är the most high profile career. Och väldigt glamoröst, dessutom.

Väldigt uppfriskande, tycker jag.
Det står ju överallt att "...modedesigner är långt ifrån det glamorösa yrke det målas upp att vara", och då kan man ju undra - vem? Vem då? Vem målar upp det som glamoröst? Och nu har vi svaret.

Att skriva är nog det svåraste och roligaste jag vet.

Fast det är nog förresten ännu svårare att springa 100 meter i de här Christian Louboutin-pjucksen.
Svårare, men förmodligen inte roligare.

Jag är rätt ointresserad av smink. Eller, nja. Jag älskar resultatet, leken, förklädnaden - men produkterna? SÅ TRIST. Det enda jag bryr mig om är vilken effekt jag får fram med dem, och jag har redan smink - det mesta är ärvt av mamma - så att jag klarar mig i en halv evighet. (Nej, jag slänger inte gamla ögonskuggor och läppstift förrän de är så torra att de verkligen inte går att använda längre.) Eftersom jag inte köper smink och inte är bryr mig om alla dessa stegför-steg-beskrivningar (hey, jag sminkar som jag vill, och det blir nästan alltid bra utan bruksanvisning) läser jag alltså inte heller skönhetsbloggar.
Men! Nu har jag hittat en jag faktiskt gillar. Relativt nystartade PRET-ty.se, som efter vad jag förstår drivs av duktiga Katarina och Helena, är dels ett nätverk för sminkbloggare, dels en "nättidning för sminkgalningar". Och nej, jag är ingen sminkgalning, men det är en skön sida. Speciellt gillar jag krönikorna. Där kan du förresten kanske också skriva, om du är sminkfantast och vet hur man vrider och vänder på orden.

Jag kan verkligen göra precis vad som helst för att slippa göra det jag egentligen borde.

Förresten, mina sprillans nya helsvarta Converse All Stars, storlek 37, just nu löjligt billiga på Tradera.

De där Outfits.se, hörrni.
Jag har skrivit om dem ett par gånger.
Dels när jag vann deras "Veckans stil"-utmärkelse, och förstås blev smickrad, men också väldigt road över att priset är ett solglasögonfodral.
Som jag förresten aldrig såg röken av.
Dels när jag tyckte att det var lite lustigt att jag alltid får väldigt trevliga kommentarer, men oftast pinsamt låga poäng i röstningen.
Och en hel massa andra gånger, när jag stört mig på - eller fnissat åt - olika saker.
Nu är det dags för ett till sådant inlägg.

Om de nu har en ruta att sätta i kanten på sin blogg där ens outfits "slumpas" fram - kan de inte se till att det är mina outfits?

Var tvungen att klicka på den, förstås. Och jooodå, de har helt enkelt bytt ut flera av mina outfitbilder mot bilder på andra människor.

Det är lustigt, det måste jag säga.



EDIT:

TO PROVE MY POINT!





Inte jag, inte jag och inte jag. Rösta på mig.

Eftersom det verkar finnas ett stort intresse både för att köpa och få överta kläder, har jag gjort upp en liten plan. Kläder och skor som är helt i nyskick kommer jag att lägga ut på Tradera och tipsa om här, medan sådant jag bara tröttnat på kommer att läggas ut i bloggen för att ges bort mot fraktkostnaden.

Dock kommer Norrköpingsbor att ha förtur. Ni kan ju komma och hämta det ni vill ha, vilket gör att jag slipper posta, och ni kan dessutom prova grejerna först. Ni som inte bor i Norrköping: Skicka ett mail om ni ser något ni vill ha, och så är det förstås först till kvarn som gäller.

Jag började nu med att slänga ut ett par sprillans nya, helsvarta Converse All Stars i storlek 37 på Tradera. Kolla in om ni har lust!

Förresten är det ju dagens absolut bästa nyhet att Schulman slutar blogga. Ja, jag vet att många av er tycker att han är sjukt rolig. Det gör inte jag.

Det är svårt att upprätthålla min fascination för modeller när jag ser sådana här videos (hittad hos Lolita). Sympati och värme känner jag förstås, men lite av mystiken kring dessa vackra varelser försvinner ju helt klart när de fnissar och säger "jag växte upp på en farm i Kanada, ingen kille kollade någonsin åt mitt håll". Naturligtvis vet jag redan att det är så, att de är helt vanliga småtjejer som blivit inkastade i modeindustrin på samma sätt som jag blev det en gång i tiden (med skillnaden att de blev framgångsrika). Men... Jag har inte riktigt gillat att bli påmind om det.

Men min fascination håller ändå på att försvinna.
Visst är många modeller fantastiskt fina på alla sätt och vis, men jag saknar på något sätt... djupet. Jag känner så otroligt många människor som är minst lika vackra, och som dessutom har så oerhört mycket mer att ge. (Ja, modellerna i fråga har säkert lika mycket att ge, men det vet ju inte jag.)Jag behöver liksom inga andra. Corny, absolut, men jag är ändå rätt glad att jag inte känner att man måste ha en kropp bestående till fyra femtedelar av skinny legs för att vara andlöst vacker.

Ja, jag är lite härligt PK-pretto idag. Det bjuder jag på. "Ni kan skratta om ni vill, håna oss, vi rör oss, ni står still"... och så vidare, rakt ut i Kentträsket.

Academic Work skickar alltid så lockande jobberbjudanden till mig.

(Just det här sökte jag dock inte.)