Till sist.
Ses där!
Bye bye baby baby goodbye
Det här är det näst sista inlägget jag skriver på beautifulones.blogg.se.
Det är dags att gå vidare.
Idag är nämligen inte bara dagen då jag planerar att köpa ny minneskortläsare och sådana där våtservetter och som tar bort smink.
Idag är också dagen då jag börjar som krönikör i Aftonbladets bilaga Sofis mode.
Jag kommer att skriva där varje vecka - ja, med start just idag, alltså.
Och det mest naturliga nu när jag blir Sofis mode-tjej var att flytta bloggen hit.
Ingenting förändras utom adressen.
Och kanske blir allt lite, lite bättre också.
Jag hoppas i alla fall på det.
Hänger ni med?
Gör det. Häng med.
Jobbweekend i Berlin.
Åh, det är verkligen här allt händer.
Gäsp...
Nu är jag snart färdigjobbad och kan åka.
Från den här studion, från den här staden.
Jag kan göra vad jag vill.
(Så länge jag skriver en krönika imorgon, då.)
Just nu är det Daniel som blir fotad. Han är klädd i någon form av spetskreation och skriker med ojämna mellanrum väldigt högt. Precis som Denise gjorde för ett par timmar sen.
(Jag blir lika vanvettigt rädd varje gång.)
Jag antar att det är någonting fotografen sett på Top Model. Att modellerna ska skrika på riktigt, "för att få rätt känsla". Det gillar jag. Method modelling.
Själv behövde jag bara slita en bläckfisk i stycken med tänderna. Och tugga i mig några deciliter målarfärg.
Jag är kär i min lilla Gustav!
Det här är min nya vän Gustav.
Han är en bläckfisk. Det innebär att han är rätt slemmig och luktar fisk.
Jag har haft honom på huvudet i ungefär en timme idag. Det innebär att jag ocksä är rätt slemmig och luktar fisk.
Dessutom är jag insmetad i någon form av svart kroppsfärg. Som inte går att tvätta bort. Och även om den gått att tvätta bort har vi inget varmvatten i studion.
Men jag är lycklig ändå, för jag och Gustav har verkligen hittat varandra. Om han inte saknat huvud hade jag nog försökt få till lite tungrullande.
Varför faller jag bara för killar med avhuggna huvudet?!
No, I'm not growing old.
Mest för att låta de nära och kära (och er andra också) veta att jag lever och mår bra.
Jag har varit på plåtning hela, hela dagen.
Det var en av de minst professionella fotograferingar jag någonsin varit med om.
Men ganska kul.
Nu är jag fullkomligt slut. Ska upp om bara några timmar och jobba igen (det är imorgon jag ska gosa med bläckfisken!). Så jag ska dricka en öl, kolla lite på tv-serier och somna i soffan.
Jag vet inte hur lång tid morgondagens jobb tar; kanske hinner jag blogga på kvällen.
I annat fall får ni veta allt på måndag.
På måndag, när min blogg byter adress.
Någon som kallar sig Tessan menar att min blogg genomsyras av åldersfixering.
Det gör den kanske.
Men det vore väldigt, väldigt konstigt.
Jag trivs utmärkt med att bli äldre. Jag skulle inte bli tonåring igen för allt i världen. Och jag har aldrig någonsin mått så bra som nu, varit så glad och trygg och lycklig.
Jag hoppas att allt bara fortsätter att bli bättre.
Maybe your time is coming.
I wanna love you
but I'm growing old.
Pappsen är borta.
För det råkar nämligen vara så att låtar inte slutar att vara bra bara för att ni gått vidare till något annat som är mer trendigt, mer right now.
Den här är fantastisk. En av mina två älsklingsFannysar påminde mig om det.
Tack
Nu påminner jag er.
Friday, I'm in...
Saker jag gjort idag:
Skickat iväg text till Café.
Läst ett fruktansvärt omskakande och upprörande mail från fina Cissi Wallin.
Stängt av mitt i ett Grey's Anatomy-avsnitt. Eftersom det var så osannolikt dåligt.
Lärt mig det nya bloggverktyg jag kommer att använda mig av från och med måndag.
Saknat någon.
Blivit förbannad över att jag fått tio finnar på hakan lagom till plåtningarna imorgon och söndag.
Insett att det kunde varit väldigt, väldigt mycket värre.
Sämre fredag kan man ha!
I can't handle the truth.
Det känns som att jag redan svarat på den här utmaningen flera gånger.
Men okej. En snabbis då.
För att jag har så mycket annat jag borde göra och gärna vill ha en anledning att skjuta upp allt några minuter.
Alltså! Sju sanningar om mig själv.
1. Jag kommer bara att blogga på den här adressen i knappt tre dagar till.
2. I helgen ska jag modelljobba i Berlin...
3. ...men det verkar inte som att jag fick jobbet i Madrid i nästa vecka.
4. Jag har total panik varje gång jag ska skriva något jobbrelaterat. Artiklar, krönikor, whatever. Ångest. Jag är övertygad om att det kommer bli skit. Då har det ändå blivit så mycket bättre de senaste månaderna sedan jag börjat få upp någon form av rutin.
5. Jag har telefonfobi. Att svara i telefon är bland det värsta jag vet. Att ringa är ännu värre. De enda jag inte blir kallsvettig av att prata med är mina absolut närmaste vänner och min mamma.
6. Jag ljuger minst en gång om dagen. Fast inte just nu. Bara när det krävs.
7. Jag har varit kär i mer än hälften av alla tjejkompisar jag någonsin haft. Inte besvarat, alltså. Och i hemlighet.
Sådär, kära ni. Det var sju sanningar. Nu tycker jag att alla som har tråkigt kan anta utmaningen i sina bloggar eller skriva sina egna listor i kommentarsfältet. Jag menar, hallå. Ni har inte ens tre dagar på er att kommentera i den här bloggen. DO IT WHILE THERE IS STILL TIME! Eller så.
Tjerlek til er!
Seriously? Seriously!
Vilken ytterst fin läsning att komma hem till.
Någon bio blev det aldrig. Jag åt middag med en för mig väldigt viktig person och började må alldeles förfärligt illa.
Nu mår jag bättre.
Ja, nästan bra.
Idag har jag skrivit allt jag behövde skriva och kommit på en idé till nästa krönika (jag har redan lämnat in två som ni inte läst ännu - på måndag och nästa måndag kommer de!). Så imorgon blir det krönikeskrivande och sedan fotograferingar hela helgen.
Tja, så länge man inte har tråkigt, right?
Jag får in en liten smula nät i lägenheten när jag sitter med datorn halvvägs på väg ut genom fönstret, och eftersom det är minusgrader kan jag knappt skriva eftersom fingrarna stelnar så.
Därför tror jag att jag ska gå och lägga mig nu.
(Lägga mig och kolla på Grey's Anatomy, alltså. Bästa, bästa Grey's. Trots att fjärde säsongen - ja, jag ligger långt efter - hittills är ganska värdelös. Förhoppningsvis blir det bättre.)
God natt, finaste ni.
Bla bla bla.
I jobbsyfte, ska tilläggas.
Eftersom jobb i mitt fall ofta innebär att saker måste dokumenteras släpade jag runt på min kamera.
(En Canon EOS 450D, vissa av er som läser har frågat.)
Självklart kunde jag inte låta bli att rikta objektivet mot mig själv vid ett tillfälle (jo, bara ett! Faktiskt!).
Det blev en porrblick:
...och en snela bliken:
Eh, ja. I alla fall.
Idag klev jag upp okristligt tidigt och dagen har ägnats åt att skriva, skriva och skriva.
Och prata med Rolando, förstås. Han har blivit min nya bästa kompis.
Lite lustigt är att han, varje gång han ringer, säger "I have a job offer for you".
Vilket han inte alls har. Ett jobberbjudande innebär tydligen, i hans värld, att han frågar om jag skulle ha tid att jobba ett visst datum. Om jag säger ja kan han i sin tur visa kunden mina bilder och fråga om de skulle ha lust att jobba med mig.
Det här glömmer jag varje gång och tror att jag ska bli erbjuden guld och gröna skogar.
Silly me!
Det har ännu inte hänt. Däremot har jag blivit erbjuden att kanske få gå på en casting för en jeanskatalog. Jeans är dåligt (de är ju alltså så små och svåra att få knäppa, varför kan de inte fotografera jeans i min storlek? Vavava? Är jag den enda i världen som har någon form av höfter?). Katalog är bra.
Nu ska jag skriva om serietecknaren jag intervjuade igår, och sedan kanske jag har en biodejt.
Vad ska ni göra ikväll? Berätta om ni vill. Det är lite ensamt här.
My new BFF.
Mail från Rolando angående söndagens plåtning:
You have to bring with you 1-2 towels because of the different make up changings (Annika will do one scene with an octopus! Daniel one with liquid chocolate, Mira with a lot of colours) also you have to wear some older underwear and comfortable trousers (it could be possible that your clothes get dirty while the shoot!) please do not wash your hair on the same day of shooting; arrive at the studio without any hairstyle or make up. Daniel should shave his chest and carry a 3-day-beard.
Okej.
Oooookej.
Allvarligt talat?
OCTOPUS?!?
Som i... bläckfisk?
Jag får helt enkelt vara glad att jag slipper raka bröstet och spara tredagars skäggstubb.
Jag har nämligen pinsamt klen hårväxt i ansiktet.
I keep on falling.
You listen to it twice, cause the DJ is asleep
Jag vaknade i morse med ett nytt jobb i mobilen.
Eller, ja, ett skrivuppdrag.
Ikväll ska jag snacka med en karl som anses vara ett geni, en legend inom sitt område.
Självklart har jag ingen koll på honom sedan tidigare - jag är överhuvudtaget ganska oallmänbildad - men nu kan jag dra hans livshistoria framlänges och baklänges. Just nu sitter jag med en chaite och researchar och skriver frågor för glatta livet, samtidigt som jag ändrar i en krönika, svarar på mail och förbereder en annan artikel.
Tur att man har simultanförmåga.
Flitens lampa verkar lysa även hos min nya agentur - de ringde om ännu ett jobb i morse. Om det blir av har jag jobb lördag, söndag, måndag, tisdag och onsdag. Helgens jobb är redan klara, jobbet som kanske blir av är måndag - onsdag i Madrid. Jag har bara varit där som hastigast och skulle väldigt gärna åka dit igen, även om jag inser att det kanske inte finns tid för särskilt mycket sightseeing.
Tyvärr är det fortfarande inte särskilt mycket pengar att tala om iblandade. När jag stod i duschen tänkte jag till och med tanken
"vilken tur att jag har så många skrivjobb just nu, så att jag kan finansiera mitt modellande".
Inte okej.
Tanken var att jag skulle signa upp mig hos en agentur för att kunna dra in enkla extracash, inte jobba för växelpengar. Men min plan är att knäcka på jobben i helgen, så att kunderna blir nöjda och agenturen vågar skicka mig på jobb som ger riktigt bra betalt. När man börjar jobba för nya människor är det svårt att börja på topp.
I alla fall: på lördag plåtas jag för en designers lookbook, på söndag blir det ett "beautyjobb" (porträttbilder med fokus på make up) för en modetidning. Madridjobbet, som jag alltså inte fått ännu, är ett vanligt modereportage för ett spanskt modemagasin.
Allt sådant här är roligt, såklart, men jag vill ha feta jobb. Ju mindre cred, desto mer pengar. Så går det till så länge man inte är ung och lovande och kan ro hem en Guccikampanj eller så. För mig är det kataloger som gäller - riktigt corny postorderkataloger, alltså - och reklaaam. Tandkrämsreklam, glassreklam, Kinderäggreklam, whatever-reklam. Det vill jag ha. Ja tack!
Nu: jobba vidare.
Life in plastic, it's fantastic!
Så jag roar mig med att blogga så länge.
Dessa är de prylar jag använder mig av varje dag.
De är... rosa.
Jag gillar inte rosa. Ogillar väl inte direkt heller. Men gillar inte.
Ändå är hela innehållet i min necessär rosa. Allt. Todo.
Jag har en känsla av att det säger mer om företagens syn på vilka färger, förlåt, vilken färg som är "kvinnlig" än om mig.
Over and out.
Let's get to work!
Min nya bokare Rolando ringde nyss och frågade om jag kan jobba på lördag.
Och på söndag.
"Visst", sa jag. "Om jag får skitmycket pengar."
"Sorry", svarade han. "You get very little."
"Well, okay", sa jag. "I'll do it."
Somliga skulle kanske påstå att jag är rätt dålig på att förhandla.
Stand up straight!
Men låt er inte luras av det.
Min hållning är sämre än någonsin.
Bildbevis:
Vardagsblaj.
Det firar jag med att inte jobba alls idag. Bara städa upp efter mig i lägenheten, börja kolla på fjärde säsongen av Grey's Anatomy (ja, jag är besatt), fika och promenera.
Bredvid mig på cafét sitter två svenskar, en kille och en tjej, framför varsin laptop. Tjejen är vansinnigt snygg och stiligt klädd. De diskuterar några affischer som de håller på och jobbar med.
Det irriterande är att jag nu är jättenervös att de av någon anledning ska upptäcka att jag också är svensk.
Som att jag då är en dålig landsman som inte börjat prata med dem trots att jag ju hört att de pratar svenska.
Nej, jag tror att jag går "hem" och städar istället.
And then you take that love you made and stick it into someone else's heart
För att den är lite fin.
They only want you when you're seventeen.
Jag bara varnar er.
Jag började jobba som modell för tio år sedan.
För tre år sedan slutade jag.
Ja, åtminstone att jobba för agenturer. Jag var sanslöst trött på att leva med fullkomligt orimliga krav på mig själv och min kropp, och framför allt ville jag sluta tänka på kilon, centimetrar och kalorier.
Jag orkade inte med att ständigt försöka passa in i en mall som, bokstavligt talat, var alldeles för trång.
Och allt blev bättre. Nästan omedelbart. Mindre ångest, mindre oro, mindre nojor, och väldigt mycket energi över till annat än tankar på mat och vikt.
Men allt blev också lite, lite tråkigare.
Om modellbranschen varit öppen för alla typer av figurer hade jag älskat jobbet.
Jag älskar att gå visningar, jag älskar plåtningarna, att vara med och skapa en fantastisk bild eller en spektakulär show.
Så länge jag fått göra allt annat jag vill också - för att modella dagarna i ända skulle till slut göra självaste Einstein till ett hjärndött våp - hade jag gärna fortsatt modella i all oändlighet.
Men nu var inte det ett alternativ.
Jag klarade helt enkelt inte av det. Jag har inga problem att bli utvärderad och ratad, så länge jag på något sätt kan påverka mina chanser utan att det går ut över min psykiska och fysiska hälsa.
Men jag orkade inte med att aldrig, aldrig räcka till.
När jag blev bokad var det trots mina breda höfter, breda axlar och, eh, "kraftiga" lår. Trots min konstiga näsa, mina assymetriska läppar, min (otillräckliga) längd, min dåliga hy, mina korta ben, mina födelsemärken, mina fula knän, min knotiga nacke.
Jag hatade varje centimeter av min kropp, och jag hatade att jag utsatte mig själv för förnedringen, om och om igen.
Så, jag slutade alltså.
Flyttade från Shanghai till Norrköping. Började plugga.
Men jag saknade det. Hela tiden.
Inte pressen, inte kraven, men jobbet.
Mycket av saknade gick att fylla genom att jag själv började fotografera, både mig själv och andra. Då fick jag fortfarande vara med och skapa vackra bilder, och kunde dessutom aktivt välja att porträttera olika typer av utseenden.
Ibland blev jag tillfrågad om att fotograferas för tidningar eller kampanjer. Jag sa oftast nej, ibland ja. Tiden räckte inte till. Men när jag väl jobbade var det... jag vill inte säga fantastiskt. Men väldigt, väldigt roligt.
Sedan jag flyttade upp till Stockholm har erbjudandena blivit fler, och jag har allt oftare tackat ja. Alltid, alltid på mina egna villkor. Kunderna kontaktar mig, jag tackar ja om det passar mig. De måste vara fullt medvetna om att jag inte längre har några modellmått, att jag är 25 år gammal och att det syns. Vill de ha en mager sextonåring är det MIKAs, Elite och Stockholmsgruppen som gäller. Jag ser ut som jag gör, jag jobbar om det känns rätt, och jag anpassar mig inte.
Det har alla accepterat, och det har gjort mig glad och hoppfull.
Nej, jag är varken gammal eller kurvig (jo, om vi ser till proportioner, men jag är fullt medveten om att jag är smal). Men jag är något annat än det som syns i de flesta annonser och modetidningar, och jag är tacksam för alla steg som går mot ett sundare ideal snarare än tvärtom.
Och nu, efter tre och ett halvt år, jobbar jag återigen för en agentur.
Inte i Sverige, men de kommer att boka mina jobb i övriga Europa.
Jag mailade helt enkelt några agenturer och förklarade precis hur det låg till; att jag inte har modellmått och absolut inte tänker gå ner i vikt, men att jag gärna gör välbetalda jobb som jag känner mig bekväm med. Jag fick ett gäng positiva svar, bokade in möten med de två agenturer som min magkänsla sa passade mig bäst.
På den första fick jag nobben direkt.
"Too special for us", var det ovanligt inlindade omdömet. Jag hann knappt få av mig ytterkläderna.
Jahapp.
På den andra agenturen lät det helt annorlunda.
De scannade in bilder, spelade in några castingvideor, gjorde i ordning en ny modellbok åt mig.
Och självklart tog de fram det där äckliga måttbandet.
"Jag har ju sagt att jag inte tänker hålla på med några jävla mått", sa jag.
"Eh, vi måste bara veta så att kunderna kan fixa kläder i rätt storlek", sa den läspande bokaren.
Han skrev ner måtten och sa sedan lugnt;
"Vi vill jobba med dig, och du behöver aldrig oroa dig över dina mått eller din ålder. Du ser ut som en fashionvariant av Amelie från Montmartre och är en jättestor tillgång för oss. Precis som du är."
Och just då kände jag att jag tyckte rätt mycket om honom.
Så, nu har jag alltså en ny agentur. På mina villkor.
En som aldrig någonsin kan påstå att jag borde gå ner i vikt, för då kommer jag att spotta dem i ansiktet och sparka dem på kuken (det verkar bara jobba snubbar där).
Herregud vad långt det här blev, då.
I alla fall. Jag gick hem med min nya modellbok under armen och firade framför Grey's Anatomy med mjölk och kakor. Som sig bör.
Kan du hålla fingrarna i styr?
Jag sitter och skriver en krönika där jag bland annat berör ämnet snatteri.
Jag ska inte ha med någon form av ickevetenskaplig undersökning, men blev ändå nyfiken på om ni snattat någon gång, och i så fall vad, när, om ni blev upptäckta, and so on.
Alltså: det här kommer inte att användas till något.
Självklart får (eller kanske bör, haha) ni vara helt anonyma.
En och annan snatterihistoria från mitt klåfingriga liv kommer ni att kunna läsa om i en krönika om ett par veckor.
Så, kom igen! Spill it!
I loved you first.
så är det här en av världens absolut bästa låtar.
Jag har gjort allt för att lyssna den sönder och samman, och kan meddela att det är omöjligt.
Den håller för alla påfrestningar.
Magiskt.
I'm broader than Broadway.
Jo, seriöst. Nästan i alla fall.
Jag känner mig fantastiskt illamående. Det är härligt. Då känner man att man lever, minsann.
Trevligt nog har jag, utan att veta om det, lyckats tajma mitt besök här samtidigt som en annan bloggare är i stan. En löjligt rar och söt sådan, dessutom. Så nu kanske jag får kompisdejta ikväll också!
Jag har suttit på ett café sedan tio imorse, tryckt i mig socker och skrivit klart några artiklar. Som nu är inskickade. Det är nästan det bästa med det här jobbet - att saker blir klara. Man skriver på något, skickar in det, och så är det färdigt. Vidare till nästa text.
Jag har alltid tyckt att det finns något outhärdligt tröstlöst över jobb där samma sak utförs gång på gång på gång, utan början, utan slut. Jag är en projektperson, rakt igenom. Idé, utförande, färdig produktion. Check, check, check. Börja om på nytt.
Samtidigt kan jag sakna den trygghet jag känt när jag haft jobb där allt bara pågått, fortsatt. Att alltid veta precis vad som ska göras, eftersom det är samma sak som gjordes igår, och samma sak som ska göras om en månad.
Hello casting people of the world!
Att synas eller inte synas.
Det är extremt intressant läsning.
Jag har aldrig varit där.
När jag läser Cissis beskrivning av det hela är det lätt att vara tacksam över det.
Samtidigt förstår jag verkligen vad hon menar när hon skriver om hur dubbla känslor hon har kring framgången.
Där kan jag relatera.
Att vilja synas för att få gehör för det man vill säga, samtidigt som det vore så otroligt bekvämt att bara få försvinna.
Att vara ingen alls.
Det behöver inte alls ha med kändisskap att göra.
Första gången jag kände så var i högstadiet.
Den ständiga kampen mellan att stå upp för sig själv eller göra sig osynlig.
Jag önskade så ofta att jag bara kunde hålla käften, smälta in, bli en av dem som inte syntes, hördes, märktes.
Men jag kunde inte. Inte hålla tyst, inte klä mig rätt, inte se ut som man skulle, inte bete mig som de "snälla" tuffa brudarna gång på gång tipsade mig om att jag borde.
Att slippa skiten hade varit en dröm, men det var inte värt att bli någon annan.
Jag levde efter klyschan jag blir hellre hatad för den jag är än älskad för den jag inte är. Det gör jag nog på sätt och vis fortfarande. Även om jag är fegare nu, svagare. Mer bortskämd.
När någon som kallar sig Ulf skriver "jag hoppas att du får cancer, det förtjänar du" blir jag stum av chock. Jag förstår inte hur någon kan skriva så till en annan människa, en människa som inte gjort honom något.
I högstadiet hade det inte rört mig i ryggen. Jag var så van. Jag fick höra sådana kommentarer, inte dagligen, utan gång på gång, varje timme av varje dag.
Kanske är det bra att påminnas om att alla människor inte är goda. Det var ändå hatet som gjorde mig till den jag är. Andras hat mot mig, andras hat mot andra, och mitt eget hat mot skolan, människorna, världen.
Jag gjorde valet att inte hålla tyst. Att stå upp för att jag är jag. Det gör jag fortfarande. Även om jag inte alltid minns varför.
Jag är absolut inte känd. Det är jag glad för. Däremot är jag på sätt och vis ute i offentligheten; dels genom bloggen, dels genom mina krönikor. Val jag själv gjort, beslut jag själv tagit.
Att inte synas, att inte höras, är skönt. Lätt. Bekvämt.
Men om du inte vågar höras är det heller ingen som lyssnar till det du har att säga.
Skönt? Kanske. Lätt? Jag vet inte.
Jag vet dock att inte synas kan också vara en förbannelse. Det skrev jag om här.
Jag har aldrig varit där själv. Jag har bara önskat mig dit.
Idag är jag glad att jag aldrig lyckades.
Jag inbillar mig nämligen att en del av det jag har att säga är sådant som bör sägas.
Nej, hörrni. Nu drar jag ifrån det här cafét innan jag faktiskt får cancer. För det förtjänar jag inte. Det förtjänar ingen, pucko-Ulf.
It's over, oh so over.
När man går in på vissa människors profiler är det väldigt lätt att komma ihåg varför de inte längre är ens vänner.
Detta gäller framför allt pojkvänner.
Tur att vi lever i ett sämhälle där det är okej att ångra sig och göra slut.
(Hur jag överhuvudtaget lyckats falla för någon som idag är uttalad antifeminist är ändå oförklarligt.)
Besegrad.
Bilder som är helt fria från Acne och Whyred och Balenciaga och andra märken som gör att det känns alldeles för lätt att klä sig fashion-snyggt.
Jag vill alltså absolut inte gilla Modefeber-Carolines outfitbilder.
Men holy christ vad fina de är. Bilderna, kläderna och hon.
Ibland vill man bara att det ska vara solsken, professionellt och urläckert.
(Bilderna är lånade härifrån.)
Smoking will cause a slow and painful death
Det svider i ögonen trots att jag ställt upp fönstret på vid gavel.
Hur överlevde vi innan det svenska rökförbudet?
Om man kunde spy upp all rök man får i sig skulle jag förmodligen bli rökbulimiker.
Min lånade kofta stinker dessutom knarkarkvart efter tre timmar i den här lokalen.
Nej, om man skulle hitta något ställe med internet men utan askfat.
Stackars hundjävel, förresten, som ligger här och slappar varenda dag.
Han kan ju inte bara hänga ut pälsen på vädring när han kommer hem.
Tacka vet jag snus. Det stör i alla fall ingen annan, så länge de inte försöker hångla upp mig.
Och då får de faktiskt skylla sig själva.
I haven't said enough
Då är det svårt att koncentrera sig på att skriva artiklar om sådant som aldrig betytt någonting och aldrig kommer att göra det heller.
BLONDINBELLA BLONDINBELLA BLONDINBELLA PR PR PR PR PR PR PR PR LATEX GUMMISTÖVLAR SEXBLOGG ONANI LÄS MIN BLOOOOGG
synd bara när du började prata om blondinbellas fest helt plötsligt, blev så ytligt där och passade inte alls in.
Sorry söta ni, nu tycker jag att ni överreagerar.
Klockan var tre på morgonen och jag försökte vara lite rolig.
Okej, det misslyckades, men pr-trick? Känns det som att min blogg är särskilt full av pr-trick? Som att jag någonsin gör något för att få "fler unika besökare" eller vad det nu är man vill ha?
Förlåt, det är en sorgsen dag. Jag överreagerar. Jag vet.
Förresten är mascaran man fick i hennes goodiebag helt jävla värdelös. Jag tag faktiskt bilder imorse på ett omålat och ett målat öga. Sedan var jag tvungen att tvätta mig. Så vansinnigt dålig är den. Förfärlig. Så. Nu hoppas jag att vi kan släppa det här och bli vänner igen. Tack.
Äsch.
Ett gäng texter som ska skrivas och skickas in. Jag sitter med en apelsinjuice och en halväten macka och researchar. Har gott sällskap av caféägarens hund som ligger och sover i en fåtölj bredvid mitt bord. Jag vet ingenting om hundar, men jag skulle gissa att det är någon form av stövare.
Jag sov så gott, så gott inatt.
Drömde förvirrat och komplicerat men aldrig obehagligt.
Vaknade sent, pratade med mamma i telefon, tog en syndigt lång dusch. Och nu sitter jag här.
I alla fall.
Jag var glad igår. Jag var glad imorse.
Nu är jag plötsligt ganska ledsen.
Men det löser sig. Allt löser sig. Jag är van att allt går upp och ner, upp och ner. Livet är ju på så sätt funtat.
Efter regn kommer solsken, och sen är det bara att vänta på att det ska börja regna igen. And so it goes. Vattenmoln som faller ner som regn och snö som smälter ner, som vi sjöng i lågstadiet.
Nu ska jag få något gjort.
Step across the line.
I lägenheten där jag fått lov att bo, alldeles ensam, i några viktiga dagar.
Nere på gatan spelar de Junior Jacks Stupidisco på löjligt hög volym.
Det är fest, och det känns lite som att jag är bjuden.
Men jag har en väldigt skön säng med dubbla madrasser och en ny dator fullproppad av Grey's Anatomy-avsnitt.
Det är så lätt att tänka när man är alldeles ensam.
Varje gång jag blir okontrollerat ledsen känns det som att det är alldeles, alldeles för lätt. Att tänka, alltså.
Men just nu känns det bara som just en lättnad.
Min första tanke när jag kom fram var att gå och sätta mig på en bar. Ta några glas vin. Skriva lite i min fina anteckningsbok med svarta pärmar och mitt namn på försättsbladet, skrivet med en handstil som inte är min. Titta på folk. Vara bland folk. Vara ensam men ändå inte.
Jag stod i den nya hallen med mina svarta, blanka herrskor från Skopunkten i Lindengallerian i Norrköping på fötterna.
Duttade rött på läpparna. Målade på ett lager mascara till, den man fick i goodiebagen på Blondinbellas partaj.
(Jag och Fanny kom alldeles för sent för att få en goodiebag, men en trevlig man förbarmade sig över oss och gav oss sin. Fanny fick såserna. Jag fick mascaran. Och det för oss återigen till min lånade hall.)
Jag stod alltså i hallen och insåg att jag inte är här för att fly.
Jag är här för att landa.
Det finns tid för intryck, tid att uppleva, tid att glömma.
Men det finns också tid att bara vara. Tänka. Låta känslorna kännas.
Så nu ligger jag här och känner.
Och det jag känner är att jag nog aldrig varit mig så lugn, så varm, så trygg alldeles ensam i en främmande lägenhet. Aldrig någonsin tidigare.
Det är en känsla att vara oändligt tacksam över.
On and on and on and on.
Nu drar jag vidare till nästa.
Nytt land, nya människor, nya gator och nytt regn. Igen.
Igår träffade jag två agenturer som velat att jag skulle komma förbi och visa upp mig.
Med blandat resultat.
Den historien får ni höra en annan gång, för nu ska jag dra till flygplatsen.
Pass - check,
online-boardingcard - check,
handbagage utan livsfarliga nagelfilar eller sprängmedels-make up remover - check.
(Från Sofifi-visningen. Andreas Sundgren plåtade.)
And it's the best I've ever had.
Nu spelar de Teenage kicks i högtalarna.
Jag har aldrig fattat varför det inte går att bara stanna tiden.
Som i Cashback.
Jag vill att den ska stanna nu, alldeles just nu.
Innan något går fel.
She said "these bars are filled with things that kill, but now you probably should have learned".
Jag styrde just upp min första kompisdejt i min nya stad.
En för mig helt okänd person, vän till en bekant. Hon verkar synnerligen intressant och lät väldigt trevlig i telefon, vilket var tur - jag är fullständig värdelös på att prata i telefon. Sluddrar, drar urtråkiga skämt och ännu sämre ordvitsar, trasslar in mig i resonemang och hoppar över ord så att meningarna blir osammanhängande på gränsen till obegripliga.
I alla fall. Vi bestämde att vi skulle träffas några stationer hemifrån mig klockan kvart i tio. Gå iväg och dricka ett glas vin någonstans. Prata om skrivande.
Ja, för hon skriver. Det är ungefär det jag vet om henne.
Att hon skriver, låter rar i telefon och är - så vitt jag kan urskilja från hennes Facebookbilder - ganska lik Natalia Kazmierska.
Så har hon ett vackert dubbelnamn också. Jag tycker om vackra dubbelnamn väldigt mycket.
Gud, det var så länge sedan jag överhuvudtaget träffade en Ny Person på tu man hand. Jag är minst lika nervös som om det vore en dejt-dejt och inte en kompisdejt. Det gäller ju fortfarande att man ska fungera ihop, ha något att prata om. Att det ska finnas någon form av kemi. Annars kan det bli några ganska plågsamma timmar.
Det blir nog fint.
Nu sitter jag på Las Primas och dricker cappucino och försöker göra upp ett litet schema över hur jag ska spendera min tid framöver.
Mina nya arbetsgivare var nöjda med krönikan, deras beröm bildade ett härligt litet mjukt kuddrum fyllt av plysch för mitt ego. Nu gäller det bara att fortsätta att hålla måttet.
Bara.
Jag vill ut och fotografera! Tyvärr kommer jag alltid på det när det är mörkt och regnar. Det kan i och för sig bero på att det nästan alltid är mörkt och regnar här. Japp, there you have it: Jag har flyttat till Rainytown. The dark side of Rainytown. Slå en signal om ni är i krokarna och vill dela en blueberry scone.
Simplicity.
Vi snackar brasa i öppna spisen, ett gigantiskt glas färskpressad apelsinjuice för 25 spänn, underbar varm choklad, helt okej mackor och väldigt goda blåbärsscones.
Hyfsad internetuppkoppling och ett rätt utmärkt läge - två minuters promenad från lägenheten där jag just nu hyr in mig.
Dessutom får man en mandelbiskvi när man köper något varmt att dricka.
Och mandelbiskvier är ju, som alla vet, tillvarons guldkant.
Yes.
Värsta nöjd är jag.
(Webcambilder är inte skitkul. Jag vet. Men jag är en enkel människa för tillfället.)
This is the new year.
Om en och en halv vecka kommer den ut, och sedan kommer mina krönikor att dyka upp där varje måndag.
Det betyder att jag inte kommer att skriva fler för Metro.
Men, som sagt, ni får i stället dubbelt så många att läsa och uppskatta eller förfasa er över.
(Eller strunta i, om ni så vill.)
Början på något nytt. Det känns rätt häftigt.
Jag hoppas att ni vill fortsätta att läsa.
Yes we can.
You are my sweetest downfall
Men det är ju sååå mycket grungesnyggare innan.
Nåväl, ikväll, är det ju för tusan valvaka. Då får man anstränga sig lite för sitt fosterland.
Och ja, jag har röstat.
Vi får se hur långt det räcker.
Det gäller att vara förutseende.
we really do want meet you.
We know you have no model measurements.
Maybe we have a job offer, too.
When do you have time this week for a meeting?"
Ja, så ska de tas, agenturjävlarna.
Fröken i rött.
Man får väl anstränga sig lite!
I think she wants me more if I don't show how poor I am.
Tandläkarväder.
Dimma, kyla, en slöja av duggregn och ständig motvind.
Tunnelbana, gallerior, rulltrappor.
Läste häromveckan att karlar är mycket mer benägna att spendera pengar på en tjej de dejtar om hon är klädd i rött.
"Jag vill ha en del av den kakan", tänkte jag och investerade 149 kronor i en röd kofta från H&M Divided.
Jo, snubbar blir tydligen mer tända på tjejer och killar i rött, också. (Det har något med ökad adrenalinproduktion att göra.) Det är därför de spenderar mer cash. För att de så gärna vill ligga. Och vägen till en flickas hjärta går naturligtvis genom ett kort med riktigt generös kreditgräns.
Män måste ha ett riktigt helvete på julen. Tomtenissar och -nissor i orimliga mängder.
Och tänk när alla skulle klä sig i rött för att visa sitt stöd för munkarna i Burma! Så kåta och fattiga så många män måste blivit den dagen.
Anyway.
Såhär fint var det när jag fick fira extrafödelsedag i lördags.
No more drama. (Inte idag, i alla fall.)
Trots er entusiasm blev födelsedagen tyvärr riktigt jäkla misslyckad.
Så jag bestämde mig för att ignorera hela fredagen och fira på lördagen istället. Det var en fantastisk idé, visade det sig.
Frukost på sängen, paket, en dag full av överraskningar och lek, überlyxig middag och ett glas vin på ett rökigt café som avslutning.
Nu har jag precis sett "You, me and everyone we know" på dvd.
Sitter och skriver på min alldeles nya laptop.
Mitt te kallnar borta på soffbordet, och det är okej.
Jag har faktiskt, för en gångs skull, ingenting att klaga på.
Ingenting alls.
