Two peas in a pod?

Jag måste bara passa på att säga att på den ansiktsbilden jag nyss la upp kan jag faktiskt till viss del se likheterna mellan mig och skådisen Krysten Ritter som både min bästa Sanna och väldigt många andra - även min egen familj! - påpekat både en och två gånger. Eller vad säger ni?





Jag ser åtminstone många fler likheter med henne än med personen ni alla verkar vilja påstå att jag är lik. VI ÄR INTE LIKA. Seriöst! Goddamn.


SANDRA och jag är inte lika. Nix.

"But what could we paint when all we see is rain?"

Just nu har vi så mycket i skolan att det är omöjligt för mig att koncentrera mig på något annat. Jag har ingen inspiration, inga tankar som inte kretsar runt alla våra projekt, och jag vet att det avspeglar sig i bloggen... Förlåt för det, jag hoppas att ni har överseende. Ärligt talat - idag gick jag i skolan mellan 9 och 21. Det är en fet skoldag.

En dagens outfit blev det i alla fall! Idag fick vi en låda på posten, full av underbara leksaker till kameran, det var som julafton! (Nåja, vi betalade rätt bra för innehållet, om man säger så. Men ändå.) I lådan fanns bland annat ett telezoomobjektiv (riktigt papparazzistuk!), en extern blixt och en omnibounce, så Marcus passade på att fota mig med nya blixten. (Annars är det ju oftast stativ och självutlösare som gäller...) Snacka om skillnad! Jag kände mig extremt ohet idag - är så trött och sliten, och det syntes ganska tydligt med en jättestark blixt i ansiktet, men det känns skönt att veta att jag inte behöver oroa mig för brist på ljus i framtiden. Nu är det bara att plocka fram blixten och testa lite olika inställningar om det krisar. Succé!

Dagens outfit





Grå farfarströja, Cubus (en riktig favorit, som ni kanske märkt!)
Mörkblå jeans, Dr Denim
Ljusbruna stövlar, Vagabond
Ljusbrun väska, H&M
Svart skärp, Vero Moda
Hjärtformad medaljong, Wedins

Läppstiftet har jag med mig i jackfickan så att jag kan se lite piffig ut närhelst jag önskar... :) Max Factor, färgen heter inget mindre än superflashiga Pink Brandy. Ah, dessa porrstjärnenamn!
Nagellacket är förstås Face, jag har blivit helt besatt av det, målade på det idag under föreläsningen - det stank verkligen kemikalier i hela salen! Pinsamt, vaddå?!

Nu ska jag sova, det är en sjukt lång dag imorgon också.
Kärlek, darlings.

Och glöm för guds skull inte att gå in på
Aftonbladets "Bästa stilen" och rösta! Min ligger ju på Jannike, men det är ju ett fritt land... berätta gärna vem ni röstar på!

You left me all dressed up

Det var för sent att lägga upp bilder när jag kom hem från radion igår - både jag och Marcus däckade innan elva, så slut var vi. Därför får det bli en gårdagens outfit, så kör vi en dagens senare idag!

Gårdagens outfit



Svart t-shirt med rosetter, Evelina Bratell
Grå tröja/cape, Gina Tricot
Svarta jeans, Cheap Monday
Grå stövletter, Skopunkten
Svart väska, H&M
Stoooort hjärta på tjock kedja, Kicks
Fickur, Iguana Vintage Clothing

Såhär fina är rosetterna på t-shirten:



Hästfickuret!



Nu går jag i skolan till 21 ikväll. Kul.

Keep a friend

Klockan 21 är det dags för ett nytt Veckans Pop! För att lyssna går du in på Studentradion klockan nio och trycker på "Lyssna". Enkelt va?

Såhär fin är spellistan jag tar med mig till dagens program:




I studion: The Veckans Pop Crew, precis som vanligt!

Ehmm. :)

Har ni inget bättre för er - LYSSNA!

Plasten gör dig vacker, är du glad?

Girltalk.se kan du nu läsa om modebloggarnas vårsatsningar. Det handlar om vilka några av modebloggarna tippar blir vårens hetaste accessoarer, och jag skriver entusiastiskt och längst av alla (jag är dålig på att stoppa mig själv när jag kommer igång!) om min fäbless för den futuristiska trenden, främst då den transparenta plasten.

Jag nämner bland annat Zhora i Blade Runner och hennes genomskinliga kappa, men det finns mängder av andra underbara inspirationskällor. Själv älskade jag Evelina Bratells transparenta skor och väskor som jag hade nöjet att dregla över i flera dagar under Beckmans-visningarna, och Chanel har ju gett ett ljuvligt bidrag i och med The Naked Bag Collection (som Sophies Fashion nämner här).


Chanels Naked Bag Collection


Fascinationen för den transparenta plasten går även igen i Chanels skokollektion


Zhora flyr i sin genomskinliga regnkappa som visar allt och döljer nada...


Den ger även stor effekt om du skulle bli skjuten.


Transparent väska och matchande skor från Evelina Bratell





De andra som berättar om sina favorittrender i vår är Emma, Linn, Maria, Mary och Sigrid.

Push it real good


Attack! Attack!

Dagens låt
Strawberry Fair - Attack

Jag har ingen aning om varför jag inte bara kan låta bli att engagera mig i oviktiga saker. Men det är ett faktum: jag engagerar mig faktiskt allra helst i sådant som uppfattas som oviktigt.
Typ? Typ Americas Next Top Model, modehistoria, lo-fi-pop och Aftonbladets tävling Bästa stilen. Förra veckan blev jag småsur på att min favorit Amanda, som dessutom ligger etta på omdebatterade Outfits.se, inte plockade hem förstaplatsen. Å andra sidan är det inte särskilt förvånande att svenska folket inte delar min smak, och inte heller något att vara ledsen över. Nu när jag spanade in de nya finalisterna upptäckte jag till min stora förtjusning att Jannike är en av de utvalda! Här snackar vi om en av Sveriges snyggaste tjejer. Jag har avgudat hennes ytterst speciella skönhet och stil i flera år, och hennes outfitbild gjorde mig knappast besviken. Klar favorit!



Veckans bidrag tycker jag annars var ungefär lika trista som förra veckans. Det känns som att Aftonbladet satsar mer på att få en extremt blandad kompott än på att faktiskt välja ut schyssta outfits...

Om jag ska skjuta in min egen åsikt om Outfits.se så måste jag hålla med Hanna. Dessutom vågar jag påstå att Outfits.se inte skiljer sig ett skit från sidor som snyggast.se där kids lägger upp bilder på sig själva i stringtrosor och urringat. Betygssystemet är bara idotiskt, och skapar inget annat än missunsamhet och sårade känslor. Då är jag ju å andra sidan rätt fascistisk - jag är inte särskilt förtjust i någon form av bedömning eller negativ kritik när det gäller mina outfits. En kommentar från "Anna" på den här bilden: "Njaaa, skärpet och väskan går bort. Inget högt betyg från mig inte." Den kommentaren ger inte mig någonting. Det enda som händer är att jag tänker "jaha, din fula idiot, du har helt enkelt ingen smak". Jag säger inte att det är fel att ge kritik - jag är bara inte särskilt förjust i att kritiseras. Åtminstone inte när jag inte förtjänar det - eller snarare, när det faktiskt enbart är en fråga om stil. Skriv gärna att jag är tråkig och ful och lyssnar på dålig musik, är pretentiös och egocentrisk - men ge fan in mina kläder, för gillar du dem inte tycker jag förmodligen att dina är ännu fulare. HAHAHAHA.
Nej, men seriöst - om jag tar illa upp av minsta lilla negativa kommentar, som ändå är en vuxen människa, hur ska då ett barn känna?
Jag måste säga att det är en smula tragiskt.

Time flies

Jag önskar mig tid.
Mest av allt önskar jag mig tid att läsa.
Om någon gav mig ett par extradagar vet jag precis vad jag skulle ägna dem åt:


1. Första delen av min mammas nya bok.



2. Nya
Bon, som kom hem i brevlådan för ett par dagar sedan, och som jag bara inte haft tid att öppna.

3. Fashion-ology: an introduction to fashion studies av Yuniya Kawamura

4. Fashion and modernity av Christopher Breward och Caroline Evans



5. Det som tillhör mig av Anne Holt - jag läste Det som aldrig sker under helgen jag gick Beckmans-visningarna, och längtar verkligen tills jag får lite dötid att slå ihjäl igen.

6. The fashion handbook av Tim Jackson och David Shaw



7. Den amerikanska ­flickan av Monika Fagerholm. I want to know what all the fuss is about! Här rankar DN den som det största fyndet på årets bokrea... Ni kan ju passa på att kolla in de andra 49 tipsen också.

8. The genius of the system: Hollywood filmmaking in the studio era av Thomas Schatz

9. Documentary storytelling for film and videomakers av Sheila Curran Bernard

10. Alla bloggar som jag vill läsa, men helt enkelt inte hinner.

Så, har ni extratid på lager, hör av er. Jag är beredd att lägga ett rätt fet del av mitt studielån på tid.

Pretty in pink

För en vecka sedan visade Hanna Fridén upp sitt nya, sjukt snygga nagellack från Face, och eftersom Hanna är en sådan stor inspiration för mig var jag tvungen att springa iväg och köpa ett likadant... nej, okej, det var lögn. Hanna är onekligen en inspiration, men redan någon vecka innan hennes inlägg hade jag nöjet att ha på mig det vansinnigt snygga lacket på KTZ-visningen, och jag blev helt förälskad. Jag sprang genast iväg och köpte ett billigt rosa lack - som naturligtvis bara var fult och skabbigt och inte ens en miljondel så snyggt som Face-lacket. Så när jag läste att Hanna investerat i the real thing kunde jag helt enkelt inte stå emot.

Och det är ju bata såååå snyggt! Allt blir verkligen roligare med neonrosa naglar, så är det bara.


Med Nikita efter Kokon To Zai-visningen...


...och i helgen.

Åh, bara jag tittar ner på de knallrosa fingertopparna som smattrar omkring på tangentbordet blir jag genast lite gladare.

Nu: Skola. "Klippseminarium: Ljudet berättar". Gäsp.
Eftermiddag: Jobba med bilderna, välja låtar till ikväll.
Kväll: Fotografering, Veckans Pop.

Men först: FRUKOOOOST!

Let's get ready to rumble!







Jag vet inte vem denslående skönheten på bilderna är, men hon är definitivt min förhandsfavorit till nya säsongen av America's Next Top Model som startar i USA med ett dubbelavsnitt på onsdag. Det som ligger henne lite i fatet är kanske hennes slående likhet med Mini Andén - som ju, om ni ursäktar, redan haft sina största år i strålkastarljuset. Dock har de båda två ett väldigt klassiskt utseende som knappast "goes out of style".

Min favvotjej med en annan av de få som verkar ha potential:



Kolla in previewen här!

Panic on the streets of London

Inatt drömde jag två extremt obehagliga drömmar. Den första vaknade jag av någon gång fram på småtimmarna eftersom min hjärna helt enkelt inte kunde ta sig ur knipan den försatt mig i, den andra drömmen fick ett abrupt slut av Marcus alarm klockan åtta, och sällan har jag varit så lättad över att bli väckt okristligt tidigt.

I den första drömmen hade jag en stalker. Inte direkt den sorten som skickar blommor och samlar på mina använda servetter, utan snarare en
Sylar-inspirerad typ (ni ser väl på Heroes?!) som övervakade varje steg jag tog - han ringde mig ofta på mobilen och beskrev exakt vad jag hade på mig och vad jag gjorde precis just då - och var ute efter att döda mig. Jag försökte få folk att förstå hur allvarligt det var, men ingen verkade lyssna på mig. Tillslut barrikaderade jag mig i min lägenhet och försökte desperat ringa polisen, men kom till telefonsvarare, och snart förstod jag att han tagit över mobilnätet och att jag var screwed. Jag sjönk ihop på golvet i hallen och gömde ansiktet i händerna för att slippa se eller höra, och drömmen slutade med att han helt sonika lyfte av ytterdörren från gångjärnen och klev in. Jag orkade inte mer. Jag vaknade och grät och grät och grät tills jag äntligen somnade igen - och drömde att jag kastades i fängelse för mord och kom ut tjugo år senare. Ingen kände igen mig, ingen kom ihåg mig, ingen hade ens märkt att jag varit borta.

VAD ÄR DEALEN MED MITT UPPMÄRKSAMHETSBEHOV? Om jag ska vara lite hobbypsykolog åt mig själv så känns ju de här båda drömmarna som att jag dels känner mig sjukligt övervakad och samtidigt är livrädd för att bli bortglömd. Pretty intense.


Konst ovan molnen

Hemma hos!

Veckans första inlägg blir ett där jag reder ut begreppen en smula.

Jag bor inte i studentkorridor.

Jag och min sambo Marcus bor i en etta på... ehmmm, jag har glömt, men den är omkring 36 kvadrat. Sex minuters promenad till skolan (tio i högklackat), fem minuter till tågstationen, tjugofem in till stan, vilket är långt med Norrköpingsmått mätt. Det är Marcus som äger lägenheten. Jag äger också en nästan exakt lika stor etta som mycket snart kommer att stå tom, så jag tänkte använda den som plugg-kontor och walk in closet tills vi drar från stan. (Anledningen till att vi bor hos Marcus och inte är hos mig är: *Gratis 100mb bredband *Gratis telefonabonnemang *Eget gym och bastu i källaren *Större badrum *Och så ligger den betydligt närmare skolan och stan än vad min jäkla förortslägenhet gör - där snackar vi trettiofem minuter in till stan.) :)
Jag har aldrig bott i studentkorridor och kan inte påstå att jag någonsin planerar att göra det. Däremot går jag gärna på fest i korridorer, det är ungefär så studentikosa aktiviteter jag kan sträcka mig till utan att kräkas. (Inget ont alls mot er kravalltyper, det är bara inte min grej!)

Alltså...



Inte min korridor! Jag har ingen korridor. Jag har
ett trapphus.



I vårt kök...



...framför vardagsrumsfönstret...



...på sängen...



...och i soffan.

Jag har bilder från balkongen, trapphuset, hallen och badrummet också, men eftersom jag som är så egocentrisk redan fått en överdos av mig själv kan jag ju bara föreställa mig hur det måste kännas för er!

Nu ska jag äta världens maffigaste frukost, för det måste man göra när man råkar ha förmiddagen ledig!

Det är rätt otroligt att jag lyckades sätta ihop ett hemma hos-reportage som inte visade någonting whatsoever av vår lägenhet. Jag är stolt. Integriteten går att skära med kniv.

What a girl wants

...What a girl needs:



- Riktigt, riktigt, riktigt värdelös chickflick

Exempel:
Material Girls med Hilary Duff och hennes syster. De spelar snuskigt rika arvtagerskor till ett kosmetikaföretag som plötsligt drabbas av en skandal och går i konkurs. Systrarna bestämmer sig för att rädda företaget och ge sin döde far upprättelse... Resten kan ni räkna ut själva.

- Riktigt, riktigt, riktigt onyttig föda
Exempel: Vaniljglass med varma hallon och syndigt mycket chokladsås, gärna flera portioner, så att man slipper sluta äta innan man mår illa.

Varsågod, nu är det bara att sätta igång med tjejkvällen, brudar.

(Som att ni inte redan visste att tjejfilmer och glass är alla flickors bästa vän. Vaddå, generalisering? Vem, jag?)

Hot water burn baby

Helgens löpande band-fotande är över, men ett förvånansvärt schysst resultat. Att fotografera åt någon annan än mig själv var en utmaning i sig själv, det ställer ju helt andra krav, och det var inte helt lätt att fota folk som inte var 100% bekväma i att bli fotograferade... Men alla skötte sig verkligen över förväntan, och Ellen är både skicklig och kreativ med make up:en, så båda dagarna har varit riktigt lyckade.

Jag blev så vansinnigt kär i den rosa stolen! Jag ville ta med mig den hem, men det kändes inte särskilt diskret att traska hem med en rosa stol under armen - det är ändå en tjugo minuters promenad.
Plus att vi inte har plats för den (vi har inte direkt världens rymligaste lägenhet). It just wasn't meant to be.
Men jag kunde inte låta bli att be Jakob att ta några sista outfitbilder på mig tillsammans med min kära stol, så nu blir det lite favorit i repris från igår!

Dagens outfit





Blommönstrad tunika i mörkblått och orange, Vila
Grå strumpbyxor, H&M
Grönt halsband med hjärta, Åhléns
Ljusbruna skor med kilklack och ankelrem, Skopunkten

På väg hem från plåtningen höll jag på att bli påkörd av en jävla galning, men sedan dess har kvällen varit precis så slö och härligt inproduktiv som bara söndagkvällar kan vara. Jag och Marcus har ätit äppelpaj med vaniljsås och sett
Rain Man och senaste avsnittet av American Dad. Jag hade inte sett Rain Man tidigare, men den uppfyllde helt klart förväntningarna - en klockren söndagsfilm, mysig och rörande, med en sjukt övertygande Dustin Hoffman och en lika sjukt ung och snygg Tom Cruise. Ja, filmen spelades alltså in 1988, när Tom Cruise var i Katie Holmes ålder...

Jag behöver vila.

Although I'm happier now, I always long somehow

...back to 1995

I fredags fyllde Anders halvvägs till femtio, så igår kväll passade han också att fylla Dalkarlens studentboenden med fina människor, som passade på att fylla sig själva. GRATTIS ANDERS!

Gårdagskvällens outfit


Tillsammans med Eva...

Vitt linne, Indiska
Chokladbrun klänning, BCBG Max Azria
Halskedja med groda (wiii!), Gina Tricot
Svarta strumpbyxor, H&M
Fantastiska svarta 90-talsinspirerade platåskor med ankelrem, Skopunkten


Josefin-fin-fin i klänning från Gina Tricot


Sofia i sin snyggaste cherry-klänning - det var hennes grabb somfyllde år, så hon var ju tvungen att anstränga sig lite extra! - och Eva


Min allra bästa Jakob och jag


Pojken jag älskar mest i världen - min Marcus


Sofia, födelsedagsbarnet och Jakob


Sofia, Mick och jag spexar i korridoren

Jag hade, ovanligt nog, riktigt kul igår. Hemmafester har alltid varit min grej - man kan välja musik själv, drickat känns gratis eftersom man redan betalat det och slipper göra av med några pengar på plats, och det är betydligt lättare att samla människor man tycker om på samma ställe när de inte behöver ta sig ut. Alltså - bra musik, billig dricka och de bästa människorna.

Men jag saknade Sanna. Och Erika.

Och bloggen. :)

I love your friends - they're all so arty, oh yeah

Jag var hög på endorfiner idag när jag fick tag i en dator och postade mitt överexalterade blogginlägg, märker jag nu. Jag kan ju tyvärr inte "visa resultatet" från dagens plåtning redan ikväll - det är hundratals bilder på fem olika modeller som ska gås igenom och fixas innan jag har något att visa upp. Men ett liiiitet smakprov jag kan förstås bjuda på - och några otroligt artyfarty outfitbilder!

Idag var det Gina Tricot som gällde både upptill och nertill.
Jag hittade en underbar ljusrosa stol som verkligen skar sig mot de röda detaljerna i min outfit - precis som det ska vara! Mismatching is the shit.

Dagens outfit



T-shirt med tryck, Gina Tricot
Pösiga svarta trekvartsbyxor i ridbyxmodell, Gina Tricot
Blå strumpbyxor och röda yllestrumpor, H&M
Svarta lågskor, Vagabond
Stort, biffigt, knubbigt silverfärgat hjärta på tjock kedja, Kicks
Fickur på tjock kedja, Iguana Vintage Clothing














Beztiz-Jakob och jag!


Hanna är bara vackrast.
Och ett sant nöje att fota, som ni ser.
Give me more!


Bosse klarar glamrockstilen med glans.

There is a light that never goes out

Om jag inte var så vansinnigt ointresserad av teknik skulle jag utan tvekan satsa stenhårt på att bli fotograf. Det är verkligen något av det absolut roligaste som finns att fota (människor)! Idag har jag fotograferat konstant sedan halv elva, vi kommer att hålla på ett bra tag till, och hela dagen imorgon också - och jag blir verkligen inte det minsta trött på det.
Det är grymt duktiga Ellen (som sminkade till mitt reportage
Det strålar en stjärna i december) som behöver bilder till sin portfolio, så hon drar av härligt konstiga make up:er på löpande band, och jag bara trycker på knappen. :)

Nu kommer Hanna och vill bli upphämtad nere vid porten - ikväll får ni se resultatet!

Some boys romance, some boys slow dance

I feel as scattered as grandmother's pearls

Just precis nu är det inte så himla bra. Det är ingenting jag har lust att blogga om, men... jag har som ett tomt svart hål i bröstet.

Äsch, skit i det, jag skriver om något roligare istället: CSN-lånet trillade in på mitt konto idag, och själv trillade jag ner på stan. Inte särskilt oväntat - som för alla shoppingmissbrukare är der tungt för mig i slutet av månaden, det tär på psyket när man inte kan få sina regelbundna fixar, det fanns inte en chans att jag skulle klara mig ifrån en runda genom Norrköpings gallerior. Lite smått och gott blev det - lite Skopunkten, lite Gina Tricot, lite Kicks och lite Face. Aaaaah! Måste det låta så mycket?! farligt var det faktiskt inte - jag hade satt upp en limit för hur mycket jag fick spendera, och den höll jag mig en bra bit under.

Den här ursöta tröjan från Gina Tricot såg jag i en modeblogg (förlåt, minns inte vilken!) för ett tag sedan och blev omedelbart förälskad. Flickorna (jag låtsas inte om att det är en och samma tjej, de är bara väldigt lika, säger vi) har ju bara sååå snygga frisyrer! :) 99 spänn - som hittat, ju.



Finstickad ljusgrå vardagsklänning - inte så smickrande bild, men den är väldigt charmig i verkligheten. Det skitsnygga hjärtat på tjock kedja är från Kicks.



Marcus är och spelar innebandy (jajamen, klockan elva en fredagkväll!), och jag ska försöka muta mig lycklig med glass med hallon och chokladsås och en - förmodligen - totalt värdelös film med otäcka
Hilary Duff och hennes syrra i huvudrollerna. Precis vad jag behöver! Den heter inget mindre än Material Girls, och har den fantastiska taglinen It's A Short Trip From The Penthouse To The Poorhouse. Det här kommer att bli bra, det känner jag.



Hoppas att ni har roligare än jag, det förtjänar ni.

Och by the way! Glöm inte att berätta för Hanna hur fin hon är. För det är hon. <3

And when you're gone, you stay gone, or you be gone.

Ett tips:
Tycker du, liksom jag, att
Pulp Fiction är lite av ett mästerverk i sin genre - titta inte på den i omklippt version där allt sker i kronologisk ordning. Plattare och töntigare film får man leta efter! Dialogen håller visserligen fortfarande otroligt hög klass, men själva handlingen blir ett enda stort skämt.
Det var vår lärare som hade ändrat om i filmen inför vår lektion i handlingsanalys imorse - intressant lektion, för övrigt. Och Mia Wallace är, och kommer alltid att vara, en av mina allra största fiktiva stilförebilder, trots att handlingen sprack en aning. Allra sötast tycker jag att hon är efter överdosen, när Vince har kört hem henne, och hon berättar sitt ketchup-skämt för honom... Det svider i hjärtat när jag ser på henne. Åh, jag måste sätta mig någon gång och lista mina största stilikoner från filmens värld! Gör det ni också någon dag när ni har tråkigt, vettja.


I klassrummet i morse.


Vackra, vackra Uma Thurman som Mia Wallace.

Dagens outfit



Crémefärgad t-shirt, Fifth Avenue Shoe Repair
Mörkblå jeans, Dr Denim
Svart cardigan, Vero Moda
Svarta lågskor, Vagabond

I know you don't care



Jag undivker att skriva om musik i den här bloggen.
Jag är lite besviken på musiken, på vad den gör med människor - inte själva musiken, förstås, utan... creddigheten. Jag tröttnade på att behöva förakta andra för deras musikaliska preferenser. Det är en härlig grupp människor med enorma kunskaper och ett brinnande intresse som lyssnar på liknande musik som jag själv, men jag kan inte känna mig hemma i den världen. Jag är för mycket jag.

Men nu kan jag inte låta bli.

Ett av mina absoluta favoritband har släppt en ny, gratis mp3-singel, och den är underbar! (De är dessutom väldigt unga och galet läckra.) :)

Lyssna här:
Mixtapes & Cellmates - Quiet

Eller ladda ner direkt här:


Mixtapes & Cellmates har sparat det absolut bästa från sina ep's - känslan - och utvecklat det med vassa beats som får mig att tänka på både Casiotone For The Painfully Alone och vissa av Lo-Fi Fnks bästa låtar (lyssna på Steppin' Out!).

You left me all dressed up
Wearing my best shirt and best shoes

I'm going straight

Det blev en bra dag, ändå. En riktigt bra dag. Trots morgonångest och skolk.
När jag kom till skolan efter lunch visade det sig att den knappt varit någon på första lektionen, eftersom väldigt få bemödat sig om att leta upp vettiga bilder som uppfyllde de ganska flummiga kriterier som bildanalysuppgiften krävde. (Det låter som att vi är väldiga slackers, jag vet, och till viss del stämmer det nog. Men vi kan när vi vill.)
Jag och ursöta
Marlene presenterade vårt manus inför "händelseförloppet" (en scen helt enkelt, 3-5 minuter) vi ska spela in om lite mer än en vecka, och fick väldigt bra respons (om jag får säga det själv?). :) Vår idé känns väldigt klar och tydlig och lätt att genomföra, det kommer helt klart att bli kul att se vad det blir av det hela! Räkna med att filmen - ååh, vår allra första lilla minikortfilm - åker direkt upp på YouTube, så att ni får ta del av det (och hissa eller dissa hur mycket ni vill, förstås). Filmen blir en slags pilotfilm till vår pilotfilm - det är inte mindre än tre filmer som ska produceras i vår, det blir lite löpande band-känsla över det hela, men det är säkert vansinnigt bra för att få lite rutin. Jag har själv knappt hållit i en filmkamera förut, så det ska bli riktigt, riktigt spännande.

Efter lektionen gick jag ner till Världens Bar där jag och Hanna tryckte i oss chokladmuffins och pratade jobb, livet, skola och mat. (Det är jätteskönt att ha hittat någon som är lika galen i mat som jag själv!) Jag har tvingat Hanna att ställa upp som skådespelare i pilotfilmen vi kommer att spela in om någon månad - konstigt nog påstår hon att hon inte är någon skådespelartyp, vilket ju framstår som rent nonsens för alla som sett henne på bild. :) Hon kommer att passa perfekt. Hon kommer också att vara med på plåtningarna jag och Ellen ska göra tillsammans i helgen.
Jag ska se till att försöka jobba med ljuset, jag lovar!

Kvällen spenderades på ett alldeles utmärkt sätt - uppkrupen i soffan med varsin tekopp sjöng jag och Jakob musikallåtar för full hals och pratade både skit och om sådant som betyder något.

Jag är så fascinerad över att det finns människor som vill vara mina vänner.
Ingen nämnd, ingen glömd, men:
Jag älskar er.

Nu blir det ännu mer The O.C.!
Vad i hela fridens namn ska jag ta mig till när sista avsnittet sänts?





Dagens outfit



Grå farfarströja, Cubus (favorit!)
Mörkgrå kritstrecksrandig klänning med fickor, Soda blu
Guldhalsband med hästsmycke
Gul väska, Lindex
(Jag gav upp och plattångade luggen i morse. Jag orkade inte hata min spegelbild längre.)










Hanna's bringing earmuffs back! :)


Fashionabel i den svenska vintern? Eh? Vem orkar?

You die when you're young

Just nu skolkar jag. Jag var uppe i tid, åt frukost och klädde på mig - och insåg att jag faktiskt inte kunde gå iväg till bildanalyslektionen, eftersom jag inte kommit ihåg att göra uppgiften till idag. Vi skulle letat upp och tagit med oss tre bilder som uppfyllde olika kriterier: en som bara kunde betyda en sak, en som var tänkt att betyda en sak men som uppfattades som något helt annat, och en som i stort sett inte betydde någonting, som var så nära noll som det bara var möjligt. Kul uppgift, och lektionen var säkert grym, men jag hade helt förträngt hela grejen. I panik började jag leta igenom Harper's Bazaar, ELLE, Teen Vogue och någon gammal Vecko Revyn - jag hann till och med riva ut en reklambild från Céline som jag ansåg bara sa en enda sak ("KÖP VÅRA SKOR OCH VÄSKOR SÅ BLIR DU SNYGG!"), men klockan började bli alldeles för mycket och det stod totalt stilla i huvudet. Så nu sitter jag här hemma med dåligt samvete.
Efter att ha läst lite, ätit mer frukost och bloggat en stund fick jag en så oemotståndlig lust att sitta och titta igenom gamla bilder. På min halvtrasiga laptop har jag mängder med bilder från början av 2003 och framåt som jag inte sett på hur länge som helst. Nu har jag bläddrat igenom dem, och iaktagit en del mönster:

* Jag tog outfitbilder redan då, alltid i skitiga speglar, ibland med blixt för att dölja ansiktet. Skillnaden mot idag är att då var de enbart för "eget bruk" - jag ville helt enkelt dokumentera min stil för framtiden.

* Den stil jag dokumenterade för framtiden var faktiskt ännu poppigare än jag minns. Det gick i perioder mellan mer extrem, broder-daniel-stjärnor-i-ansiktet-och-neonrosa-armband, sextiotalspop, svart-och-vitt och osminkad, pojkaktig slöpop. Utom ibland, när jag fick ryck och satte på mig ljusrosa stövlar. :)

* Mina bilder är i de allra flesta fall döpta till "ful", "fetto", "äckel", "hora" osv. Vad är dealen med det? Jag var ju liksom inte 14 år 2003.

* Det är svårt att känna igen mig från en månad till en annan. Är jag fortfarande så schizofren? Jag uppfattar inte mig själv på det sättet. Oh well, det är väl egentligen bara att jag går tillbaka i bloggen och tittar för att få svar på den frågan.

Tre olika stilar, tre olika Annika?








Det var inte direkt högklackat som gällde!
(Det är det förvisso inte direkt nu heller, men nu verkar det i alla fall som det i min garderob.)




Från
Aftonbladet, 2004




Jag sa ju det!


Red alert!

Jag vet inte om det beror på att jag går omkring med mitt ostyiga, ofixade hår och känner mig ful, eller om jag helt enkelt längtar efter en förändring, men oavsett vilket så har jag blivit alldeles besatt vid rött hår. Det känns som att jag, vartän jag vänder mig, inte kan komma undan alla dessa vackra flickor med alldeles fantastiskt rött hår i alla tänkbara nyanser... och jag suktar.













Is red hair for you?

Jag har haft riktigt, riktigt rött hår, hösten 2002, och tyckte att det var helt underbart. Mamma tyckte att jag såg ut som en mangafigur, och det var nog ungefär den looken jag strävade efter, med mörka ögon och ljusa läppar. Men det blev helt enkelt för jobbigt att få färgen att hålla sig snygg, och till slut tröttnade jag på att färga om och om igen. Åh, jag vill inte ge mig in i det där igen! Jag håller ju på att spara ut min naturliga färg... Nej, det blir nog inte rött hår för mig igen, inte på länge i alla fall. Men sukta tänker jag fortsätta med.


Jag, 18 år, i mitt röda hår. Bilden är helt sjuk, men ett jättemörkt öga och ett ljust - jag vet! Jag tror det är något fel, minns inte att bilden såg ut sådär på riktigt...

...som synden

Hurra!



Nu ligger mitt modereportage uppe på Collective för allmän beskådan (eller kanske till och med beundran, för den som så vill): Jobba svart!

Jag är fullt medveten om att det blev lite trassel med kvaliteten, men överlag känner jag mig nöjd. Reportaget följer inte direkt några givna mönster, men jag gillar känslan och stämningen, och det är det absolut viktigaste för mig. Och Hanna är helt jäkla stunning, en inspiration hela hon.

(Förresten blev jag såå glad när jag såg att härliga Stina tipsat om reportaget i sin blogg, så himla sött!)

Ah, dags för fler semlor, och mer The O.C.. Life is good.

Posera mera!

Jag har full respekt för alla er som inte låter ert ansikte vara med på outfitbilder, oavsett anledning. Jag respekterar viljan att vara anonym, att man kan känna sig ful, eller att man bara tycker att ens outfit bör bedömas just utifrån kläderna och inte ens utseende.
Full respekt, som sagt - men ack, så tråkigt det blir! För mig är det exakt lika spännande att se på halshuggna outfitbilder som jag misstänker att det var för Melodifestivalpubliken de år man fått för sig att låta alla artister sjunga bakom ett skynke (eller, för den delen, när man 1965 lät
Ingvar Wixell framföra alla låtar) för att lägga fokus på låtarna, inte artisterna. Det funkade naturligtvis inte, eftersom artisternas uppträdande, utstrålning, dans, kläder, frisyrer och utseende var betydligt mer än halva grejen för publiken. Precis så känner jag för korniga bilder tagna i en smutsig spegel, med huvudet obligatoriskt avhugget. Det blir trist, opersonligt, och istället för att fokusera på kläderna blir jag istället ointresserad av kläderna på bilden. En schysst outfitbild behöver absolut inte vara särskilt nyskapande, stylad, poserande, spännande eller tagen med en bra kamera (och nej, inte Photoshoppad heller, haha). Men däremot vill jag att den ska förmedla någon typ av känsla - jag vill tänka "ahaa, jaa, jag förstår hur hon (/han) tänkt här, så kan man förstås göra!", alternativt "åååh, den där vill jag ha" eller "det där skulle jag aldrig klara av att bära upp, men det passar verkligen hennes stil". För att förmedla någon slags känsla eller tanke räcker det inte att ta en bild på de klädesplagg man har på sig. Visst, det är kanske snäppet bättre än att visa dem på klädhängare, eftersom det i alla fall syns hur de sitter, men jag skulle faktiskt föredra klädhängarna. Då ser jag i alla fall hur kläderna ser ut, medan jag i annat fall stör mig alltför mycket på det makabra i att klippa bort sitt eget ansikte.



Jag kunde inte låta bli att tjata om det här eftersom jag klickade in mig på finalbilderna i Aftonbladets "Bästa stilen!"-tävling, och insåg att tre av tio finalister var halshuggna. För Guds skull -
Stil handlar om mer än hur man kombinerar klädesplagg!
Det handlar om attityd, utstrålning, frisyr, hållning, humor och intelligens - varav de allra flesta av de här kriterierna faktiskt går alldeles utmärkt att förmedla med en bild.
Av princip går därför nummer 3 bort för min del, för även om plaggen ser fina ut så ser jag inte hur de ser ut på henne (vilket väl var poängen med det hela?), och de två andra var väldigt ospännande ändå.
Kul att de tog med såpass många exempel på "alternativ" stil (åh, obehagliga ord, men ni vet ju vad jag menar), och härligt med lite attityd!
Min favorit var dock ganska självklart - fröken nummer 1, bloody gorgeous från topp till tå. Jag känner att jag genast behöver få reda på var hennes jeans kommer ifrån, någon som vet?

Och förstås, någon som har tråkigt och vill berätta vem din favorit är? :)

--------------------
EDIT

Åh, nevermind, jag hade ju själv inget bättre för mig än att leta upp hennes bild bland alla de inlagda. Vilket var ganska lyckat, eftersom jag nu har en alldeles ypperlig blogg att lägga till i länklistan! (Min länklista på bloggen funkar istället för bokmärken, jag klickar mig igenom dem varenda dag.) Den vackra fröken på bilden heter Amanda, och hennes blogg proppfull av snygga outfitbilder. Varsågoda att inspireras!

Hennes skitsnygga jeans kom förvånansvärt nog från Vero Moda, jag har inte sett en skymt av dem här i Norrköping... Jag vill ha!

Pencil Skirt

Världens sämsta outfitbild, men jag hoppas att ni kan nöja er med den för tillfället. Have mercy!

Dagens outfit



Vitt linne, Indiska
Svart farfarströja, Cubus
Svart pennkjol med knappar, Jenny Hellström
Svarta strumpbyxor
Silverfärgad medaljong, Glitter
Svarta skor (som inte syns), Vagabond

Dagens låt
Pulp - Pencil Skirt

Tips, tips, tips för långtråkiga dagar.

Hej. Jag heter Annika Natalie Marklund. Jag är 8513 dagar gammal.


Tre år sedan. Känns som tio.
Jag ser så vansinnigt oskyldig ut.
Vad gick fel?

Jag fick en plötslig lucka i schemat, och till skillnad från gymnasiets superpopulära oväntade håltimmar så suger det här. Jag har ingenting att läsa och det är ingen jag känner i närheten, så det blir slösurfande på diverse bloggar i väntan på försenad lärare. Tur att det finns tillräckligt att sysselsätta sig med på internet för att man skulle kunna sitta dygnet runt utan att tröttna!

(Det är inte riktigt sant. Jag har redan tröttnat. Men det är mest för att jag alltid vill ha det jag inte kan få - har jag inte tid att surfa runt känns det plötsligt vansinnigt lockande. Oh well.)

Har du lika tråkigt som jag?
Tjuvlyssnat.se - Självklart förstahandsval. Kan få vem som helst att sitta och fnissa för sig själv i timmar.
Tjuvlyssnat-grundaren Damon har en egen blogg också, som förstås också är ruskigt läsvärd.
Alex i kina - Jag är fixerad vid Alex Shanghai-blogg - det får mig knappast att längta dit mindre, men jag känner mig åtminstone lite uppdaterad på vad som händer där. In some weird way.
Hanna Fridén - synd att man inte har tid oftare att gå tillbaka ända till bloggens början och läsa. Mycket har hänt på (nästan) ett år.
Jag kan inte låta bli att tycka att Cecilia B Jonsson är så jäkla mysig. Hon klär sig ungefär som jag skulle göra om jag hade mer än, typ, tusen spänn i månaden (ehmmm *host*) att köpa kläder för.
Vill man inte bli våldsamt avundsjuk på ett jävligt schysst liv ska man hålla sig borta från Daniel Lindströms blogg. Det klarar inte jag. Jag suktar, suktar och suktar lite till. (Läskigt söta Sofia kallar honom förresten för "glädjedödare" i ett jättekul inlägg!)
Så har vi ju Collective och Modefeber för den som vill hålla sig lagom uppdaterad!
Fantasinyheter är favorittippade till år 2007s Nobelpris i Nyhetsrapportering. Kan vara världens bästa sida.
Jag är pinsamt förtjust i snygga, upcoming människor. Dit räknas onekligen darlings som Linn, Lina och Eleonore.
David skriver så personligt att det någonstans blir allmängiltigt.
Alexandra är fin som snus och har dessutom huvudet på skaft. Thank God.
Uuuunderbara Clara har en garderob och en frisyr att dö för (okej, ingenting är egentligen värt att dö för enligt dödrädda jag, men ni fattar).
Elyse är bäst, bäst, bäst!
Och Hotspot är ju faktiskt... undeniable. (Ja, jag kollar på för många amerikanska tv-serier.)
Har ni råkat missa en av mina favorittjejer, Victoria, är det dags att genast åtgärda problemet.
Äckligt snygga Ida har slutat att modella för Elite - shame on them.


Äntligen dags att sätta igång.

I wanna be with you tonight

Hahaha, visst måste ni naturligtvis få se hur mitt hår ser ut helt ofixat... även om det inte är så lockigt idag, eftersom jag tvättade det och sedan satte på mig mössa direkt. Ganska skönt att slippa afroeffekten, måste jag säga! (Luggen var jag förstås tvungen att sätta upp, den funkar inte direkt krullig.)
På bilderna är jag trött, osminkad och lycklig. Som jag är alltsom oftast, alltså.


Med min uuunderbara lilla tygnecessär som
Beckmans-Rebecka sytt åt mig!




Darling!

Nu: The O.C.

My Darling YOU!



Jag fick ett jätterart mail av Carolinefeber - hon hade läst mitt senaste inlägg och skickade över alla bilder på mig från visningarna, så otroligt rart! Inte för att jag lyckades se vettig ut på mer än en bild, men en väldigt gullig gest.

Idag:
- fick jag gosa med Milla, världens finaste golden retriever!
- har jag haft mitt "naturliga", lockiga hår för första gången på sex månader...
- står storhandling på schemat för kvällen. Jag ska shoppa frukt för alla pengar jag har kvar (okej, lite mat blir det förhoppningsvis också, men det är frukten jag ser fram emot)!

Läsvärt:
"Svensk pop öppnar pärleporten", om problematiken med att blanda in religion i svensk popmusik.

Nu får det vara nog!

Ja, det får det faktiskt. Jag har tjatat er och alla andra till döds om Beckmans-visningarna - och nu är de över. Jag har haft otroligt roligt och träffat en del fantastiska människor, men det ska faktiskt bli lite skönt att återvända till den "trista" vardagen.

Idag hann jag också med att hänga med världens bästa Erika som kom förbi Beckmans och myste med mig en stund, och dessutom ett litet business meeting - jäkligt spännande och givande, om jag får säga det själv. Ååh, saker händer, så får det gärna fortsätta.

OBS!
Jag har förstått att det finns en poäng i att klargöra en sak.
De bilder jag lägger upp i bloggen som föreställer andra människor än mig själv lägger jag upp eftersom jag tycker att de är fina, och att människorna på bilderna är de snyggaste som finns. Oftast är jag dålig och frågar inte om ni vill hamna i bloggen, och därför är det dags att skriva svart på vitt att om du ser dig själv i min blogg och det får dig att må dåligt på något sätt, SKRIK TILL så tar jag bort bilden/bilderna meddetsamma! Maila i så fall på marklund.annika@gmail.com. (Ni får såklart höra av er annars också, om ni vill ha bilderna högupplösta eller så!) Jag är absolut inte ute efter att göra någon ledsen eller upprörd, och ingen har blivit det hittills, men det betyder ju inte att det inte kan hända. Så känner du som är med på bild att jag tagit mig friheter som du inte godkänner passar jag på att be så hemskt mycket om ursäkt på förhand.
Ni är här för att ni är the beautiful ones, allihop.

Här kommer de (ehmm, förhoppningsvis) allra sista backstagebilderna. Själv är jag helt galen i backstagebilder - jag älskar människorna, kläderna, miljön... Jag hoppas att ni också får ut någonting av dem!


Jag och Marcus (eller våra reflektioner) på Teatron


Underbaraste Erika


Här kan jag tänka mig att bo.


Vackraste Charlotte


Chloë Sevi- förlåt, Emma!




The supermodel pose!


Beautiful one: Bea


Cecilia, designer med de läckraste brillzen i sta'n








Julia är nog en av de vackraste kvinnor jag någonsin sett.




Rebeckas kläder är sjukt svåra att ta av och på, men det är det värt - och när man väl fått på sig dem vill man ändå inte ta av dem igen.


Beautiful håruppsättning






Tung koreografi :)






Outfit på lördagkvällen - jeans Cheap Monday, armband och t-shirt (med rosetter som inte syns) Evelina Bratell, stövlar Vagabond, skabbigt hår och sunkig make up från visningarna... Jag kände mig som en riktig luffare i håret och ansiktet, har fortfarande hela huvudet fullt av tjugo ton spray!

Såg just att Modefeber lagt upp en hel drös med bilder från visningarna - inte en enda på undertecknad, vilket kanske var lika bra, med tanke på hur jag ser ut på catwalkbilder. Men de andra är oh so smokin'!

Soft.

Beckmansvisningarna idag gick faktiskt riktigt bra - man börjar väl få in vanan nu, efter att ha gått exakt samma visning sju-åtta gånger, tragiskt vore väl annars. :) Marcus var på plats och fotade lite på dagens första (och sämsta) visning, så oroa er inte, ni kommer att vara så trötta på skiten när jag är färdig med er...

Kvällen har varit nästan pinsamt soft, vi köpte med oss take away-thai och semlor och kröp upp i soffan med en flaska vin.. och, ehmm, såg Melodifestivalen. Vaddå? Det är ju folkligt, och jag är väl en folklig tjej?

Nu bär det iväg till Teatron, Hanna Fridén har lurat med oss på något modefuffens.

Ta hand om er!

All Dressed Up

De har fullständigt makalöst söta tunikor (eller, som kallar det i den vanliga världen, k-l-ä-n-n-i-n-g-a-r) på Vila just nu, för nästan inga pengar alls. De finns i mörkblått, grönt och brunt - den mörkblå var det självklara valet för mig, men de andra var också ljuvliga. Och priset? 199:-!
Jag hittar dem inte på Vilas hemsida, så ni får nöja er med att se min...





Tunika, Vila
Stövlar, Vagabond
Väska, Lindex

En timme kvar tills vi åker iväg till Stockholm - om jag packar riktigt fort kanske vi hinner se ett The O.C.!



Imorgon och på söndag: Beckmansvisningar. Kom förbi och titta, vettja!

You my friend! I give you good price!

Jag är alldeles för pank för tillfället, men du som har pengar - missa för guds skull inte att Your Weekend Fashion Shop har rea! Bland annat är en mängd Rodebjer-plagg nedsatta med 60%.

Jag vill ha den här, nedsatt från 1195 kr till 595 kr:



Ser verkligen ut att vara hur mysig som helst!

Nu ska jag laga pasta med köttfärssås.
Ikväll (eller inatt, snarare) bär det iväg till Stockholm.

Suck me, beautiful



Nu blir Vickan Silvstedt "riktig" modell - suck. Kan någon lära kvinnan att inte allt handlar om sex? Jag känner i alla fall själv ingen större lust att gå och handla på Sisters bara för Victoria ser ut som att hon gärna suger av mig om jag gör det.



Väljer man att använda kända människor som modeller måste man ju ändå ha en tanke bakom sitt val. Jag skulle gärna vilja veta vad Sisters tanke är, varför de tycker att Silvstedt har en image som de vill att vi ska förknippa med Sisters varumärke och kläder.

Tummen ner, säger jag. Jag må vara fördömande, men jag imponeras inte av tjejer som använder sin "driftighet" till att göra sig en förmögenhet på att frivilligt sälja sina kroppar som runkobjekt. Jag tror säkert att de är rara människor, men jag vill knappast identifiera mig med dem genom att bära kläder som de "själva valt ut från kollektionerna" så fort de kommer på att de börjar bli för gamla för "herrtidningarna" (eller, som det verkar vara i Silvstedts fall, att hennes man sagt ifrån).

Varsågod, bli förbannade eller håll med, whatever you please (som Vickan skulle sagt).

(Bilder från Aftonbladet)

2 down... how many to go?

Åt bara sallad - dog





Först svälte storasyster ihjäl, nu har lillasyster gått samma väg.
Jag blir så äcklad.

En livslögn att dö för?

Jobba svart!

Nu är mitt fotoreportage på temat svarta accessoarer inskickat till Collective. Jag hojtar till när det kommer upp på sidan - ska bli så himla roligt att se det "publicerat"!

Jag fotade världens snyggaste Hanna hemma i mitt kök, lät barnasinnet få fria tyglar under redigeringen, och döpte reportaget till Jobba svart. Jag vägrade bry mig om röda trådar, utan lät istället varje bild bli sin egen. Om det är en bra eller dålig idé spelar inte så stor roll, det viktigaste för mig är att det blir något som inresserar och inspirerar mig - och, helst, er.




Första och sista bilden...

Nobody said it was easy

"Ska jag köpa sex till sonen?"

Den frågan ställer sig Sören Olsson - ni vet, han som ligger bakom böckerna om Sune och Bert tillsammans med Anders Jacobsson - på Aftonbladet.se. Han har en tonårsson med Down's Syndrom och hjärtfel, som förklarat att han "vill vara naken med en tjej, som på film".

"-En kompis föreslog att han skulle ta med sig grabben till Danmark och betala en prostituerad.
Först tyckte jag det var det vidrigaste förslag jag hade hört. Sedan blev jag mindre säker."


Åååh, det är just problem som det här som är så sjukt smärtsamma att tänka på. De känns så långt borta, och samtidigt vet vi ju att det inte finns någonting som säger att det inte plötsligt kan bli en realitet för oss. Vi kan själva drabbas av olycka eller sjukdom, det kan hända en anhörig, eller som i Sörens fall - våra egna barn. Deras problem kan bli våra, vi går aldrig säkra.

För tänk!
Tänk att aldrig få vara nära en annan människas kropp.
(Ja, nu snackar vi inte mamma och pappa, alltså.)
Att aldrig få känns den närhet och upphetsning som en annan människokropp kan ge.
Den närhet som är en självklarhet för många av oss.

Vem är vi, vem är någon att vägra en annan människa detta?

Sexet säljs redan.

Jag ser hellre att en misskapt plastikopererar sig än en fullt frisk människa.
Jag ser hellre att någon utan möjlighet till sexuell närhet på annat sätt köper sex än att en man som tröttnad på sin fru gör det.
Men självklart är det aldrig enkelt.
Det är ju livet. Ingen sa att det var enkelt.


---

Jag menar absolut inte att de eventuella sexköpen borde vara statligt finansierade. No way.
Jag vill bara tänka på det som ett etiskt och moraliskt dilemma, ingenting annat.
Och nej, sex - eller snarare fysisk närhet - är ingen mänsklig rättighet, men det är något jag tror att många helst inte skulle vara utan.

Stövelsuccé eller offer?



Jag har letat efter ett par snygga stövlar ända seda tidigt i höstas. Mina kriterier var hyfsat hårda: de måste vara någorlunda bekväma att gå i, de måste kännas jag, och - viktigast av allt, tyvärr - jag måste ha råd att köpa dem. (Det fanns ett fjärde, lite hemligare kriterium också, nämligen att de skulle få mig att känna mig lite som
Anne Hathaway i The Devil Wears Prada, men berätta det inte för någon.) Och på det tredje kriteriet har varenda par fallit, ja, kraschat till och med. Jag vet att många har råd att slänga upp 1500:- på disken och glatt trippa ut ur butiken med sina nya, vansinnigt läckra stövlar i en glansig kartong, men det funkar helt enkelt inte för mig. Så istället har jag väntat, väntat, längtat och väntat lite mer. Och - fanfar, tack! - idag hittade vi varandra! Ett par Vagabond, nedsatta med femtio procent, förstås - från en tusenlapp till överkomliga 499:-. Jag kunde naturligtvis inte hålla mig, utan knölade direkt ner mina äckliga skabbstövlar i påsen och klick-klack-klickade hem i mina nya älsklingar istället.


Andy Sachs hade inte bangat på mina stövlar, det syns lång väg!

Jag är alltid lite orolig över hur jag uppfattas när jag går i stövlar med klack. (Det är inte alls samma sak med lågskor med klack, av någon konstig anledning.) Man vill ju inte vara tjejen som alla tänker "men shit, vilket offer som går i värsta obekväma pjucken, hon kanske borde gå i terapi och köpa sig ett par fotriktiga Eccos istället". Nej, man vill vara tjejen som inte verkar störas ett dugg av att det är snömodd över hela trottoaren (så att kullerstenarna som är jobbiga att gå på redan när det är barmark blir löjligt hala), som aldrig fått blodiga skavsår eller ont i knäna i sina vansinnigt snygga högklackade stövlar.
Som aldrig sett ut att gjort annat än att gå i högklackat, gärna i snömodd.
På kullersten.
Med ett mystiskt leende på läpparna, naturligtvis, eftersom hon knäckt gå-i-högklackade-stövlar-koden.
Någon som är den här tjejen, som kan tala om för mig hur man gör? Jag känner mig fortfarande lite för mycket som offret, och det stör mig.

Edit: "Öva öva öva!", tipsade fröken Cherry bara någon minut efter att jag publicerat inlägget. Hon har naturligtvis alldeles rätt, och jag ska helt klart både öva, öva och öva, men... det är ju någonting mer som måste till! Den där hemliga ingrediensen, som andas säkerhet, enkelhet, bekvämlighet. Någonting i utstrålningen. Det är den jag vill åt.

Backstage mania @ Beckmans - Stickat v2.0


Den enda av modellerna som pratade med mig frivilligt. :) Kärlek till dig!


Kanske var det för att hon var så trevlig som hon fick bära visningens finaste skor?


Emma...




Söta Charlotte har riktig
Amelie-potential...


Och här har vi en tjej med grym Chloë Sevigny-potential!








Jag och Rebecca - Ooops, my bad, typiskt mig... riktar in mig på mig själv, förstås...


...så, nu gick det bättre!


Jag och hår&make-Kristin (som sminkade mig för The Ark-videon en gång i tiden!) var snyggast i lugg!

Och så, slutligen, en liten tribute till "mina" fantastiska designers!


Finaste Rebecca Kalanzi poserar :)


Emilie Ljunggren (My Second Skin)


Emilie och Evelina Bratell (Read My Lips)

Sådär, nu ska jag ge mig om Beckmans-visningarna ett tag... åtminstone tills efter helgen, då har jag ju gått dem två hela dagar i rad och lär inte kunna tänka på mycket annat igen... Men imorgon och på fredag lovar jag att ni slipper! ;)

On the catwalk @ Beckmans - Stickat

Ett liitet smakprov på några av de bilder min käre vän Pavel Maira tog på Beckmans Stickat-visning för läskiga Stureplan.se. Ni kan se alla bilder här, men där är jag skitful på flera stycken - bara en varning. (Jag är helt enkelt bara fotogenisk när jag fotar mig själv. Damn you, reality! Jag säger som alltid, tur att det är insidan som räknas.)


Tillsammans med underbara Rebecca Kalanzi som skapat den härliga ryskinspirerade outfiten jag bär. Stort minus, Annika - man blinkar väl inte på catwalken?!


Jag går (som en häst och håller huvudet äckligt högt) för Evelina Bratells snuskigt skitsnygga och åtråvärda kollektion Read My Lips


Alla Evelinas modeller uppställda, jag i mitten


En av mina favoritmodeller vid visningen, Charlotte - med kanske världens sötaste frisyr! - går för Emilie Ljunggrens My Second Skin, som jag går för här.

Åldersgnäll och backstage mania @ Beckmans - Stickat

En tredjedel av Beckmans Stickat-visningar är över! Gårdagen var no less than amazing för mig. Själva visningarna gick bra - även om jag ser jävligt dum ut på de bilder jag sett - men det absolut bästa var verkligen allt runt omkring. Kläderna, människorna, kreativiteten!

Jag kanske har tjatat om det förut, men det tåls att sägas igen:
Att låta tonåringar vara modeller är slöseri med potential.
Herregud, jag minns ju själv hur det var - man gnällde över precis allting när man gick visningar. Att man missade skolan, att det var för varmt/för kallt/för tidigt/för sent, över all väntan, över stressen, över att man behövde repetera koreografi och över att man inte fattade koreografin, över den äckliga maten och att man var trött och bakfull och att skorna var för små eller för stora och kläderna och sminket och håret fuuuuuuuuuult.
What's up with that?
Det är ju så jävla kul att gå visning. Man får vara en del av en lååång kreativ process som äntligen når sitt klimax, man får (ofta) bära helt unika kläder, man får representera en designer som slitit häcken av sig inför just den här dagen.
Jag njöt av varenda sekund.
(Skratta om ni vill, hånfullthet biter inte på mig!)
Som sagt, tonåringar borde inte få vara modeller. Man uppskattar det ändå inte förrän man fått lite distans till det hela - det låter kanske konstigt, men jag tror att man behöver få distans för att kunna ge sig hän.

(Det här betyder absolut inte att modellerna igår "inte uppskattade" visningarna, det har jag ingen aning om ifall de gjorde eller inte, men de var underbara och jätteduktiga. Jag syftar istället på mig själv som tonåring, bara så att det inte blir några missförstånd.)

Nåväl, sluttjatat, nu blir det total backstage mania! :)


"Jag har nog världens bredaste axlar, världens bredaste höfter och världens sämsta hållning." Japp, så tänker jag. Håna mig inte.
(Jag går för Emilie Ljunggrens My Second Skin. Foto: Pavel Maira)



























(Visningsbilder, och backstagebilder från min andra kamera - jag tog med två skitkameror - kommer!)

Orkar du för två?

Men varför?!
Johanna Sällström, 32, är död.
Kvar i livet lämnar hon en fyraårig dotter.
Tog hon sitt eget liv? Fick hon en hjärtinfarkt? Var hon sjuk?
Det kanske är ofint av mig att inte respektera hemlighetsmakeriet, det finns säkert en bra förklaring till varför allt låter så luddigt, men jag vill ju så gärna veta.
Eftersom jag är rädd.
Döden bara tar och tar.
Jag blir så fruktansvärt ledsen.

Hej då, Johanna. Du var så fin.

Håll er vid liv, allihop. Ni är viktiga.
Och "glad" Alla hjärtans dag. Vi ska äta sushi och kramas och ta vara på varandra, det borde ni också göra.

It Ain't Fair

Helt sjukt. Jag skulle ta fram de kläder jag tänkte ha på mig imorgon, och upptäckte snart att min splitternya, alldeles underbara Jenny Hellström-kjol är borta. Efter en hel timmes letande jag jag bara konstatera att den helt enkelt inte befinner sig i lägenheten. Men hur är det möjligt?! Jag fick den i brevlådan i tisdags från DesignSverige, provade den och blev överlycklig eftersom den satt perfekt - och efter det finns det inte en enda minnesbild kvar. Det mest troliga vore ju att jag tog av mig den och lade in den i garderoben, men där är den alltså inte, och inte någonannanstans heller. Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan.


Såhär fin är den. Och alldeles oanvänd.

I DON'T NEED THIS!

EDIT!

Ååååååh. Jag visste väl att pojkar var bra att ha till någonting! Jag var skitsur när Marcus kom hem, beklagade mig länge och väl (tills han sa åt mig att skärpa mig) över min borttappade kjol.
Så erbjöd jag honom tusen kronor i hittelön om han hittade den åt mig.
Det tog inte ens trettio sekunder.
Min pojke är bäst. Han är som min egen kjol-spårhund!

(Och han frånsade sig snabbt de tusen kronorna. Tur för mig.)

Marcus: "Jag är som ditt eget google, jag hittar allt."

Does that make me crazy?

Söta Elin som jag träffade på KTZ-visningen i onsdags skrev till mig på helgon.net, och i hennes bilddagbok fanns det lustiga bilder från visningskvällen, hurra! :)

Jag är förstås sjukt fräck och snor två stycken rakt av. Förlåt, Elin!


Ååååh... hon har bra smak dessutom, Elin.

Snygg hållning jag har.

Nu fick jag verkligen lust att sitta och kolla på gamla bilder... Men jag borde, typ, fixa håret. Har precis duschat, tvättat håret och rakat benen i en hel timme, och nu har jag 45 minuters hårtorkande och plattande kvar innan jag ser ut någorlunda som folk. Suck. Whatever happened to natural beauty?

I love you to the bones

Man kan ju lugnt säga att ätstörningar är på modet.


Vem tycker du är snyggast?

Jag klickade runt på Aftonbladets hemsida, och nojade man inte över sin vikt innan, så ska man verkligen ha ett självförtroende av stål för att inte börja tänka skruvade tankar. Allvarligt talat - jag har ju alltid tänkt att det är jag som fokuserar alldeles för mycket på utseende och vikt, men när jag ser vad Aftonbladet vill att jag ska läsa så verkar jag snarare oroa mig för lite. Och visst, jag suger åt mig, klickar upp fönster efter fönster:

"Danska läkare fettsuger flickor med anorexia"
"31 års kämpande för den perfekta kroppen"
"Modeller olyckligare än kassörskor"
"Se upp - frukosten kan vara en kalorifälla"
"Varannan har mått dåligt av sitt utseende"
"Hon blev sjuk – av jakten på skönhet"
"Mobbas för sin vikt"
"Hennes död blir slutet för smalepoken"
"För tunna för catwalken"
"Två timmar från att svälta ihjäl"
"Nekades vård– dog av svält"
"Först en ny bebis – sen en ny kropp"
"Mobbad - då blev Emma hetsbantare"
"Vackrast vinner i nya tv-såpan"
"”Inte utan mitt smink!”"
"”Världsrekord i fejkade bilder”"
"Så tänker du dig smal"
"”Vikten rasade – då började jag banta”"
"För smal för tv"

Ovanför den första artikeln jag klickar fram, "Danska läkare fettsuger flickor med anorexia", blinkar ikonen för "Viktklubb.se". "Du har viljan - vi har resten!" Jag ser egentligen ingen skillnad mellan att banta för att bli normalviktig och att banta tills man svälter ihjäl. (Undantaget människor som verkligen är feta och måste gå ner i vikt för att inte dö.) I båda fallen handlar det om att tycka att man är för tjock och vilja se bättre ut, och välja att göra något åt det. Herregud, vi är inte mer än människor - vi kan inte bara ställa in oss på att se "hälsosamma" ut, och sedan kämpa tills vi når det målet. Ju smalare desto bättre, ju smalare vi blir, desto större uppskattning åtnjuter vi - tills vi helt plötsligt är såpass underviktiga att vi inte längre kan leva ett "normalt" liv. Då blir det genast ramaskri och tvångsmatning för att vi ska överleva - om vi har tur. Om sjukvården har plats för oss.

Jag är så trött på att vi aldrig duger.

Tröttnar på att bli irriterad över att jag inte är trendriktig och har Body Dysmorphic Disorder, läser istället "Malmöbloggen med Margret Atladottir". Är avundsjuk på hennes namn, och på att hon vågar skriva så elaka saker. Men hur gammal är bruden egentligen? Hon ser ut som 18. Om det stämmer är jag dessutom avundsjuk på att hon är 18. Och på att hon är frisk. Jag är så vansinnigt förkyld idag, inget tillfrisknande på gång ännu.

Jag tycker att ni är fina som ni är, allihopa.

Du måste va' sjuk, sjuk, sjuk, sjuk

Eller, ehm, jag måste vara sjuk.
Och du kan se hur ful jag är.
(Nej, jag skojar, jag är lika snygg som alltid. Skönhet kommer ju nämligen inifrån, right.)


Det är himla trevligt att leva tillsammans med en papparazzifotograf. :)


Jag kunde faktiskt inte bli snyggare än såhär på bild idag. Sjukdom och skönhet går knappast hand i hand.


...som sagt.

Vargen kommer!

Jag sitter på Norrköpings Tidningar, sjukt förkyld, med dunkande huvudvärk och frusna fingrar. Känner mig poppigt söt i svart klänning och kofta från Vero Moda, mitt jordgubbshängsmycke från Forever 21, rött hårspänne och mina nya metallic-pumps från Skopunkten (och min nya Åhlénsväska är så söt där den står på skrivbordet). Men nej, det väger inte upp ringarna under ögonen och den tomma, blanka blicken. Eller halsontet.


Såhär kul har jag idag.
Jo, alltså. Det är kul.
Jag tycker om vargar.


Det händer inte mycket här. Jag har pratat med en man som varit ute och följt vargspår, han var härlig och snacksalig, precis som en man som blivit lurad på pengar av en trasig parkeringsautomat. Jag älskar folk som pratar mycket - speciellt när min hals är helt trasig och jag inte kan prata i stort sett alls, då är det skönt att någon gör det åt mig.

Jag ser verkligen fram emot Beckmansvisningarna i nästa vecka, även om jag knappast känner mig i toppform, varken psykiskt eller psykiskt. Efter modeveckan kommer det att lugna ner sig väldigt mycket för mig - och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte såg fram emot lite lugn och ro. Gårdagen var helt fantastisk, med filmtittande och godisfrossande, take away-sushi och bara vila, vila, vila.
Mer sådant, tack.

Mode med baktankar



Så hette en utställning som visades på Moderna Museet i Stockholm mellan den 25 september 2004 och den 23 januari 2005. Utställningen tig sin utgångspunkt i gränslandet mellan konst och mode, dess skillnader och likheter, och den - ibland ömsesidiga - fascinationen däremellan. Ett stort antal modeskapare och fotografer (jag räknade till 18 stycken) medverkar med bidrag som kan sägas ställa frågor kring politik, ekonomi och marknadskrafter, sexualitet och objektifiering, mode som konst och mode som mode... Eller helt enkelt bara visa upp någonting vackert.




Alicia Framis
Burkha (anti_dog: Hussein Chalayan), 2003
© Alicia Framis


Utställningen i Stockholm sågs av 38000 besökare, och reste sedan vidare till Bradford i England för att visas på National Museum for Photography, Film and Television.


Kate, 1999
© Inez van Lamsweerde & Vindoo Matadin
Ur V Magazine
Foto: Inez van Lamsweerde & Vinoodh Matadin


Läs mer om utställningen här och här. Nättidskriften Konsten recenserar den kritiskt här.


Scanners
Hösten/vintern 2002-03
© Alexander McQueen



Twins, 2003
© Vanessa Beecroft


Själv hade jag inte möjlighet att se utställningen, eftersom jag bodde i Shanghai under visningsperioden. Det hade varit en upplevelse att kunna gå runt bland bilderna och installationerna och ta del av de rörliga bilderna, men jag får istället nöja mig att njuta av den otroligt välgjorda katalog som skapades under utställningsarbetet. Bokens fokus ligger naturligtvis på de fantastiska bilderna, men innehåller också mycket mer än så. Både Lars Nittves förord, Magnus af Petersens artikel om Modekonst och modejournalisten Salka Hallström Bornolds text om >>Mode som mode<< är väldigt utförliga och intressanta och lyckas hålla sig förvånansvärt långt borta från den torrhet som ofta genomsyrar texter om modehistoria. I slutet av boken finns korta biografier över de medverkande, och här finns fakta och kuriosa som knappast någon modeintresserad skadas av att läsa.

Ah, och bilderna, sedan. De öppnade åtminstone mina ögon för vilken fantasirikedom som lever i modet, och vilken makt det har att få oss att tänka, eller kanske framför allt känna - för att inte tala om inspireras. Några av mina absoluta favoriter bland de medverkande är Jun Takahashi, Alexander McQueen, Benoît Méléard, Martina Hoogland Ivanow och Viktor & Rolfs Bluescreen-kollektion. Välkända namn i en ny kontext. Boken innehåller utsökt estetiskt vackra bilder, obehagliga, frånstötande, varma, skrämmande, iskalla, uppklädda, avklädda, personliga, identitetslösa bilder. Det enda som verkligen håller ihop valet av bidrag är den uppenbara tanke som ligger bakom varje enskild bild.

Hela Lars Nittves förord till katalogen finns att läsa här.


Bluescreen
Hösten/vintern 2002-03
© Viktor & Rolf



Utan titel, 2004
© Martina Hoogland Iwanow



Languid
Våren/sommaren 2004
© Jun Takahashi


Boken/katalogen är lätt att få tag på via biblioteken, om den inte finns inne kan de alltid beställa den åt dig.
Så häll upp ett glas mineralvatten, sätt på dig dina snyggaste läsglasögon, tänd några ljus och gör dig beredd att både inspireras och tänka till.
Eftersom mode inte behöver vara någonting ytligt, tanklöst, hjärndött.
För att medvetet skapande alltid betyder någonting. Ibland någonting viktigt.

Alla bilder kommer från Moderna Museets hemsida.

But I know I live today

Efter en härlig pannkaksmiddag med Marcus och Louise blev det dags att ta sig iväg till Hörsalen för att kolla på Laleh. Konserten var faktiskt bättre än jag förväntat mig - jag är inget fan av musiken, men hon har en karisma som verkligen kan fylla ut en scen, en egen, sällsamt känslosam röst, och herregud vilken vacker flicka hon är!
Laleh har dessutom världens sötaste fans, som stannade kvar efteråt för en skymt av henne, och visst kom hon ut för att kramas och skriva autografer. Det stammades och gräts en hel del glädjetårar - helt sjukt rörande.










Laleh med alla übergulliga kidsen!

Dagens outfit





Väldigt ofancy, men jag kände mig ganska fin.

Grå klänning, H&M
Mörkgrå yllestrumpbyxor, H&M
Svarta stövletter, Skopunkten
(Min fina gula Lindex-väska fick inte vara med på bild, men den skötte sig exemplariskt hela kvällen, och var söt som socker.)

Ja, jag sa ju att det var ofancy!
(Nej, jag tror inte heller att ofancy är ett ord. Men det borde vara.)

Jag reafyndade en väska på Åhléns idag - 100 spänn, sååå värt det.



Jag har nageltrång (antar jag, första gången någonsin, men jag fattar inte vad det kan vara annars). Mitt vänstra ringfinger är helt uppsvällt och det dunkar och bultar kring nageln och gör så ooooont. Har ni något bra tips för vad tusan man kan göra åt det, hojta till.

Even H&M-models pass away.

Patetiskt - jag blev på fullaste allvar chockad och ledsen när jag gick förbi löpsedlarna i morse och läste att Anna Nicole Smith är död. Egentligen borde jag förstås inte bry mig, jag skiter väl i henne, men det kändes på något sätt smärtsamt att komma ihåg att även människor som syns bara kan tas ifrån en.

(Av någon sjuk anledning kunde jag inte sluta tänka på mamma. Nej, det finns inga likheter mellan henne och ANS, men ändå. Rädlsan att en dag behöva se hennes namn på en löpsedel i det sammanghanget finns på något sätt alltid där. Tur att hon aldrig, aldrig, aldrig kommer att dö.)

Hej då, Anna. Hoppas att du är på ett bra ställe där du slipper bli hånad.




They can go out bowling, we'll stay at home instead



Okej, så det blev ingen bowling. Det visade sig att jag var alldeles för värdelös för att de andra skulle låta mig vara med och spela - jag får inte ner en enda kägla, kommer bara ett par meter innan klotet hamnar i rännan, och ingen visade minsta intresse för att visa mig hur det är tänkt att man ska göra. Men innan jag stormade ut därifrån och muttrande stormade in på Statoil för att köpa min första dosa snus sedan i oktober (jag vet, jag är så jävla dålig, men jag var faktiskt ledsen - och den är fortfarande oöppnad) hann jag få en del lite roliga bilder, så de måste jag ju få bjuda på!















Tänkte också passa på att berätta: jag var på
Beckmans idag för att prova kläder inför visningarna i nästa vecka. (Ja, det blev så att jag ska gå dem, I'm psyched!) Det var nog den största egoboost jag fått på... ja, på väldigt länge. Tjejerna var så otroligt översvallande rara och snälla och trevliga att jag rodnade oavbrutet hela tiden - och jag hade inte behövt oroa mig för att inte komma i plaggen, allt passade helt perfekt. Jag har inte velat skriva om visningarna eftersom jag inte var helt säker på att det skulle bli av, men nu är det spikat, och jag måste erkänna att jag ser fram emot det löjligt mycket. För mig känns Beckmans som de absolut roligaste visningarna att gå - när man har på sig kläderna känner man verkligen allt arbete, allt slit, alla tårar, all tid och svett och kärlek som lagts ner på dem, och bara att få bära så originella och intressanta plagg är helt fantastiskt. Årets studenter hade lyckats få ihop kollektioner där jag hade kunnat ha på mig nästan vilken outfit som helst vid nästan vilket tillfälle som helst - utom kanske i skolan, det visades lite för mycket hud ibland för att jag skulle känna mig helt bekväm i en föreläsningssal... :) Anyway, jag är så otroligt lättad att allt satt så bra, och det är spännande att vara tillbaka i leken, även om det bara är för i nästa vecka. Sedan blir det totalfokus på skola och jobb i ett par månader, känner jag, även om jag har en del fotograferingar att genomföra också. Jag måste verkligen börja säga nej.

Men varför kan man inte bara få göra allt?

Alla har en plats. Ta den.

Jag har suttit och fixat lite med bilderna jag tog på Ida i fredags, och det finns ett par stycken jag verkligen gillar. Jag har verkligen haft tur med mina modeller; man vet ju aldrig innan man är på plats och börjat fota hur de kommer att vara framför kameran, men alla har varit hur grymma som helst. Det viktiga är ju alltid att personen man fotograferar är bekväm och avslappnad framför kameran, vågar spexa när det behövs, men framför allt vågar vara allvarlig, ärlig och ta plats. Min mamma har lärt mig sjukt många användbara saker här i livet, och det är helt klart bland det viktigaste av allt: man ska ta plats. Det gäller verkligen överallt. Fuck att passa in! Varför passa in när man kan vara storslagen?


Ida beundrar sina spetshandskar...

Alla har en plats. Ta den.

Jag har suttit och fixat lite med bilderna jag tog på Ida i fredags, och det finns ett par stycken jag verkligen gillar. Jag har verkligen haft tur med mina modeller; man vet ju aldrig innan man är på plats och börjat fota hur de kommer att vara framför kameran, men alla har varit hur grymma som helst. Det viktiga är ju alltid att personen man fotograferar är bekväm och avslappnad framför kameran, vågar spexa när det behövs, men framför allt vågar vara allvarlig, ärlig och ta plats. Min mamma har lärt mig sjukt många användbara saker här i livet, och det är helt klart bland det viktigaste av allt: man ska ta plats. Det gäller verkligen överallt. Fuck att passa in! Varför passa in när man kan vara storslagen?


(baby), skönheten är större än du tror

kom med mig och gör mig vacker som reklam
Fontainebleau

Tips:
Om man har breda höfter, och anser att det kanske inte är ens allra bästa feature, ska man inte bli fotograferad i grodperspektiv.



Iklädd Louise skor och klänning står jag en svinkall men smärtsamt vacker höstdag och ser allmänt trendig ut (inte ens jag har ju kunnat missa att färgen gul är lite av det nya svarta i vår), Louise fotar, jag fryser. Senare samma dag klippte jag av mig håret. Jag har lätt för att försvinna när mitt hår är för långt.

Ni som redan tycker att jag skriver för mycket om mig själv -
sluta läsa här.


Det är så roligt med kommentarer där det insinueras att jag är kär i mig själv - särskilt när personen i fråga sedan försöker skoja bort det. Ni behöver inte skoja bort det, det är ingenting elakt ni skriver!
Däremot har jag svårt att tro att det i allmänhet tyder på en enorm kärlek till sig själv att lägga upp sina bilder på internet - åtminstone om jag ska gå efter de människor som jag vet inte är särskilt förtjusta i sig själva, men fortfarande lägger upp bilder. I de allra flesta fall handlar det nog om ett bekräftelsebehov. Är det då inte bättre om det ligger någon slags självuppskattning i det hela?
För mig är det säkert en blandning. Jag är jävligt förtjust i mig själv på massor av sätt - I turned out good, helt enkelt. Jag är lättlärd, kärleksfull, ganska smal, har talang för en del olika saker som kan vara bra att ha; jag är rättså trygg i mig själv och är (ofta) väldigt bra mot människor jag tycker om.
Så finns det naturligtvis saker jag fullkomligt avskyr. Min lathet, brist på diciplin, cynismen och bitterheten som då och då gör sig påminda; min dödsrädsla, mina humörsvängningar, mitt dåliga immunförsvar, att jag inte kan säga nej. Att jag är en förjävla dålig lagspelare, jag i grupp går totalbort, jag är alldeles för bossig och perfektionistisk. Jag är elitistisk och samtidigt otillräcklig.
Och om det är så enkelt att ni menar att jag älskar mitt utseende, så är svaret nej. Jag har självklart massor av klaga på, precis lika mycket som ni andra, förmodligen.
Men jag tycker att jag är helt okej. Och jag förstår inte varför det skulle vara en dålig egenskap.

Kalla mig CP, kalla mig bög

Jag är förstås en av de bloggare som mobbar andra bloggare.

Eftersom jag skrev ett inlägg där jag anmärkte på att det går att göra väldigt mycket med Photoshop.

Jag tycker verkligen uppriktigt synd om fröken Jag-har-aaaaaldrig-lagt-upp-Photoshoppade-bilder. Hur klarar hon sig här i livet om hon väljer att ta varje kommentar som ett personligt påhopp? Jag kanske borde vara glad att jag mobbades i skolan i högstadiet - jag tar helt enkelt inte särskilt illa upp när någon påpekar att jag använder Photoshop. Jag tycker faktiskt inte ens att det är särskilt pinsamt att jag gillar att redigera bilder. Jag måste verkligen ha hud av pansar, så lite som jag bryr mig.

Hon är ett hån mot alla människor som någonsin drabbats av riktig mobbning.

Jag förstår inte hur man kan välja att lägga ut sitt liv på internet och sedan förfäras över att människor har åsikter.
Jag har retat upp människor med min blotta existens i hela mitt liv, jag är fullt medveten om att folk alltid kommer att ha åsikter om mig, oftast författade och inte sällan jävligt elaka. Jag har läst fler vidriga lögner och förolämpningar om mig och min familj än hon någonsin kommer att göra.

Du vet inte hur bra du har det, fröken.

Min dagbok
den blev stulen
De skrattar åt mig nu
Internet gör mig känd
De laddar ner mig fil för fil

When you're 21, you're no fun

Det finns ingenting vackrare än mina systrar.





(Eller ja, min karl är ju lika vacker, men han är ju knappast lika ung och oförstörd som mina älskade trettonåringar.)

Elyse, Elyse, potatisgris



Förresten så är
Elyse Sewell's livejournal den absolut bästa bloggen, och den enda jag följt i mer än ett halvår. De senaste fyra - fem åren, närmare bestämt (även om hon har uppehåll ibland).

(Elyse kom trea i den första säsongen av Americas Next Top Model, är den snyggaste och bitskaste som medverkat i programmet, jobbar som modell lite överallt - just nu i Hong Kong, hon är läskigt smal och jäkligt bright och ihop med Marty från The Shins. Och lite av min idol. Mest för att hon lägger upp så många fantastiska bilder, speciellt på olika typer av torkade djur, mat och snacks.)

Saturday Looks Good To Me

Fest-i-Valen var en väldigt underlig upplevelse. Som att resa tillbaka åtta år i tiden och se sig själv utifrån, känna dofterna och stanken, minnas nästan fysiskt hur det var att vara femton år och nästan vuxen och samtidigt bara en liten skitunge som inte visste någonting om sig själv eller världen.
Jag kunde absolut inte tänka på något annat än att vi var där som åskådare av det hela. Till och med banden var förstås yngre än vi.

(Fest-i-Valen är en "drogfri" tvådagarsfestival - utan åldersgräns, alltså - som anordnas varje vår i Kulturkammaren i Norrköping. Det är en av de få chanser under året indiekidsen, syntharna, punkarna, glamrockarna och alla andra barn med "alternativ" kläd- och musiksmak har att samlas för att hångla, dricka vansinnigt mycket häxblandad sprit, ta på varandra och kanske bilda band som kan spela under nästa års Fest-i-Valen. Är någon förvånad över att polisen tog hand om ovanligt många berusade under lördagen?)

Men de var vackra, ungdomarna. Otroligt vackra. Och otroligt unga.

Vi var ganska fina, vi också. Och nästan lika unga, faktiskt.

















Jag kunde inte låta bli att sno några bilder från Nippes bilddagbok...


Tänk, vi kan sitta hemma och mysa vid middagsbordet också, alldeles ostylade och oredigerade!




Man kan aldrig ha för många par retrobågar

Spectacles for Africa har fått upp alla sina bågar "prydligt presenterade med bättre bilder" här.
Prissänkta till 250:-! Slå till nu, du vet att du behöver minst ett par till.


Jag i mina älsklingar.

Don't wake me, I plan on sleeping in

Alla mina planer för gårdagskvällen fick ställas in - jag la mig i sängen vid halv åtta och klarade inte av att ta mig upp igen. Jag försökte hålla mig vaken för att inte förstöra nattsömnen, men strax innan tio gav jag upp och slocknade. Vaknade vid halv nio imorse med huvudvärk och lite halsont, men äntligen nära nog utvilad. Men jag är sur att jag missade Bobby Baby och Billie the Vision & the DancersFest-i-Valen! Ikväll är det egentligen bara Las Palmas jag är sugen på att se, vet inte riktigt om det är värt pengarna - det skulle ju vara för att få träffa allt trevligt folk, i så fall. Where have all the good music gone?

Såhär kan man exempelvis klä sig när man ska ut och fotografera i en jävligt skitig verkstad:




(Jag kunde förstås inte låta bli att vara med på bild själv också.)



Burgundyfärgad peruk, Iguana Vintage Shopping
Olivgrön kofta med stora knappar, H&M
Svarta tunt pärlhalsband, H&M
Vitt skärp, second hand
Mörkblå jeans med väldigt omodernt låg midja, Levi's
Mysiga lappstövlar, Skopunkten

Ni som är trogna och uppmärksamma läsare kanske har märkt att inläggen som handlar om Photoshop och Showroom-tjejen numera är borttagna. Det är helt enkelt i syfte att slippa få min blogg nedstängd - det är nämligen inte okej att skriva kontroveriella inlägg, har jag fått veta. Sorgligt.

Thursday doesn't even start






Jag och min baby








Veckans Pop-crewet!




EUUUUU! KOLLA VAD ÄCKLIG HON ÄR!!!

Vem älskar inte att bli missförstådd?
Eller, missförstådd och missförstådd - jag hade naturligtvis full koll på att alla pk-människor skulle ta otroligt illa upp, trots att det enda jag gjorde var att peka på ett - enligt mig - ganska så roligt fenomen.
Självklart blev det genast tjat om att jag bara lägger upp superretuscherade bilder på mig själv - vilket förstås inte stämmer, exempelvis så var jag tre veckor i USA och la upp bilder varje dag, utan ett program som fungerade till annat än att lägga på lite kontrast och ändra bildstorleken. Men visst, jag älskar bildredigering och slaktar gärna originalbilderna för något mer spaceat, underligt eller bara vackert... och för er som inte fattade det så var inlägget självklart en pik även till mig själv. Till oss alla som tycker om att försköna oss själva på olika sätt. En påminnelse om att vi egentligen bara är vanliga människor, hur glamourösa vi än försöker få våra bloggar att framställa oss som.

Oftare än jag redigerar mina bilder så lägger jag upp bilder som är väldigt stylade. Det beror förstås på att jag tycker att det är härligt att få ett utlopp för min überytliga sida, den sida som bara äääälskar smink, hår, kläder, accessoarer, quirky poses, intressanta uttryck, ljussättning och kameravinklar. Redigeringen handlar ju mest om att jag försöker väga upp mina tillkortakommanden som fotograf, men i takt med att jag lär mig att fotografera bättre kan jag också dra ner på redigeringen - om jag vill. Men det är ju så kul att leka!

Söta ni, jag kan utan problem lägga upp bilder som saknar allt detta, men ärligt talat tror jag inte att bloggen skulle bli så jävla kul då. Now, you sure asked for it.

Annika, 08:45, minus smink, hårstyling, accessoarer, posering, ljussättning och redigering, iklädd en väldigt smickrande pyjamas:





Japp, jag ser ut som ett lik. Jag har huvudvärk och är vansinnigt trött. So? Jag har aldrig påstått att jag är någon beauty queen - speciellt inte när jag vaknar på morgonen.

Låtsasvisningar och the real thing

Jag har så många härliga bilder från gårdagens förrådslekar med mangatema att jag inte kan låta bli att lägga upp några till!











Igår när jag var nere i förrådet och fotade fick jag ett samtal från en otroligt gullig tjej som ville att jag skulle komma och gå
Beckmans-visningarna under Stockholm Fashion Week nu i mitten av februari. Det var otroligt frestande, men castingen var ikväll, och då sitter jag på Norrköpings Tidningar och jagar nyheter. Vi kom fram till att de kan ha mig som reservplan - om någon blir sjuk eller får förhinder, eller om de bara inte hittar rätt personer, kanske jag kan komma förbi och visa upp mig i nästa vecka när jag är i Stockholm och går KTZ-visningen. Ibland önskar jag verkligen att jag bodde kvar i Stockholm och kunde göra allt roligt som kommer upp hela tiden!

Men idag är det skola och jobb som gäller, och det är inget fel i det heller. Min nya kurs känns jätterolig och jobbet är... a true blessing, faktiskt.

Jag är nog ganska nöjd medmitt liv just nu.