Förväntan.
Nytt år, nya tag.
Under en nattlig promenad i snön diskuterade jag och Marcus året som gått, och pratade om vad vi önskar oss av 2008. Vad vi hoppas på, vad vi oroar oss över.
2007 var ett slitsamt år. Ett år då ingenting gick riktigt åt helvete, men ingenting fick heller vara lätt. Året då allt löste sig, men inte utan att jag hela tiden var rädd att jag skulle rusa in i en betongvägg med huvudet före.
Jag önskar att 2008 kan bli ett lättare år, ett år med mer glädje, men jag vet att jag inte bör vänta mig för mycket.
There's no such thing as a free lunch.
Egentligen inte helt rätt uttryck i sammanhanget, men ändock. Jag vet att vi aldrig får någonting gratis. Att det alltid kommer att vara såhär slitigt, eftersom jag inte kan nöja mig med mindre.
2008 är året då det är tänkt att jag ska gå ut skolan och börja slå mig fram i arbetslivet. Det är förstås ingenting nytt; jag har jobbat oavbrutet vid sidan av studierna sedan jag var sexton, men alltid haft pluggandet att falla tillbaka på. Nu är det dags att ta mig ut ur bubblan, kasta mig handlöst ut i kylan - eller, om man hellre vill se det så, i friska luften. Dags att se om jag håller måttet, om jag faktiskt har talang för det jag brinner för, eller bara är ännu en patetisk wannabe som inte inser mina egna begränsningar.
Jag är hoppfull, förväntansfull och skräckslagen.
Under en nattlig promenad i snön diskuterade jag och Marcus året som gått, och pratade om vad vi önskar oss av 2008. Vad vi hoppas på, vad vi oroar oss över.
2007 var ett slitsamt år. Ett år då ingenting gick riktigt åt helvete, men ingenting fick heller vara lätt. Året då allt löste sig, men inte utan att jag hela tiden var rädd att jag skulle rusa in i en betongvägg med huvudet före.
Jag önskar att 2008 kan bli ett lättare år, ett år med mer glädje, men jag vet att jag inte bör vänta mig för mycket.
There's no such thing as a free lunch.
Egentligen inte helt rätt uttryck i sammanhanget, men ändock. Jag vet att vi aldrig får någonting gratis. Att det alltid kommer att vara såhär slitigt, eftersom jag inte kan nöja mig med mindre.
2008 är året då det är tänkt att jag ska gå ut skolan och börja slå mig fram i arbetslivet. Det är förstås ingenting nytt; jag har jobbat oavbrutet vid sidan av studierna sedan jag var sexton, men alltid haft pluggandet att falla tillbaka på. Nu är det dags att ta mig ut ur bubblan, kasta mig handlöst ut i kylan - eller, om man hellre vill se det så, i friska luften. Dags att se om jag håller måttet, om jag faktiskt har talang för det jag brinner för, eller bara är ännu en patetisk wannabe som inte inser mina egna begränsningar.
Jag är hoppfull, förväntansfull och skräckslagen.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Det kommer bli ett toppenår!
Trackback