Proffsmasochism.
Tack, tack, tack.
Det förvånar mig väldigt mycket att jag inte fått fler negativa åsikter - och de som varit sura verkar i de flesta fall inte läst krönikan.
(Eller, i åtminstone ett fall - läst krönikan men inte fattat ett ord.)
Nu stressar jag med en ny. Våndas. Svettas. Sliter mitt hår. Oh well, nästan i alla fall.
Det känns ganska intressant att de yrkesutövningar jag finner överlägset mest givande också är de som framkallar allra mest ångest.
Nej, inte bara prestationsångest.
Det är som att jag inte njuter av resultatet av någonting jag gör om jag inte plågats på vägen.
Vad kallas den formen av masochism? Professionell masochism?
finfinfin va krönikan! jag känner igen din kompis, Fanny. jag tror vi är uppväxta i samma by! har hon någon blogg? ha d nice!
Satt precis i busskuren med Metro. Rev ut din krönika och placerade den i ett plastfack i min nya fina almanacka. Jag hoppas kunna fylla den med fler av dina krönikor, för jag tycker verkligen de är fantastiskt kloka och bra. Jag såg att det stod gästkrönikör, men du kommer alltså skriva fler??
Hejsan!
Jag tycker din blogg är väldigt trevlig och har i samband med detta en liten fråga,
skulle du kunna kika in på min blogg och försöka svara på några frågor?
Pusshej
Anna - Åh. Du är så fin. Tack, tack, tack. Krönikan jag skriver nu är till Norrköpings Tidningar, men jag ska definitivt försöka skriva mer i Metro.
Justyna - Kul att du gillar bloggen! Jag tycker att du ska utforma din blogg precis hur du vill, skriva om vad du vill. Det är din blogg, om dina läsare inte tycker om den kan de ju söka sig någon annanstans. De som stannar kommer att göra det för att de tycker om Dig och Din smak.
yeees i am!:) en ballingslövstjej alltså! hahah!
fast just nu är jag dessvärre fast här...! heheh, men det ordnar sig. :)
kul med en krönika till!!! can't wait to read it!
Väldigt bra krönika! Ju fler som säger ifrån desto bättre. Sen är det bara en fråga om hur skadat samhället har hunnit bli. Kommer vi gilla normalvikiga modeller? Jag hoppas verkligen det.
Fan, vilken bra krönika, Annika. När stilistik är ett självändamål är det fortfarande bara stilistik, men när den är ett verktyg, då … tja, då är den på riktigt.
Din krönika var inte bara bra och träffande, den var också viktigt. Viktig på ett sånt vis att den blir ett bevis på hur starka människor kan vara, att man kan ta sig längre än vad man tror. Din krönika kändes hoppfull trots allt, tycker jag. Jag hoppas det kommer massvis med fler.
Jag känner att jag inte har något vettigt att tillföra, men måste ändå...
Din krönika var fantastisk och berörde mig djupt! Varför o varför accepterar vi att det är så här? Som lärare ser jag hur flickor på lågstadiet klagar på sin egen spegelbild (och dessutom på varandras utseende).
Det kallas livet.
Jag började gråta av din krönika! (Det har nog lite att göra med att jag blev på ett sådant förskräckligt humör efter att ha sett Moulin Rouge, men ändå.)
Välskriven, viktig..
Sånt behövs.
Lycka till med nästa!
Din krönika fick mina ögon att tåras, det kändes ända in i hjärtat. Jag tror många tjejer skulle behöva höra den där viskande rösten. När man känner att man inte duger, när självföraktet är större än kärleken till sig själv. Framförallt tror jag att det är mer än viktigt att någon som varit på insidan berättar vad det i en ung ålder gör med en som person när man känner att man aldrig någonsin duger. Tack för en underbar krönika!
Jag vet inte vart jag ska börja...
jag satt på spårvagnen hem från skolan i eftermiddags och såg en slängd metro ligga på golvet. jag tyckte mig se ett bekant ansikte och när jag tittade efter noggrannare såg jag att det var ingen mindre än du! jag läste. det du skrev var så mitt i prick, så precist jävla likt mig själv. jag grät, folk stirrade.
det här blev töntigt, iallafall, det jag ville säga var att du får aldrig sluta skriva. någonsin.
over and out.
Det var lite underligt när jag satte mig på en bänk här om dagen och såg en metro bredvid mig med en bild på dig uppe i ena hörnet. Det kändes som, du vet, när en kompis är i tidningen och man genast rycker upp rätt sida och läser hela artiklen i ett kör. För att det är någon man känner. (Yeah! Min kompis är i tidningen, min kompis är en kändis!) Men det är ju konstigt att jag gjorde och tänkte så, jag känner dig inte. Jag har aldrig träffat dig, men endå reagerade jag som om det var min bästis där på framsidan. Och efteråt kände jag som om jag ville ringa upp dig och säga vilken bra krönika det var. Och berätta hur mycke jag gillar ditt sätt att skriva. Men jag kan ju inte ringa dig.. jag har inte ditt nummer, för du är inte min bästis. Men din blogg är! Helt ärligt. Din blogg är det första jag besöker när jag kommer åt internet. Din blogg är den enda som jag läser varje ord i. Den är en nära vän för mig. Och ibland blir det lite konstigt eftersom din blogg är du men endå en egentligen inte..
Keep up the good work!