Äsch.
Ett gäng texter som ska skrivas och skickas in. Jag sitter med en apelsinjuice och en halväten macka och researchar. Har gott sällskap av caféägarens hund som ligger och sover i en fåtölj bredvid mitt bord. Jag vet ingenting om hundar, men jag skulle gissa att det är någon form av stövare.
Jag sov så gott, så gott inatt.
Drömde förvirrat och komplicerat men aldrig obehagligt.
Vaknade sent, pratade med mamma i telefon, tog en syndigt lång dusch. Och nu sitter jag här.
I alla fall.
Jag var glad igår. Jag var glad imorse.
Nu är jag plötsligt ganska ledsen.
Men det löser sig. Allt löser sig. Jag är van att allt går upp och ner, upp och ner. Livet är ju på så sätt funtat.
Efter regn kommer solsken, och sen är det bara att vänta på att det ska börja regna igen. And so it goes. Vattenmoln som faller ner som regn och snö som smälter ner, som vi sjöng i lågstadiet.
Nu ska jag få något gjort.
Ja, allt blir bättre! Och sen blir det sämre igen. Men sen bättre igen. Det är väl lite det som är livet. Precis som du skriver. Men jag önskar att du alltid fick ha det bra. Det är du värd. Du hjälper mig så himla mycket genom din blogg. Får mig att känna mig mer normal fastän jag oftast tycker att jag är sjuk i huvudet och konstig. Du är verkligen en inspiration. Sluta aldrig att skriva, jag önskar att du visste hur viktig du är!
PS. Jag mailade dig nyss, svara om du har tid nån gång. Stora kramar. DS
Du Annika. Imorse och vid lunch idag, och i eftermiddags kändes allt så bra. Jag gick omkring och var glad. Och så satte jag mig i soffan med en kopp te för en stund sedan och sjönk bara rakt ner. Och sen tänkte jag lite på ditt inlägg som jag läst här lite tidigare, om att det är lite sol och lite regn och sen lite sol till. Eller om det är tvärt om. Det var i varje fall en bra tanke, att imorgon när jag vaknar lyser solen kanske igen.
Du skriver bra.