BEAUTIFULONES

Jag kom precis hem från en skoldag som har varit skrattretande lång.
Nu ska jag skriva artiklar och notiser.
Eh... ja.

Man kan rösta på mig i Pause.ses modebloggstävling nu. Om man vill! Om man är snäll röstar man en hög siffra. Annars kan man gå och lägga sig istället! Puss på er.

Suck, så var vi där igen.
En kommentar från någon som kallar sig "H":

Hur mkt bekräftelse behöver du? Varför gnäller du när du blir uppmärksammad? Det känns som att du skriver så mkt om att detta inte är en modeblogg bara för att du är rädd att inte vinna. För inte så länge sen gnällde du på veckorevyn.com för att de inte tillfrågat dig i en enkät om modebloggare... Jag kommer rösta på Sofia dahlén. Sveriges i särklass vassaste (mode)bloggare.

1. Hur mycket bekräftelse jag behöver? Eh, ja, det kan jag nog inte svara på. Bekräftelse är nämligen väldigt svår att mäta. Jag vet inte ens vilken enhet jag skulle använda mig av. Men det kanske inte spelar någon roll, eftersom svaret förmodligen är precis hur mycket som helst. Hur mycket bekräftelse behöver du?

2. Jag gnäller inte över att bli uppmärksammad. Jag förstår inte vad du får det ifrån? Jag gnäller över att jag blir uppmärksammad i ett sammanhang där jag inte känner mig bekväm.

3. Hahahaha! Rädd att inte vinna? Ja, jag är RÄDD att jag inte kommer att vinna över Engla, Hotspot och de andra. Hmm? Men ja, jag är rädd för att komma sist, eftersom det - genom att jag deltar - verkar som att jag velat vara med och tävla om att ha Sveriges bästa modeblogg, och misslyckas fatalt. Jag tycker helt enkelt att det känns pinsamt att tävla i en klass där jag inte hör hemma. Jag vill inte att folk ska tänka "vem tror hon att hon är, tror hon att hon skriver en bättre modeblogg än Hotspot?", jag vill inte att det ska verka som att jag inte har någon koll alls på vad jag håller på med. Patetiskt? Ja, kanske det. Jag är en ganska patetisk tjej, rätt ofta. Men! Det vill jag ju inte att folk ska veta. Så nej, jag är inte rädd för att inte vinna, jag är rädd för att folk ska skratta åt mig och tycka att jag är en patetisk tönt. Skiträdd.

4. Gnällde jag på det? Det minns jag inte? Jag minns att jag uppmärksammade det.

5. Åh, jag kommer också att rösta på Sofia Dahlén! Conspicere är det bästa som hänt modebloggssverige.

6. Varför läser du min blogg när du så tydligt irriterar dig på att jag är mänsklig? Jag tänker inte låtsas vara perfekt. Ja, jag har känslor, de är inte alltid rationella. Deal with it.

Synd att jag inte handlar på Lindex - nu blir det ju inte så stor effekt om jag bojkottar dem. Ja, varför skulle ett klädföretag som riktar sig till kvinnor ha någon användning för kvinnlig kompetens i styrelsen? Idioter.

Pause.se går i Aftonbladets fotspår och anordnar en "Sveriges bästa modeblogg"-tävling, där läsarna - som vanligt - korar vinnaren. Den drar igång på måndag, och vinnaren får shoppa för 5000 spänn på Lyx.se. Underligt nog är jag en av de nominerade, trots att min blogg har otroligt lite, om ens något, med mode att göra. Smickrande, men lite tråkigt att bli nominerad i en klass man inte tillhör.
Om min blogg vore en modeblogg vore den nog snarare Sveriges sämsta modeblogg. Jag är så trött på mode så det finns inte. Det är nog det minst intressanta jag kan tänka mig att engagera mig i just nu - okej, förutom möjligen fysik, kemi och matematik. Och schlager. Jag vill verkligen inte engagera mig i schlager.

---

EDIT: Men hallå. Klart att jag vill att någon röstar på mig, eftersom jag hatar att komma sist, men jag tänker ju inte tjata på att ni ska rösta fram mig som "Sveriges bästa modeblogg" när den är så långt ifrån det som man kan komma. Ni som är lite kära i mig kan väl rösta någon gång bara för att visa att jag inte är Sveriges mest oälskade person? Ååååh, jäkla popularitetstävlingar, de ger mig högstadieångest. Inte blir det bättre av att jag gick in på Paus-sajten och såg att en av de Snyggaste Tjejerna i min högstadieskola jobbar där nu och fortfarande är supersnygg och lyckad. Jättekul för henne, men det bidrar onekligen till att jag känner mig mobbad och osynlig.

"Män kuvas av statlig feminism".

Hittad via länk hos Hanna Fridén.

En viss Pär Ström skriver i SvD om det "utbredda men nedtystade" förtrycket av män; om hur de elaka feministernas lobbyverksamhet fått svenskarna att se män som lata grobianer som slår sina barn, medan kvinnorna framställs som fromma änglar. Om alla orättvisor män utsätts för - de lever inte lika länge som kvinnor, de blir kallade till värnplikt och deras potentiella jobb går till "mindre kvalificerade" kvinnor. Det är helt enkelt väldigt synd om männen, som i dagens samhälle förväntas ta ett steg tillbaka för att ge plats åt kvinnorna.

Jag undrar varför Pär Ström utelämnade vårt samhälles allra viktigaste manliga underlägen:
Männen har ju så mycket tråkigare kläder att välja mellan.
Och åldersskillnaden på krogen sedan! Kvinnor 18, män 20, vad är det för stil?

Jag blir oerhört matt när jag läser sådant här.
Matt, och rädd.
Det värsta är att Pär Ström tror att han tänkt till. Han inbillar sig att han är den enda som ser igenom den onda, lömska, manipulerande feminismen, han plockar som han vill bland statistiken och tror sig finna bevis för sin tes.

Han är väldigt inne, Pär Ström.
Att håna feminismen är helt okej idag.
För ett par år sedan, tänk Fittstim med en arg Linda Skugge i täten, var det helrätt att säga sig se genusmässiga orättvisor och vilja göra något åt dem. Sedan gick tiden och det var inte så jäkla kul längre, det där med mäns överordning och kvinnors underordning och bla bla bla. Det kom annat som var skojigare. Som teambuilding och personlig utveckling och kanske Atkinsdieten. Välkommen in på banan, Pär Ström.

"Vi är alla människor, och det är mycket mer som förenar oss över könsgränsen än som skiljer oss åt."

Detta är den näst sista meningen i debattartikeln, och den kommer som en komplett chock för mig. Bor det kanske en liten queerteoretiker i Pär Ström; ett litet queerteoretikerfoster som kvävs av en navelsträng bestående av Pär Ströms sårade manlighet? Eller är det helt enkelt så att det verkade vara en mysig avslutning på en text som Pär Ström kanske inte var alldeles nöjd med egentligen, ett försök till försoning, en vit flagga? Oavsett vilket så känns den oerhört felplacerad och ensam.

Det är hemskt synd att Pär Ström framstår som en sådan idiot.
Han hade kunnat haft viktiga poänger.
Istället blev det en illiuktande pannkaka av det hela, en förvirrad sörja som varken de förtryckande kvinnorna eller de stackars männen blir ett dugg lyckligare av.

Edit:
Pär Ström är faktiskt ännu mer väck än jag först trodde.

Den 2:a januari 2007 skrev jag såhär.

"2007 är året då jag "ska"...
- börja röra på mig (mer än att bara promenera in till Norrköpings Centrum, genom galleriorna och sedan hem igen)
- bara köpa sådant jag verkligen vill ha (även om kvantitet tyvärr går före kvalitet tack vare min studentekonomi)
- planera min tid så att jag faktiskt hinner med allt jag måste göra, och sluta skjuta upp allt till den absolut sista minuten
- försöka se något gott även i människor jag inte har något gemensamt med
- lära mig fotografera riktigt bra
- ...eller åtminstone öva, öva, öva!
- vara en bättre vän, dotter och flickvän
- göra allt för att nå mina mål
- och se till att några drömmar slår in, förstås.

Om jag klarar att följa en enda av de där punkterna kommer 2007 att bli ett lyckat år."

Ooookej. Let's see.

- Jag började inte röra på mig. Snarare slutade jag att röra på mig. Jag gick knappt till galleriorna och hem.
- Jag köpte allt jag kom över. Inte för att det var fint, utan för att jag var totalt beroende av att ha Något Nytt att ha på mig.
- Planera min tid? Eh. Jag gjorde mitt bästa för att hinna allt utan att dö, inte mer än så.
- Jo, jag försökte nog att se något gott i människor. Oftast misslyckades jag, men hey, det stod försöka!
- Ah. Fotografera. Låt oss säga såhär: Jag övade, övade, övade. Och nog tusan blev jag bättre.
- Jag var en ganska värdelös vän, dotter och flickvän. Utan tid för någonting annat än jobb är det svårt att finnas där.
- Jag nådde inga mål, uppfyllde inga drömmar. Men jag försökte, och jag är på väg.

Jag är ändå ganska nöjd.
Och år 2008 ska jag göra mitt bästa för att pricka av några punkter till.

Fördriver tid genom att låna lista av Sofia Dahlén, eftersom jag absolut inte vill packa upp ännu.
Lägger till sådant jag saknar, förstås.

Klädesplagg : 2007 var den ogenomtänkta överkonsumtionens år för mig. Inget plagg har betytt något någon längre tid.
Accessoar : För första gången i mitt liv använde jag ett vardagssmycke, som jag vägrat ta av mig.
Skor : Säkert femtio par, i alla fall. Inget av dem var perfekta. Skönast är Vagabondkängorna, snyggast Zaraskorna.
Köp : Alldeles för mycket. Då föredrar jag sälj - att bli av med min lägenhet till slut var ganska underbart.
Bok : Populärkultur - teorier, metoder och analyser av Simon Lindgren. För att vi varit förlorade utan den. Vi som aldrig sa hora av Ronnie Sandahl, för att den gjorde så jäkla ont, och det är viktigt.
Inspiration : Film, musik, flickor med rosiga kinder som leder sina cyklar över isiga broar, spinkiga pojkar med långa luggar, en och annan blogg.
Bloggar : Jag tröttnade. Läser numera bara mina vänner och bekanta och de jag önskar var mina vänner.
Låt : Montt Mardié - Paraply
Resa : Modeveckan i Köpenhamn, helt klart. Fem dagar av komplett vansinne... och en del mode.
Magasin : Plastique var glossigast och mest läsvärt, Ondskan var överlägset mest intellektindie. RIP.
Videomani : Jamie Lynn! The Dakota Fanning Show! You just got slapped! Bestefar! Charlie! Robin Sparkles - Let's Go To The Mall!
Misslyckande : Att jag inte klarade av att fortsätta med Fatale. Vi hade något fint på gång där. Men... att jobba gratis fungerar bara till en viss gräns.
Accomplishment : Mitt VG på LiUs sommarkurs i etik. Ni som gått den vet vad jag menar. Att jag lyckats hinna med att sköta moderedaktörsjobbet vid sidan av skolan.
Tidsfördriv : Tv-serier har aldrig varit bättre, eller tagit upp mer av min tid.