We are shadows, OOOH we're shadows
Så hörde jag musiken från andra dansgolvet. Och plötsligt hade jag vänt på klacken och var på väg in igen. Vakten jag just passerat såg förvånad ut, och jag förklarade att jag
bara var tvungen att lyssna klart på låten som spelades.
Oh it's so funny to be seeing you after so long, girl
And with the way you look I understand
that you are not impressed
But I heard you let that little friend of mine
take off your party dress
I'm not going to get too sentimental
like those other sticky valentines,
'cause I don't know if you've been loving somebody
I only know it isn't mine
Alison, I know this world is killing you
Oh, Alison, my aim is true
My aim is truuuuuuue... och så började den, Låten av Låtar.
Ever since I was eight or nine
I've been standing on the shoreline...
Och jag var sjutton år igen och jag hade ju faktiskt på mig mina splitternya Broder Daniel-kängor, och jag stampade och dansade, ensam på det nu fullt upplysta dansgolvet. Jag dansade och jag sjöng och jag njöt och jag drömde mig bort, jag sjönk ner på knä vid högtalarna för att få in varenda ton i min kropp, "I've got nooothing, nothing to waaaait foooooooooooooor... NOTHING TO WAAAAIT FOOOOOOOOOOOOR..."
När sista ackorden tonade ut var jag redan på väg ut genom dörren. Lycklig.
Och jag tänkte, och jag tänker fortfarande, att det finns någonting som är fint med att Marcus flyttat ifrån mig. Att dela "you die when you're young, you die when you're yoooouuuung" med honom hade varit ultimat, men...
Jag klarar mig faktiskt själv. Också. Med honom, men också ensam.
Under dessa veckor i ensamhet har något hänt. Jag har fått förmågan att trivas i mitt eget sällskap. Och det, kära vänner, det är stort. Lite som att jag varit halv i hela mitt liv, och plötsligt - vid 24 års ålder minus sex dagar - faktiskt blivit hel. För att bli hel handlar inte egentligen om att hitta en andra halva som passar perfekt, utan att hitta den här halvan och fortfarande vara hel när han är många mil ifrån en. Att lägga sig ner på knä vid en högtalare och vibrera i hela kroppen av basen och skita i att man inte är sjutton år längre, eftersom man plötsligt inser att tid inte fungerar på det sättet. Att tiden inte lämnar en; den är inte linjär såsom de försöker få oss att tro att den är. Sjuttonåriga Annika är inte borta, hon är i mig och kommer alltid att vara det, och egentligen åldras vi inte. Vi bara lever.
We die when we're young, för jag kommer aldrig att bli äldre än inatt.
Åh! Det jag känner när jag läser detta är... poesi. Det påminner mig om en mening jag skrev i en dikt en gång: "Hur tiden flyter in och fogar samman." För det är just det jag anser att tiden gör.
Grattis till den där härliga känslan av att du funnit hela dig. :)
åååh vilket fantastiskt inlägg! Inspirerade mig att lyssna på den där låten, som också den är fantastsisk. I vår ska jag bo ensam i Stockholm medan min pojkvän bor kvar i Frankrike på obestämd framtid. Känns inte roligt, men det känns skönt att läsa om vad som kan bli lyckat med en sån sak.
Du skriver fantastiskt bra. Kram!
Å, så fint, så fint! Det är ganska kul, du verkar se bakåt genom att tala om tiden då du var 17. Själv vill jag glömma den tiden, jag vill färdas framåt - du! Du har ju den ultimta åldern! Jag vill bli STOR! *sträcker våldsamt upp armarna i skolbiblioteket och trillar av stolen* Fy så himla bra att du trivs i ditt eget sällskap, det gör jag med, men så är jag något utav en ensamvarg...
Jag som alltid haft en önskan om att på min 20-årsdag ska min hjärna formateras om till vuxen. Har nu tyvärr insett att jag alltid kommer vara lika liten i huvudet. Huh
Hej Annika, det är jag som är Annika,kul att träffas,..så rätt,..man ska leva med varandra,för varandra,.men aldrig av varandra,.då är man, för alltid,man kommer aldrig att dö.
Om man omedvetet,.eller medvetet glider in i att leva av varandra,då är det inte ett förhållande längre, utan ett fångenskap för själen,man blir tillintetgjort, marginaliserat, decimerad till en parentes utan jag,utan ego,,ett förhållande ska ju inte vara ett beroende, utan en känsla av fri kärlek,: "When the tears of the night turns to diamonds in your eyes",inte "Total Control"(over you),.eller hur?
Fin text,.dagens låt är "Dance D´Amour" av The 69 Eyes.
Ha en bra dag.
Vampyren.
vad fint när du skriver såhär personligt! fortsätt så!
åh vad fint! jag har samma bitterljuva minnen från 17-årstiden. verkar vara något magiskt med det. de flesta referar till just åldern 17 när det gäller nostalgisk pop-musik :) ibland vill jag tillbaks till 17 år, men kännns fint att iaf inte känslan är borta.
Åh så underbart skrivet!!! Jag är 17 nu och känslan du fått nu verkar underbar, så jag tänker aldrig glömma det jag som finns hos mig nu!
annika, you know i looooooove your blog. idag blev jag lite extra glad och varm. broder daniel, våra barndomsälsklingar.. de betydde allt. jag är tom med i shoreline-videon och det kommer jag alltid vara stolt över.
kärlek.
Tack för att du fick mig att återupptäcka den låten. Du har helt klart bästa bloggen..du är så sjukt inspirerande! Ta åt dig ;)
vilket fint inlägg.
jag håller med dej fullt ut, att hitta sej själv, att älska sitt eget sällskap och verkligen tycka om den man är är den bästa bekantskapen man kan göra! ingen förlust ligger i det, man själv och alla andra vinner på det och man lever plötsligt livet istället för tvärtom. det är vackert!
Usch jag klarar mig inte utan mikael. Jag har ett sånt enormt starkt behov av att ringa honom och berätta så fort minsta lilla spännande/tråkiga grej händer. Vilket betyder ungefär fem eller sex gånger om dagen. Plus den obligatoriska halvtimmen när vi ligger i sängen och ska sova. Buuuhhuuuuu....
Så himla fint och underbart inlägg förresten. Du är genombra Annika.
För ett par år sedan var jag så oerhört obekväm i mitt eget sällskap, jag vågade knappt sova själv. Nu längtar jag efter egentid och att få vara ensam! Jag tror att det är sjuukt viktigt att trivas i sitt eget sällskap för att riktigt kunna trivas med andra!
Jag ryser. Av dina ord som är så bra, av låten som är magisk och av att vara sjutton, men ändå inte sådär osårbar och stark som jag önskar att jag vore. Sådär som man ska vara när man är sjutton, när man kan vara precis den man är fullt ut och bara kan skrika, sjunga och dansa hur mycket man vill.
detdär är nog det allra finaste du nånsin har skrivit :=) så lyriskt på något vis!
Precis så där känner jag varje gång jag hör Shoreline också. Skulle också blivit tvungen att springa in igen och igen.
Att läsa det här och kolla på videon var nästan ett slap in the face av självförverkligande. Fint.
Vad fint och klokt! Jag lämnade just av min särbo vid långfärdsbussen och visst är det jättetomt när han inte är här, men jag och min musik gör det bästa för att trivas ändå. Ha det bra!
alltså. du. annika. det var det vackraste blogginlägg jag läst. någonsin. jag blev helt rörd. gråtfärdig. lycklig. så otroligt bra skrivet. tack.