Hallå?

Min blogg är inte längre aktiv på blogg.se, men jag vill gärna spara ner alla bilder och texter innan den tas bort.

Till sist.

Från och med nu hittar du BEAUTIFULONES här.



Ses där!

Bye bye baby baby goodbye



Det här är det näst sista inlägget jag skriver på beautifulones.blogg.se.

Det är dags att gå vidare.

Idag är nämligen inte bara dagen då jag planerar att köpa ny minneskortläsare och sådana där våtservetter och som tar bort smink.
Idag är också dagen då jag börjar som krönikör i Aftonbladets bilaga
Sofis mode.
Jag kommer att skriva där varje vecka - ja, med start just idag, alltså.
Och det mest naturliga nu när jag blir Sofis mode-tjej var att flytta bloggen hit.

Ingenting förändras utom adressen.
Och kanske blir allt lite, lite bättre också.
Jag hoppas i alla fall på det.

Hänger ni med?

Gör det. Häng med.

Jobbweekend i Berlin.



Åh, det är verkligen här allt händer.

Gäsp...

Nu är jag snart färdigjobbad och kan åka.
Från den här studion, från den här staden.
Jag kan göra vad jag vill.

(Så länge jag skriver en krönika imorgon, då.)

Just nu är det Daniel som blir fotad. Han är klädd i någon form av spetskreation och skriker med ojämna mellanrum väldigt högt. Precis som Denise gjorde för ett par timmar sen.
(Jag blir lika vanvettigt rädd varje gång.)

Jag antar att det är någonting fotografen sett på Top Model. Att modellerna ska skrika på riktigt, "för att få rätt känsla". Det gillar jag. Method modelling.

Själv behövde jag bara slita en bläckfisk i stycken med tänderna. Och tugga i mig några deciliter målarfärg.

Jag är kär i min lilla Gustav!



Det här är min nya vän Gustav.
Han är en bläckfisk. Det innebär att han är rätt slemmig och luktar fisk.
Jag har haft honom på huvudet i ungefär en timme idag. Det innebär att jag ocksä är rätt slemmig och luktar fisk.

Dessutom är jag insmetad i någon form av svart kroppsfärg. Som inte går att tvätta bort. Och även om den gått att tvätta bort har vi inget varmvatten i studion.

Men jag är lycklig ändå, för jag och Gustav har verkligen hittat varandra. Om han inte saknat huvud hade jag nog försökt få till lite tungrullande.
Varför faller jag bara för killar med avhuggna huvudet?!

No, I'm not growing old.

Det här är ett riktigt tråkinlägg.
Mest för att låta de nära och kära (och er andra också) veta att jag lever och mår bra.

Jag har varit på plåtning hela, hela dagen.
Det var en av de minst professionella fotograferingar jag någonsin varit med om.
Men ganska kul.

Nu är jag fullkomligt slut. Ska upp om bara några timmar och jobba igen (det är imorgon jag ska gosa med bläckfisken!). Så jag ska dricka en öl, kolla lite på tv-serier och somna i soffan.

Jag vet inte hur lång tid morgondagens jobb tar; kanske hinner jag blogga på kvällen.
I annat fall får ni veta allt på måndag.
På måndag, när min blogg byter adress.

Någon som kallar sig Tessan menar att min blogg genomsyras av åldersfixering.
Det gör den kanske.
Men det vore väldigt, väldigt konstigt.
Jag trivs utmärkt med att bli äldre. Jag skulle inte bli tonåring igen för allt i världen. Och jag har aldrig någonsin mått så bra som nu, varit så glad och trygg och lycklig.
Jag hoppas att allt bara fortsätter att bli bättre.

Friday, I'm in...



Saker jag gjort idag:

Skickat iväg text till Café.
Läst ett fruktansvärt omskakande och upprörande mail från fina
Cissi Wallin.
Stängt av mitt i ett Grey's Anatomy-avsnitt. Eftersom det var så osannolikt dåligt.
Lärt mig det nya bloggverktyg jag kommer att använda mig av från och med måndag.
Saknat någon.
Blivit förbannad över att jag fått tio finnar på hakan lagom till plåtningarna imorgon och söndag.
Insett att det kunde varit väldigt, väldigt mycket värre.

Sämre fredag kan man ha!

I can't handle the truth.

Åh, men Fridah.
Det känns som att jag redan svarat på den här utmaningen flera gånger.

Men okej. En snabbis då.

För att jag har så mycket annat jag borde göra och gärna vill ha en anledning att skjuta upp allt några minuter.

Alltså! Sju sanningar om mig själv.

1. Jag kommer bara att blogga på den här adressen i knappt tre dagar till.
2. I helgen ska jag modelljobba i Berlin...
3. ...men det verkar inte som att jag fick jobbet i Madrid i nästa vecka.
4. Jag har total panik varje gång jag ska skriva något jobbrelaterat. Artiklar, krönikor, whatever. Ångest. Jag är övertygad om att det kommer bli skit. Då har det ändå blivit mycket bättre de senaste månaderna sedan jag börjat få upp någon form av rutin.
5. Jag har telefonfobi. Att svara i telefon är bland det värsta jag vet. Att ringa är ännu värre. De enda jag inte blir kallsvettig av att prata med är mina absolut närmaste vänner och min mamma.
6. Jag ljuger minst en gång om dagen. Fast inte just nu. Bara när det krävs.
7. Jag har varit kär i mer än hälften av alla tjejkompisar jag någonsin haft. Inte besvarat, alltså. Och i hemlighet.

Sådär, kära ni. Det var sju sanningar. Nu tycker jag att alla som har tråkigt kan anta utmaningen i sina bloggar eller skriva sina egna listor i kommentarsfältet. Jag menar, hallå. Ni har inte ens tre dagar på er att kommentera i den här bloggen. DO IT WHILE THERE IS STILL TIME! Eller så.

Tjerlek til er!

Seriously? Seriously!

Åh, tack allra hjärtligast för kommentarerna om era kvällar!
Vilken ytterst fin läsning att komma hem till.
Någon bio blev det aldrig. Jag åt middag med en för mig väldigt viktig person och började må alldeles förfärligt illa.
Nu mår jag bättre.
Ja, nästan bra.

Idag har jag skrivit allt jag behövde skriva och kommit på en idé till nästa krönika (jag har redan lämnat in två som ni inte läst ännu - på måndag och nästa måndag kommer de!). Så imorgon blir det krönikeskrivande och sedan fotograferingar hela helgen.

Tja, så länge man inte har tråkigt, right?

Jag får in en liten smula nät i lägenheten när jag sitter med datorn halvvägs på väg ut genom fönstret, och eftersom det är minusgrader kan jag knappt skriva eftersom fingrarna stelnar så.
Därför tror jag att jag ska gå och lägga mig nu.

(Lägga mig och kolla på Grey's Anatomy, alltså. Bästa, bästa Grey's. Trots att fjärde säsongen - ja, jag ligger långt efter - hittills är ganska värdelös. Förhoppningsvis blir det bättre.)

God natt, finaste ni.

My new BFF.



Mail från Rolando angående söndagens plåtning:

You have to bring with you 1-2 towels because of the different make up changings (Annika will do one scene with an octopus! Daniel one with liquid chocolate, Mira with a lot of colours) also you have to wear some older underwear and comfortable trousers (it could be possible that your clothes get dirty while the shoot!) please do not wash your hair on the same day of shooting; arrive at the studio without any hairstyle or make up. Daniel should shave his chest and carry a 3-day-beard.

Okej.

Oooookej.

Allvarligt talat?
OCTOPUS?!?
Som i... bläckfisk?

Jag får helt enkelt vara glad att jag slipper raka bröstet och spara tredagars skäggstubb.
Jag har nämligen pinsamt klen hårväxt i ansiktet.

You listen to it twice, cause the DJ is asleep



Jag vaknade i morse med ett nytt jobb i mobilen.
Eller, ja, ett skrivuppdrag.
Ikväll ska jag snacka med en karl som anses vara ett geni, en legend inom sitt område.
Självklart har jag ingen koll på honom sedan tidigare - jag är överhuvudtaget ganska oallmänbildad - men nu kan jag dra hans livshistoria framlänges och baklänges. Just nu sitter jag med en chaite och researchar och skriver frågor för glatta livet, samtidigt som jag ändrar i en krönika, svarar på mail och förbereder en annan artikel.
Tur att man har simultanförmåga.

Flitens lampa verkar lysa även hos min nya agentur - de ringde om ännu ett jobb i morse. Om det blir av har jag jobb lördag, söndag, måndag, tisdag och onsdag. Helgens jobb är redan klara, jobbet som kanske blir av är måndag - onsdag i Madrid. Jag har bara varit där som hastigast och skulle väldigt gärna åka dit igen, även om jag inser att det kanske inte finns tid för särskilt mycket sightseeing.
Tyvärr är det fortfarande inte särskilt mycket pengar att tala om iblandade. När jag stod i duschen tänkte jag till och med tanken
"vilken tur att jag har så många skrivjobb just nu, så att jag kan finansiera mitt modellande".
Inte okej.
Tanken var att jag skulle signa upp mig hos en agentur för att kunna dra in enkla extracash, inte jobba för växelpengar. Men min plan är att knäcka på jobben i helgen, så att kunderna blir nöjda och agenturen vågar skicka mig på jobb som ger riktigt bra betalt. När man börjar jobba för nya människor är det svårt att börja på topp.

I alla fall: på lördag plåtas jag för en designers lookbook, på söndag blir det ett "beautyjobb" (porträttbilder med fokus på make up) för en modetidning. Madridjobbet, som jag alltså inte fått ännu, är ett vanligt modereportage för ett spanskt modemagasin.
Allt sådant här är roligt, såklart, men jag vill ha feta jobb. Ju mindre cred, desto mer pengar. Så går det till så länge man inte är ung och lovande och kan ro hem en Guccikampanj eller så. För mig är det kataloger som gäller - riktigt corny postorderkataloger, alltså - och reklaaam. Tandkrämsreklam, glassreklam, Kinderäggreklam, whatever-reklam. Det vill jag ha. Ja tack!

Nu: jobba vidare.

Life in plastic, it's fantastic!

Jag var verkligen på g att plocka ihop datorn och bege mig hemåt, men så insåg jag att jag ju måste sitta kvar och vänta på att, eh, en grej ska laddas ner. Jättelagligt, naturligtvis. Herregud!

Så jag roar mig med att blogga så länge.



Dessa är de prylar jag använder mig av varje dag.

De är... rosa.
Jag gillar inte rosa. Ogillar väl inte direkt heller. Men gillar inte.
Ändå är hela innehållet i min necessär rosa. Allt. Todo.
Jag har en känsla av att det säger mer om företagens syn på vilka färger, förlåt, vilken färg som är "kvinnlig" än om mig.
Over and out.

Vardagsblaj.

För första gången har jag skrivit en krönika flera dagar innan den ska in.
Det firar jag med att inte jobba alls idag. Bara städa upp efter mig i lägenheten, börja kolla på fjärde säsongen av Grey's Anatomy (ja, jag är besatt), fika och promenera.

Bredvid mig på cafét sitter två svenskar, en kille och en tjej, framför varsin laptop. Tjejen är vansinnigt snygg och stiligt klädd. De diskuterar några affischer som de håller på och jobbar med.
Det irriterande är att jag nu är jättenervös att de av någon anledning ska upptäcka att jag också är svensk.
Som att jag då är en dålig landsman som inte börjat prata med dem trots att jag ju hört att de pratar svenska.

Nej, jag tror att jag går "hem" och städar istället.

They only want you when you're seventeen.

Här nedan följer ett galet långt inlägg om att jobba som modell.
Jag bara varnar er.

Jag började jobba som modell för tio år sedan.
För tre år sedan slutade jag.
Ja, åtminstone att jobba för agenturer. Jag var sanslöst trött på att leva med fullkomligt orimliga krav på mig själv och min kropp, och framför allt ville jag sluta tänka på kilon, centimetrar och kalorier.
Jag orkade inte med att ständigt försöka passa in i en mall som, bokstavligt talat, var alldeles för trång.

Och allt blev bättre. Nästan omedelbart. Mindre ångest, mindre oro, mindre nojor, och väldigt mycket energi över till annat än tankar på mat och vikt.
Men allt blev också lite, lite tråkigare.

Om modellbranschen varit öppen för alla typer av figurer hade jag älskat jobbet.
Jag älskar att gå visningar, jag älskar plåtningarna, att vara med och skapa en fantastisk bild eller en spektakulär show.
Så länge jag fått göra allt annat jag vill också - för att modella dagarna i ända skulle till slut göra självaste Einstein till ett hjärndött våp - hade jag gärna fortsatt modella i all oändlighet.

Men nu var inte det ett alternativ.
Jag klarade helt enkelt inte av det. Jag har inga problem att bli utvärderad och ratad, så länge jag på något sätt kan påverka mina chanser utan att det går ut över min psykiska och fysiska hälsa.
Men jag orkade inte med att aldrig, aldrig räcka till.
När jag blev bokad var det trots mina breda höfter, breda axlar och, eh, "kraftiga" lår. Trots min konstiga näsa, mina assymetriska läppar, min (otillräckliga) längd, min dåliga hy, mina korta ben, mina födelsemärken, mina fula knän, min knotiga nacke.
Jag hatade varje centimeter av min kropp, och jag hatade att jag utsatte mig själv för förnedringen, om och om igen.

Så, jag slutade alltså.
Flyttade från Shanghai till Norrköping. Började plugga.
Men jag saknade det. Hela tiden.
Inte pressen, inte kraven, men jobbet.
Mycket av saknade gick att fylla genom att jag själv började fotografera, både mig själv och andra. Då fick jag fortfarande vara med och skapa vackra bilder, och kunde dessutom aktivt välja att porträttera olika typer av utseenden.

Ibland blev jag tillfrågad om att fotograferas för tidningar eller kampanjer. Jag sa oftast nej, ibland ja. Tiden räckte inte till. Men när jag väl jobbade var det... jag vill inte säga fantastiskt. Men väldigt, väldigt roligt.
Sedan jag flyttade upp till Stockholm har erbjudandena blivit fler, och jag har allt oftare tackat ja. Alltid, alltid på mina egna villkor. Kunderna kontaktar mig, jag tackar ja om det passar mig. De måste vara fullt medvetna om att jag inte längre har några modellmått, att jag är 25 år gammal och att det syns. Vill de ha en mager sextonåring är det MIKAs, Elite och Stockholmsgruppen som gäller. Jag ser ut som jag gör, jag jobbar om det känns rätt, och jag anpassar mig inte.
Det har alla accepterat, och det har gjort mig glad och hoppfull.
Nej, jag är varken gammal eller kurvig (jo, om vi ser till proportioner, men jag är fullt medveten om att jag är smal). Men jag är något annat än det som syns i de flesta annonser och modetidningar, och jag är tacksam för alla steg som går mot ett sundare ideal snarare än tvärtom.

Och nu, efter tre och ett halvt år, jobbar jag återigen för en agentur.
Inte i Sverige, men de kommer att boka mina jobb i övriga Europa.
Jag mailade helt enkelt några agenturer och förklarade precis hur det låg till; att jag inte har modellmått och absolut inte tänker gå ner i vikt, men att jag gärna gör välbetalda jobb som jag känner mig bekväm med. Jag fick ett gäng positiva svar, bokade in möten med de två agenturer som min magkänsla sa passade mig bäst.
På den första fick jag nobben direkt.
"Too special for us", var det ovanligt inlindade omdömet. Jag hann knappt få av mig ytterkläderna.
Jahapp.
På den andra agenturen lät det helt annorlunda.
De scannade in bilder, spelade in några castingvideor, gjorde i ordning en ny modellbok åt mig.
Och självklart tog de fram det där äckliga måttbandet.
"Jag har ju sagt att jag inte tänker hålla på med några jävla mått", sa jag.
"Eh, vi måste bara veta så att kunderna kan fixa kläder i rätt storlek", sa den läspande bokaren.
Han skrev ner måtten och sa sedan lugnt;
"Vi vill jobba med dig, och du behöver aldrig oroa dig över dina mått eller din ålder. Du ser ut som en fashionvariant av Amelie från Montmartre och är en jättestor tillgång för oss. Precis som du är."
Och just då kände jag att jag tyckte rätt mycket om honom.

Så, nu har jag alltså en ny agentur. På mina villkor.
En som aldrig någonsin kan påstå att jag borde gå ner i vikt, för då kommer jag att spotta dem i ansiktet och sparka dem på kuken (det verkar bara jobba snubbar där).

Herregud vad långt det här blev, då.

I alla fall. Jag gick hem med min nya modellbok under armen och firade framför Grey's Anatomy med mjölk och kakor. Som sig bör.








Kan du hålla fingrarna i styr?

Okej, pojkar och flickor, kvinnor och män.
Jag sitter och skriver en krönika där jag bland annat berör ämnet snatteri.
Jag ska inte ha med någon form av ickevetenskaplig undersökning, men blev ändå nyfiken på om ni snattat någon gång, och i så fall vad, när, om ni blev upptäckta, and so on.
Alltså: det här kommer inte att användas till något.
Självklart får (eller kanske bör, haha) ni vara helt anonyma.

En och annan snatterihistoria från mitt klåfingriga liv kommer ni att kunna läsa om i en krönika om ett par veckor.

Så, kom igen! Spill it!

I'm broader than Broadway.

Nu har jag ätit så många chokladmuffins att det rinner blodsocker ur mina öron.
Jo, seriöst. Nästan i alla fall.
Jag känner mig fantastiskt illamående. Det är härligt. Då känner man att man lever, minsann.
Trevligt nog har jag, utan att veta om det, lyckats tajma mitt besök här samtidigt som en annan bloggare är i stan. En löjligt rar och söt sådan, dessutom. Så nu kanske jag får kompisdejta ikväll också!

Jag har suttit på ett café sedan tio imorse, tryckt i mig socker och skrivit klart några artiklar. Som nu är inskickade. Det är nästan det bästa med det här jobbet - att saker blir klara. Man skriver på något, skickar in det, och så är det färdigt. Vidare till nästa text.
Jag har alltid tyckt att det finns något outhärdligt tröstlöst över jobb där samma sak utförs gång på gång på gång, utan början, utan slut. Jag är en projektperson, rakt igenom. Idé, utförande, färdig produktion. Check, check, check. Börja om på nytt.

Samtidigt kan jag sakna den trygghet jag känt när jag haft jobb där allt bara pågått, fortsatt. Att alltid veta precis vad som ska göras, eftersom det är samma sak som gjordes igår, och samma sak som ska göras om en månad.


Att synas eller inte synas.

Cissi Wallin skriver på sin blogg om hur det var att gå från en "vanlig" gymnasieelev i Uddevalla till att bli Den Rödhåriga I Tjenare Kungen i stort sett över en natt.
Det är extremt intressant läsning.

Jag har aldrig varit där.
När jag läser Cissis beskrivning av det hela är det lätt att vara tacksam över det.

Samtidigt förstår jag verkligen vad hon menar när hon skriver om hur dubbla känslor hon har kring framgången.
Där kan jag relatera.
Att vilja synas för att få gehör för det man vill säga, samtidigt som det vore så otroligt bekvämt att bara få försvinna.
Att vara ingen alls.

Det behöver inte alls ha med kändisskap att göra.
Första gången jag kände så var i högstadiet.
Den ständiga kampen mellan att stå upp för sig själv eller göra sig osynlig.
Jag önskade så ofta att jag bara kunde hålla käften, smälta in, bli en av dem som inte syntes, hördes, märktes.
Men jag kunde inte. Inte hålla tyst, inte klä mig rätt, inte se ut som man skulle, inte bete mig som de "snälla" tuffa brudarna gång på gång tipsade mig om att jag borde.
Att slippa skiten hade varit en dröm, men det var inte värt att bli någon annan.
Jag levde efter klyschan jag blir hellre hatad för den jag är än älskad för den jag inte är. Det gör jag nog på sätt och vis fortfarande. Även om jag är fegare nu, svagare. Mer bortskämd.

När någon som kallar sig Ulf skriver "jag hoppas att du får cancer, det förtjänar du" blir jag stum av chock. Jag förstår inte hur någon kan skriva så till en annan människa, en människa som inte gjort honom något.
I högstadiet hade det inte rört mig i ryggen. Jag var så van. Jag fick höra sådana kommentarer, inte dagligen, utan gång på gång, varje timme av varje dag.

Kanske är det bra att påminnas om att alla människor inte är goda. Det var ändå hatet som gjorde mig till den jag är. Andras hat mot mig, andras hat mot andra, och mitt eget hat mot skolan, människorna, världen.
Jag gjorde valet att inte hålla tyst. Att stå upp för att jag är jag. Det gör jag fortfarande. Även om jag inte alltid minns varför.

Jag är absolut inte känd. Det är jag glad för. Däremot är jag på sätt och vis ute i offentligheten; dels genom bloggen, dels genom mina krönikor. Val jag själv gjort, beslut jag själv tagit.
Att inte synas, att inte höras, är skönt. Lätt. Bekvämt.
Men om du inte vågar höras är det heller ingen som lyssnar till det du har att säga.

Skönt? Kanske. Lätt? Jag vet inte.
Jag vet dock att inte synas kan också vara en förbannelse. Det skrev jag om här.
Jag har aldrig varit där själv. Jag har bara önskat mig dit.
Idag är jag glad att jag aldrig lyckades.
Jag inbillar mig nämligen att en del av det jag har att säga är sådant som bör sägas.

Nej, hörrni. Nu drar jag ifrån det här cafét innan jag faktiskt får cancer. För det förtjänar jag inte. Det förtjänar ingen, pucko-Ulf.

It's over, oh so over.

En av Facebooks främsta kvalitéer:

När man går in på vissa människors profiler är det väldigt lätt att komma ihåg varför de inte längre är ens vänner.
Detta gäller framför allt pojkvänner.

Tur att vi lever i ett sämhälle där det är okej att ångra sig och göra slut.

(Hur jag överhuvudtaget lyckats falla för någon som idag är uttalad antifeminist är ändå oförklarligt.)

Besegrad.

Jag vill egentligen bara tycka om dagens outfit-bilder som är galna och konstiga och fulla av loppisfynd och budgetplagg som stylas så att de känns alldeles egna och inte ett dugg massproducerade.
Bilder som är helt fria från Acne och Whyred och Balenciaga och andra märken som gör att det känns alldeles för lätt att klä sig fashion-snyggt.

Jag vill alltså absolut inte gilla Modefeber-Carolines outfitbilder.
Men holy christ vad fina de är. Bilderna, kläderna och hon.
Ibland vill man bara att det ska vara solsken, professionellt och urläckert.






(Bilderna är lånade
härifrån.)

Smoking will cause a slow and painful death

Jag kommer att få cancer om jag inte lämnar det här cafét snart.
Det svider i ögonen trots att jag ställt upp fönstret på vid gavel.
Hur överlevde vi innan det svenska rökförbudet?

Om man kunde spy upp all rök man får i sig skulle jag förmodligen bli rökbulimiker.

Min lånade kofta stinker dessutom knarkarkvart efter tre timmar i den här lokalen.
Nej, om man skulle hitta något ställe med internet men utan askfat.

Stackars hundjävel, förresten, som ligger här och slappar varenda dag.
Han kan ju inte bara hänga ut pälsen på vädring när han kommer hem.

Tacka vet jag snus. Det stör i alla fall ingen annan, så länge de inte försöker hångla upp mig.
Och då får de faktiskt skylla sig själva.

Tidigare inlägg