You can't handle the truth.
Liksom förra gången är det Abbes pappa som utmanar.
Sju sanningar, handlar det om. Känns som att jag gjort den förut?
Jag har verkligen ingen lust att tänka ut några härligt pretentiösa sanningar, så det blir sju spontana sådana.
1. Jag gillar att vara beroende. Egentligen gillar jag inte alls att snusa lika mycket som jag gillar tanken på att behöva snusa. Något att hänga upp mina dagar på, som samtidigt är lite lagom destruktivt. Jag har slutat mängder av gånger, börjat igen lika många - nu senast när jag gick in i väggen och behövde någon form av tröst. Att det dessutom är rätt fult att snusa gör bara ovanan mer attraktiv. Jag gillar tanken på att medvetet göra mig själv fulare. Lite som i de perioder då jag snaggat håret och känt mig extremt ful, det finns någonting upphetsande i det.
2. Jag är livrädd för att jag aldrig ska bli nöjd. Att jag aldrig ska hitta något jag verkligen älskar att göra, utan att tröttna. Att jag aldrig ska hitta någon jag verkligen älskar, utan att det mattas av med tiden. Att jag ska bli bitter. Att jag har för höga tankar om livet för att livet ska klara av att leva upp till mina förväntningar. Att jag ska göra mig själv besviken. Ja, rent ut sagt livrädd. Livrädd för att leva, dödsrädd för att dö.
3. Jag har en alldeles snedvriden syn på mina egna förmågor. Jag tror helt enkelt att jag klarar av vad som helst, det är helt sinnessjukt. Helt klart på gränsen till komplett hybris. Naturligtvis blir det hela ännu värre av min pinsamt låga självkänsla (nej, övertro på sin egen förmåga och självkänsla behöver absolut inte hänga ihop). Jag tror gärna att jag skulle klara av precis vad som helst, men att jag inte är värd någonting. Det är en ganska irriterande kombination, och förmodligen jävligt vanlig.
4. Hela min högstadietid valde jag att se som ett enda långt tandläkarbesök. Varje dag intalade jag mig själv att om jag bara stängde av, höll andan, satte den ena foten framför den andra och höll huvudet högt, så skulle det snart vara över. Det fungerade. Jag tog mig ur det där satans helvetet utan alltför svåra men, med största delen av min mentala hälsa i behåll. Men det tog sannerligen lång tid. Tre år är väldigt, väldigt lång tid att hålla andan. Jag blir fortfarande yr av att tänka på det.
5. Helst av allt vill jag bli skådespelare. Eller sjunga i ett popband. Om jag inte sjöng så mediokert skulle jag lätt göra slag i saken.
6. Jag förälskar mig oerhört lätt i vackra flickor med page. Speciellt sådana som leder cyklar över isiga broar och har rosiga kinder och torra läppar. Jag har nog förresten ganska kass kvinnosyn.
7. Jag och två av mina vänner råkade ut för en pedofil när vi var i tolvårsåldern. Vi lekte på innergården när en äldre man lutade sig ut från sitt fönster på femte våningen i huset bredvid vårt och bad oss om hjälp med att hitta hans bortsprungna katt. Kattälskare som vi är letade vi i timmar (kändes det som), till slut hittade vi katten (ja, det fanns en katt), instängd i källarförrådet i gubbjävelns hus. Vi gick upp med katten och han bjöd oss på glass som tack, vaniljglass med krossad choklad. Medan vi åt glassen började han ta på min vän, sa att hon började få bröst och att hon kunde få ligga och mysa i hans "knullsäng".
Jag minns inte hur vi tog oss därifrån.
Jag minns inte om vi någonsin pratade om det,
om vi någonsin ens nämnde det för någon.
Vi kände oss ju så fruktansvärt lättlurade.
Alla vet ju att man inte går upp till främmande gubbar
(nej, inte ens om de bjuder på glass) -
men ingen hade någonsin berättat för oss att de kunde locka med bortsprungna katter.
Jag minns inte om jag mådde dåligt över det efteråt.
Jag vet bara att jag fortfarande mår sanslöst illa när jag bjuds på vaniljglass med krossad choklad.
Där har ni dem, mina sju spontana sanningar.
Reglerna för utmaningen ser ut så här:
Länka till den som utmanat dig
Berätta sju sanningar om dig själv
Utmana sju personer
Lämna ett meddelande till dem du utmanar.
Allrighty. Jag utmanar Clara, Lina, Kajsa, Sofia, Sanna, Sandra och Camilla.
Time for telling the truth!
(Och nej, det är nog ingen slump att många av dessa flickor har page.)
Oj... Där kan man verkligen snacka om uppriktiga sanningar! Eller, de kändes i alla fall väldigt uppriktiga. Jag är så otroligt imponerad av att du vågar öppna dig såhär i din blogg, jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Hybrisen, rädslan för att aldrig bli nöjd, filmstjärnedrömmarna... Men blir så förbannad att jag knappt hittar ord av den sjunde sanningen. Fan vad jag önskar att den jäveln ruttnar i en cell någonstans just nu!!! Att ge sig på barn... herregud. Jag finner som sagt inte ord. Jag beundrar dig, Annika.
Håller med Johanna. Väldigt starkt inlägg, utlämnande och obehagligt. Du är mycket speciell.
Det var väldigt vackra sanningar.(inte nr sju naturligtvis!) Du skriver så vackert melankoliskt och ibland lite smutisigt.. Jag blir alldeles förälskad
Alltså, du skriver så jävla bra! rent ut sagt.
I love you
Nr. 2 på din lista är verkligen en skrämmande sanning. Jag känner precis likadant.
nummer 7 låter oerhört obehagligt. jag blir rädd och tänker på filmen "mysterious skin". har du sett den? han har förträngt allt också.
se den.
Fan, Annika. Lika brilliant som vanligt. Starkt och fint i en underbar symbios. Tack.
oj vad jag känner igen mig i nr 1. jag försöker febrilt hitta "mitt" beroende, byter konstant bara för att jag TYCKER OM att vara beroende av något, choklad, cigaretter, eller vad det än må vara. kanske är det för att jag är ett sånt kontrollfreak och vill ha något som kontrollerar mig istället?
jag känner igen mig i trean om vi säger så...tror iallafall vi menar samma sak. det är asdrygt!!