BEAUTIFULONES

Isa skriver.

Du bor i trapphus, och tar bilder med självutlösaren, visst?
Kommer aldrig grannarna och typ springer in i dig när du posar i trapphuset? Mina grannar skulle väl tro att det var något allvarligt fel på mig om jag satt så i trappan helt ensam med kameran, haha! :>


Svar: Mina grannar skulle reagera precis likadant! (Är jag rädd för, i alla fall.) Dock har jag det så lämpligt att jag bor högst upp, och en halv trappa upp ligger vinden. Alla mina bilder i trapphuset tas utanför vindsdörren eller på själva vinden, och där är det verkligen aldrig någon (hittills har i alla fall ingen kommit upp dit). Om jag hör någon i trapphuset lägger jag bara ner kameran i väskan och låtsas att jag är påväg till förrådet. :) Japp, jag är töntig.

Ni som fortfarande har problem med Fatale:

SIDAN LIGGER UPPE. Om ni inte kan komma in, snälla, kommentera med er mailadress (det är ju bara jag som ser den), så att våra tekniker kan ta kontakt med er. Det skulle vara till väldigt stor hjälp!

Wow.
Det känns som att hälften av alla bloggar där ute är modebloggar, den andra hälften skrivs av människor som inte gör annat än läser modebloggar och skriver lååånga inlägg om hur vansinnigt dumma i huvudet, tråkiga, likriktade och värdelösa alla modebloggare är.
Jag antar att det går bra för modebloggarna just nu.

Nej, förresten! 10% av alla bloggar handlar ju faktiskt om hur mycket bloggaren i fråga hatar den där Blondinbella. Varför lägger ni ner så mycket tid på att läsa sådant ni hatar? En form av masochism, gissar jag. Jag förstår inte hur ni har tid.

"Man behöver väl inte bli så lack hela tiden."

Det känns som att den som skriver så inte direkt är den som utsätts för påhopp.

Samma person anser att jag "lackade ur" eftersom jag skrev att en person som påstod att jag är en dum, värdelöst idiot för oförskämd.

Suck.

Nej, Brett Anderson sjunger faktiskt "she's the colour of a magazine". Lyssna igen!

(Hej blogg.se, återigen, kan ni fixa så att jag slipper svara på kommentarer i nya inlägg?)

Nu: ny skoldag! Jag planerar att vara fin och mätt och alert när jag kommer dit. I så fall är det nog dags att snabba på nu, annars får jag gå dit med trollhår, utan mat i magen och iklädd ett par blå- och rosaprickiga Lindextrosor.

Alltså... mina syrror. Jag antar att det är för att jag inte bor med någon av dem och därför aldrig hinner bli irriterad på dem, men herregud, jag är galen i mina tjejer! De är så otroligt smarta och roliga och härliga och så osannolikt vackra att jag blir alldeles knäsvag när jag tänker på det.

Jag har skrivit, skrivit och skrivit lite mer. Jag har skrivit tills fingertopparna bokstavlingen blödde (okej, det där var naturligtvis en lögn). Jag har skrattat min telefonfobi rätt upp i ansiktet och ringt så många samtal att jag kommer att ställa intervjufrågor i sömnen i en vecka framöver. Men nu! Nu är det klart. Att slutföra ett uppdrag är rena kicken. Nu hoppas att jag bara att det jag skrivit håller måttet!

Väntan på sista tåget från Köpenhamn till Malmö i lördags kväll...
Det var förfärligt att åka därifrån. Att lämna alla upplevelser bakom sig.
Alla nya vänner... bakom sig.

Laddar in bilderna från Köpenhamn.
Det här är första minneskortet.
Jag lär bli sittande här ett tag...

Hmmm. Det vore trevligt om blogg.se kunde fixa så att även JAG kan kommentera i min blogg snart, jag gillar inte att få kommentarer och inte ha möjlighet att svara på dem.

I en av alla de kommentarer jag fått de senaste dagarna står det såhär:

"Jag (och de andra som jag hört nämna din blogg)uppfattar din blogg som ganska bekräftelsesökande, att du liksom behöver otroligt många komplimanger varje vecka och liksom ändå aldrig är riktigt nöjd."

Shit. Vad pinsamt. Ärligt talat så stämmer det verkligen inte för fem öre, men det är ju inte poängen - den är snarare att det tydligen är så jag uppfattas. Därför är det här inlägget inte främst riktat till "K" som skrivit kommentaren, utan till alla som håller med. Jag tror att det ligger i att vissa människor är vana vid att om någon säger någonting kritiskt om sig själv så betyder det att personen vill höra att "neeeej, så är det ju absolut inte!", och att om man visar upp många bilder på sig själv har man förmodligen ett gigantiskt bekräftelsebehov. Jag visar som bekant upp löjligt många bilder asom föreställer mig själv, och jag skriver ofta om en känsla av att inte räcka till. Att jag försöker beskriva den känslan betyder inte att jag vill att någon ska skriva "jooo, du duger visst", det är snällt när ni gör det, men det är inte mitt syfte överhuvudtaget. Jag antar att jag hoppas att någon ska känna igen sig, förstå att de inte är ensamma, så som jag hade känt om jag läst någonting liknande på någon annans blogg. Och utseendemässig bekräftelse? Herregud, ni skulle avsky mig ännu mer om ni visste hur lite bekräftelse jag behöver när det kommer till hur jag ser ut. Ibland tycker jag att jag är sjukt ful, och då kan ingen komplimang i hela världen ändra det ens det minsta lilla - ibland tycker jag att jag är sjuuukt het, och om jag då får en komplimang skulle jag nog bara tänka "jag vet, kul att folk håller med". Japp, så fantastiskt dryg är jag. Självklart blir jag glad när någon skriver att jag är söt, men jag klarar mig utan. Självklart behöver jag komplimanger - är det någon av er som kan säga att ni aldrig behöver positiv respons och uppmuntran? - men just komplimanger rörande mitt utseende föredrar jag att få från människor ute i verkligheten, snarare än vid datorskärmen. De komplimanger som verkligen berör mig är naturligtvis de som handlar om att människor inspireras av sådant jag skriver eller av bilder jag tar. Tyder det på ett stort bekräftelsebehov att vilja veta att det man gör är värt någonting? I så fall, ja, då har jag väl det. I annat fall tycker jag att ni ska tänka efter om det kanske är så att det är i era egna ögon som min blogg är bekräftelsesökande - att det helt enkelt säger mer om er själva än om mig. Jag är fullt medveten om att jag har positiva och negativa sidor, precis som vilken människa som helst, och jag har inte på något sätt sämre självförtroende än någon annan. Att jag gärna lägger upp bilder på mig själv betyder att jag tycker att jag är snygg, inte att jag tycker att jag är ful och vill att ni ska få mig att förstå motsatsen. (Nej, ibland tycker jag att jag är skitful på bilderna, men det är då oftast för att jag inte orkat fixa till mig, att jag ser sliten ut eller inte orkat bry mig. Om ni påstår att jag är snygg då har ni konstig smak, haha!) Jag behöver stöd, uppmuntran och peppning lika mycket som alla andra.
I am human and I need to be loved, just like everybody else does, ungefär.

Yeah.

josefina skriver:

jag håller med dig om att lassbos matlistor e rätt så sjuka, ja. men med en syster som "är" pro-ana, så kan jag inte hålla med om att det hennes listor är direkt "bantningslistor".
självklart är det inte hälsosamt att ha sådan koll på vad man äter, men vad man ser så äter lassbo bra och nyttig mat, och det "dåliga" hon har ätit under dagarna är antingen alkohol eller någonting som innehåller väldigt mkt socker. (och det måste du hålla med om att det inte är så bra att intaga, oavsett bantning eller inte)
min syster och hennes vän satt en dag och läste masas bloggar (där du och även lassbo var med), och dom satt och kommenterade bloggarnas kroppar (ja, dom är besatta över hur andra ser ut) och jag måste då säga att vid lassbo (som för övrigt ser ut att ha en välmående kurvig kropp) så sa dom att hon var alldeles för stor. (i know, heelt sjukt!) men vid dig, ta inte illa upp, var du ganska så perfekt i deras ögon.
med detta inlägg vill jag absolut inte ta någons parti, men jag tycker det är lika onödigt att skriva om sina matlistor som att visa upp sina kroppar på sina bloggar, för att det finns lika många tjejer som har ätstörningar som blir påverkade av lassbos matlistor som din smala "modellkropp".

En intressant kommentar. Jag respekterar dina åsikter, men håller naturligtvis inte med. Knappt ett enda påstående, faktiskt. Jag menar inte att "hänga ut dig" på något sätt, men jag kan inte kommentera i min egen blogg av någon anledning och därför kan jag inte svara på kommentarer på andra sätt än detta.

1) Varför tycker du att Lassbos matlistor är sjuka, men att de inte är bantningslistor? Jag tycker tvärtom. Jag tycker inte att de är sjuka, och de är bantningslistor - hon skriver ju själv att hon "bloggbantar" genom de där listorna. Bantning är, i mina ögon, inte en sjukdom (om än onödigt för många). Det som istället irriterar mig är det faktum att hon ägnar så otroligt mycket uppmärksamhet åt att klaga på sin kropp, skriva upp vad hon äter och förklara att det hon stoppat i sig är väldigt onyttigt. Om man som läsare själv är missnöjd med sin kropp anser jag att den typen av offentlig fixering vid kropp och mat hjälper till att normalisera kropps- och bantningshysteri. En läsare som själv inte alls äter så nyttigt som Lassbo framstår alltså som totalt odisciplinerad, någon som är betydligt större än Lassbo - som klagar över sina vidriga, flabbiga lår och tjocka mage - tar förmodligen väldigt illa upp över hennes förakt mot allt som är större än Hollywoodidealet. Det hade varit skillnad om Lassbo faktiskt erkänt att hon har en ätstörning - om hon nu har det - och själv diskuterat konsekvenserna av detta. Nu får hon sin bantning och sin dåliga kroppsuppfattning att framstå som oproblematisk. På så sätt tycker jag att hon är respektlöst mot sina läsare.

2. Jag får ofta kommentarer där det påpekas att jag, av olika anledningar, inte borde lägga upp bilder på mig själv i min blogg. Jag har inte tyckt att någon av argumenten varit särskilt övertygande, och detta är inget undantag. Jag ser ut som jag ser ut, jag äter ordentligt och jag ägnar inte innehållet i min blogg åt att främja bantning eller åt att håna människor som är större än jag själv. Jag är inte anorektiskt smal och inte ens modellsmal utan normalviktig (om än på gränsen), jag har i perioder en något skev kroppsuppfattning vilket jag är ledsen över och öppen med, och jag skulle aldrig försöka få någon att må dåligt över sin vikt. Om jag, av respekt för anorektiker, skulle sluta att posta bilder av mig själv på min blogg skulle jag först och främst inte ha
mycket av en blogg längre, eftersom den till stor del består av outfitbilder och andra bilder där jag är med. Jag skulle heller inte kunna lägga upp bilder på min pojkvän, min familj eller mina flertalet av mina vänner, då de är smala och därför skulle kunna uppmuntra till bantning. Andra bilder som går bort är alla typer av modebilder, de flesta bilder från tv och filmer och på kända människor. I slutändan kanske jag inte ens bör visa mig ute bland folk?
Jag tycker inte att det här håller. Precis lika lite som det håller att påstå att en överviktig människa inte borde få visa upp bilder på sig själv, eftersom övervikt är ohälsosamt och att det skulle kunna tolkas som att det är normalt och problemfritt att vara överviktig.
Det är inte hur vi ser ut som är problemet. Vi kommer alltid att se olika ut, och det bästa vi kan göra är enligt mig att försöka att minska den värdeladdning som olika kroppstyper innefattar. Enkelt uttryckt: det är inte fel att vara smal, men det är problematiskt att påstå att smal är lika med lycklig och att alla som inte är smala är mindre värda.
Med normer och ideal som påstår just det är det inte konstigt att vi alla som lever mitt ibland dem är lite uppfuckade i skallen.

Jag är inte orolig för Karolina Lassbo. Hon får banta om hon så vill, hon är en vuxen människa och jag dömer henne inte. Jag är däremot orolig för alla femtonåringar som tycker att Glamourprinsessan är "den coolaste som finns", som börjar tänka att "om Glamourprinsessan inte äter pannkakor utan väljer riskakor istället kanske jag också borde göra det?". Eller tja, tjugofemåringar också, för den delen. Tyvärr stannar det sällan vid riskakor.

Någon frågade varför "jag tar det så personligt". Ja, Lassbos matlistor, alltså.
Jag tar det absolut inte personligt. Men de påminner ruskigt mycket om listorna på diverse ätstörningsforum, och jag blev förskräckt över att Årets Bloggare ägnar sig åt sådant. Dock - det är hennes val. Helt och hållet. Jag önskar bara att det inte behövde gå ut över andra.

Shit... När blev jag såhär politiskt korrekt?
Det passar mig inte.

Jag har absolut ingenting emot Karolina "Glamourprinsessan" Lassbo. Hon verkar vara en jättegullig tjej. Jag har klickat in på hennes blogg ett par gånger under det senaste året, oftast för att jag glömt vad det är för blogg hon driver egentligen, som legat så högt på alla topplistor (och gör det kanske fortfarande?). Inte har jag blivit mycket klokare när jag besökt bloggen - jag antar att den helt enkelt är "personlig", och att jag inte fastnar för den eftersom jag inte känner Karolina, inte inbillar mig att jag gör det och inte sörjer att jag inte gör det. Att inte fastna för en blogg betyder naturligtvis inte att jag tycker illa om personen bakom den på något sätt alls.

Dock!
What is up med tjejens matmani? I hennes blogg blandas vanliga, intelligenta inlägg med mängder av listor där allt hon ätit under dagen räknas upp i sann pro ana-stil. Varje måltid illustreras av en liten ikon, ett "smiley face" som visar om det hon stoppat i sig är godkänt eller förkastligt.

Om jag lade upp sådana matlistor varje dag (eller alls) skulle min blogg förmodligen rämna under alla kommentarer som ville tala om för mig att jag är en matfixerad, ja, förmodligen anorektisk (trots att jag uppenbarligen äter) IDIOT som inte borde få uttala mig överhuvudtaget eftersom jag är en sådan dålig förebild. Det är verkligen tur att jag inte är det minsta intresserad av att lägga upp listor över vad jag äter. Hur intressant skulle det egentligen vara att veta vad jag käkade till frukost? Vi testar: "Två mackor med leverpastej respektive ost och marmelad, ett glas oboy." Sjukt spännande.

Men Årets bloggare, hon kan hon. För att sprida lite stjärnglans över min egen blogg kan jag därför berätta att Karolinas mellanmål framför datorn igår var ett äpple och några mandlar.

I övrigt har jag alltså ingenting emot Karolina Lassbo. Nix. Nothing at all. Nada, niente.

Bli inte ledsna, fans of Karolina. Bli inte ledsen, Karolina. Jag gillar dig. Jag förstår dig bara inte.

Hörrni, alla häftiga modemänniskor och trendsetters! Kan ni inte fixa så att ful blir det nya snygg?

Hemma i´- shit, "Sverige" tänkte jag skriva, det känns nästan så! - nej, STOCKHOLM igen, efter vår lilla familjetripp till släkten uppe i Piteåtrakten. Det var verkligen trevligt, över förväntan, kanske speciellt att få umgås med mina syskon som jag ser så sällan. Amanda har blivit så vuxen, underbar både som samtals- och shoppingpartner.
Och jag dog inte i en flygkrasch, tack för det, kära högre makt.
Imorgon är jag hemma på riktigt, i lilla Norrköping, hos min älskling.

Jag kan inte förstå att jag läst sista Harry Potter nu. Att det inte kommer fler. Att den eran är över.