BEAUTIFULONES

Inatt drömde jag två extremt obehagliga drömmar. Den första vaknade jag av någon gång fram på småtimmarna eftersom min hjärna helt enkelt inte kunde ta sig ur knipan den försatt mig i, den andra drömmen fick ett abrupt slut av Marcus alarm klockan åtta, och sällan har jag varit så lättad över att bli väckt okristligt tidigt.

I den första drömmen hade jag en stalker. Inte direkt den sorten som skickar blommor och samlar på mina använda servetter, utan snarare en Sylar-inspirerad typ (ni ser väl på Heroes?!) som övervakade varje steg jag tog - han ringde mig ofta på mobilen och beskrev exakt vad jag hade på mig och vad jag gjorde precis just då - och var ute efter att döda mig. Jag försökte få folk att förstå hur allvarligt det var, men ingen verkade lyssna på mig. Tillslut barrikaderade jag mig i min lägenhet och försökte desperat ringa polisen, men kom till telefonsvarare, och snart förstod jag att han tagit över mobilnätet och att jag var screwed. Jag sjönk ihop på golvet i hallen och gömde ansiktet i händerna för att slippa se eller höra, och drömmen slutade med att han helt sonika lyfte av ytterdörren från gångjärnen och klev in. Jag orkade inte mer. Jag vaknade och grät och grät och grät tills jag äntligen somnade igen - och drömde att jag kastades i fängelse för mord och kom ut tjugo år senare. Ingen kände igen mig, ingen kom ihåg mig, ingen hade ens märkt att jag varit borta.

VAD ÄR DEALEN MED MITT UPPMÄRKSAMHETSBEHOV? Om jag ska vara lite hobbypsykolog åt mig själv så känns ju de här båda drömmarna som att jag dels känner mig sjukligt övervakad och samtidigt är livrädd för att bli bortglömd. Pretty intense.


Konst ovan molnen