Spelar det nån roll? Nej kanske ingen, kanske allt egentligen.
Imorgon ska jag fotografera.
Men idag, idag kramas jag med världens bästa mamma!
Och har världens största hår.
Jag ser ut som en blandning mellan Sideshow Bob och Ronja Rövardotter.
Det är fantastiskt roligt, en riktig humörhöjare - varje gång jag skymtar min egen spegelbild viker jag mig dubbel av skratt.
Från plåtningen igår (jag hoppas att det är okej för fotografen att jag lägger upp den oredigerad?):
Foto Andreas Harnemo, smink och hår Fanny Sandberg. Nej, nu måste jag gå och umgås. Återkommer snart.
Sister, won't you come with me?
De är sådana små mirakel.
(Klyscha, men sanning, som så ofta när det gäller klyschor.)
Eller, små och små - de har växt om mig på längden båda två.
Fyller femton i år.
Den ena får jag träffa om fem dagar. Lycka!
Lycka, lycka, lycka.
Du vill bränna ner Stockholm
Ronan Keating har rätt:
Livet är en berg-och-dalbana.
Jag tycker om det.
Verkligen.
Jag tycker om att genomlida dessa satans nätter som känns som att de aldrig kommer att ta slut, som gör ont i kroppen och själen och hjärtat, ända in i benet.
Tycker om att rusa ner för trapporna, ner för kullerstensgatorna, med patetiskt rinnande tårar och en panik som gör det svårt att andas, omöjligt att tänka, alldeles för lätt att känna. Älskar att dra upp volymen på max tills det vibrerar i trumhinnorna och dånar i huvudet, att vältra mig i insikten om min egen påtagliga dödlighet.
Det gör det enkla, det vackra, så jävla mycket enklare och vackrare.
Så livsnödvändigt och enormt i det lilla.
Ingen originell tanke, men ingen kräver mig på originella tankar. Allra minst jag.
Inte idag.
Idag finns inga krav på perfektion eller ens prestation.
Jag vilar idag.
Gräddar pannkakor och de blir osannolikt goda, äter dem till Virgin Suicides med ett stort glas standardmjölk. Sitter kvar i soffan länge efter att filmen tagit slut. Kärnfria vindruvor, mörk choklad, en påse clemetiner, svindyr färskpressad apelsinjuice, Håkan i stereon, inga tvång som känns mig övermäktiga.
Till och med min trasiga hand har börjar läka.
Jag uppskattar varje sekund så innerligt att det tar andan ur mig.
Livet är en berg-och-dalbana.
Jag tycker om det.
Verkligen.
Jag tycker om att genomlida dessa satans nätter som känns som att de aldrig kommer att ta slut, som gör ont i kroppen och själen och hjärtat, ända in i benet.
Tycker om att rusa ner för trapporna, ner för kullerstensgatorna, med patetiskt rinnande tårar och en panik som gör det svårt att andas, omöjligt att tänka, alldeles för lätt att känna. Älskar att dra upp volymen på max tills det vibrerar i trumhinnorna och dånar i huvudet, att vältra mig i insikten om min egen påtagliga dödlighet.
Det gör det enkla, det vackra, så jävla mycket enklare och vackrare.
Så livsnödvändigt och enormt i det lilla.
Ingen originell tanke, men ingen kräver mig på originella tankar. Allra minst jag.
Inte idag.
Idag finns inga krav på perfektion eller ens prestation.
Jag vilar idag.
Gräddar pannkakor och de blir osannolikt goda, äter dem till Virgin Suicides med ett stort glas standardmjölk. Sitter kvar i soffan länge efter att filmen tagit slut. Kärnfria vindruvor, mörk choklad, en påse clemetiner, svindyr färskpressad apelsinjuice, Håkan i stereon, inga tvång som känns mig övermäktiga.
Till och med min trasiga hand har börjar läka.
Jag uppskattar varje sekund så innerligt att det tar andan ur mig.
The ghosts of dead teenagers sing to me while I am dancing
Do you really want to stay amongst these starving stowaways?
Do you really want to stay lost?
When the dance floor clears, I take a pack of matches as a souvenir
When the dance floor clears, I walk home alone with their voices still in my ears
The ghosts of dead teenagers sing to me while I am dancing
The ghosts of dead teenagers sing to me while I am dancing
The ghosts of dead teenagers sing to me while I am dancing
The ghosts of dead teenagers sing to me while I am dancing
The ghosts of dead teenagers sing to me while I am dancing
The ghosts of dead teenagers sing to me while I am dancing
They're sad and young
And they'll be sad and young forever
And I cry until I throw up
Skratta om ni vill...
SOMMAR!
De här shortsen tänker jag ha på mig varenda solig dag från och med nu.
(Okej, kanske var tionde, då.)
Vet ni varför?
För att jag älskar dem, såklart.
Ni tycker säkert att de är skitfula.
Men det gör inget, för om ni skrattar åt dem känns det som att jag gjort en god gärning.
(Ett gott skratt förlänger livet, och så vidare.)
Jag tycker att de är allra finast.
Jag känner mig som en godisbit i dem. Så det så!
My blue jeans is tight!
ELECTRONIC SUPERSONIC.
'Nuff said!
Someone set up us the bomb
You have no chance to survive make your time
ALL YOUR BASE ARE BELONG TO US
Då räcker orden inte till
Alla kvällar kan inte bli lyckade.
Jag intalar mig själv att det inte ens är något att vara ledsen över.
Att jag borde fokusera på det som faktiskt var fint;
lyxmiddag hos Oscar, Jesper och Jocke, Tiden står still, ett och annat magiskt sms och godnattsamtal, ljudet av mina klackar mot asfalten, svala drinkar, leenden, vänner.
Inte på det som legat som en knut i bröstet hela kvällen:
Meningslösheten. Mörkret. Oron. Rastlösheten.
"Det handlar om inställning", tänker jag.
Äter en polarkaka med skinka och massor av smör, dricker en kopp chaite med varm mjölk.
Sänder ett tyst tack till alla er som står ut med mig, trots allt.
Klart man önskar ibland att tiden kunde stå still
Jag intalar mig själv att det inte ens är något att vara ledsen över.
Att jag borde fokusera på det som faktiskt var fint;
lyxmiddag hos Oscar, Jesper och Jocke, Tiden står still, ett och annat magiskt sms och godnattsamtal, ljudet av mina klackar mot asfalten, svala drinkar, leenden, vänner.
Inte på det som legat som en knut i bröstet hela kvällen:
Meningslösheten. Mörkret. Oron. Rastlösheten.
"Det handlar om inställning", tänker jag.
Äter en polarkaka med skinka och massor av smör, dricker en kopp chaite med varm mjölk.
Sänder ett tyst tack till alla er som står ut med mig, trots allt.
Klart man önskar ibland att tiden kunde stå still
Du var solskenet.
Igår dansade jag benmusklerna trötta till halvnya och halvgamla indiehits på Debaser, tillsammans med ett gäng pojkar och män i sina bästa år. En av dessa pojkmän var Kristofer, som äger tio av de tjugo flinka fingrarna bakom Istället för verkligheten. Medan jag har spenderat lördagen i sängen, sovandes bort ännu en dag av mitt liv, kan man läsa att Kristofer istället cyklat ut på Lidingö för att kolla på när unga människor idkade umgänge i en skogsglänta. Då han inte bara skriver utan även är en fena på det här med illustration, förevigade han ögonblicket såhär:
Själv har jag bara hamnat i Kristofers situation en enda gång. Det var i Kronobergsparken, för en väldig massa år sedan. Jag gömde mig bakom en gran och tittade på tills jag skämdes för mycket och gick hem och åt flingor istället.
Själv har jag bara hamnat i Kristofers situation en enda gång. Det var i Kronobergsparken, för en väldig massa år sedan. Jag gömde mig bakom en gran och tittade på tills jag skämdes för mycket och gick hem och åt flingor istället.
A junkie, an addict, a slave for your love
Igår var min hand bättre, idag är den sämre igen.
Men det är fortfarande sol ute, så orka deppa!
Återigen; gårdagen i egocentriska mobilbilder:
Jag har tagit fina bilder med riktiga kameran också, de kommer upp senare.
Nu ska jag ut i solen igen, jag får panik av att sitta inne när den för en gångs skull skiner.
Jag hoppas att ni har en fantastisk fredag!
Men det är fortfarande sol ute, så orka deppa!
Återigen; gårdagen i egocentriska mobilbilder:
Jag har tagit fina bilder med riktiga kameran också, de kommer upp senare.
Nu ska jag ut i solen igen, jag får panik av att sitta inne när den för en gångs skull skiner.
Jag hoppas att ni har en fantastisk fredag!
No disappointments, no expectations on your whereabouts
Det här är jag och Hanna Fridén och våra tungor. Hanna har förresten nyss flyttat över sin blogg till metrobloggen - hälsa på henne där!
Igår spelade vi in ett fantastiskt äckligt program; Hanna frågade ut mig och fabulösa Quetzala Blanco om... eh, ja, äckliga saker. Det var otroligt kul, men jag vet inte om jag vill att någon jag känner ska se det. Min mardröm är att alla i hela världen skulle se programmet; då kan jag lika gärna gå i kloster. Alltså: är du tänd på mig, kolla inte in programmet!
(Åh, Quetzala. Vad lätt det hade varit att hata en sådan tjej för att hon är så snygg och cool och berest belevad äckligt ung, om hon bara inte varit så satans trevlig och rar. Typiskt.)
Igår blev jag också av med årets öl-i-park-oskuld! Jag, Hanna, Johan Erik Strömgren och ett gäng bestående av söta små vänner till Hanna hängde i Vitabergsparken och låtsades att det var sommar. Det var fint som tusan, trots att det var svinkallt och trots att jag fick en öl stulen av ett moraliskt förfallet killgäng.
Igår var en fantastisk dag.
Idag är en värdelös dag.
Om ni undrar vad jag har för mig om dagarna...
Från ZTV.se
Inte frilansjournalist, skribent, fotograf, moderedaktör eller ens bloggare eller student.
Nix.
Modell.
Antingen har ZTV, trots nysatsningen, för alltid fastnat i 90-talet.
Eller så är jag så vansinnigt jäkla snygg att de inte kan tänka sig att jag kan vara något annat än modell.
Eller så är jag så vansinnigt jäkla pantad att de inte kan tänka sig att jag kan vara något annat än modell.
Nej, ursäkta, nu ska jag faktiskt iväg och jobba som modell.
It's a tough job, but someone's gotta do it.
Måste bara öva lite först:
I've got the power (ah, så förutsägbart, så härligt!).
Jag har en ny taktik.
Diktatortaktiken.
När jag får idiotiska kommentarer skiter jag helt enkelt i att godkänna dem.
Eller, idiotiska och idiotiska - när de gör mig ledsen, förolämpar och hånar mig, säger åt mig hur jag borde vara, vad jag borde göra för att duga i deras ögon; då kommer de inte igenom mitt diktatoriska filter.
Men jag måste ju ändå läsa dem...? Så, vad är poängen?
M-A-K-T.
Jag blir lite mindre ledsen när jag inser att jag faktiskt styr vad som tillåts synas i min blogg.
Att jag kan välja att ta åt mig av all fin repons och låta den sviniga rinna av mig.
Så visst, fortsätt att komma med onödiga elakheter, hur mycket och hur elakt ni vill.
Jag njuter av att radera era snuskiga mobbarkommentarer.
Diktatortaktiken.
När jag får idiotiska kommentarer skiter jag helt enkelt i att godkänna dem.
Eller, idiotiska och idiotiska - när de gör mig ledsen, förolämpar och hånar mig, säger åt mig hur jag borde vara, vad jag borde göra för att duga i deras ögon; då kommer de inte igenom mitt diktatoriska filter.
Men jag måste ju ändå läsa dem...? Så, vad är poängen?
M-A-K-T.
Jag blir lite mindre ledsen när jag inser att jag faktiskt styr vad som tillåts synas i min blogg.
Att jag kan välja att ta åt mig av all fin repons och låta den sviniga rinna av mig.
Så visst, fortsätt att komma med onödiga elakheter, hur mycket och hur elakt ni vill.
Jag njuter av att radera era snuskiga mobbarkommentarer.
So kiss me on the cheek before you go to sleep
It's easier than learning your ABC's
Janna skickar vidare, jag lyder.
A is for age: Snart halvvägs till femtio.
B is for booze of choice: Sötsliskligt och blandat med annat sötsliskigt. Tänk raspberry daiquiri.
C is for career: Fan vet. Men jag vill skriva. Och bli moviestar!
D is for your dad's name: Michael Zev Spielman.
E is for essential items to bring to a party: Alkohol och pepp!
F is for favourite song at the moment: Allra mest älskade Bright Eyes - Nothing Gets Crossed Out.
G is for favourite game: Jag hatar spel. Jag förlorar jämt, och jag är en fruktansvärt dålig förlorare.
H is for home town: Stockholm i mitt hjärta.
I is for instruments you play: Piano, hjälpligt.
J is for jam or jelly you like: Kunde de inte komma på något roligare på J? Okej. Hjortron, hallon, blåbär.
K is for kids: Yes please! Två, tack. Innan trettio? Bra film, dessutom.
L is for living arrangements: Bor i en underbar, ostädad etta på Kungsholmen. Tillsammans med en katt som är gjord av tyg.
M is for mother's name: Eva Elisabeth Marklund.
N is for name of your crush: Vi håller oss till celebrity-crushar, va? Jag har löjligt många. Matthew Gray Gubler, Evan Rachel Wood, Conor Oberst, Sophie Ellis Bextor, Szandra Szilvassy... Nej, vänta, jag vill ta fiktiva personer istället! Det är ju dem jag crushar på, egentligen. Dr Spencer Reid, Dr House, Alice aka Jane Jones, Donnie Darko, Seth Cohen, Charlotte, Amelie, Lux Lisbon, Cæcilie, Shane. Åååh, Shane.
O is for overnight hospital stays: Gills det att sitta på akuten en hel natt?
P is for phobias: Flyga ---> Döden.
Q is for quotes you like: "I believe there is more to life than being really, really, ridiculously good looking, and I'm planning on finding out what that is."
R is for relationship that lasted the longest: Yet to come, hoppas jag.
S is for sexiest living creature: Beror på vad jag är sugen på för tillfället.
T is for time you go to bed: Sanslöst sent, usch!
U is for underwear: Söta.
V is for vegetables you love: Sparris!
W is for weekend plans: Det är ju långt till helgen?
X is for x-rays you've had: Eh? Som i röntgen? Tänderna, massor av gånger.
Y is for yummy food you make: Jag gör en sjukt god chili con carne.
Z is for zodiac sign: "Du är värst av dem alla. Du är slipad i affärer och helt opålitlig. Du kommer att klättra till toppen av karriärstegen på grund av din totala brist på etik och moral. Du är den perfekta skitstöveln. De flesta skorpioner blir mördade."
Å är för åt dem som du vill skicka listan vidare till: Spännande mening, det där. Sanna, Fridah, Nanó, Sandra, Rana, Ida, Madeleine, Miri, Kajsa, Lina och alla andra som känner sig manade.
Ä är för älsklingstrend: Att skita i trenderna och klä sig efter humör. Och att vara PK.
Ö är för en önskan just nu: En? Vi kör fem. 1. Att jag ska slippa kräkas av flygrädsla innan Spanienresan i nästa vecka. 2. Att min hand ska bli bra snart så att jag slipper skriva enbart med vänsterhanden (det här inlägget har tagit x antal timmar att knåpa ihop, tur att jag inte har något bättre för mig, eh). 3. Att mina skrivjobb liksom ska skriva sig själva. 4. Att det fina vädret ska hålla i sig och 5, att mitt liv snart känns lite lättare.
I've been laying so long, don't wanna lay here no more
Milda Matilda, det är shortsväder!
Åtminstone i solen.
Jag är i glädjechock.
So when I'm lost in a crowd, I hope that you'll pick me out
Well the future's got me worried, such awful thoughts
My head's a carousel of pictures, the spinning never stops
I just want someone to walk in front
And I'll follow the leader
Like when I fell under the weight of a schoolboy crush
Started carrying her books and doing lots of drugs
I almost forgot who I was
But came to my senses
Now I'm trying to be assertive, I'm making plans
Want to rise to the occasion, yeah meet all their demands
But all I do is just lay in bed
And hide under the covers
Yeah I know I should be brave
But I'm just too afraid of all this change
But I'm just too afraid of all this change
Snälla, håll min hand
Kompressen som täcker mitt sår har blivit genomblöt av var och antagit en olycksbådande mörk orangebrun nyans.
Någonting säger mig att något inte står rätt till... Vårdcentralen imorgon bitti. Oh, the joy.
Eftersom jag inte kan använda högerhanden och är skrämmande värdelös med vänster är det en del vardagliga saker som helt enkelt går bort just nu. Som att öppna mjölkpaket, lock, korkar och snusdosor; dra igen dragkedjor, fotografera, skriva under kvitton och sminka mig. (Och äckligt nog är det dessutom sjukt svårt att borsta tänderna och tvätta ansiktet...)
Det gör mig inget. Okej, jag hade gärna kunnat borsta tänderna lite noggrannare, men man klarar sig faktiskt utan mjölk och dragkedjor. Och smink, who needs it? Jag trivs utan smink. Osminkad ser jag ut lite som ett barn. Jag gillar barn, ska försöka skaffa mig ett eget en dag.
Eh. Anyway. Nu ska jag läsa min mammas krönika och kolla på Criminal Minds. Och försöka att inte freaka över att jag fått för mig att min hand kommer att trilla av.
Någonting säger mig att något inte står rätt till... Vårdcentralen imorgon bitti. Oh, the joy.
Eftersom jag inte kan använda högerhanden och är skrämmande värdelös med vänster är det en del vardagliga saker som helt enkelt går bort just nu. Som att öppna mjölkpaket, lock, korkar och snusdosor; dra igen dragkedjor, fotografera, skriva under kvitton och sminka mig. (Och äckligt nog är det dessutom sjukt svårt att borsta tänderna och tvätta ansiktet...)
Det gör mig inget. Okej, jag hade gärna kunnat borsta tänderna lite noggrannare, men man klarar sig faktiskt utan mjölk och dragkedjor. Och smink, who needs it? Jag trivs utan smink. Osminkad ser jag ut lite som ett barn. Jag gillar barn, ska försöka skaffa mig ett eget en dag.
Eh. Anyway. Nu ska jag läsa min mammas krönika och kolla på Criminal Minds. Och försöka att inte freaka över att jag fått för mig att min hand kommer att trilla av.
Keep on smiling, and the world will smile with you.
Ni är flera som frågat vad som hände när jag skar upp min hand. Jag hade gärna svarat, men jag vet verkligen inte. Två tjejer stod vid en bardisk, jag lutade mig ner mot golvet för att lägga ner saker i min väska, plötsligt hördes flera kraschljud och jag dränktes i alkohol och glas. Ett trasigt glas studsade mot min hand och skar upp den. Jag vet inte mer än så. Och det spelar faktiskt ingen roll, egentligen.
Läkaren kallade mitt sår för ett "smiley wound". Inte helt långsökt, måste jag säga.
Jag gillar tanken på att jag kommer att ha ett snyggt smileyformat ärr på handen i resten av mitt liv!
(På akuten, i väntrummet. Jag slutade fnissa för en sekund och tog den obligatoriska "fy fan vad det är synd om mig"-bilden med mobilen.)
Läkaren kallade mitt sår för ett "smiley wound". Inte helt långsökt, måste jag säga.
Jag gillar tanken på att jag kommer att ha ett snyggt smileyformat ärr på handen i resten av mitt liv!
(På akuten, i väntrummet. Jag slutade fnissa för en sekund och tog den obligatoriska "fy fan vad det är synd om mig"-bilden med mobilen.)
Skratta åt det, då kommer jag kanske över dig
Jag fick handen sönderskuren i natt (inte alls så allvarligt som det låter), spenderade hela natten och delar av morgonen på akuten. Världens största tack till mina kära älsklingar som väntade med mig och höll mig på gott humör!
Jag får inte använda handen på en vecka, att skriva med vänster hand är rätt värdelöst. Irriterande nog har jag otroligt mycket att skriva under den kommande veckan... Men allra ledsnast är jag över att jag missar Håkan Hellström-spelningen just nu. Så sjukt orättvist att jag får sitta på akuten en hel natt med trasig hand, betala 260 spänn för att få den fixad, missar en konsert jag sett fram emot så otroligt mycket och klarar inte av att jobba - när det faktiskt inte är mitt fel. Dessutom sa inte ens tjejerna som krossade glasen och skar sönder min hand förlåt, och det är faktiskt inte okej. Om ni mot all förmodan läser det här;
shame on you.
Jag får inte använda handen på en vecka, att skriva med vänster hand är rätt värdelöst. Irriterande nog har jag otroligt mycket att skriva under den kommande veckan... Men allra ledsnast är jag över att jag missar Håkan Hellström-spelningen just nu. Så sjukt orättvist att jag får sitta på akuten en hel natt med trasig hand, betala 260 spänn för att få den fixad, missar en konsert jag sett fram emot så otroligt mycket och klarar inte av att jobba - när det faktiskt inte är mitt fel. Dessutom sa inte ens tjejerna som krossade glasen och skar sönder min hand förlåt, och det är faktiskt inte okej. Om ni mot all förmodan läser det här;
shame on you.
Every living creature on Earth dies alone.
To face your fears.
"You must do the thing which you think you can not do."
Tredje avsnittet av Criminal Minds handlar om rädsla.
En sinnessjuk pyskiatriker mördar människor med fobier på det sätt de är allra mest rädda för att dö.
Jag mår lite illa.
Det tog inte många sekunder att formulera mina största rädslor.
Att dö.
Att inte räcka till.
Och att bli ensam.
Jag ryser när jag tänker på hur mycket tid jag slösar bort på att oroa mig för döden. Så många av mina rädslor faller under den kategorin - jag är livrädd för att flyga, för att bli sjuk, att inte kunna andas, att vara på fel plats vid fel tillfälle och plötsligt är allt över.
Jag ligger vaken om nätterna och försöker att greppa tanken, att faktiskt inse att jag en dag inte längre kommer att leva, känna, andas, finnas till. Att sekunderna kommer att fortsätta ticka förbi, årstider avlösa varandra, filmer ha premiär och rockband bildas och upplösas. Men utan mig.
Det är omöjligt, och jag borde ge fan i att försöka.
Det är inte mycket jag kräver av mig själv. Jag vill bara vara bra. Tillräckligt bra. Tillräckligt bra och duktig och fin och värdefull och begåvad och intelligent och älskvärd och kompetent för att inte misslyckas.
Nej, det är inte mycket jag kräver, men ändå är det alltför mycket.
Jag är så jävla rädd för att inte räcka till att jag helst inte försöker alls.
Jag är så rädd att allt håller på att glida mig ur händerna.
Och att bli ensam.
Bli och bli. Att vara ensam.
Scares the shit out of me.
Självvald ensamhet är okej, men så snart hjärnan skickar ut signaler om att det får vara nog nu - då går det åt helvete. Om jag inte omedelbart hittar någon som kan hålla mig sällskap (och kanske hålla om mig) blir jag alldeles förblindad av panik.
Av ilande, svidande, pinsamt plågsam ensamhet.
Självklart är rädslorna sammankopplade.
Är jag inte tillräckligt bra blir jag ensam, och att leva ensam är inget liv. Inte för mig.
Då kan jag lika gärna dö.
Och döden är rädslan framför alla andra.
Om jag skulle självbehandla mina fobier genom att göra det jag inte tror att jag kan skulle jag alltså behöva säga upp bekantskapen med mina vänner och ta avstånd från min familj, misslyckas med allt jag tar mig för och slutligen dö.
I'd rather live in fear, faktiskt.
Vad är du allra mest rädd för?
"You must do the thing which you think you can not do."
Tredje avsnittet av Criminal Minds handlar om rädsla.
En sinnessjuk pyskiatriker mördar människor med fobier på det sätt de är allra mest rädda för att dö.
Jag mår lite illa.
Det tog inte många sekunder att formulera mina största rädslor.
Att dö.
Att inte räcka till.
Och att bli ensam.
Jag ryser när jag tänker på hur mycket tid jag slösar bort på att oroa mig för döden. Så många av mina rädslor faller under den kategorin - jag är livrädd för att flyga, för att bli sjuk, att inte kunna andas, att vara på fel plats vid fel tillfälle och plötsligt är allt över.
Jag ligger vaken om nätterna och försöker att greppa tanken, att faktiskt inse att jag en dag inte längre kommer att leva, känna, andas, finnas till. Att sekunderna kommer att fortsätta ticka förbi, årstider avlösa varandra, filmer ha premiär och rockband bildas och upplösas. Men utan mig.
Det är omöjligt, och jag borde ge fan i att försöka.
Det är inte mycket jag kräver av mig själv. Jag vill bara vara bra. Tillräckligt bra. Tillräckligt bra och duktig och fin och värdefull och begåvad och intelligent och älskvärd och kompetent för att inte misslyckas.
Nej, det är inte mycket jag kräver, men ändå är det alltför mycket.
Jag är så jävla rädd för att inte räcka till att jag helst inte försöker alls.
Jag är så rädd att allt håller på att glida mig ur händerna.
Och att bli ensam.
Bli och bli. Att vara ensam.
Scares the shit out of me.
Självvald ensamhet är okej, men så snart hjärnan skickar ut signaler om att det får vara nog nu - då går det åt helvete. Om jag inte omedelbart hittar någon som kan hålla mig sällskap (och kanske hålla om mig) blir jag alldeles förblindad av panik.
Av ilande, svidande, pinsamt plågsam ensamhet.
Självklart är rädslorna sammankopplade.
Är jag inte tillräckligt bra blir jag ensam, och att leva ensam är inget liv. Inte för mig.
Då kan jag lika gärna dö.
Och döden är rädslan framför alla andra.
Om jag skulle självbehandla mina fobier genom att göra det jag inte tror att jag kan skulle jag alltså behöva säga upp bekantskapen med mina vänner och ta avstånd från min familj, misslyckas med allt jag tar mig för och slutligen dö.
I'd rather live in fear, faktiskt.
Vad är du allra mest rädd för?
"Yes, I'm a genius."
Jag har bara en enda sak planerad idag:
J-o-b-b-a.
Jag har verkligen massor av saker som måste skrivas klart. Maaaassor.
När man bara har en enda sak planerad borde det vara ganka lätt att sätta igång, eller hur?
Eh.
Jag önskar verkligen att jag inte gått och blivit kär i Criminal Minds.
Igår kväll låg jag i min säng och höll på att svimma av trötthet, men vägrade somna. Jag var ju mitt inne i ett avsnitt!
(Jag däckade till slut, efter att ha kommit fram till att avsnittet faktiskt skulle finnas kvar när jag vaknade.)
Min besatthet blir inte bättre av att jag blivit smått förälskad i en av huvudkaraktärerna a.k.a tv-världens hetaste nörd, Dr Spencer Reid.
Alltså, Dr Reid vet allt.
Det är fullständigt oemotståndligt.
Två avsnitt till, snälla?
Sedan lovar jag att skriva så att fingrarna glöder.
(Har du inget bättre för dig? Kolla in alla avsnitt av min nya älsklingsserie här.)
Smells like happiness
Fotografen bad mig och Oscar att "se ut som att vi flirtar".
Och vi är ju inte dem som är dem.
Visst lyckades vi ganska bra?
Psycho for drum machine
Hanna var inte den enda vackra kvinnan jag fotograferade igår.
Ett litet stycke dynamit.
Den där Hanna Fridén, alltså.
Vilken energi!
Jag och Teresa, amerikansk make up-artist på ZTV, pratade lite om Hanna när jag satt och blev snygg.
"She's such a sweet girl", sa Teresa.
"Yeah. She's got spunk", sa jag.
"That she does".
Dessutom har hon ett riktigt drömhår.
Och ett program på ZTV, som börjar ungefär exakt... nu. 22:00.
Jag fotograferade Hanna idag. Det blev fint.
Vilken energi!
Jag och Teresa, amerikansk make up-artist på ZTV, pratade lite om Hanna när jag satt och blev snygg.
"She's such a sweet girl", sa Teresa.
"Yeah. She's got spunk", sa jag.
"That she does".
Dessutom har hon ett riktigt drömhår.
Och ett program på ZTV, som börjar ungefär exakt... nu. 22:00.
Jag fotograferade Hanna idag. Det blev fint.
I am not feeling fierce right now.
Jag känner att en ordentlig dos fierceness är precis vad den här bloggen behöver.
Ten thousand lifetimes together - is that so much for you to do?
Jag försökte fokusera på att jag såg en alldeles underbar film, men allt jag kunde tänka på var hur fel han var.
Biomörkret kunde inte dölja det faktum att jag satt i salongen bredvid en ung man som jag kände noll, zero, nada för. Som aldrig varit och aldrig skulle bli min.
(Tack och lov.)
Att gå på en första date och känna att "nej, den här personer är inget för mig" är nog inte särskilt ovanligt, och borde kanske egentligen inte vara särskilt nedslående? Jag vet inte, jag är varken erfaren eller insatt i datingvärlden. Allt jag vet är att satt i kontrast till Äkta, Himlastormande Kärlek blev vår uppenbara brist på kemi smärtsamt påtaglig.
Efter filmen hällde jag i mig fyra öl i rask takt, svamlade om att jag bestämt mig för att gå i kloster, tog en taxi hem och lade mig och stirrade i taket.
Tänkte:
"Att se två människor finna varandra och förändra varandras liv - även om det bara är på en bioduk - medan man själv känner sig som den Ensammaste Flickan i Världen... ja, det är inte bara deprimerande; det är ren tortyr. Känslomässig jävla tortyr."
Such a draaaama queeeeeen.
Den lockige basisten träffade jag som tur är aldrig mer, men Garden State har jag sett om så många gånger att jag för länge sedan tappat räkningen. Så många gånger att jag numera kan irritera mig på allt; spelet, kameravinklarna, dialogen, karaktärerna. Men det spelar absolut ingen roll. Genom mina romantikskadade ögon ser jag en film som beskriver kärlek precis så som jag önskar och vill att kärlek ska vara, och det räcker långt. Väldigt långt.
Jag vill att kärlek ska vara ögonblicklig och skoningslös och samtidigt trevande, vardaglig på gränsen till banal men totalt undeniable (omöjlig att förneka?). Jag vill att den ska förändra livet. Och jag vill att den ska övervinna allt.
Ska det vara så mycket begärt?
Det undrar Jessica Simpson också.
Jag har en känsla av att vi båda kommer att bli besvikna mer än en gång.
Kanske tio tusen.
(De portugisiska undertexterna får ni på köpet.)
"Jag älskar dig, från här till stjärnornas slut."
Så säger min pappa. Varje gång jag pratar med honom, varje gång sedan jag var liten.
Han snackar inte direkt felfri svenska, men han verkar ha satt min standard för det här med ändlös kärlek.
Och jag trivs rätt bra med att gråta till filmer och drömma naiva drömmar.
Det gör inte ont.
För
det som är skrivet är skrivet, och livet är livet.
Whatever makes her happy.
How will I get her to strike a pose?
Två av världens vackraste tjejer har nyligen skrivit inlägg där de reflekterar över kamerans benägenhet att ljuga.
Undanhålla sanningen, modifiera den; förvränga, fånga en så liten del av verkligheten att den övergår i lögn.
De har fotograferat och lagt upp bilder som representerar hur de själva tror sig se ut.
Jag försökte göra detsamma, men misslyckades.
När jag tittar på bilderna jag nyss tog ser jag foto-Annika, precis som vanligt.
Trött, osminkad och jävlig, finnig och bakfull, fett hår och skitiga glasögon till trots.
Men. Lögn eller inte, såhär ser jag ut exakt just nu. I svartvitt, tolkad av ett 50mm-objektiv och med en lampa i ansiktet.
Den ärliga bilden existerar inte.
Undanhålla sanningen, modifiera den; förvränga, fånga en så liten del av verkligheten att den övergår i lögn.
De har fotograferat och lagt upp bilder som representerar hur de själva tror sig se ut.
Jag försökte göra detsamma, men misslyckades.
När jag tittar på bilderna jag nyss tog ser jag foto-Annika, precis som vanligt.
Trött, osminkad och jävlig, finnig och bakfull, fett hår och skitiga glasögon till trots.
Men. Lögn eller inte, såhär ser jag ut exakt just nu. I svartvitt, tolkad av ett 50mm-objektiv och med en lampa i ansiktet.
Den ärliga bilden existerar inte.
Girl Talk
Vad ska jag ta mig till, baby?
Den bloggmanin kan fortsätta i veckor; gå ut hårt och sedan öka.
Tills den en dag tar slut.
Jag har absolut ingenting att dela med mig av.
Jag är inte tillräckligt fin för att lägga upp en bild, har inga musiktips på lager; visserligen har jag köpt en söt klänning på second hand - men vem bryr sig om hur den ser ut?
Knappt ens jag själv.
Kanske är jag bara trött.
Kanske är det ganska naturligt.
Att man ibland har massor att ge av sig själv, ibland inte ett skit.
För jag hoppas verkligen inte att det handlar om att jag tar åt mig av idioten som envisas med att fortsätta att påminna mig om att han tycker att jag är värdelös, även om jag råkar vara extremt överkänslig när det kommer till den typen av kritik.
Är det något jag verkligen inte vill vara så är det just intetsägande.
Alla som stör sig på att jag är för mycket, dem kan jag hantera. (Jag tar faktiskt sådan kritik som komplimanger inlindade i förolämpningar.)
Men att vara intetsägande?
En person som inte säger något.
"Full av klyschor och floskler."
FY FAN. Är det jag?
Nej, jag hoppas verkligen at det inte är därför jag inte har någon lust att blogga.
Så svag har jag ingen som helst lust att vara.
För sådant kan man väl bestämma själv, eller?
Bestämma sig för att suga åt sig alla fantastiska, rara, underbara, uppskattande komplimanger, och låta allt annat rinna av en.
I så fall bestämmer jag mig för det nu.
But you tear and tear your hair from roots
Om jag vore pojke skulle jag hata pojkar med smilgropar.
De har det så jäkla lätt för sig.
När alla andra måste slå på hela charmoffensiven räcker det med att smilgropssnubbarna fyrar av ett (låtsas)blygt leende och tindrar med ögonen för att konkurrenterna ska blekna i jämförelse.
De släntrar liksom nonchalant förbi kön av trånande, kärlekssökande pojkar med släta, ogropiga kinder; rakt fram till personen de för tillfället känner för att sweep off their feet.
Lite som tjejer med fräknar och långt, solblekt hår som blåser i vinden.
Brrrrr.
Jag har en teori. Den går kortfattat ut på att killar med smilgropar och tjejer med fräknar och långt, solblekt hår som blåser i vinden har ungefär 83% större benägenhet att bli riktiga svin.
Äckligt übercharmiga, alldeles fantastiska svin.
Jag är dessutom 83% säker på att min teori stämmer.
(Pojken på bilden har ingenting med resten av inlägget att göra. Förutom de uppenbara groparna i kinderna, då. Och jag vill påpeka att det finns en 17-procentig chans att just han inte är ett svin.)
I used to think that dreams were just for sentimental fools
Jag är väldigt, väldigt, väldigt lycklig.
Totalt oironiskt superlycklig.
Detta trots att jag är fullt medveten om att gå på Backstreet Boys-konsert när man är snart 25 år gammal kräver en stor dos av just ironi.
Men vem bryr sig?
Det blir liksom inte mer 1996-nostalgiskt än såhär.
(Och ja, utmärkt musiksmak kan jag ha alla andra kvällar.)
Jag har inga starka armar att bära dig på
Det här är alltså nya kjolen. Fina, fina, fiiiina kjolen.
Någon kom in genom porten när Linnea tog bilden, så jag blev generad och sprang in i lägenheten - annars hade jag velat visa en bild när jag snurrar, och kjolen blir ett enda gigantiskt virrvarr av skönhet.
Kjolen är alltså från H&M, precis som t-shirten med katter på. Tightsen är från Johanna Vikman/Wardrobe Stockholm, skorna är vita Converse.
Förutom att jag är ganska sliten så är livet lite av en fest just nu.
Varför jag är sliten? Svaret finner ni här.
Eller kanske inte.
Beautifulones, shoppingbloggen.
(Fotat av Fredrik)
Såhär förförisk såg jag ut igår efter ett glas vin eller två.
Min söta vän (och roomie över helgen) Linnea sitter på min säng och peppar inför Nouvelle Vague på Nalen imorgon. Wiiii!
En kort shoppingrunda resulterade för min del i en alldeles underbar H&M-kjol, en sådan som man helst vill ha på sig varje dag. Håkan Hellströms nya skiva och lite hudvårdsprodukter från Lush fick också nöjet att bli mina.
Tack, snälla, för det här! Och för alla urfina kommentarer. Jag blir så lycklig, det ska ni veta.
Annars är jag mest trött. Trött, trött, trött.
Men glad.
Sell my guitars?! Would you tell Picasso to sell his guitars?
Helst hade jag velat spela Rock Band just nu.
I brist på det får jag roa mig med att kolla på School of Rock på dvd.
Ain't life grand?
Jag vill inte ha någon annan, jag tatuerar in ditt namn
Elin Lindfors är en underbar flicka.
Om jag bara lyckas bli frisk till imorgon kväll tänker jag självklart gå förbi Debaser och lyssna på henne och resten av Twiggy Frostbite - med kameran i högsta hugg.
Elin har nämligen inte bara en sagolik röst, hon är lika sagolikt vacker. Störande, eller hur? Men jag råkar gilla flickor som är störande fantastiska.
Kom gärna dit ni också. Och kom fram och säg hej, för guds skull!
Jag är inte dryg, jag är riktigt snäll och blir otroligt glad när ni hälsar.
Love, love, love.
Hos min käraste Sanna hittade jag lite kärlek.
"I promise that one day, everything's going to be better for you."
hur såg du ut när du var 15? var du betraktad som "snygg"? eller som "spinkig"? eller som "ful"? förlåt att jag frågar denna personliga fråga, men jag är verkligen bara en förvirrad 15 åring med många frågor över livet. Självklart vet jag att du, som jag absolut inte känner kan svara på denna fråga, men jag vill bara veta hur andra har haft det, om de som nu ser så bra ut någon gång känt sig ful och äcklig under tonåren. tack.
Herregud.
Femton.
Vad har jag att säga om att vara femton? Vågar jag, orkar jag?
Femton var bättre än fjorton.
Bättre än tretton.
Men inte mycket. Nej, inte särskilt mycket.
Jag såg ut såhär när jag var femton.
Att påstå att jag inte var särskilt populär, inte ansedd som särskilt snygg, är en rätt ordentlig underdrift.
Jag var fullkomligt övertygad om att jag var den fulaste flickan i världen, no Håkan-pun intended.
Jag var den Fulaste Flickan i Världen, och ingen var kär i mig för det jag inte var. Det förvånade mig inte. Jag visste att ingen någonsin skulle bli kär i mig. Förutom de väldigt uppenbara anledningarna - jag var ful, värdelös, äcklig; en mobbad pluggis, ett jävla smörbarn, med fula UFF-kläder och skabbigt hår, en tönt som grät när jag inte fick alla rätt på prov - så hade jag dessutom ett frånstötande namn och knotiga, missbildade knän.
Ingen vill ha en flickvän som heter Annika.
Ingen vill ha en flickvän med knotiga, missbildade knän.
Ingen vill ha en flickvän som får hela världen att vilja kräkas för att hon är så vidrig.
Jag vet inte vad du tycker, kära anonyma femtonåriga bloggläsare, men jag tycker att jag såg ganska normal ut.
Som nu, ungefär, fast tio år yngre och med universums trasigaste självförtroende.
Jag var femton år och okysst så in i helvete.
Ingen hade någonsin sagt att jag var söt; däremot att jag var fulast i världen.
Att jag borde skjuta mig själv i huvudet. Skära upp handlederna. Dränka mig.
Ja, vad som helst som gjorde att de aldrig mer behövde se mig.
Men det gjorde jag inte.
Och det bästa, kära fina du, det är att det bara blir bättre från och med nu.
Efter femton går det uppåt, framåt.
Bit ihop och håll huvudet högt.
Lyssna inte på vad de säger, och inte på vad de inte säger.
Skit i att de tittar, skit i att de inte tittar.
Om du frågar mig - och det gjorde du ju! - så är tonåren ett helvete som handlar om att överleva tills det riktiga livet börjar.
Lägg din tid på att bli en ännu finare, mer intressant människa så länge.
Läs böcker, lyssna på musik, spela instrument, titta på film och tv-serier, skriv poesi, berättelser eller låtar, lär dig allt om datorer eller fransk film eller påfåglar eller vad du nu är intresserad av. Bli vän med folk på internet om dina IRL-vänner inte är snälla mot dig. Ät, sov, andas, överlev.
Det är nog det bästa tips jag kan ge till dig, Anonym 15.
Överlev bara. Allt blir bättre.
One day, everything's going to be better for you.
Jag lovar.
(Läs mer om femton, tonår, mobbning, utanförskap, ful, ensamhet.)
Handen mot rutan.
Förvirrade, pretentiösa dikter som kanske mest bara var samlingar av ord,
men inte desto mindre livsnödvändiga just då.
(Ja, jag var en vandrande kliché, och det skavde i mig något förbannat.)
Vissa ordsamlingar tog sig ut ur kollegieblocket och in i datorn, skrevs ut på papper innan filerna raderades.
I flytten hittade jag en bunt av dessa dikter, skrivna mellan 2000 till 2003.
Jag förstår dem inte, och jag minns dem inte, men jag känner igen känslan.
This is why this love can't stay:
Shout Out Louds spelar musik som liksom fastnar på bild.
Sådana band är extra fina att fotografera.
Nyss träffade jag min älskade, fantastiska mamma!
Åh, några timmar var tredje månad är bara inte nog.
Jag är fortfarande för liten för att klara mig utan henne.
Ändå verkar jag överleva trots att hon bor alldeles för många timmar bort med flyg.
Jag fick i alla fall kramar och sushi och mammiga visdomsord att leva på ett tag.
Det behövde jag.
Now I don't care, I could go anywhere with you, and I'd probably be happy.
Det är en sport att klä på sig när man ska gå utanför lägenhetsdörren trots att man är sjuk.
Det krävs en perfekt balans mellan fräschör och sunk. Tillräckligt läckert för att man ges möjlighet att glömma hur sjuk man är; tillräckligt sunkigt för att inte jinxa sitt tillfrisknande. Inte vänta sig för mycket men ändå våga ta risken. Typ.
Eh.
Sa jag att jag är sjuk?
Som sagt.
Tack för det här, så himla rart!
Jag har postat den här förut.
Men jag måste göra det igen, för den är nog det finaste som finns.
It's a better side of you to admire.
Jag har alltid velat vara en person som lägger fram nästa dags kläder redan på kvällen.
Så när jag behöver tycka om mig själv lite extra, då gör jag det.
Lägger fram kläderna, alltså.
Och så känns det som att jag blivit stor och som att allt kommer att ordna sig.
Jag har en skohylla.
Mellan soffan och tvn, ungefär.
På skohyllan får de skor som jag just nu tycker är allra vackrast stå.
Eftersom jag ofta köper skor för att de är vackra snarare än bekväma vore det en skymf att slänga in dem i en garderob för att samla damm.
Jag ser det som min egen privata konstsamling.
I'm coming up only
to hold you under
I'm coming up only
to show you wrong
Jag har hört att du är säker nu, och jag vaknar med den tanken varje dag.
Det är något med nattliga telefonsamtal.
Speciellt när man knappt har någon röst, och den lilla röst man har låter som Ulf Lundell.
Det är något.
Det är något med att vara vaken långt in på småtimmarna.
Speciellt efter en helg då man inte gått utanför dörren.
Något med att leva i en bubbla.
Att existera i total ensamhet.
Något, bara.
Det är något med att bli äldre.
Något med att slappna av.
Jag tror att jag ska fortsätta med det.
Istället för musik, förvirring.
Låt er inte luras av presentationsbilden där en gravallvarlig Kristofer håller en tung arm kring en lika sammanbiten Peters späda (förlåt, vältränade) axlar.
De är båda jävligt söta och görbra på att skriva om livsviktiga prylar som populärkultur och smutsiga gratisfester och flickor på ett sätt som får mig att bli lite lyckligare, se lite ljusare på tillvaron, kanske till och med sätta på en skiva jag inte lyssnat på på hundra år och skutta runt, runt, runt tills jag mår illa.
Så, in och läs och bokmärk nu. Är ni flickor kan ni nog få bli kära i, eller tända på, någon av pojkarna också. Jag har hört rykten om att de skulle kunna vara mottagliga för lite kärlek.
(But you didn't hear it from me.)
Istället för verkligheten.
------------------------------------------------------
OBS!
Självklart får även mina manliga läsare bli kära i, eller kåta på, Peter och Kristofer.
Och mina kvinnliga läsare får bli kära i, eller kåta på, precis vilka ni vill.
Om det inte framgick.
ALL KÄRLEK ÄR BRA KÄRLEK OCH ALL KÅTHET ÄR BRA KÅTHET, okej?
/Queerdrottningen
KILLER LEGS KILLER LEGS KILLER LEGS OSV
Jodå - hostan är kvar, rösten fortfarande borta, ögonen och näsan rinner.
Men jag är pigg, pigg, pigg!
Efter ett dygn i sängen vill jag plötsligt dansa, hoppa, leka, skratta.
Det gör jag inte.
Däremot bestämmer jag mig för att sortera lite kläder - vad ska ner i förrådet, vad tänker jag använda de närmaste månaderna? Ungefär så.
Tänker;
"det är synd att jag gillar mina kläder så mycket. Annars hade jag kunnat öppna butik. Right here i lägenheten. Det hade varit soft."
Provar, provar, provar. Still fabulous, love it-högen. Njaaae, lite tråkig och svennig, don't love it-högen.
Får på mig en hängselkjol från Nanso med prislapparna kvar. Den ser förjävlig ut. Testar att vika upp den och göra den miniminiminikort. Plötsligt är den råhet, och jag upptäcker att jag har killer legs. Killer legs! På det där härliga åttiotalsviset. Mmmm.
OCH OM NI INTE HÅLLER MED SÅ ÄR NI NATURLIGTVIS BARA AVUNDSJUKA!
Haha.
Annan väldigt fin kjol, från nümph:
Varm och vacker, ja tack.
Det är klart att jag lägger upp ett inlägg med rubriken "KILLER LEGS KILLER LEGS KILLER LEGS OSV" ett par minuter innan Peter skriver såhär.
Jag skriver ju faktiskt ganska sällan om mina ben.
Suck.
Jag kan riktigt se framför mig hur de blasé mediamännen klickar in på min blogg via Peters länk, och med höjda ögonbryn kommer fram till att - "ahaaa. Peter var ironisk. Kanske ironin är på väg tillbaka, ändå? Hmmm. Om man skulle klicka bort den här iq fiskmås-bloggen och skriva ett smart inlägg på sin egen blogg om ironins uppgång och fall. Eller... kanske borde surfa lite porr först, man blir ju alldeles till sig av att kolla på sådana där killer legs".
Ja, det där sista la jag till för att boosta mitt ego lite.
Tack, Peter. Jag är glad att du beskriver bloggen som varm och vacker.
Det låter som ljus, nästan.
Jag tycker om ljus.
Så djup är jag.
It's in your eyes
Jäkligt förkyld.
Som en bonus har jag fått någon slags inflammation i mitt ena öga, det varar sig ordentligt och jag ser väldigt suddigt.
Eftersom ni som läser den här bloggen är så irriterande bra på allt, misstänker jag att någon av er har koll på vad man ska göra åt ögoninflammationer. Och hur länge sitter det i? Jag vill ju vara frisk och fin redan imorgon, när jag ska träffa både Erika och mamma!
(Jo, jag skulle träffat mamma idag, men hennes plan blev inställt. Lika bra det för min del, nu hinner jag kanske få tillbaka lite röst.)
Såhär vackra är mina ögon exakt just nu:
(Jag antar att det inte är överdrivet svårt att lista ut vilket öga det är som är mest inflammerat.)
Livet innan dig kunde jag utan och innan
(Sofie tipsade, videon fanns här.)
You've got that something, what can I do?
Get it? Det är alltså illa.
Så illa att jag nyss slösade två timmar av mitt liv på att kolla på Drive Me Crazy på tv. Vi snackar Sabrina Tonårshäxan - Melissa Joan Hart - och Entourage-Vinnie Chase
(Adrian Grenier) som highschoolstudenter (och grannar) som blir dumpade och börjar låtsasdejta varandra för att deras ex ska bli avundsjuka och vilja ha dem tillbaka. Och det funkar. Men - då har de redan blivit kära i varandra. Till tonerna av Britney Spears Crazy.
Anyways!
För exakt en vecka sedan satt jag och Janna i solen på en uteservering i Gamla Stan, drack vin och mådde oförskämt bra.
Vi pratade om herrgårdar och konstnärsskap och kärlek.
Sedan åkte hon hem till Göteborg och solen gick i moln.
Thank you.
Under mitt liv har jag fått en hel del fantastiska komplimanger.
Varma, fina människor har tagit sig tid och mod att göra mig lycklig.
Vissa komplimanger har betytt mer än andra för att de varit extra kärleksfulla, extra ärliga, eller extra oväntade.
Som den här.
Den ligger utan tvekan på min Fem-i-topp.
Det var varmt och soligt som den sista junimorgonen i gymnasiet ska vara, vi satt allihop på klipporna vid vattnet och drack champagne och pratade om allt och inget en allra sista gång.
Studentmössorna skickades runt, "vi måste hålla kontakten!!!" och "tack för de här åren..." plitades ner med billigt bläck över de fodrade insidorna.
Jag läste inte då.
Kanske gick det flera dagar, bakfylla och framtidsångest, jag minns inte.
Men till slut läste jag, och såhär stod det i min:
Du som skrev det här till mig - jag vill bara säga att du är världens modigaste.
Att jag aldrig kommer att glömma det.
Att jag är glad att du gick i min klass i sex år.
Att jag önskat att jag varit bättre mot dig, inte varit så uppe i mig själv, att jag sett dig tydligare.
Och jag hoppas att du har haft sex underbara år sedan den där morgonen då du skrev en av de finaste komplimanger jag fått i hela mitt liv i min fläckiga studentmössa.
Så du tror du har en framtid utan mig?
När man bara vill springa, fly, så långt bort det bara går?
Vad gör man när man inser att det är lönlöst?
Att hur långt, hur snabbt man än springer, så hinner man alltid ikapp sig själv.
Vad gör man då?
När man vill skrika rakt ut men allt som hörs är ingenting alls, när man gråter trots att man vet att tårarna är helt jävla poänglösa?
När man skiter i att alla tittar.
Vad fan gör man då?
När man inte orkar bry sig?
När hela ens insida kliar?
När verkligheten hinner ikapp.
När man släpper stoltheten, frågar sig om man överhuvudtaget är något att ha, om det finns någon mening med att försöka.
När man svaras av en ekande tystnad som ringer i öronen.
Ja, då.
VAD?
Kanske gör man ingenting alls.
Kanske väntar man bara ut det.
Skriver patetiska blogginlägg, smsar sina vänner, söker tröst där ingen finns att få.
Lyssnar på "Du och jag, döden" och stirrar in i väggen.
"Som en skugga ur mina drömmar."
Var det dig jag såg?
Det gäller nog bara att hålla ut.
Glömma.
Kanske till och med gå vidare.
Not sorry.
Jag har tappat rösten. Får inte fram ett ljud. Hostar slem och snuvar och är så trött, så trött.
Längtar efter mamma som hälsar på imorgon, är ledsen att jag förmodligen kommer att vara ett rätt värdelöst sällskap som inte kan kommunicera annat än med nickningar och huvudskakningar.
So I can shake you.
Såhär fint blev mitt senaste Trenduppslag, med världens bästa och sötaste Erika som leende modell. Läs artikeln och notiserna här, om ni känner för det. Det är simpelt på gränsen till skrattretande, men det fyller sin funktion.
We gave it all up - for what?
Broder Daniel Forever Broder Daniel Forever Broder Daniel Forever.
Och så fotar jag mig själv, ledsen, i mina röda tajts och mina gigantiska brillor och tänker att ja, jag tar bilder på mig själv, på detta lägger jag min tid.
For what?
Is there still time?
Oh, life was like a film
You die when you're young.
I will soon be gone,
I'm not made to last.
Henrik Berggrens röst, Anders Göthbergs gitarrslingor.
Nu är han död, Anders. Borta. 32 år ung.
Alldeles för jävla ung.
Jag hoppas att han har det bättre där han är nu.
Anders har suttit på min vägg. Ja, på väggen i lägenheten där jag bor nu, faktiskt. Jag var 19 år och hade ännu inte växt ifrån att ha Broder Daniel-affischer på väggen. Önskar att jag aldrig växt ifrån det.
Jag undrar hur hans liv såg ut. Vilka förgiftade tankar som gjorde att han inte orkade längre, att han kom fram till att världen måste klara sig utan honom.
Jag vet inte vad jag ska skriva.
Jag är tom. Tom, tommare, tommast.
Många saknar dig, Anders.
Läs även andra bloggares åsikter om anders göthberg, broder daniel
Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor
Vilka otroligt musikaliska läsare jag har! Otroligt kul att få reda på. Ni är grymma. Även ni som inte är gitarrgudar eller cellister sedan tio år verkar intresserade av att lära er att spela något. Go for it, säger jag!
Många av er frågade om jag själv spelar något instrument. "Vad är det för dum fråga? Jag skrev ju att jag ska bli valthornsproffs, eller hur?" (Haha.)
Förutom mina färska valthornsskills så har jag spelat en del gitarr (kan spela Hansons MmmBop, Laaksos Demon och lite av plocket på den där duetten mellan Niccokick och José Gonzalez) och piano. Jag lärde mig aldrig att spela efter noter, utan bad min pianolärare spela låten jag skulle ha i läxa och gjorde mitt bästa för att memorera melodin. När jag kom hem försökte jag sedan ta ut den med hjälp av gehör.
Det gick sådär - höll inte i längden, kan man väl säga.
Idag sitter jag gärna länge vid pianot hemma hos mina föräldrar och tar ut enkla versioner av Kentlåtar, det är ungefär den nivån jag ligger på.
Jag är extremt ledsen över att jag inte är mer musikalisk. Mitt absoluta drömjobb är utan tvekan låtskrivare slash rockstjärna; att kunna spela alla tänkbara instrument och sjunga som en gud, skriva låtar som förändrar människors liv så som mina hjältar förändrat mitt.
Istället skriver jag en artikel om vårens skomode.
Okej, sjukt tråkigt inlägg, men så ligger det i alla fall till med mitt musicerande.
Nu: tillbaka till skomodet.
I can't care about anything but you.
Hooraaaay, jag kan logga in på blogg.se igen!
Känns bra att vara tillbaka.
Angående bilden - jag ville bara ta död på alla spekulationer om att jag gått och blivit en posör på äldre da'r. No, sir. På yngre da'r, snarare. Jag började posera loss i samma sekund som jag lärde mig att stå.
Uppdatering
Min lilla mamma kommenterade angående bilden:
Lille Ankson, kommer du ihåg när bilden togs, och vem som var fotograf?
Det är Maria Johansson som tagit den. Idag är hon anställd som fotograf på Piteå-Tidningen, men på vårvintern 1987, när bilden togs, höll hon just på att avsluta sin utbildning på fotoskolan i Luleå. Bilden är en del i hennes utställningsarbete "Porträtt". Det var du och jag som var modellerna. Vet inte om just den här kom med på själva utställningen, men vi fick en fin kopia av den av Maria efteråt som tack. Studion låg på Bergnäset i Luleå, om jag inte minns helt fel.
Saturday looked good to me.
Nej, om man skulle bli valthornsproffs?
I lördags ägnade jag säkert... tio minuter åt detta ädla instrument.
Jag fick fram ljud nästan varje gång jag blåste i det.
Inte vackra ljud, I might add, men jag är säker på att inte ens...
...
...eh, världens bästa valthornsspelare var något geni första gången han försökte.
Och nu ska jag dra till med en riktigt töntig fråga, en sådan som vissa bloggare alltid ställer längst ner i inlägget för att generera kommentarer:
Spelar du något instrument?
Dubbelmoralen gör mig sjuk.
Jag vill egentligen inte skriva mer än så.
Jag vet att det kommer att bli en värdelös text, eftersom jag är alldeles yr av frustration. Just därför kan jag ändå inte hålla mig.
Det skrivs avhandlingar om tjejtidningarnas dubbelmoral. Om hur unga tjejer matas med tips och handfasta råd om hur de ska förändra sina kroppar och personligheter för att duga, för att bli tillräckligt vackra och behagliga, Riktiga Kvinnor - samtidigt som tidningarna säger sig "stå på tjejernas sida", vi uppmuntras att "tro på oss själva", på att "vi duger som vi är". Ja, för det mest osexiga som finns är ju tjejer som har dåligt självförtroende, som skäms för sina bröst, sina lår, sin rumpa, sina sneda tänder och sina finnar. (Det intygar ofta och gärna den obligatoriska killpanelen.)
Det skrivs avhandlingar, men det krävs inga högskolepoäng, inga föreläsningar eller seminarier eller ens ett särskilt tränat analytiskt öga för att bläddra i en tjejtidning och se ordet DUBBELMORAL skrivet med röd spritpenna över uppslagen.
Ibland blir det så tydligt att jag måste svälja hårt för att inte kräkas.
Som nu.
Salong K, jag skäms å era vägnar.
Läs vad andra skriver om ideal, dubbelmoral, tjejtidningar, bantning.
Uppdatering:
Jag mailade Salong Ks vd Tobias Eidem och påpekade hur makabert det här ser ut. Han svarade såhär:
"Tack för ditt mail, och tack för att du gjorde oss uppmärksamma på detta! Jag tycker att din synpunkt kring bildvalet är relevant och ska prata med redaktionen om hur vi kan göra detta bättre nu och i framtiden."
Jag vet inte om de tar mig på allvar, men jag tycker ändå att det är otroligt viktigt att höra av sig till de ansvariga och visa sitt missnöje när det gäller den här typen av frågor.
Gör det ni också!
Ni har aldrig fel - känner ni er upprörda eller kränkta över vad som skrivs eller visas på bild har ni all rätt i världen att protestera.
You get what you deserve.
Jag skulle vilja påstå att ni just nu beskådar Världens Vackraste Vårskor.
De är ren konst.
(Dessutom är jag liksom lite extra nöjd med bilden. Så nöjd att jag knappt vill lägga upp nya inlägg, trots att jag har massor jag vill skriva - jo, så fint tycker jag att det är att öppna bloggen och mötas av de där gudomliga skönheterna.)
Skorna kommer från Roberto Durville.