BEAUTIFULONES

Jag läser ett fint inlägg hos UnderbaraClara.
Det handlar om vem man vill vara.
Clara vill vara redig. En slags norrländsk urmoder. Hon frågar; "Vem vill du vara?".
Jag funderar, men kan inte svara. Jag vet inte längre.

Jag har velat vara Någon Annan så länge jag kan minnas, gjort otaliga försök att förändra mig, misslyckats lika många gånger. Ofta har det haft att göra med en önskan om att passa in, från och med nu ska de se mig som en snäll och lagom rolig och oförarglig tjej som de inte känner att de måste hata, ibland om att bli sedd av Honom (och nu snackar vi inte om Gud), snälla snälla snälla låt mig bara bli den han vill ha, flickan han har drömt om, flickan som förtjänar honom, ibland om att förändra min kropp så att jag äntligen blir nöjd, hur svårt ska det vara att inte hata sin spegelbild?.

Jag har försökt och försökt och försökt. Skrivit listor, planerat. Färgat håret och tränat låren och lett blygt och klätt mig som de andra, sagt sådant jag tror att de vill att jag ska säga, ätit mer eller ätit mindre, försökt vara sådär drömlik som de vill att flickor ska vara. Som sagt: misslyckats.

Nu har jag gett upp. Gett upp, eller kanske kommit till ro. Jag kan inte svara
på vem jag vill vara, eftersom jag vet att det är en omöjlig tanke. Jag kan inte vara någon annan än precis den Annika jag är idag. Jag kan utvecklas och förändras med tiden, medvetet och omedvetet, men jag kommer alltid att vara jag. Och det är faktiskt helt okej. Vill de hata mig; fine. Är jag inte den han vill ha - okej, det suger verkligen, men jag kan ändå aldrig lura honom för alltid att jag är flickan han drömt om. Och spegelbilden? Nej, jag hatar den inte längre. Inte alls.
(Däremot hatar jag att skriva sådant här, pretentiöst crap med trötta klyschor som radas upp en efter en och tillsammans blir totalt kräkframkallande. Men jag har insett att klyschor är lite av... min grej. Och jag är ju, som jag nämnt, värdelös på att förändra mig.)

Vem vill jag vara?
Jag vill vara en bättre version av mig själv.
Jag vill lära mig mer, bli bättre, starkare, klokare.
I min egen takt.

Vem vill du vara?

Eftersom jag är en sådan där härlig tjej som inte har något emot att betala för mig på internet, men gärna vill ha valuta för pengarna, sitter jag nu på Aftonbladet Plus och läser igenom alla krönikor Belinda Olsson skrivit det senaste året.

Fastnar speciellt vid ett stycke i en med rubriken Klart att vi trånar efter "the bad guys". Läser det flera gånger. Kokar av indignation. Igenkänning. Jag är förnärmad och lite generad över att hon skrivit såhär, precis så som jag tänkt alldeles för många gånger:

"Men det finns en kvinnlig motsvarighet till 'the bad guy'. För om killar stör sig på att många tjejer under perioder i sitt liv dras till slampiga killar som lever ut det som anses för fult för tjejer att leva ut, så har vi tjejer 'lagom-flickan' att slåss emot. Den där tjejen som så många killar vill ha. Hon som varken är för mycket eller för lite, som inte pratar för högt men inte är helt tyst heller, blyg men inte tomatröd när hon väl pratar, söt men inte supermodell, varken för smal eller för tjock, inte råsminkad men inte heller osminkad, naturlig och lagom. En Tuva Novotny-tjej."

Jag hatar Tuva Novotny-tjejen. Lagom-flickan. Hatar hatar hatar hatar hatar hatar haaaaaaaaaaaataaaar. I mitt huvud är hon tjejen alla Mr Rights en dag kommer att gifta sig med och skaffa perfekta lagom-kids som bara skriker lagom mycket och lär sig gå lagom tidigt och får lagom bra betyg och aldrig blir mobbade, fast inte heller mobbare.
Belindas definition av lagom-flickan är på pricken, och listan kan naturligtvis göras hur lång som helst. Hon är inte för lång men inte heller för kort, varken för ambitiös eller lat, lyssnar på bra musik men är inte alltför insatt, har 1.3 på högskoleprovet. Lagom busig, påhittig, egensinnig; aldrig så att det stör. En Amelie från Montmartre i Filippa K-jeans och blond hästsvans.

Jag vaknade tidigt i morse med en konstig känsla i kroppen. Satte mig i fönstret och tittade ut över allt det grå, och ungefär samtidigt som de tunga, regnblandade snöflingorna började falla kom gråten. En del av tårarna handlade om att jag alltid är antingen för mycket eller för lite. För högljudd eller för blyg, för lång eller kort, tjock eller smal, ambitiös eller lat, intelligent eller enfaldig. Om att det förmodligen bara är jag som uppfattar mig själv så, men att det räcker för att förstöra mina chanser till någon form av lycka.

Lagom-tjejen finns inte, men hon sabbar för oss alla. Lite som Natalie Portman (som verkligen inte är någon lagom-tjej, bara lika ouppnåelig). Jag kan sitta under en hel film och tänka att ingenting spelar någon roll; att det kvittar vad fan jag gör eller hur jag är, eftersom jag aldrig kommer att bli Natalie Portman. Ja, inte skådisen då, utan fenomenet. Idealet. Drömbilden.

Jag satt länge i fönstret. Slutade att gråta efter en stund, tittade bara ut.

Så gick jag och lade mig igen, fastän morgonen redan hunnit bli dag. Andades i lagom takt, varken för hetsigt eller för slött. Somnade om och sov bort dagen, drömmandes lagom högtflygande drömmar.

Maud kommenterar inlägget You seem so out of context (in this gaudy apartment complex):

"Jag vet inte hur jag ska säga det här utan att det låter som ett påhopp, för det är inte menat som ett. Jag tycker att du är supervacker, smart och allt sånt där. Men jag blir lite orolig när jag ser de här bilderna, för dina armar och ben ser så tunna ut. Du skulle kanske må bra av lite mer muskler? Har inte sett det förr, så det kanske bara är bilderna som är tagna i en konstig vinkel, vad vet jag. Förlåt i så fall, Annika."

Maud, jag tycker att det är jättebra att du säger till. För du har alldeles rätt. Mina armar och ben ser väldigt tunna ut på de här bilderna, och kan absolut må bra av både mer muskler och mer fett. Jag jobbar på det (åtminstone fettbiten). Däremot är det absolut inte så att jag äter för lite, så det behöver du inte oroa dig för. Och jag är inte heller så smal som jag verkar vara på bilderna.

Jag skäms när jag får sådana kommentarer. Jag ser det verkligen inte som ett påhopp, men jag får väldiga skuldkänslor.
För att ni överöser mig med komplimanger, och så ser jag ut som ett benrangel (verkligen inte "på riktigt", som sagt, men ibland på bild). Och visst kan benrangel vara snygga, men de känns en aning för överrepresenterade när skönhet definieras.

Jag vill inte att ni ska tycka att jag är fin för att jag är smal.
Jag vill att ni ska tycka att jag är fin för att jag är en lustig, öppen, förvirrad och lagom pretentiös idiot.
Och så vill jag att ni ska äta massor av mat och inte tyna bort, för att svälta ihjäl med flit är faktiskt det största slöseriet som finns i hela världen.

Diskutera! Är det oansvarigt att lägga upp bilder där man ser "för smal" ut? Jag vet inte.