Dans, dans, dans.
On suspicious minds
(Foto: Syster.)
"How badly do you want to model?"
Det här är intressant.
Modellbranschen anses alltså vara så vansinnigt glamorös att du förväntas tävla om att få göra ett modelljobb.
"Vinnaren får åka till en utvald storstad (kan bli New York, Paris, Peking eller någon annan) och kommer där att bli stylad av en professionell stylist och fotograferad av en av världens bästa fotografer. Sedan är du en del av Ecco världsomspännande kampanj som går i över 60 länder!"
Det kanske bara är jag, men jag har en känsla av att ECCO kommer att tjäna en del pengar på den här världsomspännande kampanjen.
Sälja ett eller annat par skor.
Jag har också en känsla av att den prefessionella stylisten och fotografen inte har behövt tävla om att få vara med, nej, jag tror till och med att de får betalt.
Men det du vinner, det är ju upplevelsen. Tänk, vilket minne för livet! Jo, för till skillnad från upplevelsen att exempelvis jobba ett par dagar på McDonalds så är just modellupplevelser något åtråvärt.
Du får känna dig utvald, speciell, unik, vacker.
Det är inte bara betalning nog, det är din vinst.
Om du skulle vinna:
Du skulle inte bli utvald till att medverka i kampanjen om du inte var fantastisk; precis vad ECCO letar efter.
De har pengar, alltså skulle de lika gärna kunna anlita en modell från en agentur.
Men det är dig de vill ha.
Och de tänker få dig att känna dig tacksam. De tänker få dig att jobba gratis.
Du ska göra samma jobb som en modell skulle gjort för hundratusentals kronor.
Och du vara tacksam.
Du är ju en vinnare.
Intressant.
Because I love you too much, baby.
Det var fantastiskt.
Jag är så obeskrivligt glad att hon blivit så stor, så smart, så vacker och rolig och social och härlig.
Imorgon åker hon hem till Spanien.
Till sina vänner, sin skola, sin häst.
Imorgon åker också min älskade vän Oscar iväg.
Han lämnar mig för Paris.
För ny skola, nya vänner, nya intryck, nya kärlekar.
Jag kommer att sakna er.
When there just isn't enough make up in the world aka Dagens I-landsproblem.
Min hjärna är nämligen alldeles för upptagen med att acceptera det fruktansvärda faktum att det inte är möjligt att Photoshoppa verkligheten.
Och jag som ska på fest.
All we want to do is dance.
Vissa har jag glömt, andra har jag förgäves försökt glömma.
En och annan tittar jag faktiskt på ibland.
För att de är fina och bra.
Den här är min favorit.
Open your eyes.
(Foto: Sandra Beijer.)
Lite hjälp på traven?
Leave your hat on.
Tack, Magnus.
Alla ni som inte kan kritisera utan att ta till personangrepp och oförskämda och ofta totalt ovidkommande kommentarer; det är ironiskt att ni inte inser att ni enbart bekräftar den poäng Annika söker framföra med sin krönika.
Det är också ironiskt att ni inte inser att ert hat också är en kärleksförklaring vilket också är en insikt som förövrigt går att läsa i Annikas krönika. Men ni var säkert för upptagna med att kommentera den än med att försöka förstå den.
Det spelar ingen roll om man tex. är snygg, rik och populär om man inte kan relatera till och förhålla sig givande till den bilden av sig själv, en bild som dessutom ofta tillskrivs av andra. På ett sätt kan man säga att man inte är snyggare än vad man upplever sig själv som. Det talas om att Annika inte är trovärdig. Annikas trovärdighet består dock inte i sakernas faktiska förhållanden utan i hur hon upplevde sin egen livssituation, i vad hon ansåg sig ha rätten till att känna.
Det skrivs om att det är frågan om självömkan. Det är som att skriva att det har regnat för att det är blött ute, eller att man är ytlig för att man konsumerar eller att man har anorexia för att man är smal. Om ni använder er av samma logik i era egna liv så förstår jag att ni har mycket att vara arga över.
Ironiskt är också att det är idioter som ni som skapar dagens hjältar som faktiskt har någonting att säga. Ert hat förblindar er och får er att uttrycka det på ett sätt som ger dem den publicitet och plats i det offentliga rummet de förtjänar. Men ni kan ändå inte låta bli för ni står givetvis inte ut med tanken på att andra människor är på något sätt annorlunda än ni. Idioter är uppenbarligen en på många sätt tacksam målgrupp. Tack för att ni gör ert bästa.
Därför tycker jag inte heller att några kommentarer ska censureras, vilket någon har gett förslag på. Det vore ofördelaktigt både för Annika och dem hon riktar sig till. Samt vore det som att ge dem man censurerar rätt och därigenom bekräfta deras makt. Istället för att just visa dem den likgiltighet som det av artikeln framgår är det värsta straffet en människa kan få.
Jag har följt Annikas blogg en tid, och jag kan villigt erkänna att jag tycker att hon är en av de mest intressanta och älskansvärda personligheterna i den svenska bloggosfären. Vilket inte nödvändigtvis gör det här inlägget mindre trovärdigt.
Ni gör det också svårt att ta åt sig av det ni skriver när era argument och reflektioner är på en så låg nivå. Det är kanske något ni bör tänka på i framtiden. Jag vet inte huruvida de häpnadsväckande och lösryckta antaganden som görs är mer fascinerande än fördummande, för att inte tala om felaktiga.
Det finns egentligen bara ett enda kriterium för god konst och det är att den berör. Annikas krönika tycks uppenbarligen beröra. Så till alla ni som säkerligen lagt ner mer tid och energi på att skriva till, uppröras över och tänka på Annika och hennes krönika än vad ni i genomsnitt lägger ned på era närmaste: tack för att ni bryr er så mycket att ni ger Annika makten över er genom att låta er uppröras samt ger henne den plats i media hon förtjänar. Tack för att ni deltar i verket och aktiverar dess giltighet. För bättre kritik kan man inte få."
För att du finns.
Låt oss reda ut ett och annat.
Min första Metrokrönika handlar inte om "hur synd det är att jag blev modell och måste banta".
Den handlar om unga tjejers modelldrömmar och sanningen bakom myten.
Om att självförtroende inte plötsligt infinner sig i samma sekund som din bild hamnar i ett modereportage.
Om att modeller är med och förstärker ett livsfarligt ideal - som de inte ens själva kan leva upp till.
Min andra krönika, i tidningen idag, handlar inte om att jag var ensam och osynliggjord.
Historien är inte min. Den är Emmas, och den är alldeles för många andras.
Jag var inte särskilt ensam. Definitivt inte osynliggjord.
Jag var allt annat än osynlig.
Texten handlar om ett problem som jag själv aldrig upplevt, men ofta avundats.
Att försvinna. Inte synas, inte höras, inte märkas.
Om att det tog lång tid att inse att det problemet är allt annat än avundsvärt.
Att det kanske varit värre.
"Alla känner sig ensamma och osynliga under tonåren. Om man inte gör det är något fel."
Nej. Alla känner sig inte ensamma och osynliga under tonåren.
Men alldeles, alldeles för många gör det.
Och att inte diskutera det, att inte inse att det är ett oerhört stort problem, det är fel.
Det är att låta dessa människor fortsätta att vara osynliga.
Att låtsas som att de inte finns.
Ja, jag utgår från mig själv, mitt eget liv, när jag skriver.
Det tror jag att man måste göra. Skriva om det man vet något om.
Jag anser att det är helt relevant så länge ämnet berör andra människor än en själv.
Och krönikorna har berört.
Det är jag så otroligt tacksam över.
Alla fina kommentarer har gjort det jag inte trodde var möjligt -
de har överskuggat de elaka personpåhoppen, lögnerna, anklagelserna, föraktet.
Alla ni som läst och brytt er:
Jag kan inte tacka er nog.
Ny Metro-kolumn.
Den kommer i tidningen imorgon, men ligger redan nu uppe på nätet, här.
Det är tänkt att läsarna ska kommentera så att några kommentarer kan publiceras under kolumnen i morgondagens tidning.
Läs den gärna, kommentera gärna. Skriv om ni tycker om den, om ni håller med, om ni hatar den, och i så fall varför.
Jag vill väldigt gärna veta.
Självklart får jag mest skit. Det var väntat. Men lite tråkigt, förstås.
Jag hoppas bara att någon orkar se förbi mig och läsa texten istället.
För jag tycker att den är viktig.
Alltså: Läs och kommentera här.
Here's for summer, and everybody breaking up again
Rom var bäst.
Jag snor en lista från en av mina favoritbloggflickor, Anna Boström.
Sommarens...
...sommarpratare: Den enda sommarprataren som tillägnade mig en låt.
...resa: Jag har rest mer i sommar än de senaste tre åren tillsammans. Ändå är det inte svårt att välja - Rom tog hem priset. Kärlek vid absolut första ögonkastet.
...köp: De alldeles ljuvliga skorna jag köpte i Málaga.
...godaste matupptäckt: Jobbigaste matupptäckt var i alla fall att det är omöjligt att verkligen njuta av mat efter att ha varit i Rom.
Allt annat blir plöstligt grått och smakar kartong.
...utgång/fest: Ska jag sluta snacka om Rom, kanske? Okej, manistreamindieklubben i Barcelona var, i sina stunder, sanslöst rolig.
...soundtrack: Jag gick ingenstans utan min iPod. Vars innehåll knappt uppdaterats under de senaste två-tre åren. Fortfarande full av Broder Daniel, Laakso, Magnetic Fields, Bright Eyes, Smiths, Jesus & Mary Chain, Mates of State, Radio Dept. och Mixtapes & Cellmates. Why change a winning concept?
...klädesplagg: Hatt. Jag har knappt lämnat lägenheten utan något på skallen.
...frisyr: För förstå gången på länge: långt, lockigt och utan lugg. Otroligt skönt och praktiskt. Nu är jag nyklippt och tillbaka i plattångsträsket.
...läslektyr: Jag gillade Jenna Jamesons självbiografi.
...konsert: Håkan Hellström i Eskilstuna, naturligtvis. Ja, det var större än Springsteen.
...alkohol/dryck: Jag har druckit så mycket rödvin i sommar att det förmodligen blandats med mitt blod och nu flyter utspätt i mina ådror och gör mina dagar liiite, lite roligare.
...glass: Knappt någon glass alls, ärligt talat. Så det får bli mjukglassen jag åt i Slottsskogen i Göteborg.
Ja, det var det!
Jag tycker alltid att man saknar så mycket i den här typen listor.
Men på något sätt verkar jag ha någon slags respekt för den som "hittat på" listan. Det känns respektlöst att börja lägga till punkter.
Lite som att korrekturläsa ett kedjebrev.
(Gör listan, förstås, om ni vill!)
Min favoritmodebloggare.
Jag förstår verkligen varför.
Mannen är ju fantastisk! Det roligaste sedan, ja, Blondinbella.
Extra mycket tycker jag om när Nils bloggar om manligt och kvinnligt. Som här, när han skriver om skillnaden mellan manligt och kvinnligt mode:
"Kollar man på manligt mode är det generellt helt annorlunda vi har massor av fickor, lösare passform och enklare kläder."
Genialt.
Och nej, jag är inte elak och ironisk.
Jag tycker verkligen att det är roligt.
Jätteroligt, faktiskt.
Snyggast.se.
Kanske de snyggaste i hela världen.
Nej, nu tror jag att jag måste vingla iväg och fika.
(OBS - de är inte rosa. De är... mörkgråbruna.
Allt annat har med ljuset att göra.)
UPDATE
____________________________________________
Jag har verkligen tappat alla mina gamla modebloggarskills.
Förlåt, kära ni!
Skorna är från TopShop.
Like a virgin.
För allra första gången.
Jag väljer naturligtvis att se det som ännu ett bevis i raden på vilken stilförebild jag är.
Tack, Amanda, för att du håller illusionen vid liv!
Sedan gick vi och köpte ett, två, tre, fyra... eh, massor av par skor. I sann modebloggsanda.
Klipp, klipp.
Efter.
Amina Månstråle? Alicia Marco? Anarchy at the Mansion?
Kära Anders Rydell och Klas Ericsson.
Kan ni släppa den där gamle boken någon gång?
Mitt namn behåller jag gärna, men jag är beredd att följa de flesta andra råd.
Jag ligger nämligen rätt risigt till ekonomiskt.
Det börjar bli ohållbart att bara göra jobb som trevliga och uppmärksamma redaktörer råkar erbjuda mig.
Det är dags att börja sälja in. Och, om nöden så kräver, att sälja ut.
(Egentligen vad som helst utom att sälja min kropp.)
Jag behöver all hjälp jag kan få.
Självklarheter som förundrar.
Kanske borde jag tycka att Katrin är modig som vågar ta upp och skriva om sina viktnojor. De är ju sannerligen förståeliga.
Speciellt när man går förbi Lindex och ser den här reklamaffischen.
Visst, jag tycker att det fanns något väldigt tveksamt med KappAhls beslut att retuschera sin kampanjmodell någon storlek större. Men jag är beredd att erkänna att jag föredragit om Lindex lagt på några kilo på den här modellen.
Hon gör mig ungefär lika sugen på att köpa en Lindex-bh som Katrin Schulman gör mig på att börja banta.
När jag skrev om KappAhls ovanliga retuschering fick jag snabbt kommentaren "Men åååååååååååååååååååååååååååh. Bara för att du är ett äckligt fetto betyder det faktiskt inte att alla andra måste vara det" av någon synnerligen idiotisk stackare.
Nu är ju sådant inte fallet. Däremot får jag betydligt oftare anmärkningar på att det jag skriver om sjuka ideal inte betyder något, eftersom jag själv är smal.
Jag kan, på sätt och vis, förstå den kritiken.
Men jag vet samtidigt att viktnoja och önskan att leva upp till ett ideal som inte existerar inte är beroende av ens egen vikt eller kroppsform.
Jag vet det eftersom mina vänner, pinnsmala som kurviga, alla nojar. Ibland mer, ibland mindre, och aldrig beroende av hur de faktiskt ser ut.
Jag vet det eftersom jag mådde mycket, mycket sämre över min kropp när jag var smalare än vad jag är nu. Jag har aldrig tyckt att jag var så fet som när jag var som smalast.
Ett ideal är ett ideal för att det är omöjligt att leva upp till.
Det skapas med hjälp av ljus, smink och bildredigeringsprogram.
Det skapade utseendet blir en drömbild genom att det sammankopplas med lycka, framgång, glamour.
Så länge vi kämpar för att uppnå det har vi alltid en ursäkt för att vi inte är just så lyckliga, framgångsrika och glamorösa som vi borde vara -
vi är helt enkelt inte tillräckligt smala.
Och vi svälter ihjäl utan att ha blivit ett endaste dugg lyckligare, framgångsrikare eller glamorösare på vägen.
Ja. Det låter som självklarheter.
Men om det är så jäkla självklart kan jag inte låta bli att undra hur vi kan fortsätta att gå på det.
Sjuk, sjuk, sjuk.
Satt nyss och bläddrade i veckans Sofis mode, hittade en pytteliten intervju med mig. Fint. Kan lägga upp den ordentligt när jag laddat mitt kamerabatteri - den här bilden är tagen med min videokamera, alldeles för dålig kvalitet för att texten ska gå att läsa.
Ja, på tal om Sofis mode så plåtades jag för dem i morse. Tredje gången gillt. Jag var höstfin i min nya page med lugg (jo, det blev så). Kommer ut om tre veckor, hojtar till så att ni som vill kan kolla in resultatet.
Jag skulle ha skrivit krönika på eftermiddagen och sedan gått ut och dansat, men jag har dragit på mig någon jäkla magsjuka. Feber och kräks. Somnade direkt jag kom hem, vaknade fem timmar senare, svettig och illamående. Så det enda jag lyckats göra är att registrera mig på de kurser jag ska läsa i höst: Digital fotografi och bildbehandling på Södertörn, Journalistik på distans vid Karlstads universitet. Jojomen. Jag kände att det inte kan skada med lite mer kött på benen.
Men nu ska jag lägga mig igen, och hoppas att min kropp självläker över natten.
Tillbaka till verkligheten.
Efter en fantastisk minisemester som gjort oändligt gott.
Om ett par timmar ska jag upp och plåtas för Sofis Mode, först lite välbehövlig skönhetssömn.
Jag har saknat er; det känns fint att vara tillbaka.
Life indeed can be fun.
Jag har hatt, blommig scarf och knallrött läppstift.
Min cappuccino är till hälften urdrucken, snart måste jag köpa en ny.
Så att jag kan sitta här i två timmar till och skriva på min gigantiska laptop, 1998 års modell.
Det är nästan så att jag önskar att Kristofer Ahlström kunde se mig nu.
Tänk, att det kan vara så lätt att provocera någon!
(Ja, inläggets rubrik är en referens till sångerskan Des'rees "Life", som blev en hit samma år som jag fick min dator i födelsedagspresent. Det är en riktig kanonlåt. Innehåller bland annat raderna "I don't want to see a ghost, It's the sight that I fear most. I'd rather have a piece of toast, and watch the evening news."
Den tittar vi på, tycker jag.)
Reach for the sky.
Jag har gjort en liten musikvideo.
Kolla på den, för tusan!
Regi, produktion, foto, redigering: Jag.
Skådisar: Mor och syster.
Särskilt tack till blondinen som dansade i fönstret på Club Chicago i Puerto Banùs.
(Låten heter Absolutely Me. Musik av Fredrik Högberg, text av Berit Hamrin & Tove Alsterdal, produktion av Ulric Johansson/Demon Studio. Och Lina Hedlund sjunger.)
Angående låten:
En av karaktärerna i min mors böcker, en 50+reporter som heter Berit Hamrin, avslöjar i mammas nya bok "En plats i solen" att hon skriver glada popdängor på fritiden.
En gång skickade Berit in en schlager till Melodifestivalen.
Den kom inte med bland de 1200 bästa.
Låten hette "Absolutely me" och innehöll den nyskapande raden "To be or not to be".
Mamma, som älskar schlagers, tyckte låten verkade fantastisk och lät spela in den.
Sedan bad hon mig göra en video.
Det ni ser är helt enkelt Berit Hamrins bortglömda schlagerdänga.
Read my lips.
Den handlar om böcker.
Vilken bok läste du senast?
"Att älska som en porrstjärna" av Jenna Jameson och Neil Strauss.
Vilken/vilka böcker läser du just nu?
Läste precis klart boken om Jenna. Har inte bestämt mig för vilken som blir nästa.
Är det övervägande kvinnliga eller manliga författare i din bokhylla?
Ingen som helst aning. Helt blandat, gissar jag.
När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar eller tänker du "nu har jag en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra hälften" kvar o.s.v.?
Ja. Fast inte för att jag vill att boken ska ta slut. Tvärtom. Jag hatar när böcker tar slut. När jag kommit längre än till hälften börjar ilningar av förestående separationsångest sprida sig i kroppen.
Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex. omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar etc?
De flesta böcker jag köper panikinhandlas på Pocketshop eller Pressbyrån innan jag ska resa någonstans. (Alltid pocket, eftersom jag bär med mig böckerna överallt.) Hur jag väljer? Ja, det är nog en blandning av alla de där faktorerna. Framför allt tips från vänner vars smak ligger nära min.
När blir en bok för lång?
Om den inte berör mig är varenda ord ett ord för mycket.
Läser du lika gärna på engelska som på svenska?
Ja. Hellre, om engelska är originalspråket.
Vilken bok blev du senast berörd/inspirerad av?
Johanna Nilssons "De i utkanten älskande".
Ronnie Sandahls "Vi som aldrig sa hora".
Jonas Gardells "Jenny".
Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? I så fall; vilken bok lämnade du senast?
Absolut. Senaste var Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor". Men sen var det den enda bok jag hade i närheten under många timmars väntan, så då blev jag så illa tvungen att läsa den i alla fall.
Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla/lånar du oftast?
Pretentiöst nog: böcker som har betydelse. Som har berört mig, som vill säga något.
Om stort eller smått.
Rekommendera 5 författare:
Ingen nämnd, ingen glömd. Jo, allvarligt talat.
För många betyder för mycket på alltför olika sätt.
Jag skickar vidare till alla som har tråkigt och som känner sig manade.
Pour l'amour
Från fantastiska Johanna Vikmans S/S09-kollektion We'll always have Paris.
Plåtad av lika fantastiska Camilla Sjödin.
Det är tystnaden som svider
Min syster är femton år och ett barn av sin tid.
På bilden ler hon inbjudande mot kameran framför en vägg täckt av blomstrande klängväxter. Hennes långa, solblekta hår blåser i vinden. Hon är förvillande lik en fotomodell ur senaste Teen Vogue.
I verkligheten sitter hon ihopkrupen vid datorn. Lika solblekt, lika bedövande vacker. Leendet är utbytt mot en bekymmersrynka i pannan.
”Vad är det för fel på den här bilden?” Hon suckar tungt.
Jag förstår först ingenting. Sedan frågar jag försiktigt om någon kommenterat något elakt om den.
”Nej”, svarar hon. ”Det är ju det jag menar. Ingen har skrivit någonting alls.”
Förstås.
Uteblivna komplimanger är också kritik.
Att söka bekräftelse på internet är alltid ett vågspel. Oavsett om det handlar om att skapa ett användarkonto på ett community eller en datingsajt, lägga upp sin egeninspelade musik, ladda upp nya bilder eller blogga. Taskiga kommentarer får man räkna med – ”näthat” är vid det här laget lika uttjatat välbekant som ”nakenchock”.
Det som svider är tystnaden.
Vi har alla hört om nätets fördelar till leda. Du blir tillgänglig och kan ta kontakt med andra surfare över hela världen. Internet är ett demokratiskt paradis: Vem som helst kan göra sin röst hörd; skriva om vad man vill, när man vill.
Blogg.se lockar nya bloggare med uppmaningen ”bli sedd, hörd och läst!”.
Men om ingen hör, om ingen läser?
Vad spelar det för roll att hela världen ser om inte en jävel bryr sig?
Jag har bloggat regelbundet i tre år.
Hur mycket handlar om en längtan efter bekräftelse?
Svaret är allt.
Resultatet är mer tveksamt.
Jag skulle inte blogga om jag inte sökte en effekt, respons, bekräftelse på att det jag skriver är värt något. Bekräftelsen är hela drivkraften.
Men den är också en drog, ett gift. Toleransnivån stiger i takt med besöksantalet. Det går aldrig att få nog. När det är som värst betyder de uteblivna kommentarerna mer än de jag faktiskt får.
Mitt beroende började med en bild på sajten hotornot.com, en amerikansk föregångare till omdiskuterade Snyggast.se.
Are you hot or not?
En väldigt bra fråga.
Jag var sexton år och ville hemskt gärna ha ett svar.
En uppladdad bild gav svar: Jodå. 9,2 av 10.
Ett klick visade statistiken; ett stort gäng nior och tior.
Och en stapel ettor.
Ettor? 318 personer har tyckt att jag är värd en etta? Ett, som i... vedervärdig?
Jag raderade bilden, förudmjukad. Laddade upp en ny. Väntade.
Idag finns 388 bilder på Facebook som föreställer mig.
25 föreställer min syster.
Hon granskar kritiskt sitt leende ansikte på skärmen.
0 comments.
”Borde jag radera den?”
(Krönika publicerad i Norrköpings Tidningar idag.)
På bilden ler hon inbjudande mot kameran framför en vägg täckt av blomstrande klängväxter. Hennes långa, solblekta hår blåser i vinden. Hon är förvillande lik en fotomodell ur senaste Teen Vogue.
I verkligheten sitter hon ihopkrupen vid datorn. Lika solblekt, lika bedövande vacker. Leendet är utbytt mot en bekymmersrynka i pannan.
”Vad är det för fel på den här bilden?” Hon suckar tungt.
Jag förstår först ingenting. Sedan frågar jag försiktigt om någon kommenterat något elakt om den.
”Nej”, svarar hon. ”Det är ju det jag menar. Ingen har skrivit någonting alls.”
Förstås.
Uteblivna komplimanger är också kritik.
Att söka bekräftelse på internet är alltid ett vågspel. Oavsett om det handlar om att skapa ett användarkonto på ett community eller en datingsajt, lägga upp sin egeninspelade musik, ladda upp nya bilder eller blogga. Taskiga kommentarer får man räkna med – ”näthat” är vid det här laget lika uttjatat välbekant som ”nakenchock”.
Det som svider är tystnaden.
Vi har alla hört om nätets fördelar till leda. Du blir tillgänglig och kan ta kontakt med andra surfare över hela världen. Internet är ett demokratiskt paradis: Vem som helst kan göra sin röst hörd; skriva om vad man vill, när man vill.
Blogg.se lockar nya bloggare med uppmaningen ”bli sedd, hörd och läst!”.
Men om ingen hör, om ingen läser?
Vad spelar det för roll att hela världen ser om inte en jävel bryr sig?
Jag har bloggat regelbundet i tre år.
Hur mycket handlar om en längtan efter bekräftelse?
Svaret är allt.
Resultatet är mer tveksamt.
Jag skulle inte blogga om jag inte sökte en effekt, respons, bekräftelse på att det jag skriver är värt något. Bekräftelsen är hela drivkraften.
Men den är också en drog, ett gift. Toleransnivån stiger i takt med besöksantalet. Det går aldrig att få nog. När det är som värst betyder de uteblivna kommentarerna mer än de jag faktiskt får.
Mitt beroende började med en bild på sajten hotornot.com, en amerikansk föregångare till omdiskuterade Snyggast.se.
Are you hot or not?
En väldigt bra fråga.
Jag var sexton år och ville hemskt gärna ha ett svar.
En uppladdad bild gav svar: Jodå. 9,2 av 10.
Ett klick visade statistiken; ett stort gäng nior och tior.
Och en stapel ettor.
Ettor? 318 personer har tyckt att jag är värd en etta? Ett, som i... vedervärdig?
Jag raderade bilden, förudmjukad. Laddade upp en ny. Väntade.
Idag finns 388 bilder på Facebook som föreställer mig.
25 föreställer min syster.
Hon granskar kritiskt sitt leende ansikte på skärmen.
0 comments.
”Borde jag radera den?”
Skorpionen, 14:e augusti:
får du säkert ändå det hela att gå runt."
"Säkert"?!
Det känns ju betryggande.
Tack för ingenting, horoskopjävel.
Although I'm happier now, I always long somehow
På sätt och vis saknar jag den Annikan.
Världslig fråga:
Klippa mig
(blir som på bilderna ovan, min "gamla vanliga" frisyr) eller
fortsätta att spara ut?
Stockholm doesn't belong to me
Gamla bilder uppväcker gamla tankar.
De är sköna. Jag vilar i dem.
Och lägger mig tidigt.
De närmaste dagarna, veckorna, blir något att bita i.
Mjuka lakan först.
Sick and tired.
Jag är trött på människor som föraktar svaghet, som hånar, misstror och förminskar.
Som tror sig veta allt, utan att ha koll på någonting överhuvudtaget.
Jag blir dessutom jävligt trött på att jag bryr mig.
Försöker försvara mig. Tar åt mig av skitsnack.
Snacka om slöseri med tid.
Så nu lägger jag av med det. Jobbar vidare istället.
Proffsmasochism.
Tack, tack, tack.
Det förvånar mig väldigt mycket att jag inte fått fler negativa åsikter - och de som varit sura verkar i de flesta fall inte läst krönikan.
(Eller, i åtminstone ett fall - läst krönikan men inte fattat ett ord.)
Nu stressar jag med en ny. Våndas. Svettas. Sliter mitt hår. Oh well, nästan i alla fall.
Det känns ganska intressant att de yrkesutövningar jag finner överlägset mest givande också är de som framkallar allra mest ångest.
Nej, inte bara prestationsångest.
Det är som att jag inte njuter av resultatet av någonting jag gör om jag inte plågats på vägen.
Vad kallas den formen av masochism? Professionell masochism?
Metrokrönika. Läs. Tyck till.
Ni var många som läste inlägget där jag vräkte ur mig all uppdämd ilska angående modellbranschen.
(Det här inlägget.)
Nu har det blivit en krönika.
Den kommer i Metro imorgon, men ligger redan nu ute på nätet.
Det är tänkt att folk ska läsa den och kommentera.
Det får ni också hemskt gärna göra.
Skriv om ni tycker om den eller hatar den, om ni håller med, om ni känner igen er eller bryr er, om ni inte gör det.
Ni får hemskt gärna länka, också. Om ni känner för det.
Just nu finns en kommentar. Den kallar krönikan "en snyfthistoria".
Det är onekligen sant.
Jag råkar tycka att snyfthistorier är viktiga.
Läs och kommentera krönikan här.
Tack.
Söndagstankar.
Det ser ut som att en bomb slagit ner precis här.
Kläder och prylar ligger slängda precis överallt -
i soffan, på sängen, på golvet, på borden och på alla stolar.
Det är tänkt att jag ska inventera lite.
Gå igenom vad som ska vara kvar, och vad jag måste säga adjö till.
Om en stund kommer min kära vän Fanny hit. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte här. Ska hon tvingas vada fram bland mina prylar? Ska jag slänga in allt i skåp och lådor och fortsätta i natt? Gaah.
Helst vill jag bara skita i allt, ligga kvar i soffan och kolla på Gossip Girl. Fanny kan få krypa ner bredvid mig när hon kommer. Så kan vi prata om vem som är snyggast och vilka klänningar vi helst skulle vilja ha, och låtsas att vi är femton år igen.
(Förresten: Tack, underbara Victoria med vänner, för en sjukt trevlig lördagkväll.
Och tack Oscar och Jocke också, förstås, för att ni alltid är finast.)
Jo, just det - läs min mors krönika ur dagens Expressen, hysteriskt rolig!
Vik hädan!
Den känner mig för tusan bättre än jag känner mig själv.
Jag visste inte ens att jag vill jobba på reklambyrå.
Toothache, heartache
Du är vacker så klockorna stannar både på utsidan och insidan. Ville bara sända dig en liten varning för det nikotinfria snuset... det är som att ha en godis under läppen för tänderna..INTE bra. =) Inte kul för den anstränga plånboken att gå till andläkarern. Take care!!! =)
Postat av: Tessan
Snusa absolut inte nikotinfritt snus! Du kommer snabbt att utveckla karies! / tandläkaren
Jaaaahapp. Why, oh why vet ni så mycket, kära läsare?
Nu har jag ju ingen chans i helvetet att lyckas sluta snusa.
Det skulle ju kräva någon form av viljestyrka och självdisciplin,
och sådant är då rakt inte min genpool utrustad med.
Göteborgs Rapé, kom tillbaka. Allt är inte förlåtet, men jag behöver dig.
(Och tack för att ni sa till, flickor. Min tandläkarskräck är inte att leka med.)
För att Broder Daniel spelat sin sista spelning.
Jag ligger ensam i ett dygnsurt tält på en leråker som börjar förvandlas
till en osedvanligt grumlig simbassäng.
Ditt dumma, fula jäkla missfoster.
Missfoster.
Jag? Jag.
Jag vill göra slut.
SLUT SLUT SLUT.
Han är så jävla, jävla elak.
Men jag är fast i det här satans tältet.
Mitt blod pumpar runt olagliga substanser i kroppen, jag är naken,
alla kläder är ändå genomblöta.
Skakar av köld tomhet sorg ensamhet hemlängtan (till vilket hem?).
CD-spelaren i en plastpåse, lyssnar slut de sista batterierna,
Upside down and inside out
Upside down and inside oooooo-ooout
Hittar små flaskor Mavala-nagellack, rött och svart, fäster orden ur hörlurarna på min kropp i en slags hög febrig barnslig gigantisk tatuering:
OUT OF REACH AND OUT OF TOUCH
OUT OF REACH AND OUT OF TOUCH
Jag somnar, ett levande konstverk men halvdöd.
När de hittar mig åker de in till Roskilde och köper aceton och tandborstar.
De gnuggar mig ren, det känns som ett övergrepp.
Spriten och de vassa borstarna sliter sönder huden och suddar ut allt,
centimeter för centimeter, ord för ord, bokstav för bokstav.
Varannan röd, varannan svart.
Yeah, yeah, yeah,
yeah.
Här är mina tonår i bilder.
Om än inte vackert, så likväl sanningen.
Because I'm worth it.
Klänning, H&M. TV-apparat, PHILIPS.
Jag köpte en ny klänning igår.
Jag ansåg att jag förtjänade det.
Det är en ganska irriterande ovana. Att jag väldigt lätt får känslan av att jag förtjänar att unna mig saker. Anledningen till att jag förtjänade klänning var nog en mix av att jag tagit mig iväg till gymmet fixat nya p-piller redigerat klart pressbilderna gjort bra ifrån mig på Marie Antoinetteplåtningen börjat snusa nikotinfritt.
Inte helt klockrena anledningar, kan man tycka.
Lite som att säga att man bara feströker, men att livet är en fest och det alltid finns något att fira.
Men äsch, klänningen var väldigt billig. Och den får mig att känna mig fin. Jag tycker att vi kan säga att jag förtjänat den bara genom att jag orkat med mig själv i snart 25 år.
Kära intresseklubbmedlemmar, var så goda att anteckna!
Jag har nämligen kommit fram till att jag aldrig kommer att få riktigt fint i lägenheten om jag inte har just en klädstång och en skohylla.
Och då är det ju bara att ta sig i kragen och GÖRAT.
XOXO
Människor är så jävliga.
...och kommer aldrig åter.
07:00 Stiger upp. Äter Start Russin med mjölk och dricker chaite.
08:00 Promenerar (i regnet) till Serafens vårdcentrals preventivmedelsmottagning.
09:30 Blir insläppt till en barnmorska.
10:00 Promenerar hem igen (i regnet).
10:30 Jobbar med att redigera bilder.
12:00 Fotograferas för Metro (i regnet).
13:00 Lunchmöte med Sofifi.
15:30 Hämtar ut p-piller på Apoteket (får uppsöka tre stycken Apotek innan jag till slut får ut dem), handlar mat, shoppar strumpbyxor.
17:00 Kommer hem. Svarar på jobbmail. Skriver in alla nya åtaganden i kalendern. Har ångest över min finansiella situation.
18:00 Kokar pulversoppa. Potatis-och-purjolök-pulver.
18:15 Äter framför datorn medan jag bloggar.
Nu har jag käkat upp min soppa och ska jobba ett par timmar innan jag går iväg och tar en öl med min lillebror. Som nyss fyllt 18! Fantastiskt. Ursäkta klyschan, men herregud - jag minns hur tydligt som helst när han föddes. Jag kunde läsa och skriva och räkna till en miljon när han fortfarande låg i mammas mage - och nu får han gå på krogen. Bli full. Laglig fylla. Konstigt, med tanke på att jag också är 18. Plus.
Bakelse.
Efteråt laddade de in bilderna i datorn och jag fick kika på resultatet.
Oj, oj, oj.
Det är faktiskt alldeles sanslöst vad vissa fotografer är fantastiska på att trolla med kameran.
Gud vet att jag måste leva mitt.
Jag är den enda som inte dricker vin.
Jag är varken yngst eller äldst vid bordet, jag är i ett mellanrum i livet.
Inte student. Inte uppe i karriären.
På tunnelbanan skickar jag ett sms till Jakob;
Jag skulle behöva jobba ett par dagar i Norrköping i nästa vecka. Skulle jag kunna slagga på er soffa någon natt?
Han svarar efter ett par minuter;
Soffa är sååå last spring. Vi har gästrum med dubbelsäng. It's all yours.
Jag har Medmerakort, spritskåp, bostadsrätt, lån och vänner med gästrum.
Jag har inget jobb, men en ostädad lägenhet, alldeles för många par skor och vänner som drar till Paris och New York och Berlin och Barcelona.
Jag har eget företag, beynnande celluliter och dubbelsäng, men jag sover i den ensam.
Det är innan midnatt och jag går och lägger mig.
Underligt halvvuxen.
Gain 20 pounds in 30 seconds or GET OUT!
"Vadå, vi hade ingen aning om att hon var så smal!"
Det här är verkligen förvirrande.
Om man väljer att arbeta med en internationell toppmodell, kan man då vara så naiv att man inte inser att hon förmodligen är väldigt, väldigt smal? Kollar man inte bilder eller storlekar innan plåtningen? Om jag var ute efter en sund kvinna skulle jag med största sannolikhet uttryckligen be om en sådan, och inte utgå ifrån att alla modeller på agenturen var friska och kurivga.
Visst är det trevligt att Kapp-Ahl inte vill visa upp en för smal modell på sina kampanjbilder, men jag hade tyckt att det varit en mycket mer upplyftande nyhet om de valt att plåta nya bilder med en sundare modell. Det finns något väldigt motbjudande och motsägelsefullt i att ta en undernärd tjej och retuschera henne större. Som att det skulle vara omöjligt att hitta en vacker kvinna med kurvor! Nej, släng bilderna i papperskorgen, ta nya, och lär er av ert misstag istället.
Modeintresserad assistent?
Vackra Jannike i en Sofifi-outfit.
Min vän Sofie är designer.
Hon lanserar snart sin andra kollektion, alldeles fantastiska kläder, och hon behöver hjälp. En assistent, helt enkelt. Någon som kan hjälpa till med allt möjligt. Det är tydligen inte en barnlek, det här med att ha ett klädmärke.
Du som söker bör bo i Stockholm, vara över 18 år, intresserad av mode och design, noggrann och organiserad.
Jag vill gärna hjälpa Sofie att hitta rätt person. Maila mig på marklund.annika at gmail.com och berätta varför du skulle passa bra för tjänsten. Spread the words, tipsa dina kompisar, och vänta inte med att höra av dig!
(Det är i stort sett en heltidstjänst, lönen är inte särskilt hög men går att diskuteras. Tjänsten passar framför allt dig som värderar erfarenhet högre än cash, om vi säger så.)
Get down!
Fridah Jönsson har mig på sin vägg.
Fantastiskt.
Jag känner mig som Nick Carter!
Hon har små band runt sina handleder och andra i sitt hår
Det passade mig alldeles perfekt.
En gång i tiden var bland det viktigaste i mitt liv att hitta Ny Musik Först. Helst sådan musik som högst femton personer i världen någonsin hört talas om.
Nu tror jag att jag uppdaterade min playlist senast för typ två år sedan.
Det passar mig också perfekt.
När livet rusar förbi i 275 km/h är det fantastiskt att få hålla fast vid låtarna jag kan.
De som är jävligt långt ifrån creddiga, men jävligt nära mitt hjärta.
En liten, liten del av min kära mysplaylist.