Pappsen är borta.
För det råkar nämligen vara så att låtar inte slutar att vara bra bara för att ni gått vidare till något annat som är mer trendigt, mer right now.
Den här är fantastisk. En av mina två älsklingsFannysar påminde mig om det.
Tack
Nu påminner jag er.
I loved you first.
så är det här en av världens absolut bästa låtar.
Jag har gjort allt för att lyssna den sönder och samman, och kan meddela att det är omöjligt.
Den håller för alla påfrestningar.
Magiskt.
Don't let yourself go.
Går sedan in på hennes MySpace-sida.
Lyssnar.
Först: En cover på Everybody Hurts.
Börjar storgråta. Mitt i redaktionslandskapet.
Igen.
Jag vill bara att det här ska sluta.
Like a vision she dances across the porch as the radio plays
Now is the time to move on.
Eller så lyssnar ni väl på hårdrock och trance och sådant som jag inte förstår mig på.
Ni som brukar gilla ungefär samma musik som jag -
Lyssna på Lars Eriksson på hans Myspace.
Han är ju för fan alldeles fantastisk.
All we want to do is dance.
Vissa har jag glömt, andra har jag förgäves försökt glömma.
En och annan tittar jag faktiskt på ibland.
För att de är fina och bra.
Den här är min favorit.
Life indeed can be fun.
Jag har hatt, blommig scarf och knallrött läppstift.
Min cappuccino är till hälften urdrucken, snart måste jag köpa en ny.
Så att jag kan sitta här i två timmar till och skriva på min gigantiska laptop, 1998 års modell.
Det är nästan så att jag önskar att Kristofer Ahlström kunde se mig nu.
Tänk, att det kan vara så lätt att provocera någon!
(Ja, inläggets rubrik är en referens till sångerskan Des'rees "Life", som blev en hit samma år som jag fick min dator i födelsedagspresent. Det är en riktig kanonlåt. Innehåller bland annat raderna "I don't want to see a ghost, It's the sight that I fear most. I'd rather have a piece of toast, and watch the evening news."
Den tittar vi på, tycker jag.)
För att Broder Daniel spelat sin sista spelning.
Jag ligger ensam i ett dygnsurt tält på en leråker som börjar förvandlas
till en osedvanligt grumlig simbassäng.
Ditt dumma, fula jäkla missfoster.
Missfoster.
Jag? Jag.
Jag vill göra slut.
SLUT SLUT SLUT.
Han är så jävla, jävla elak.
Men jag är fast i det här satans tältet.
Mitt blod pumpar runt olagliga substanser i kroppen, jag är naken,
alla kläder är ändå genomblöta.
Skakar av köld tomhet sorg ensamhet hemlängtan (till vilket hem?).
CD-spelaren i en plastpåse, lyssnar slut de sista batterierna,
Upside down and inside out
Upside down and inside oooooo-ooout
Hittar små flaskor Mavala-nagellack, rött och svart, fäster orden ur hörlurarna på min kropp i en slags hög febrig barnslig gigantisk tatuering:
OUT OF REACH AND OUT OF TOUCH
OUT OF REACH AND OUT OF TOUCH
Jag somnar, ett levande konstverk men halvdöd.
När de hittar mig åker de in till Roskilde och köper aceton och tandborstar.
De gnuggar mig ren, det känns som ett övergrepp.
Spriten och de vassa borstarna sliter sönder huden och suddar ut allt,
centimeter för centimeter, ord för ord, bokstav för bokstav.
Varannan röd, varannan svart.
Yeah, yeah, yeah,
yeah.
Här är mina tonår i bilder.
Om än inte vackert, så likväl sanningen.
Hon har små band runt sina handleder och andra i sitt hår
Det passade mig alldeles perfekt.
En gång i tiden var bland det viktigaste i mitt liv att hitta Ny Musik Först. Helst sådan musik som högst femton personer i världen någonsin hört talas om.
Nu tror jag att jag uppdaterade min playlist senast för typ två år sedan.
Det passar mig också perfekt.
När livet rusar förbi i 275 km/h är det fantastiskt att få hålla fast vid låtarna jag kan.
De som är jävligt långt ifrån creddiga, men jävligt nära mitt hjärta.
En liten, liten del av min kära mysplaylist.
Tar den långa vägen så jag får känna mer av din lukt
Jag har varit på middag.
Jag har druckit massor av rödvin.
Jag har pratat med Honom.
Det snurrar. I mitt huvud.
Jag är rädd för du ser för bra ut i svart svart lugg och blå anorak.
Jag är så full av förtröstan; det skrämmer mig. Och fyller mig med tillförsikt.
Jag har kanske aldrig trott på mig själv som jag gör ikväll.
Du har missförstått, jag är inte värd det här, jag har ingenting som du vill ha.
Det kommer bara leda till nåt ont, ändå.
Jag orkar inte bry mig.
Leder inte allt bara till nåt ont, ändå?
Det får vara så. Ikväll får det vara så.
Come, Josephine.
Det gör jag, som så ofta, med rara Youtube-covers.
Den här tycker jag om.
Oh, how could anyone not want to rip it all apart?
Men jag har fastnat vid Photoshop, redigerar bilder från Rom och drömmer mig tillbaka.
Snart spelar Stars.
Klicka på videon och tryck upp ett annat fönster; låten är fantastisk men den här youtubevideon är kräkframkallande corny. (Och ett typiskt exempel på att folk inte bryr sig om att lyssna på låttexter.)
And a paradise we will share
Det är något som hänt vid så få tillfällen att jag kan räkna dem på ena handens fingrar.
Det känns helt fantastiskt.
Jag ska resa bort.
Komma iväg. Se något annat.
Och enligt väderprognosen lär jag inte behöva frysa, heller!
Eftersom jag är så lycklig att det flimrar framför ögonen måste jag få bjuda på några av mina allra härligaste lyckolåtar. Jag lyssnar och sjunger med och försöker att inte börja gråta happy tears.
Jag åker på torsdag. Jag är så glad, så glad, så glad.
(Och till eventuella inbrottstjuvar - jag har inte ett dugg att stjäla. Seriöst. Om ni inte är ute efter, typ, smutsiga strumpor. Det har jag en hel del av.)
Time will make sure I'll get over you.
En jävligt sjuk grej hände mig nyss.
Jag kände att jag skulle gå i småbitar om jag inte omedelbart fick lyssna på Roxettes Spending My Time på skrämmande hög volym.
Det har aldrig tidigare hänt mig. (Jag lovar!)
Markus Krunegård-överdos, kanske?
Nu lyssnar jag. Njuuuuuter. Här snackar vi riktig musik.
I'M SPENDING MY TIIIIIIIIIIIME! WATCHING THE DAAAAAAAYS GOO BYYY...
Guilty pleasures fo' life, älsklingar.
Må den utan skuld kasta den första stenen, eller så!
Se på mig nu, vad tycker du?
Det här är jag och min fine vän Markus.
Markus spelar och sjunger vanligtvis i det fantastiska bandet Laakso.
Nu har han gett ut en (lika fantastisk) soloskiva.
Han kallar den MARKUSEVANGELIET.
Jag upprepar: Markusevangeliet.
Smaka på den, ni.
Markus Krunegård - ödmjukhet i ett nötskal.
Man måste älska det.
And don't forget to send me a friend request!
Ah.
I fucked my American cunt.
Som balsam för själen.
I wish I could control all my judgements
Vad jag tycker om Agyness musikdebut kan ni läsa i Modettes fredagspanel på, ja, fredag.
Hint: Jag tycker inte att den är dålig, och inte heller medelmåttig.
Och så är det väldigt roligt att killen som sjunger ser ut som Zlatan!
To die by your side...
Well, the pleasure, the privilege is mine
Ska spelas på min begravning.
Ehmm. Jag ska snart sätta mig på ett plan bredvid min kära mor.
Flygbiljett med tillhörande dödsångest.
Such a heavenly way to die
FY FAN.
My blue jeans is tight!
ELECTRONIC SUPERSONIC.
'Nuff said!
Jag vill inte ha någon annan, jag tatuerar in ditt namn
Elin Lindfors är en underbar flicka.
Om jag bara lyckas bli frisk till imorgon kväll tänker jag självklart gå förbi Debaser och lyssna på henne och resten av Twiggy Frostbite - med kameran i högsta hugg.
Elin har nämligen inte bara en sagolik röst, hon är lika sagolikt vacker. Störande, eller hur? Men jag råkar gilla flickor som är störande fantastiska.
Kom gärna dit ni också. Och kom fram och säg hej, för guds skull!
Jag är inte dryg, jag är riktigt snäll och blir otroligt glad när ni hälsar.