I haven't said enough
Då är det svårt att koncentrera sig på att skriva artiklar om sådant som aldrig betytt någonting och aldrig kommer att göra det heller.
BLONDINBELLA BLONDINBELLA BLONDINBELLA PR PR PR PR PR PR PR PR LATEX GUMMISTÖVLAR SEXBLOGG ONANI LÄS MIN BLOOOOGG
synd bara när du började prata om blondinbellas fest helt plötsligt, blev så ytligt där och passade inte alls in.
Sorry söta ni, nu tycker jag att ni överreagerar.
Klockan var tre på morgonen och jag försökte vara lite rolig.
Okej, det misslyckades, men pr-trick? Känns det som att min blogg är särskilt full av pr-trick? Som att jag någonsin gör något för att få "fler unika besökare" eller vad det nu är man vill ha?
Förlåt, det är en sorgsen dag. Jag överreagerar. Jag vet.
Förresten är mascaran man fick i hennes goodiebag helt jävla värdelös. Jag tag faktiskt bilder imorse på ett omålat och ett målat öga. Sedan var jag tvungen att tvätta mig. Så vansinnigt dålig är den. Förfärlig. Så. Nu hoppas jag att vi kan släppa det här och bli vänner igen. Tack.
Äsch.
Ett gäng texter som ska skrivas och skickas in. Jag sitter med en apelsinjuice och en halväten macka och researchar. Har gott sällskap av caféägarens hund som ligger och sover i en fåtölj bredvid mitt bord. Jag vet ingenting om hundar, men jag skulle gissa att det är någon form av stövare.
Jag sov så gott, så gott inatt.
Drömde förvirrat och komplicerat men aldrig obehagligt.
Vaknade sent, pratade med mamma i telefon, tog en syndigt lång dusch. Och nu sitter jag här.
I alla fall.
Jag var glad igår. Jag var glad imorse.
Nu är jag plötsligt ganska ledsen.
Men det löser sig. Allt löser sig. Jag är van att allt går upp och ner, upp och ner. Livet är ju på så sätt funtat.
Efter regn kommer solsken, och sen är det bara att vänta på att det ska börja regna igen. And so it goes. Vattenmoln som faller ner som regn och snö som smälter ner, som vi sjöng i lågstadiet.
Nu ska jag få något gjort.
Step across the line.
I lägenheten där jag fått lov att bo, alldeles ensam, i några viktiga dagar.
Nere på gatan spelar de Junior Jacks Stupidisco på löjligt hög volym.
Det är fest, och det känns lite som att jag är bjuden.
Men jag har en väldigt skön säng med dubbla madrasser och en ny dator fullproppad av Grey's Anatomy-avsnitt.
Det är så lätt att tänka när man är alldeles ensam.
Varje gång jag blir okontrollerat ledsen känns det som att det är alldeles, alldeles för lätt. Att tänka, alltså.
Men just nu känns det bara som just en lättnad.
Min första tanke när jag kom fram var att gå och sätta mig på en bar. Ta några glas vin. Skriva lite i min fina anteckningsbok med svarta pärmar och mitt namn på försättsbladet, skrivet med en handstil som inte är min. Titta på folk. Vara bland folk. Vara ensam men ändå inte.
Jag stod i den nya hallen med mina svarta, blanka herrskor från Skopunkten i Lindengallerian i Norrköping på fötterna.
Duttade rött på läpparna. Målade på ett lager mascara till, den man fick i goodiebagen på Blondinbellas partaj.
(Jag och Fanny kom alldeles för sent för att få en goodiebag, men en trevlig man förbarmade sig över oss och gav oss sin. Fanny fick såserna. Jag fick mascaran. Och det för oss återigen till min lånade hall.)
Jag stod alltså i hallen och insåg att jag inte är här för att fly.
Jag är här för att landa.
Det finns tid för intryck, tid att uppleva, tid att glömma.
Men det finns också tid att bara vara. Tänka. Låta känslorna kännas.
Så nu ligger jag här och känner.
Och det jag känner är att jag nog aldrig varit mig så lugn, så varm, så trygg alldeles ensam i en främmande lägenhet. Aldrig någonsin tidigare.
Det är en känsla att vara oändligt tacksam över.
On and on and on and on.
Nu drar jag vidare till nästa.
Nytt land, nya människor, nya gator och nytt regn. Igen.
Igår träffade jag två agenturer som velat att jag skulle komma förbi och visa upp mig.
Med blandat resultat.
Den historien får ni höra en annan gång, för nu ska jag dra till flygplatsen.
Pass - check,
online-boardingcard - check,
handbagage utan livsfarliga nagelfilar eller sprängmedels-make up remover - check.
(Från Sofifi-visningen. Andreas Sundgren plåtade.)
And it's the best I've ever had.
Nu spelar de Teenage kicks i högtalarna.
Jag har aldrig fattat varför det inte går att bara stanna tiden.
Som i Cashback.
Jag vill att den ska stanna nu, alldeles just nu.
Innan något går fel.
She said "these bars are filled with things that kill, but now you probably should have learned".
Jag styrde just upp min första kompisdejt i min nya stad.
En för mig helt okänd person, vän till en bekant. Hon verkar synnerligen intressant och lät väldigt trevlig i telefon, vilket var tur - jag är fullständig värdelös på att prata i telefon. Sluddrar, drar urtråkiga skämt och ännu sämre ordvitsar, trasslar in mig i resonemang och hoppar över ord så att meningarna blir osammanhängande på gränsen till obegripliga.
I alla fall. Vi bestämde att vi skulle träffas några stationer hemifrån mig klockan kvart i tio. Gå iväg och dricka ett glas vin någonstans. Prata om skrivande.
Ja, för hon skriver. Det är ungefär det jag vet om henne.
Att hon skriver, låter rar i telefon och är - så vitt jag kan urskilja från hennes Facebookbilder - ganska lik Natalia Kazmierska.
Så har hon ett vackert dubbelnamn också. Jag tycker om vackra dubbelnamn väldigt mycket.
Gud, det var så länge sedan jag överhuvudtaget träffade en Ny Person på tu man hand. Jag är minst lika nervös som om det vore en dejt-dejt och inte en kompisdejt. Det gäller ju fortfarande att man ska fungera ihop, ha något att prata om. Att det ska finnas någon form av kemi. Annars kan det bli några ganska plågsamma timmar.
Det blir nog fint.
Nu sitter jag på Las Primas och dricker cappucino och försöker göra upp ett litet schema över hur jag ska spendera min tid framöver.
Mina nya arbetsgivare var nöjda med krönikan, deras beröm bildade ett härligt litet mjukt kuddrum fyllt av plysch för mitt ego. Nu gäller det bara att fortsätta att hålla måttet.
Bara.
Jag vill ut och fotografera! Tyvärr kommer jag alltid på det när det är mörkt och regnar. Det kan i och för sig bero på att det nästan alltid är mörkt och regnar här. Japp, there you have it: Jag har flyttat till Rainytown. The dark side of Rainytown. Slå en signal om ni är i krokarna och vill dela en blueberry scone.
Simplicity.
Vi snackar brasa i öppna spisen, ett gigantiskt glas färskpressad apelsinjuice för 25 spänn, underbar varm choklad, helt okej mackor och väldigt goda blåbärsscones.
Hyfsad internetuppkoppling och ett rätt utmärkt läge - två minuters promenad från lägenheten där jag just nu hyr in mig.
Dessutom får man en mandelbiskvi när man köper något varmt att dricka.
Och mandelbiskvier är ju, som alla vet, tillvarons guldkant.
Yes.
Värsta nöjd är jag.
(Webcambilder är inte skitkul. Jag vet. Men jag är en enkel människa för tillfället.)
This is the new year.
Om en och en halv vecka kommer den ut, och sedan kommer mina krönikor att dyka upp där varje måndag.
Det betyder att jag inte kommer att skriva fler för Metro.
Men, som sagt, ni får i stället dubbelt så många att läsa och uppskatta eller förfasa er över.
(Eller strunta i, om ni så vill.)
Början på något nytt. Det känns rätt häftigt.
Jag hoppas att ni vill fortsätta att läsa.
Yes we can.
You are my sweetest downfall
Men det är ju sååå mycket grungesnyggare innan.
Nåväl, ikväll, är det ju för tusan valvaka. Då får man anstränga sig lite för sitt fosterland.
Och ja, jag har röstat.
Vi får se hur långt det räcker.
Det gäller att vara förutseende.
we really do want meet you.
We know you have no model measurements.
Maybe we have a job offer, too.
When do you have time this week for a meeting?"
Ja, så ska de tas, agenturjävlarna.
Fröken i rött.
Man får väl anstränga sig lite!
I think she wants me more if I don't show how poor I am.
Tandläkarväder.
Dimma, kyla, en slöja av duggregn och ständig motvind.
Tunnelbana, gallerior, rulltrappor.
Läste häromveckan att karlar är mycket mer benägna att spendera pengar på en tjej de dejtar om hon är klädd i rött.
"Jag vill ha en del av den kakan", tänkte jag och investerade 149 kronor i en röd kofta från H&M Divided.
Jo, snubbar blir tydligen mer tända på tjejer och killar i rött, också. (Det har något med ökad adrenalinproduktion att göra.) Det är därför de spenderar mer cash. För att de så gärna vill ligga. Och vägen till en flickas hjärta går naturligtvis genom ett kort med riktigt generös kreditgräns.
Män måste ha ett riktigt helvete på julen. Tomtenissar och -nissor i orimliga mängder.
Och tänk när alla skulle klä sig i rött för att visa sitt stöd för munkarna i Burma! Så kåta och fattiga så många män måste blivit den dagen.
Anyway.
Såhär fint var det när jag fick fira extrafödelsedag i lördags.
No more drama. (Inte idag, i alla fall.)
Trots er entusiasm blev födelsedagen tyvärr riktigt jäkla misslyckad.
Så jag bestämde mig för att ignorera hela fredagen och fira på lördagen istället. Det var en fantastisk idé, visade det sig.
Frukost på sängen, paket, en dag full av överraskningar och lek, überlyxig middag och ett glas vin på ett rökigt café som avslutning.
Nu har jag precis sett "You, me and everyone we know" på dvd.
Sitter och skriver på min alldeles nya laptop.
Mitt te kallnar borta på soffbordet, och det är okej.
Jag har faktiskt, för en gångs skull, ingenting att klaga på.
Ingenting alls.
Build up your confidence
Lillasyrran catwalkdebuterade i helgen.
Jag vet inte vad jag tycker om det.
Men jag är glad att hon är glad.
Även om jag måste erkänna att jag på många sätt önskar att hon helt enkelt blivit en decimeter kortare och kunnat vara världens sötaste flicka utan att dras in i hela den där cirkusen.
Bara bra, tack.
Jag undrar vad han menar med det?
Okej att det kanske blir lite mer koncentrerat i bloggen, men herregud - jag är precis lika överdramatisk i verkliga livet.
Det tar på krafterna, ska jag säga.
För mig, naturligtvis, men framför allt för människorna omkring mig.
Jag får mer eller mindre svåra panikångestattacker varje dag, ser allt i svart eller vitt, låter känslorna ta över när jag verkligen måste fokusera, ta det lugnt, hålla huvudet kallt.
Som vore jag fjorton och ett halvt, ja.
När jag var yngre tog det sig uttryck i alla former av destruktiva beteenden. Idag gör det mest att jag blir utmattad av alla känslosvängningar.
Om någon av er där ute haft det som jag i hela era liv men plötsligt lyckades lugna ner er, ta er samman, växa upp:
Snälla, berätta hur ni gjorde.
Annars får jag väl helt enkelt låta tiden gå.
För det har blivit så mycket bättre.
Den dag allt slutar handla om mig själv kanske jag också får lite perspektiv på tillvaron. Lär mig varva ner. Sluta noja, sluta trassla, sluta göra påfåglar av påskfjädrar.
Då kan den unge mannen återigen få fråga
"kan inte allt bara få vara bra?".
Och jag kan svara
"jo, det kan det".
Hur man inleder en intervju
Jag: Okej, jag sätter på bandspelaren nu. Ska bara ta lite kaffe här... oj! Hoppsan, mjölk över hela bordet. Ojojoj.
Kontroversiell hiphopartist: Det är ingen fara.
Jag: Äsch, någon annan får torka upp. Så, hur bögig är du?
Kontroversiell hiphopartist: Det är ingen fara.
Jag: Äsch, någon annan får torka upp. Så, hur bögig är du?
A friend indeed.
lite tungt just nu.
Återkommer.
Eller, vänta!
Många av er mailar och frågor om jag ska sluta blogga.
Det ska jag absolut inte.
Jag ska bara resa runt lite, i Europa och övriga världen.
Jag misstänker att det finns internetcaféer både i Europa och övriga världen, och så länge jag lyckas hitta sådana, så länge kommer jag också att hålla er uppdaterade om vad som händer i mitt excuse for a life.
Nu vet ni det, vänner.
Om förebilder och ansvar.
Läs och kommentera gärna här.