BEAUTIFULONES

Bra dag, mycket bra dag!
Det var en hel evighet sedan jag modellade, så jag hade nästan väntat mig att jag skulle vara nervös och lite osäker inför plåtningen idag.
Det var jag inte.
Jag kände mig faktiskt som hemma, både i sminket och framför kameran. (Framför allt kände jag mig très HOT!) Troligen underlättade det extremt mycket att tjejerna jag jobbade med var så otroligt profesionella, trevliga och effektiva.
Tack Sara, Lisa och Anna för en grymt trevlig jobbdag, och tack Lina för att du fixade giget åt mig!

Bäst av allt var helt klart de hundra kilo löshår som fästes i min rätt trista kalufs. Jag kände mig som en blandning mellan skogsrå, älva och hippie - en riktigt vinnande kombo, kan jag meddela.





Först såg jag mest ut som en luciakandidat...



...men sen blev det mer hippie av det hela (ja, det var det som var meningen).



Sämst av allt är förstås att jag nu är tvungen att vänja mig vid mitt vanliga tråkhår igen.

Alltså: Sofis mode, inte på måndag utan veckan därpå. Check it out.

Återigen, jag kan inte tacka er nog för alla låååånga och korta kommentarer och mail jag fått efter mina inlägg om mobbning och utanförskap, för att inte tala om de inlägg ni skrivit som spinner vidare på dem. Läs exempelvis vad Victoria, Lina och Janna skriver.

Lina tar upp många viktiga poänger, och två av dessa vill jag och beröra, eftersom de inte nog kan understrykas. Det blir förmodligen ett gäng olika inlägg.

Vi börjar såhär:
Vem som helst kan bli mobbad.
Lina reagerade på att flera som kommenterat mitt inlägg Och allting svartnar i panik... uttryckt förvåning över att "just jag" utsatts för mobbning. Jag hajade själv till när jag läste det, men eftersom det tydligt var i all välmening valde jag att inte anmärka på det. Lina fick mig att förstå att jag borde gjort det. För det finns inget "generellt mobboffer"; det handlar inte om att man har glasögon eller fula billiga kläder eller bra betyg eller annorlunda musiksmak, att man inte är tillräckligt smal, söt, kurvig, smart, medelmåttig, lagom. Att man pratar med dialekt, kommer från ett annat land, har homosexuella, fattiga eller på andra sätt normbrytande föräldrar. Visst, det kan bero på allt det här, eller något av det, men det är aldrig så enkelt. Det kan bero på helt andra orsaker, kanske inga alls. Det finns inget recept, ingen formel, inget lackmuspapper där man kan läsa av vem som kommer att råka ut för mobbning. Det är ungdomens allra grymmaste lotteri, och ingen - ingen - går säker.

Jag har funderat otroligt mycket över det här genom åren. Varför. Varför just jag? Vad var det för fel på mig? Hade jag kunnat förändra min situation? Hade det blivit bättre om jag bytt skola? Vad hade skolpersonalen kunnat göra för att hjälpa mig?
Spekulationerna är många, svaren är få. Vad var det för fel på mig? Jag har flera olika teorier.
1 - Jag var osäker, mager, ful, hade glasögon, var en "pluggis" och ett "smörbarn" med MVG i alla ämnen, pratade ofta, högt och länge på lektionerna, hade fula kläder från Ellos och lyssnade på konstig musik.
2 - Jag hade svårt att anpassa mig, eller, jag hade snarare ingen lust att anpassa mig till de sociala koder som rådde för flickor i min högstadieskola. Jag var uppfostrad till människa, inte till kvinna. Jag var stolt, kanske skrytsam, över mina studieresultat, klippte och färgade håret i osmickrande frisyrer, hade noll koll på eller intresse av smink och kläder.
3 - Jag var söt, smart, överambitiös, högljudd, osäker och orädd på samma gång. Dålig kombination.
4 - Det kan också ha varit så att jag hade en satans otur.

Jag var länge säker på att jag skulle haft samma problem var jag än gått i skolan. Det var också anledningen till att jag aldrig tänkte tanken att byta. Idag är jag övertygad om att det är fullständigt skitsnack. Det var aldrig mig det var fel på, det var dem, och jag är helt säker på att det här gäller för alla som har problem med mobbning. Självklart kan en person som blivit mobbad råka ut för mobbning även om hon byter skola, men då handlar det förmodligen om att man som mobbad vant sig vid en viss roll, ett visst socialt mönster, som kan vara svårt eller omöjligt att bryta utan hjälp.
Det gör så vansinnigt ont att tänka på att jag hade kunnat slippa mina tre helvetesår om jag bara hamnat i en annan skola.
En skola där andra värderingar gällt. Där studiemotivation, ambition och bra studieresultat uppmuntrats och rankats högre än trendriktighet.
Då hade, å andra sidan, förmodligen någon annan haft ett helvete.

Du vet inte hur ett "mobboffer" ser ut.
Du har ingen aning.
Kanske tror du dig kunna känna igen henne på osäkerheten i blicken, hållningen, rädslan, hatet, sorgen, ensamheten, hopplösheten.
Men du vet inte.
Och idag har ingen tid att fråga.

Läs även andra bloggares åsikter om mobbning, utanförskap, ångest, ensamhet

Om någon tvivlar på att frågor som rör mobbning, ångest och utanförskap behöver tas upp - läs mitt förra inlägg, är ni snälla. Eller, framför allt: läs kommentarerna.

Jag vet att det gränsar till patetik att skriva om det här.
Det är så mycket skam, så mycket självömkan, bitterhet, självförakt inblandat.
Just därför måste vi göra det.
Slita upp det till ytan, stöta och blöta, gråta och hata och diskutera.
För tillsammans är vi ju, faktiskt, mindre ensamma.

"The best revenge is a good life".
Så säger min mamma ofta.
Att det är så vi ska slå tillbaka, genom att inte låta det knäcka oss. Genom att gå med huvudet högt. Inte genom att glömma, kanske inte heller genom att förlåta, men genom att förstå att vi förtjänar att leva att riktigt jävla bra liv.
Tyvärr är det lättare sagt än gjort.
Det är så lätt att inte nöja sig med "ett bra liv".
Det måste ju vara alldeles överjävligt fantaaaastiskt, eller hur?
Jag vet att många liksom jag ställer omåttligt höga krav på sig själva när det gäller att prestera, bli sedda, hörda, bekräftade, framgångsrika.
Är jag inte bäst ger jag helst upp.
Jag jobbar varje dag med att våga vara... okej.
"Tre plus", som någon brukar säga.
Det är nästan omöjligt. Men jag försöker.
Att ständigt tävla med allt och alla innebär alldeles för många förluster.
(Och jag är en fruktansvärt dålig förlorare.)
De här prestationskraven är ju bara ett sätt att ta vid där de slutade. Jag inbillar mig att det handlar om att jag vill "visa dem", när de i själva verket
aldrig kommer att se, inte kunde bry sig mindre. Det handlar istället om destruktivitet, att aldrig låta mig själv vara stolt och nöjd över något jag gör. Det är att förlora.

Tack, tack, tack för alla kommentarer och mail som droppat in under förmiddagen - jag är överväldigad. Och otroligt tacksam. Fortsatt att berätta, snälla. Kommentera, maila eller skriv i era egna bloggar (och kommentera med en länk till inlägget så att jag inte missar det; och jag länkar gärna till er). Jag växer när ni öppnar er. Mindre ensamma, eller hur?

Läs även andra bloggares åsikter om mobbning, utanförskap, ångest, ensamhet

(Förresten: Lea tipsade mig om det här inlägget. Väldigt fint.)

Fantastiska Sandra skriver om varför hon bojkottar Alla hjärtans dag, men egentligen om högstadiet.
Jag läste det tre gånger. Sedan läste jag alla de 108 kommentarerna.
Det sved.
I en av kommentarerna nämndes plötsligt mitt namn, och jag mindes; jag har ju också skrivit om högstadiet. Om hur det är ett satans helvete som visserligen passerar, men som sätter spår.
Sår som aldrig riktigt läker, ärr som bleknar men alltid finns kvar.
Än idag kan jag inte tänka tillbaka.
Jo, jag kan tänka "högstadiet, helvetet", men jag kan inte fokusera på detaljer, situationer, det gör för ont.

Det som svider mest är alla försök.
Att jag så fruktansvärt gärna ville vara någon annan.
Jag önskar att jag varit en av dem som inte brydde sig, som stod på sig i sitt utanförskap. En sådan person man åtminstone kunde se upp till för att hon inte anpassade sig.
Sådan var inte jag.
Jag försökte på alla sätt jag kunde att förändra mig, men det hjälpte inte. Jag visste ju inte vem jag borde vara, eller hur jag skulle ta mig dit.

Jag förstår nu att jag aldrig hade kunnat vara en person som stod på sig. För att göra det, för att härda ut med sig själv, måste man nog kunna se förbi sin egen situation. Jag intalade mig visserligen att om jag bara höll andan och blundade så skulle allt det vidriga till slut vara över (jag har ofta liknat högstadiet vid ett tre år långt tandläkarbesök), men jag vågade aldrig riktigt tro på att mitt liv någonsin kunde förändras.

Mina "patetiska" försök att passa in motarbetades dessutom av den obligatoriska tonåriga självdestruktiviteten.
Ena dagen ville jag desperat bli en av de "snygga tjejerna", nästa dag stängde jag in mig i badrummet, klippte av mig allt hår, färgade stubben lila.
Det gick liksom inte ihop. Jag gick aldrig ihop.

Och de var så jävla, jävla, jävla elaka mot mig.
Ni som stillade er egen ångest genom att göra ert bästa för att förstöra mitt liv -
jag kommer aldrig någonsin att förlåta er.
Förmodligen minns ni det inte ens,
för er finns inget att förlåta.
Jag tyckte att jag såg en av er idag, svischa förbi i ett tunnelbanefönster.
Jag ville kräkas.

Sår som aldrig läker, ärr som bleknar men aldrig försvinner.

Jag kommer heller aldrig att förlåta alla er som gör livet till ett helvete för andra.
Som går till skolan eller jobbet varje dag och viskar, pekar, skrattar, hånar, föraktar, dömer, fryser ut, manipulerar, sårar, skadar.
Du som lever i ett sådant helvete; jag förstår inte hur jag ska kunna leva med att du behöver ha det så. Hur ska jag kunna hjälpa dig? Jag vill. Men jag måste nog nöja mig med att, precis som Sandra, påminna dig om att det kommer att gå över. Folk fortsätter att vara idioter, men du kommer att lära dig att hantera det. Undan för undan kommer du att få makten att vända dem ryggen. Du kommer att hitta människor som ser vilken fantastisk person du är, som inte dömer dig, som låter dig ta plats och lyssnar på vad du har att säga.
(Tills dess: blir det för tungt, skicka ett mail, så kan jag åtminstone skriva att du är fin. marklund punkt annika at gmail punkt com.)

Jag har slutat att förakta Högstadie-Annika.
Jag hatar henne inte längre.
Kanske har jag insett att hon gjorde så gott hon kunde.

Du minns den du var
med förakt, lite hat



Du har förändrat ditt sätt
Suddat ut varje spår
Men i själen din
Ja långt, långt in
Ekar tonåringens vrål

Läs även andra bloggares åsikter om mobbning, utanförskap, ångest, ensamhet