BEAUTIFULONES

Alla vet väl att man behöver musik - gärna dålig musik - när man städar. Men att komma på dåliga låtar att lyssna på är minsann ingen lätt match (man har dem ju knappast på cd eller i iTunes). Då är det tur att Johnny Scharonne bjuder på en lista som hen kallar 100+ original du bör känna till - med länkar till Youtubevideos med både originalen och coverversionerna! Hurra hurra hurra!!! Här finns visserligen riktigt bra låtar också, men desto fler fantastiskt urusla låtar som jag helt glömt bort - och som nu alltså förgyller mitt städande med sina plågsamma toner. Tack, Johnny!

Läste just att Agyness Deyn fick ta emot Model of the Year på the British Fashion Awards i London i tisdags. Inga överraskningar där - och välförtjänt är det, absolut. Hon är ju helt klart en av de modellbrudar man faktiskt känner igen (annars är jag väldigt "ja just det, där är Lily Donaldson. Eller vänta, Jessica Stam! Nej, Lara Stone?"). Och jag gillar att hon vet hur man klär sig dramatiskt. You gotta love the drama.

Bild: Nylonmag.com

Åååh. Jag älskar att det går att hypa precis vad som helst. Här snackar vi alltså vanliga enfärgade, v-ringade t-shirts, som efter att de burits av Lindsay, Nicole, Hilary och Olsen-tvillingarna naturligtvis blivit både eftertraktade och omtalade. Fantastiskt roligt. Jag har en hel hög liknande t-shirts i förrådet, som ligger där just eftersom jag tycker att de är alldeles för vanliga för att jag ska ha lust att använda dem just nu.
Men tja... de superhippa t-shirtarna är i alla fall billiga; det är ju alltid något. Här finns de på rea för under 200 spänn, så vill du vara lika, eh, häftig och inne som Olsen, Lohan och c/o behöver du inte direkt vara Krösus Sork.
Och det tycker jag är toppen. Eller så kan ni få en av mina t-shirts, det är bara att komma förbi och hämta... (OBS, gör inte det, jag måste städa förrådet först!) :)

OBS - Jag har absolut ingenting emot basplagg. Jag tycker bara inte att just de där t-shirtarna var mycket roligare än... ja, några andra enfärgade t-shirts.

Okej. Jag kom nyss hem från Sveriges Televisions lokaler här i Norrköping, där jag suttit i direktsändning och pratat om "mode och moral" i programmet Eftersnack. Jag har inte klarat av att se hela programmet ännu, det tar på krafterna att stirra dömande på sig själv, men några slutsatser kan jag redan dra.

1. Min lugg är så lång att man ser mina ögon i sammanlagt... tre sekunder. Vilket väl hade varit helt okej, om det inte vore så att jag är övertygad om (eller inbillar mig att) mina ögon egentligen är det bästa med mitt utseende. Å andra sidan - om det här programmet mot förmodan sågs av tjugo miljoner människor (hey, det sänds ju på nätet också, så det är faktiskt teoretiskt möjligt!) var jag ju så väl gömd bakom luggen att jag fortfarande kan gå på stan som en vanlig kvinna, utan att bli igenkänd. Smart drag där. Äh... jag skyller på kameravinkeln - i spegeln syns mina ögon alldeles utmärkt. Jädrans fågelperspektiv. Note to self: Klipp luggen.

2. Naturligtvis känner jag aldrig att jag får prata till punkt. Naturligtvis önskar jag att jag varit ensam gäst, så att allt kunnat handla om mina åsikter. Mina mina mina! JAG JAG JAG! Ungefär. Jag är sannerligen ingen lagspelare, och jag är inte överförtjust över att behöva dela rampljuset med någon annan. Roligast är när Kristian avbryter mig och säger att han skulle vilja komma med en invändning, och jag ler mitt allra största leende och säger "jamen SJÄLVKLART! Gud ja, gör det! Jättegärna! Verkligen, hemskt gärna, jag menar det verkligen! HA INVÄNDNINGAR DU!" Note to self: Det spelar ingen roll hur mycket du spelar över, ingen tror dig ändå.

3. Nice move där, att matcha t-shirten med bakgrunden! Till den milda grad att jag i stort sett smälter ihop med den, dessutom. Suck. Vilka är oddsen?

4. Hade jag gjort om programmet nu hade jag sagt helt annorlunda saker från början till slut. Men - jag ramlade inte av stolen, jag svettades inte allt för mycket, jag var pigg och glad och log mycket så att mina spetsiga tänder syntes. Alltså: Jag ångrar varenda ord (och min långa lugg), men är verligen jättenöjd ändå. Tack för att jag fick komma förbi och vara med, SVT.

See for yourself.

(Men var inte för hård mot mig, för då säger jag till mamma och så får inte du komma på mitt kalaaaaas. Jag gjorde mitt bästa, och jag var mig själv. Jag har hört att det ska vara det viktigaste, faktiskt.)

Just det - Programmet kommer upp på svt.se i schysstare upplösning imorgon, och går dessutom i repris imorgon klockan 16:55. På tvåan. Men bara om du bor i Östergötland, Sörmland eller på Gotland.

Åh, jag glömde nästan:

Postat av: malin

känner mig så himla töntig men efter Eftersnack så tror ja att jag utnämner din blogg till min absoluta personliga favvo. du var ju så mycket bättre än vad jag föreställt mig. haha. du var så vanlig och ändå inte.

Kanske allra finaste peppen man kan få. Åååh. Ååååååååååååååååååh.

Imorgon ska jag sitta i direktsänd tv och prata om ämnet mode och moral. (Ja, det var därför jag och Sofia Dahlén pratade om just detta i torsdags.) Det ska bli otroligt intressant, och det är bara synd att det känns som att det finns alldeles för mycket att säga för att det ska få plats under programmets ynka 23 minuter.

Jag ska vara där om ungefär ett dygn, och tills dess vill jag hemskt gärna veta vad du tycker! Perfekt för att jag ska få igång tankarna ordentligt.

- Kan etiskt mode vara trendigt?
- Vad tycker du om ekologiskt/rättvisemärkt mode idag?
- Tycker du att mode och moral överhuvudtaget hör ihop?
- Funderar du själv kring etik och moral när du shoppar?
- Vad skulle kunna göra så att du började handla mer rättvisemärkt/ekologiskt?

Svara på en fråga eller flera, här eller i din blogg, eller tänk bara lite på dem för dig själv...

Jag håller på att föra över alla bilder från mitt gamla stenblock till laptop till min nya, som faktiskt är bärbar till skillnad från... släpbar. Som säkert alla vet är det ju otroligt roligt, och ofta en aning genant, att kolla igenom gamla bilder. Ur ett rent ytligt perspektiv är det förstås intressant att se vilka perioder man gått igenom (och förträngt?). En hårfärg jag helt lyckats radera ur den mentala hår(d)disken är den här fantastiska neonorangea varianten med inslag av... gröna nyanser? Jag var mitt inne i en helt vanvettig avfärgningsattack, där jag gick från mörkbrunt till ljusblont på några veckor (mest för att se om det överhuvudtaget var möjligt att bleka mitt hår blont, tror jag. Dålig idé). Förändringen gick naturligtvis gradvis, och det här var alltså en av de nödvändiga etapperna. Halloween 2005, för övrigt den kväll då jag insåg att jag gått och blivit kär i Marcus... Som för övrigt inte är pojken på bilden, för det är min klasskamrat Magnus, jajamen.


You know you love it!

(Jag var utklädd till någon form av vampyr. Det syns inte här, jag vet. Jag var nog inte så engagerad när det gällde min "kostym".)

Ett av mina solklara favoritband är ungt, svenskt och precis lagom shoegaze:igt (äldre låtarna), precis lagom elektroniskt (senaste tiden). De kallar sig Mixtapes & Cellmates och gör musik som är lätt att drunka i, åtminstone om man är jag.

Lyssna!



Jag fotade dem dessutom i somras, såhär fina blev de:

Jag har aldrig, aldrig, aldrig antagit någon "utmaning".
Men någon gång ska ju vara den första.
Jag gillar ju att skriva ointressant fakta om mig själv, så varför inte?

Jag blev utmanad av Bohemica.
Såhär såg utmaningen ut:

"Bloggaren skriver 8 fakta/vanor om sig själv.
- den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/vanor
- i slutet av inlägget skriver du namnet på och länkar till de 8 personer som du, i din tur, utmanar

Men fakta/vanor? Precis vad som helst, alltså? Okej... here we go.

1. Jag har väldiga sömnproblem, drömmer ofta mardrömmar och har otroligt dåligt immunförsvar. "Som en mycket gammal människa eller ett spädbarn", som en läkare uttryckte det.

2. Jag spelade kassörska i en rekamfilm för Burger King när jag var 18. Förlåt, reklamfilmer. Tre stycken, tror jag. De var naturligtvis helt förskräckligt värdelösa, men jag är glad att jag gjorde det. Jag väljer att se det som att jag är opretentiös och har självdistans, inte som att jag saknar integritet och gör precis vad som helst för pengar. "Har du provar vårt nya Whopper pepper meal?" Herregud.

3. Den enda gången jag verkligen har hållit mig riktigt länge från att bita på naglarna var när min (före detta) psykolog lurade i mig att jag tävlade med en av hennes andra patienter om vem som kunde hålla sig ifrån att bita på naglarna längst. Hur visste hon att min tävlingsinstinkt skulle övervinna en livslång ovana? När jag slutade gå hos henne för att jag åkte iväg till Kina erkände hon att den där andra patienten inte existerade, men att om han gjort det så hade jag ändå vunnit, trodde hon. Eftersom jag hållt upp så länge. Maria var bäst. Och det var ju inte hennes fel att jag började bita igen så fort "tävlingen" var avslutad...

4. Jag har träffat många av mina bästa vänner genom internet. Och ett och annat ex, dessutom. Min pojkvän, däremot, träffade jag på det gamla hederliga Svenssonsättet: först spanade vi in varandra på en popklubb, sedan råkade vi hamna på samma efterfest, och efter ännu en popklubbskväll ett par veckor senare bjöd han hem mig till sig för att dricka te och se Kent-dokumentären. Någon månad senare flyttade jag in hos honom, och tja... på den vägen är det. Två år and counting, baby!

5. Min mamma och min pappa träffades på en kibbutz i Israel.

6. Jag ser fullständigt abnorma mängder tv-serier. Och är lite för besatt av de flesta. AMERICAN DAD! AMERICAS NEXT TOP MODEL C.S.I LAS VEGAS FAMILY GUY FREAKS AND GEEKS GOSSIP GIRL HEROES HOUSE HOW I MET YOUR MOTHER LOST MY NAME IS EARL MY SO-CALLED LIFE SCRUBS STUDIO 60 ON THE SUNSET STRIP THE O.C. ETC
Den allra första uppsats jag skrev under min utbildning handlade om genus i The O.C.. Eller, jag och Jakob skrev om genus i O.C. (mitt val) och Buffy the Vampire Slayer (Jakobs val). Sedan dess har jag skrivit fem uppsatser till, och nu när det är dags för den allra sista - kandidatuppsatsen - skriver jag om genus i The O.C., den här gången tillsammans med Fanny. Och Jakob skriver om genus i Buffy. Det känns så fint, så fint. Som att gå och gå men aldrig komma till dörren... fast på ett bra sätt.

7. Jag sover med nio gosedjur i sängen. Egentligen är de elva, men två bor hos min pojkvän, som är i Stockholm utan mig i ett par månader. Han bor i min gamla lägenhet i huvudstaden, jag bor kvar i hans i Norrköping. "Ska vi byta grejer med varann?" I alla fall, mina djur. De är de finaste gosedjur som finns. Min (gosedjurs-)katt, Katie, var med mig när jag opererade käken i början av november; hon fick ligga på min mage under ett grönt skynke så att hon inte skulle få blod på sig. Min säl, Sälis, vann jag i en danstävling på en Finlandsbåt när jag var nio. Jag kan absolut inte dansa och har aldrig kunnat, men jag vann eftersom jag hjulade på dansgolvet. Jag rodnar fortfarande av stolthet när jag tänker på min seger!

8. Mitt absoluta favoritdataspel är Bookworm, det kanske nördigaste dataspel som någonsin funnits.

Okej, det där var inte så spännande, jag vet. Men jag tog de första onödiga fakta jag kom på. Och det hjälpte onekligen till att fördriva tiden.

Nu utmanar jag dessa fantastiska flickor - hallå, kom igen, orkar jag så orkar ni!

Lina
Sanna
Elin
Victoria
Emma
miri
Angelica
Jannike

Såhär fin är jag som min namnlösa rollkaraktär i filmen vi jobbar med just nu.
I min Fifth Avenue Shoe Repair-kappa. Som är lika dramatisk som filmen.
Jag känner mig fantastiskt tidlös i den.
Tyngdlös.

Såhär såg jag och min kappa ut i mitt trapphus.
Den sjätte september, var det.
Varför känns det som en evighet sedan?



Foto: Jag.

Ni som är intresserade av meningslösa vardagsdetaljer - this is for you.

Ikväll har vi ("vi", som i min grupp i skolan, eller "vi", som i jag och mina vänner) filmat, filmat, filmat och filmat. Och druckit alkoholfri glögg som jag blev jättefnissig av (nej, jag fattar heller ingenting). Ätit lussebullar och pepparkakor. Druckit kaffe. Men som sagt: framför allt filmat, filmat och filmat.


Bezta grupen! Hannes, Viktor, Jakob och Fanny. Fint folk, det där.

Sedan promenerade jag hem, satte mig vid datorn för att beställa hem lite julklappar från Amazon. När jag väl letat upp alla klapparna och placerat dem i den virtuella kundvagnen bestämde sig en propp för att gå, efter en ljudlig knall blev det kolsvart i lägenheten och jag var naturligtvis bombsäker på att det var... typ... Sylar som kommit för att mörda mig. Sedan insåg jag att jag ju faktiskt inte har några powers överhuvudtaget, åtminstone inte några som han skulle kunna tänkas vilja ha (alltså, jag har exempelvis väldigt snabbväxande hår, men Sylar har väl redan dödat tjejen som kunde göra så att hon - och resten av världen - ser ut/uppfattas precis som hon vill att den ska se ut? Då kan han ju fixa så att hans hår växer snabbt ändå), och då blev jag lite lugnare och trevade mig ut i hallen för att öppna dörren och släppa in ljus från trapphuset. Bytte propp, blev hungrig av det ansträngande kroppsarbete proppbytandet innebar (jag bar bland annat en stol två meter från hallen till köket), käkade en mango ståendes vid diskbänken.

Nu ska jag gå och lägga mig. Om fem minuter. Jag måste bara lyssna på några Nixon-låtar till.

Kajsa kommenterar:

Ohii.. jag bli lite orolig när du inte uppdaterar på hela dagen! .. :(

Söta Kajsa och alla andra:
Jag har haft plugg hela dagen, nu lagar jag lasagne och har Gossip Girl-marathon med Linnea. Så jag har helt enkelt lite bloggledigt. Värre än så är det inte! Hoppas att ni har en trevlig kväll, allesammans.

Shanghaidagboken fortsätter. Fortfarande för min egen skull.

"2005-02-23 Onsdag

Inte en enda casting idag, och självklart drabbades jag genast av panik. Vad fan gör jag här?! Borde förstås ha tagit mig ut på stan och gjort någonting, vad som helst - gått på marknaden, åkt t-banan till någon ändhållplats och bara gått omkring, tränat, ringt Lise och hängt hemma i hennes och Erics gigantiska lägenhet... som sagt, vad som helst. Men nej. Istället släpade jag och Josu oss ner till Starbucks (precis på andra sidan gatan) och satt där och fördrev tid ända tills de stängde. Vi drack två latte var och pratade om det jag egentligen inte vill tänka på överhuvudtaget, nämligen att han ska åka hem. Den nionde mars. NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ. Ensam? Jag kan inte vara ensam. Jag kan inte ta hand om mig själv ens när jag är ständigt övervakad, hur tusan ska det här gå? Lika bra att jag låtsas att det inte kommer att hända, och sen när han väl åkt får jag intala mig själv att han bara är på gymmet eller något och kommer tillbaka när som helst. Josu, min storebror, den enda jag har. Ja, inte bara den enda storebror jag har, utan också den enda... punkt slut. Den enda jag har.
När vi kom hem från Starbucks satte vi på Troja - jag trodde att Brad skulle klara av att hålla mig vaken, men efter några minuter sov jag som ett litet barn i vår slitna, ljusgula plastsoffa. Vaknade för en stund sedan av att jag höll på att frysa ihjäl. Klockan är kvart i två på morgonen. Imorgon har jag katalogcasting och reklamfilmsaudition, då måste jag vara pigg och snygg, lycka till. Ser jag ut såhär när jag vaknar om ett par timmar lär jag inte bli castad till annat än uppföljaren till The Grudge, jag behöver inte ens någon sminkning, jag är ready to go!"

Kommentar: Ja, jag minns. Så var det. Många sådana dagar. Det här var en av de första, men de skulle bli många, många fler: dagarna som bara försvann, som jag hade kunnat välja att "fånga", men bara sov eller fikade bort. Mina dagar i Shanghai som lika gärna kunde spenderats i... Ja, Ockelbo, eller var som helst. Som jag slösade bort och aldrig får tillbaka.

(Och nej, Josu är inte min biologiska bror. Men jag fick honom i julklapp ett år. Han har ingen lillasyster och jag ingen storebror, så det passade perfekt.)

Läs mer:
Måndag
Tisdag

Om vi bortser ifrån mitt shoppingförbud för en stund:
Det finns en del grejer från American Apparel som jag inte skulle tacka nej till. Som jag hemskt gärna skulle vilja prova, till och med. Exempelvis klänningen och den snygga koftan (eftersom jag inte kan börja cardigan, cardigan...en?) på bilden. Och jag är ju i Stockholm då och då, så varför inte bara traska in och prova dem?
Jo, därför att jag har ett litet problem med AA-butiken. Eller, ett stort problem: Jag klarar inte av att vara där inne. I samma sekund som jag sätter min fot i butiken börjar jag känna mig som skräp. Det är något med alla dessa färger, alla dessa skitsnygga, neonfärgade, glansiga, slinkiga plagg som trängs överallt och fullkomligt vrålar efter uppmärksamhet, och... alla dessa skitsnygga, neonfärgade, glansiga, slinkliga människor som trängs överallt och fullkomligt vrålar efter uppmärksamhet. Jodå, i mitt huvud gör de det. Plötsligt är jag 13 år igen och har på mig smutsiga cykelbyxor och Backstreet Boyst-shirt medan alla andra ser ut som... ja, hämtade direkt ur Starlet, eller något.

Jag är aldrig någonsin så ohäftig som när jag är inne i en American Apparel-butik. Jag är aldrig någonsin lika Svensson, lika mellanmjölk, lika RixFM, lika KappAhl, lika medmera-kort, lika småstad (jag är ju för tusan uppvuxen i Stockholms innerstad, what's up?!), lika fullständigt hopplöst mainstream-ute. Och det stör mig, för jag vill faktiskt också känna mig häftig, vara tuff och ball och inne och, eh, "alternativ" (eller vad vi nu ska kalla det). Men samtidigt kan jag ju inte klä ut mig till den milda grad att jag känner mig obekväm och blir yr av min egen spegelbild.

Som jag sagt så många gånger förut - tur att jag har shoppingförbud.

Jag tänkte fråga om ni gillar att gå runt i AA-butiken, men det är klart att ni gör. Det är bara jag som är konstig. Ni går ju runt i deras kläder allihop. Och är coola. Ååååh.

...eller? Kan det vara så att det faktiskt är möjligt att vara för cool för sitt eget bästa?

Till middag åt jag pytt-i-panna och såg Gossip Girl. Och trivdes.

I ett svagt ögonblick lovade jag min kära mor, på heder och samvete, att sova redan klockan 23 ikväll. (I vanliga fall brukar jag sova... ja, inte alls. Eller ett par timmar. Knappt.) Och lovar man sin mamma något, ja, då håller man minsann vad man lovar.

Alltså - god natt, mina vänner. I ett försök att hedra min önskeflicka lyssnar jag på Khonnor och kryper upp i min säng med nybytta lakan med en otroligt intressant uppsats som heter Popular Representations of Jewish Identity on Primetime Television. Mitt hår är nytvättat och kommer att vara fantastiskt korkskruvslockigt imorgon, men det gör ingenting, för ingen ska bedöma mitt utseende. Jag ska flyttstäda, skriva uppsats med Fanny, kanske träffa vänner på kvällen. Det är så fint. Så fint så fint så fint. Och nya lakan frasar så perfekt mot huden.

and the dead can't think to read or write
and I'm in the early stages of my life

Ni som läser den här bloggen någorlunda ofta vet nog vid det här laget att jag väldigt sällan postar streetstylebilder från FaceHunter eller The Sartorialist (eller någon annan sajt, för den delen). Det är absolut inte för att jag inte tycker om att titta på (bra) streetstyle - tvärtom, jag ser det som väldigt inspirerande och nyttigt (det är lätt att känna sig ödmjuk inför alla dessa vackra, välklädda människor). Men jag utgår oftast ifrån att ni som bryr er redan kollar in The Sartorialist och hans fotografkollegor, och känner att det är helt onödigt att posta bilder som ni förmodligen redan sett, både på originalsajterna och på andra bloggar.

Jag har haft som någon slags princip att inte publicera andras streetstylebilder om det inte är så att jag har något att tillföra bilden.

Nu tänker jag, för en liten stund, frångå den principen.
För jag måste visa er den här flickan.
Jag vill vara henne.
Jag vill stå på den New York-gatan, under de gula löven, och vara precis sådär avslappnad och harmonisk och underbar.



Från The Sartorialist, förstås.

Enligt kommentarerna är flickan toppmodellen Sheila Marquez, men det väljer jag att bortse ifrån. Jag önskar att hon inte var det, dock. Jag tänker låtsas att hon spenderar sina dagar på ett bibliotek med tjocka glasögon på nästippen och ännu tjockare stickad tröja och halsduk på sig för att inte bli förkyld av draget från de stora, hundratals år gamla fönstren som släpper in disigt novemberljus. Att hon promenerar hem längs tomma, mörka gator när biblioteket stänger, slinker in på ett snabbköp och handlar nudlar, ett paket kakor och någon liter mjölk. Att hon ler blygt mot pojken i kassan som önskar att han fick dela hennes kakpaket, som han alltid önskar, men aldrig berättat. Att hon kryper ihop hemma i sängen och ringer till sin mormor och berättar om allt spännande hon läst under dagen. Att hon somnar med Khonnors >>Phone Calls From You<< i cd-spelaren. Jag önskar att det vore precis så.

(Hennes mormor kanske är väldigt rik och nära vän med någon som jobbar för Chloé, och det är därför hon har på sig ett par Chloé-kängor. Det tror jag.)

Jag läser Feminism, femininity and popular culture av Joanne Hollows, lyssnar på Jenny Owen Youngs, äter pepparkaksdeg och dricker mjölk. Eller, jag gjorde. Nu har mina ljus brunnit ut, så jag måste gå upp till Hemköp och köpa nya stearinljus. Och kanske lite risgrynsgröt och bröd och pålägg och mer mjölk. Jag vill fika och plugga ända tills jag somnar. Kanske se senaste Gossip Girl, också, eftersom det gör mig lugn och glad. Sedan får ni klaga på dess (min) ytlighet hur mycket ni vill, ni kommer inte åt mig.

if we weren't such good friends I think that I'd hate you
if we weren't such good friends I'd wish you were dead

love is so embarrassing
I'm this awkward & uncomfortable thing
I'm running out of places to hide

Jag fick ju ändå en och annan uppmuntrande kommentar på Shanghai-inlägget igår, så vet ni vad? Jag kör på. Om inte annat så för att det känns bättre att spara dagboken på bloggen än att låta den vara kvar på urrivna kollegieblockssidor, skriven med bleknande blyerts.

"2005-02-22 Tisdag

När jag kom till kontoret fick jag veta att vi bara hade en enda casting att gå på (katalog), och när jag kom dit var det bara jag, Lise och Marijana där. Skönt att slippa konkurrera med så många; inte särskilt kul att konkurrera mot sina vänner på det sättet, men så är det ju alltid. Kläderna var för små för både mig och Marijana, men de sa varken ja eller nej, så vi får väl se... Som vanligt är det bäst att inte hoppas, det är det enda som fungerar om man ska slippa bli besviken hela tiden. Marijana hade fler castings efteråt, men jag och Lise var lediga, så vi åkte till Nan jing don lu och käkade lunch på Mojo, pastan med svampsås och chokladpuddingen till efterrätt - jag insåg att jag verkligen saknat att äta på Mojo, och kanske framför allt, hur tomt det är att vara här utan Agnes. Ja, i Shanghai då, inte just på Mojo (eller, det också). Verkligen tur att Lise är här - vi pratar visserligen engelska med varandra (jag förstår inte varför jag är så värdelös på att förstå norska!), men när vi satt på Mojo och åt pasta och skvallrade kändes det ändå väldigt mycket som hemma.
Resten av dagen hängde jag på kontoret och fixade med bilder och kontrakt, bråkade med skrivaren, lyssnade på P3 på webradio inne hos Pontus och hade det ändå ganska bra. Handlade mat, åt kycklingwok, såg massor av O.C., tog en kvällspromenad bort till tunnelbanan och tillbaka... Det är så kallt att jag undrar om det inte är ännu kallare än i Sverige just nu, trots att det inte fallit någon snö här. Jag har inte med mig tillräckligt mycket kläder, och vill inte lägga pengarna på sådant som jag aldrig kommer att använda när jag kommer hem igen.
I alla fall: kallt, men ganska vackert. Jag tycker bättre om staden i mörker än i dagsljus, jag klarar inte av allt det grå, jag behöver solsken (jäkla USA som fick mig att vänja mig vid sol och värme!)... Men i mörkret slipper jag längta efter solljus, staden är så full av nattliga ljus att det känns som att gå omkring i en futuristisk film om ensamhet.
Livet är en aning overkligt, men inte illa egentligen.

Kommentar:
Jag hade faktiskt glömt hur mycket jag ansträngde mig för att inte vara i Kina, på något sätt - istället för att göra allt för att ta del av kulturen gjorde jag snarare allt för att det skulle kännas som att jag var hemma i Sverige igen. Kanske var hela situationen med att vara borta från mitt vanliga liv så omvälvande att jag var tvungen att normalisera den så mycket jag bara kunde... I alla fall slås jag gång på gång av hur normalt allt låter. Jobba, äta, se på O.C., sova... Åh, jag vet inte. Men det känns oerhört suspekt att läsa det här, att återuppleva känslan. När jag väl kom hem "för gott", i maj 05 (bara några månader efter att det här skrevs), pratade jag naturligtvis oavbrutet om mina upplevelser i några veckor, men sedan... sedan försvann liksom hela Shanghai-tiden, förflyttades någonstans långt bak i minnet, och nu är det väldigt sällan jag tänker på vad jag gjorde, hur jag mådde, vilka människor jag träffade. (De flesta castings och jobb kommer jag inte ihåg överhuvudtaget, om jag inte verkligen anstränger mig.) Jag vet att jag skrev dagbok även första gången jag var där, men det känns som ett för stort projekt att leta upp den. Kanske senare. Jag är i alla fall glad att jag fått tillbaka de här månaderna, om så bara slarvigt nedskrivna varje kväll innan jag somnade.

Nu verkar ju alla hålla på med det här Bloggkoll, så jag ger upp och går med. Jag upptäckte att min blogg ligger under "mode", vilket känns lite missvisande, så jag drog iväg ett mail och bad dem ändra. Är det inte lite konstigt att man inte kan hantera informationen kring sin egen blogg?

Oh well, gå gärna in och prenumerera på BEAUTIFULONES, så at ni inte missar ett enda inlägg i denna eminenta blogg, det vore ju bara förfärligt.

Nu skäms jag lite över alla rara kommentarer på Clowninlägget - söta ni, jag mår jättebra. Bilderna och inlägget är från i torsdags natt, jag hade bara inte publicerat det. Ja, jag mådde lite dåligt, fast bara för att jag var stressad, trött och tjurig över att min fjärrkontroll gått sönder så att jag måste ta oskarpa bilder, haha. Värre var det inte.

Förlåt om jag skrämdes.

Men jag är lite chockad över att ni bryr er. Wow.
Tack snälla.

Oookej. Here we go.
H&M har inte några problem överhuvudtaget att använda sig av underviktiga modeller (ja, alltså "vanliga" fotomodeller som ligger runt strl 34 till sina 170-180 cm). Däremot tillåter de inte att jag (175 cm, strl 36) skriver in min längd och vikt i deras prova-på-nätet-system. Eller, snarare - de har inga "cybermodeller" med de proportionerna.

"Sorry...

There is no model image for such measurements.
The value for Weight has been changed to minimum required according to Body Mass Index."

H&M gillar bara när modeller är för smala i verkligheten. Sina cybermodeller, däremot, vill de inte ska vara dåliga förebilder. Luktar det inte lite hyckleri? Hmmmm, H&M.


Det är tur att tjejen till vänster har möjlighet att prova kläderna i verkligheten, för hon lär inte kunna göra det på nätet.

FÖRTYDLIGANDE:
Jag tycker alltså att det vore en bättre idé att tänka på hur deras riktiga, levande modeller ser ut. Jag bryr mig väl inte om att jag inte kan skriva in min vikt i deras provrumsprogram, men jag tycker att det är fel att säga att man inte "får" vara underviktig samtidigt som de väljer underviktiga tjejer för att visa upp sina kläder. Det är löjligt inkonsekvent.

Mycket möjlig förklaring här (tack, ni som tipsade mig!). Läs Tanjas mycket intelligenta reflektion här.

Det var sju månader sedan jag skrev den här lilla artikeln, men jag är fortfarande stolt över den. Jag tycker att den blev fin. Finfin. Finfina svar, också.

"Det är ännu lättare att lura folk att man är konstig eller töntig, av den anledningen föraktar jag tweepop."

That's great, tycker jag.

Okej, jag erkänner: jag tycker att så kallade outfittävlingar är rätt tråkiga i allmänhet - men vissa tar verkligen priset. Då tänker jag framför allt på sådana där bloggaren väljer ut några extremt mediokra outfitbilder som hon funnit på någon av de allra populäraste "modebloggarna", och sedan får man skriva i kommentarfältet vem man tycker har den "snyggaste outfiten".
Hoppsan, nu vann Kenza, eller Blondinbella, eller Stina-Lee. Yeeeeey.
Roligt för dem, i sina jeans och sina tröjor.

Nej, jag har ingenting emot dem. Men om jag vill veta vem som är populärast av topplistetjejerna går jag in och kollar på Bloggportalen.

Självklart finns det bra, roliga och inspirerande varianter av outfittävlingar också, men de är alldeles för få. Finns det överhuvudtaget någon poäng med den här sortens tävlingar, förutom att inspireras och uppmuntra dem som förtjänar det?

Vinnaren i min egen, alldeles privata lilla outfittävling där jag själv är domare och bödel är Amanda i sin ljuvliga gammelrosa blus. Kärlek till henne.

13 år - och supermodell



Aftonbladets rubrik är visserligen rent trams - 13-åriga Maddison Gabriel från Australien är naturligtvis ingen supermodell (då hade vi förmodligen vetat vem hon är?!); hon har vunnit en modelltävling, värre än så är det inte. Däremot har hon råkat bli föremålet för en högljudd debatt om modellers låga åldrar. Plötsligt verkar alla ha fått upp ögonen för att gasellerna som marcherar fram och tillbaka längs världens alla catwalks inte alltid ens är byxmyndiga.

Tyvärr svävar debatten, som den så ofta gör, iväg i alla möjliga och omöjliga riktningar, vilket kan göra vem som helst förvirrad. Att Maddison själv citeras överallt när hon säger "jag passar i en vuxen kvinnas kläder, och då borde jag kunna modella dem också", är i mina ögon rent trams. Jaha? So? Är det det vi diskuterar, att barn inte borde vara modeller eftersom de är, eh, för små för att fylla ut kläderna? Suck. Mycket fokus läggs också på att det är dåligt för Maddison att utsättas för den här pressen (i ordets båda bemärkelser), och då kliver hennes mamma förstås in och säger att Maddison minsann är både en flicka och en ung kvinna, att hon är mogen för sin ålder, att hon och pappan alltid är där och stöttar sin dotter och så vidare i all oändlighet zzzzzzzzzzz.

Jag är inte så intresserad av hur Maddison mår. Hon mår förmodligen lika bra eller dåligt som många andra unga människor i liknande situationer (popstjärnor, skådisar osv).
Jag är definitivt inte intresserad av om hon passar i kläderna eller inte.
Jag skiter i om hon är den snyggaste människan som någonsin traskat omkring på en runway.
Däremot är jag väldigt intresserad av det ideal Maddison står för.
Det ideal som miljontals flickor och kvinnor kämpar varje dag för att försöka uppnå, bara för att ständigt misslyckas.

Jaha, så vad tycker jag?
Jag tycker att barn ska få vara modeller, absolut. De ska få modella barnkläder och produkter som riktas till barn.
Jag tycker det ska införas en åldersgräns på 16 år för att få modella (både foto och visningar) för kollektioner som är menade för vuxna människor.
Och jag tycker att alla designerns gemensamt borde ta sitt ansvar och börja sy upp sina provkollektioner i större storlekar.

Tillbaka in i lekstugan, Maddison.

Jag vet inte om det bara är min dator/mitt internet/min webläsare som strular, eller om hela internet bestämt sig för att braka ihop samtidigt. Oavsett var felet ligger känns det väldigt, väldigt trist för en nätjunkie som jag.
Alltså: Facebook fånar sig, alla bloggar som ligger hos blogg.se strular, det går sjukt segt att kolla YouTube-filmer...

LÄGG AV! JAG BEHÖVER MITT NÄT! I CRAVE IT.

Jajajajajajajaajajajajajajaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa.

Jag är en hopplös romantiker - precis som Patrick.

Läs om hans jakt på sin mystiska drömflicka här.

Herregud, jag blir ju lite kär i tjejen på bilden när jag läser hans beskrivning! Flickan med rosiga kinder och en blomma i håret (förlåt, sitt "fancy braided hair") som sitter på en knökfull tunnelbanevagn i New York och skriver dagbok.

ÅÅÅÅÅÅÅÅH.

Jag är så glad att du hittade henne, Patrick. Även om det inte håller. Det var ändå värt det, det känner jag på mig.

Den största anledningen till att jag vägrar fota mig själv med självutlösare istället för med den nu trasiga fjärrkontrollen är att det blir omöjligt att få snyggt fokus, eftersom jag bevisligen inte kan stå på plats flera meter framför kameran samtidigt som jag står vid kameran och trycker in knappen. Ofta vägrar kameran att fokusera alls på bakgrunden, och då är det enda som gäller att fokusera manuellt och helt enkelt chansa.
Det näst mest störande är, naturligtvis, att springa fram och tillbaka för att trycka på knappen (och alltså lämna en schysst pose, som jag kanske inte kan hitta tillbaka till). På en hedrande tredjeplats kommer att behöva vänta i 10 sekunder på att bilden ska tas, istället för att den tas ögonblickligen med fjärrkontrollen.

Åååh, nu retar jag upp mig ännu mer.

Oh well, negligén var ju tvungen att fotas i vilket fall som helst. Ni får ursäkta att bilden är dålig, jag är sur och svullen och trött.



Jag fick alltså den här i födelsedagspresent av mormor, som själv insåg att det var lite oortodoxt att ge sitt barnbarn en genomskinlig negligé. Själv hade jag inte ens tänkt så långt utan trodde bara att det var en transparent klänning, och satte omedelbart på mig den över svart linne och tights. Bilden blev dock på negligén som den var tänkt från början. Vad tycker ni, den är väl ganska klänningslik? Fin som snus, i alla fall!

Och på tal om det så passade jag på att använda käkoperationen som en ursäkt att sluta snusa. Så, jag har inte snusat på en vecka, och tänker inte göra det heller. En applåd för mig! (Ja, alltså, jag applåderar här där jag sitter. Ni behöver inte applådera.)

Jag är SÅ FÖRBANNAD.
Om ni inte uppskattar i-landsproblem - sluta läsa genast.
Såhär är det: fjärrkontrollen till min kamera, som är 100% nödvändig för att kunna plåta mig själv (vilket ni förmodligen förstått att jag är ohälsosamt förtjust i), började krångla för ett par månader sedan. Kameran ville helt enkelt inte reagera på signalen, och jag blev väldigt irriterad. Sedan har den blivit svagare och svagare, tills den slutligen gav upp helt för två veckor sedan. Igår tog jag mig äntligen iväg till Claes Ohlsson för att köpa ett nytt batteri till den - liksom, vad kan det annars vara för fel på en fjärrkontroll? - och var väldigt nöjd med mig själv. Ja, ända tills nu, när jag tänkte fotografera klänningsnegligén som jag fick i födelsedagspresent av raraste mormor - och den fortfarande inte fungerar. Alltså är det något annat fel på fjärrkontrollen, och jag upprepar, vad kan det annars vara för fel på en fjärrkontroll?!

Då är det alltså bara att ta sig in till stan igen, gå till fotoaffären där jag köpte den (kvitto har jag inte heller), och... tja, de lär väl säga att jag får köpa en ny. Förlåt, med det är så irriterande. Jag har verkligen inte råd, och dessutom tar det rätt många veckor att få den.

SKIT!

(Jag sa ju att det var ett i-landsproblem. Jag har ofta sådana. Det är nog för att jag bor i ett i-land.)

Igår tröttnade jag på att ligga hemma i sängen. Jag och Marcus promenerade in till stan och jag köpte lite småkrafs som jag saknat (ja, alltså, vi snackar batterier och annat spännande, gäsp). Vi träffade på Anders och Sofia som var på väg in på MQ, vilket gjorde det okej för mig också att gå in där, och självklart hittade jag vääärldens finaste klänning, på rea, förstås. Men nej då, jag köpte den inte. (Trots att jag verkligen, verkligen, verkligen ville.) Har man köpförbud så har man.

Men! Men men men! En stund senare passerade vi Din Sko. Och där stod de.



Bilden gör dem långt ifrån rättvisa.
JAG VILL HA.
VILL VILL VILL.

Tur att jag inte har några pengar.

Äsch, de är inte ens särskilt snygga. Men det är något med den spegelblanka platån som känns helt oemotståndligt. Jag kanske borde gå dit och prova dem? När jag känner hur sjukt obekväma de är (de måste vara obekväma! Herregud, titta på dem!) kommer jag definitvt sluta sukta och istället koncentrera mig på viktigare saker.

Ni har väl inte glömt att rösta på er favoritoutfit i Hanna Fridéns outfittävling?

Själv tyckte jag att det var sjukt svårt att bestämma mig, måste jag erkänna...

Helgen har varit underbar, trots äcklig smärta i munnen. Svullnaden har börjar gå ner, jag ser nästan ut som mig själv igen!
Hurra för det. Hurra, hurra, hurra, hurraaaaa.

Förresten hatar jag mig själv för att jag inte köpte biljetter till Cure på Hovet medan de fortfarande fanns kvar. HATAR. Jag antar att jag liksom hoppades att någon som inte är lika pank som jag skulle komma på att de skulle köpa biljetter i present till mig. Ja, jag vet, det var extremt dumt. Jag vet.

Here's why.

Jag är verkligen glad att jag så oerhört sällan går ut.
Speciellt nu när jag ska flytta hem till Stockholm i februari.
Jag skulle känna mig så fruktansvärt tråkig och menlös, det är ju alldeles tydligt, speciellt när man kollar in Ivan Nuñez "Helgens rätt i Stockholmsnatten".

Eller... jag får väl fortsätta att hänga på sunkhak à la Söderkällaren. Där brukar det räcka med ett par någorlunda hela och rena jeans för att känna sig som en glamourprinsessa (och då menar jag inte hon Karolina What's-Her-Name).
Sunk. I love it.

Jag såg precis nya Americas Next Top Model-avsnittet, och tänkte skriva något spydigt om det lustiga i att både de svenska och amerikanska tjejerna spelade in musikvideor i gårdagens avsnitt (det lustiga skulle ha varit den ganska skrattretande kvalitetsskillnaden mellan de båda videorna).

Men... när jag letade upp videon på YouTube för att posta den här upptäckte jag att alla de amerikanska Top Model-tjejerna är bortklippta ur Enrique-videon de spelade in. WHAT?! Eller snarare, själva scenerna är med, men med andra tjejer. Alltså har de spelat in scenerna flera gånger vid samma tillfälle fast med olika tjejer, och av någon anledning inte använt ANTM-tjejerna. Jag funderade på om det kunde vara för att videon kom ut innan avsnittet sändes eller något, men i så fall, varför låta dem vara med alls?! Och de gjorde ju bra ifrån sig, några av dem i alla fall, så varför byta ut dem?

Jag fattar ingenting.
Heather som var så bra (som alltid).

Snart: NYA GOSSIP GIRL! (Förlåt Erika, jag kan inte hjälpa min obsession. Love me anyway?)

Tanken på att bli uppringd på jobbet och få veta att ens son eller dotter blivit ihjälskjuten i skolan...

Vore jag bara religiös skulle jag be för offren, deras familjer och vänner, och för mördaren själv.

Jag försöker nog det ändå, faktiskt. Bara utifall att.
Eftersom det inte finns något annat jag kan göra; inget alls.

Oooooooooooooooookej.

Det här är ju bara sjukt läskigt.

Känsliga läsare varnas!

I can't be too late to say that I was so wrong
Minst sagt!

Jag har tio minuter kvar på det allra sista avsnittet av My So-Called Life. Jag vill inte se klart. Jag kan inte hantera det faktum att det inte finns fler avsnitt av serien, att jag inte får veta vad som händer! Att de bara lämnar alla historier, alla problem, alla lösa trådar. Det är inte okej, det är långt ifrån okej!

Sitter i en hel evighet på imdb och Wikipedia och läser om skådisarna, vad de gör nuförtiden, vad de haft för sig de senaste tretton åren.

Och så funderar jag på vad jag gjort de senaste tretton åren.
Kommer naturligtvis (?) osökt in på döden.

Kanske är det lika bra att se klart istället.

Vill ni nostalgitrippa lite? Go ahead:

Vår grupp har skaffat oss en projektblogg där det är tänkt att vi ska hålla handledare och opponentgrupper uppdaterade om vad som händer med vår kortfilm. Helt ointressant för alla andra, men men - det mesta i min blogg är ju också ointressant för alla andra!

Förresten insåg jag nyss att det snöat i Norrköping. Snöat. Och här inne ligger jag medan tiden rinner iväg.

Haha, snacka förvånad jag blev när jag gick in på Hanna Fridéns blogg och möttes av mitt eget plutiga ansikte! Trots att hon själv ligger hemma och är sjuk tillägnade hon min värdelösa, trasiga käke (som dessutom vägrar läka och blir sämre istället) ett eget pepp-inlägg.

(GOD, I MISS MY FACE.)

Tack snälla Hanna, det där värmde! <3 Bli frisk du med. Nu.

Nu ligger mitt inlägg om Make Up Stores jubileumsshow uppe på sprillans nya Collective. Jag är generös och bjuder på några fler bilder från visningen, kanske får du några ideer? Själv skäms jag nästan över att sitta här i skolan osminkad och i myskläder när jag ser de här bilderna...


Min favoritlook Porslinsfabriken - blonda lockar har aldrig varit hetare.


I'm loving angels instead, åtminstone den här ängeln. Sötare än sockervadd!
Och de blonda lockarna fortsätter att charma och, ehmm, locka.


The Mutants - tillsammans med Porslinsfabriken var de absolut snyggast, de
regerande verkligen hela showen. Sexiga och sjukt freaky.


Ethnic punk, I'm loving it.




Docklooken går igen i flera av visningens teman. Det är inte ofta jag önskar att
jag hade rosa hår, men den här tjejen kan verkligen bära upp det.




Aaah. De är bara så vansinnigt läckra. Höstens snyggaste look!

Med tanke på att jag totalt bröt ihop och grät i ett dygn sist jag läste något riktigt elakt om mig själv på internet är jag otroligt glad att jag inte är Leigh Lezark.

Det var min pojkvän som "upptäckte" Leigh bland vimmelbilderna på en nattklubbshemsida någon gång under 2005, och vi var både totalt fascinerade över hennes skönhet, utstrålning och stilkänsla. Då försökte jag förgäves ta reda på vem hon var. Idag är Leigh allt annat än svår att lokalisera.

För er som inte känner till henne så är Leigh en av New Yorks absolut mesta it-girls (you gotta hate that word), ofta kallad "Edie Sedgwicks arvtagerska". Hon studerar fotografi och sociologi, är född 1984, har modellat för Teen Vogue och Ben Sherman och utgör en tredjedel av DJ-collectivet MisShapes (tillsammans med Greg.K och Geordon Nicol) som startade och ännu driver klubben med samma namn. Hon har, med hjälp av sin vågade stil som är en blandning av rock/goth och svindyrt high fashion, blivit utnämnd en av N.Y.s "Most Influential" av New York Magazine, och SPIN Magazine listar henne som en av "Top 25 Under 25".



Ja - MisShapes är sjukt heta just nu. I höst medverkar trion som überläckra posterboys+girl i en internationell kampanj mot AIDS och fattigdom för välgörenhetsorgansionen ONE, fotad av ingen mindre än Helena Christensen. (Andra som medverkar i kampanjen är Heath Ledger, Rosario Dawson, Naiomi Watts, Benjamin Cho och Peter Sarsgaard.)
I vår släpper MisShapesgänget en bok om New York Style. Leigh själv dyker alltsomoftast upp i tidningar som New York Post, ELLE och amerikanska Vogue.
Kontenta? Av alla New York-kids som ränner ute nätterna igenom - men aldrig utan att platta håret omsorgsfullt dessförinnan - är Leigh Lezark absolut störst. Hon hänger med Madonna, halsar öl iklädd outfits för mer än ett års CSN-lån, hon ser ut som Mariacarla Boscono - och hon är tjejen alla älskar att hata.



Att googla Leigh när man, som jag, tycker att hon är en underbar tjej, kan göra en illamående. Så mycket vansinnigt elakt som skrivs om henne har jag aldrig ens läst om Miss Hilton. Skvallersajten Gawker har gjort det till en sport att spy galla över allt Leigh (som de kallar "Princess Coldstare") gör, och det cirkulerar fler sjuka rykten om henne än om någon annan jag känner till. (För att inte tala om den allt annat än charmerande "parodierande" könssjukdomstexten som inleds "Leigh Lezark, a DJ and prostitute who throws the weekly downtown dance party Misshapes, is arguably one of the most influential New Yorkers in the music industry, though few outside her circle know they're infected.")



Fantastiskt nog håller Leigh huvudet högt och fortsätter att köra sin grej fullt ut, och bara det gör henne till en förebild i mina ögon. Jag förlåter henne till och med att hon poserade på The Sounds senaste skivomslag. Fram för fler tjejer som vågar stå på sig, som trampar på alla avundsjuka idioter och fortsätter att vara läskigt grymma!

Idag har jag så ont att jag helt enkelt tar totalt bloggledigt.
Det dunkar bultar iiiilar värker
så att jag blir tokig
Och så känns det som att jag svälter ihjäl, trots att jag äter konstant.
Flytande föda är verkligen inte för mig.

Ni kan läsa om Sannas nära-döden-upplevelse istället.

Jag slits mellan en slags barnslig, skräckblandad förtjusning över tanken på att lägga upp en bild på hur jag ser ut nu... och mellan en nästan förlamande fåfänga, som vägrar låta någon se mig på minst en vecka.

Jag ser verkligen förjävlig ut. Det är lite roligt, för jag vet att många av er tror att jag fiskar uppmuntrande komplimanger, men om ni såg hur jag ser ut skulle ni sätta eventuella komplimanger i halsen.

Kanske är dessa operationer en årlig påminnelse om att jag ska vara fruktansvärt glad att jag i vanliga fall uppskattar, eller åtminstone accepterar, vad jag ser i spegeln. Det är alldeles för många där ute som hatar sina spegelbilder, utan någon förskräcklig svullnad som kommer att minska med tiden.

Nu skäms jag. Så hemsk ser jag inte ut. Eller, snarare så är allt relativt, och jag känner mig som en bortskämd snorunge.

"Aaaaaaaaaaaaaj! Jag har ont! Buhuuuu, jag är så fuuuuul!

Det var ett fasligt gnäll. Suck it up.

PS. Jag skyller min blödighet på värktabletter och Reign Over Me. DS.

Jag är så glad.
För att det är över nu. Över över över över.
Och för att kirurgen kom fram till att hörntanden inte skadats av visdomstanden, så den fick sitta kvar (jag var rätt skraj över hur tusan jag skulle kunna tugga utan några tänder kvar).
Men jag är också förbannad.
För att jag ska behöva ha så vansinnigt ooooooooooooooooont.
Ont ont ont ont ont.
Jag är redan fantastiskt svullen, men det känns som att det är mindre än sist, peppar peppar ta i trä.

Jag önskar att mamma vore här.
Eller Marcus.

Fanny och Jakob har varit underbara och vakat över mig medan jag legat och gnytt i sängen. När bedövningen släppte, OH MY GOD! Jag hanterar inte smärta särskilt väl, för att uttrycka sig milt. Nu har jag fått i mig smärtstillande och de har återgått till sina liv, mina underbara vänner.

I love smärtstillande. Nu ska jag se om jag är tillräckligt pigg för att se lite My So-Called Life.

Hej vänner och bekanta;

jag har lite bloggsemester den här helgen (som de flesta helger), men jag passar på att svara på några av de frågor som jag fått genom kommentarer de senaste dagarna:

1. Den blå bikinin jag skrev om i somras är Johanna Vikmans kreation, jag skrev om den här.
2. Min kamera är en Canon EOS 400D, jag använder standardobjektivet (18-55), ett 50mm och ett telezoom.
3. Nej, jag har inte den här bloggen för att få "personliga komplimanger", men det är verkligen inte som att jag sörjer över att jag får uppmuntran! Och ja, jag är trevlig också. Mot dem jag tycker om, åtminstone...

Kärlek, söta ni. Massor.

Det tipsas om min blogg:

"Beautiful Ones skrivs av Annika Marklund och hon är precis så egofixerad som man ibland önskar man själv var. 80% av hennes blogg består av bilder på henne själv, men när hon skriver gör hon det otroligt bra."

Haha, det är alltid roligt med komplimanger med inbyggda förolämpningar! Lite som när kursare säger "jag hittade din blogg, men HEEEEERREEEEGUUUUD vad du blir bra på bild, alltså hur gör du? HUR ÄR DET MÖJLIGT?!"

Kanske världens roligaste inlägg.

Jag vet inte om man måste känna Sanna för att uppskatta det?

Okej, nu ska jag vara sjukt tjejig och modebloggig.
Ni kanske såg "videon" jag la upp tidigare idag? Annars, kolla på den, det går fort.

Sådär.

Nu: Borde jag klippa min lugg eller låta den fortsätta växa, och ha den åt sidan som på de bilderna? Jag trivs utmärkt som den är nu och vill gärna låta den växa (men fortfarande ha den framåt naturligtvis), men samtidigt så har jag haft lugg i en halv evighet och vet inte riktigt om jag kommer att vara jag utan den. Ni som tycker att jag är väldigt töntig som ber om smakråd vad gäller mitt hår behöver inte svara, men ni andra, säg vad ni tycker!

Alltså: Som på bilderna? Eller klippa av den?