BEAUTIFULONES

Problem att kommentera? Byt till Firefox, genast. www.mozilla.com/firefox/

Åhh vad underbart att du valde Klåparen som låt till det här inlägget... passar så himla bra och så är det ju världens bästa låt också.
Sorgligt inlägg.Fint. Du skriver väldigt väldigt bra.

Förundras också över att någon som du har kunnat bli mobbad. Och jag kan heller inte förlåta de som gjorde så mot dig, eller mot alla andra som går igenom samma sak.

Nu utbildar jag mig till lärare och det är det där som ska bli det tyngsta. Hur gör man? Hur gör man rätt? Kan man göra något?
Fruktansvärt att tänka på.

Jag började gråta när jag läste det här.

Verkligen imponerande att tjejer som du och Sandra vågar ta upp sådana här infekterade, känslosamma, självutlämnande ämnen. Ni är riktiga förebilder skulle jag vilja påstå. Men jsg är hemskt ledsen att du behövt känna såhär, Annika, det är så jävla vidrigt. Jag är glad att du verkar så stark idag.

Ojojojojoj. Tack så hemskt mycket för de fina orden. Ni är fantastiska, allihop.

Idag behövde jag nog höra det här. Även om min värsta period var i mellanstadiet/början på högstadiet, så svider det fortfarande när folk stirrar med blickar som kan döda.

Jag tror dock att jag är jag nu och det är om något skönt. Dessutom är helvetet över vid skolavslutningen i vår vilket gör det lättare att uthärda.

Men tack än en gång för orden. De behövdes idag. Dagen innan jag ska tillbaka efter lovet.

Hjärtat mitt.

Brukar inte skicka kommentarer, men ville bara tacka för att du skrev det där. Känner igen mig i vartenda ord. Kämpar fortfarande med att plocka upp spillrorna efter min självkänsla som trampades sönder av ett gäng tjejer i högstadiet. Den värsta biten var nog utfrysningen och ensamheten, som ingen lade märke till. Jag kan fortf tro att ingen vill vara vän m mig.

Åh nej, skrev en jättelång kommentar men den försvann. Ville bara säga att du och nio till fem är mina favoriter.
Jag slutar nian snart och börjar väl se ljuset ;)
Det känns som att alla mina favoritbloggare skriver om högstadiet just nu.
som den här (samma känsla i alla fall):
http://tuesdays.blogg.se/1202841893_get_teenage_kicks_rig.html#comment
och det gör mig glad, för om ni som är så coola och smarta tagit er ur det så klarar jag det med!

Det är fruktansvärt, men så känns oändligt bra att en dag resa sig upp. Fast visst finns såren kvar än idag, och kommer med all säkerhet alltid att vara kvar. Trodde inte att du varit med om det. Ha det SÅ bra!!

Annika, blir inte arg nu, men du tycks fortfarande ha vissa problem med din självbild, vet varken vem eller vad du är, saknar helt enkelt en självklar identitet, vågar inte vara den Annika du faktiskt är till 100%.
Men, du har förstått det viktiga i sammanhanget,: Den du ska förlåta är dig själv, inte dina demoner, dina plågoandar, idioter som saknar identitet, tomma skal ur den gråa massan som vill utplåna allt dom är rädda för,.dvs människor med stark
identitet, egen vilja, egna tankar, egna värderingar, starka nog att leva och låta leva.
Jag känner igen mig delvis i dina ord, jag var och är "annorlunda", en avvikelse i andras ögon ur standarden "att vara medelsvensson", och stolt över det, både då och nu.Men, det fanns då och finns fortfarande idag en avgörande skillnad mellan dig och mig,: Ingen, ingen jävlas med mig ostraffad, inte då, inte nu, vänder aldrig till andra kinden, jag är jag, kommer alltid att vara det, gillar folk mig,bra, om inte, deras problem, inte mitt.
Visst, det finns ärr, men dom är vackra och visar att man har levt, och klarat sig, jag är fortfarande jag.
Så, var stolt över dina ärr och bär dom med vetskap att du är något utöver det vanliga,.därför att det är precis vad du är!
Ha en skön dag Annika.

wildchil, hur kan du skriva "bli inte arg nu"? Du dömer mig ju utan att känna mig, och det gör att du inte är mycket bättre än mina plågoandar i skolan. Förstår du inte det? Jag vet både vem och vad jag är, jag vågar vara precis den person jag är och vill vara, och du har ingen rätt att ifrågasätta min identitet. Absolut, jag har en skev självbild, och jag anser att den är en av de faktorer som gör mig till den jag är. Med osäkerhet kommer även en viss ödmjukhet. Jag är långt ifrån perfekt, men det betyder inte att du kan ta dig rätten att påstå att du vet hur jag är.
Tack för resten av kommentaren, men om du nu inte vill att folk ska bli arga, ge då fan i att döma och såra.

Wilchild, usch vad taskig början på din kommentar är!!! Hur kan du skriva så till Annika, du är ju inte hennes psykolog, eller hur? ÅÅÅH JAG BLIR SÅ FÖRBANAD :(

Det kan inte nog understrykas hur fantastisk du är och hur viktiga såna som du och Sandra är. De bästa av förebilder. Hoppas ni förstår det också. Ni är levande bevis på att "det går över" faktiskt stämmer. Och jag tror det är bland det viktigaste att lära sig i livet, lära sig att det går över. Det kommer alltid, alltid jobbiga stunder med jämna mellanrum. Men dom går över. Tack Annika, för en så underbar blogg. Hoppas du får en fin söndag.

högstadiet är en jävla skitperiod. jag kan inte säga att jag upplevde det helvete som många gör. jag hade hästarna och vänner på andra ställen. men just att folk kan vara så brutala, känslokalla... jag var jävligt lång redan då, 181 redan i åttan. det är inte lätt att få höra om och om igen hur fult det är. i ett desperat försök att bli mindre utvecklade jag istället ätstörningar. jag ville ju inte både var lång och tjock. försökte hela tiden passa in utan att veta vem jag var eller skulle vara. skapade en identitet i det sjuka... fyfan. om jag vetat hur det skulle tära på mitt psyke i längden. jag önskar jag kunde dra tillbaka tiden och bara skita i människorna runt om... äh fan vad jag bara babblar nu.. men fint skrivet annika, ämnet behöver uppmärksammas.

Det är så fint att du delar med dig, Annika. Jag tror att det finns de som sitter och läser det du skrivit, känner igen situationen, och som kanske växer litet när de ser dig - ett levande bevis på att det blir bra tillslut...

Tycker inte heller om att tänka tillbaka. Blev utmobbad av ett stort tjejgäng när jag var yngre av den anledningen att jag var duktig i skolan. Jag måste säga att jag tycker synd om de här människorna idag, jag kan verkligen inte skratta åt det liv de lever. Det är helt otroligt vad lätt det är att förstöra sitt liv! För vad? För en tjog med rosor!? De växer inte, de är precis så som de alltid varit. Trots att de är så små, så små så, är det så lätt hänt att de som drabbades än idag liksom krymper i deras närvaro. Det tror jag är riktigt farligt, att liksom fastna i det och att inte kunna genomskåda den osäkerhet vilken omger dem likt förbannande auror. Men du verkar se det, det är utveckling det.

till er som säger att ni inte kan förstå hur en så fin person som annika kan bli mobbad vill jag bara ställa frågan: menar ni då att det finns personer som ni förstår varför de blir mobbade? det är ju i så fall en ganska sjuk bild.
självklart kan inte jag heller förstå varför annika skulle ha blivit mobbad men det gäller ju inte bara henne, jag kan inte förstå varför någon skulle behöva bli mobbad. men det är klart att jag tänkte annorlunda när det hände mig själv. då antog jag att jag blev mobbad för att jag var rödhårig, eller kanske för att jag inte var lika smal som de populära tjejerna. eller kanske för att jag inte hade märkeskläder. eller för att jag var så blyg. eller så kanske jag hade ful röst? för stor näsa? men som sagt, det var på högstadiet. jag vet jävligt mycket bättre nu, även om vissa spår av osäkerhet sitter kvar.

Starkt och jävligt bra.
En dag kanske jag vågar prata ut om mina högstadiedemoner.

"Och de var så jävla, jävla, jävla elaka mot mig.
Ni som stillade er egen ångest genom att göra ert bästa för att förstöra mitt liv -
jag kommer aldrig någonsin att förlåta er.
Förmodligen minns ni det inte ens,
för er finns inget att förlåta."

Jag har tänkt just de här orden väldigt många gånger, skrivit dem i dagböcker och personliga bloggar om mina egna plågoandar. Men jag har också varit den personen. Ja, Den. Mobbaren. Den jävliga, den elaka, den av eftervärlden för evigt föraktade. Kanske extra föraktad eftersom jag blev mobbad och mobbade i egen tur. Jag om någon borde ha vetat bättre, eller hur? Men det är tyvärr en del av ett mönster hos människor generellt. Jag begrep inte bättre, förstod inte varför jag betedde mig som jag gjorde, fastän det fick mig att må så dåligt så gjorde jag det i alla fall. Som en form av självbestraffning med giftig egg. Om jag mådde skit skulle jag minsann inte vara ensam om det i alla fall.

Barn som blir slagna växer upp och slår sina egna barn och/eller män/fruar. Barn till kriminella kriminaliseras tidigt. De mobbade blir mobbare i sin tur. Inte alltid uppenbarligen, men det händer tillräckligt ofta för att man ska kunna se ett mönster.

Jag skriver inte det här som ett försvarstal, eller för att försöka få sympati. Mest är jag arg över den vidriga brist på kompetens och aktion från skolans sida (den mobbing jag utsatte en annan flicka för var nämligen uppmärksammad och välkänd). Jag äger min skuld i det som hände, Jag ser också vart skolan brast i sitt ansvar att separera mobbare och offer och se till att det inte hände igen. Så jag försvarar mig inte, eller någon mobbare, för det är precis som du säger. Man förlåter aldrig.

Men en sak tycker jag du har fel i, för vi minns. Jag minns i alla fall, och inte heller jag förlåter. Inte mig själv. Eller någon annan.

Malin, all credd till dig för att du delar med dig.

Sitter här och gråter, för att dina ord väcker minnen som jag egentligen inte vill ska väckas.

"Jag intalade mig visserligen att om jag bara höll andan och blundade så skulle allt det vidriga till slut vara över (jag har ofta liknat högstadiet vid ett tre år långt tandläkarbesök), men jag vågade aldrig riktigt tro på att mitt liv någonsin kunde förändras"

Du tog orden ur min mun. Jag trodde alldrig att mitt liv någonsion skulle förändras, Jag försökte blunda, jag blundade, men varje morgon man skulle till skolan, varje söndag var klumpen där för då visste jag att snart skulle jag befinna mig där i helvetet.

Annika, du är så modig, att du klarar av att sitta och skriva om det så öppet. Jag skulle inte klarat av det, iallafall inte än... Det gör för ont att tänka tillbaka.

klåparen passade fint.

Åh, så jäkla bra skrivet. Så fantastiskt jäkla bra.
Du är så bra.

Jag hade själv ett riktigt jävla helvete på högstadiet, slutade en månad tidigare för att jag inte kunde vara säker där.
De år som borde varit viktiga, med studerande för fantastisak grundskolebetyg blev till en enda lång jävla pina av utfrysning, våld, elaka ord kastade efter korridorerna, desperata försök att passa in för att ännu en gång misslyckas totalt och gråta sig till sömns. jag gick från att ha varit superbegåvad och lycklig till att vara ett totalt vrak som enbart ville dö och inte kunde se något ljus alls.
Jag har det här md mig varje dag, alla små små detaljer som gör så förtvivlat ont och som inte verkar gå att glömma.
och det värsta med en liten ort är att man ser dem överallt, och de låtsas som ingenting. Som om allt de gjorde var rättfärdigat av någon slags hormonell obalans.
det är svårt att inte än idag se på mig själv med deras ögon.

Vi får alla hoppas att det går över, vi får verkligen hoppas det.

Annika.
du skriver så fruktansvärt bra. Jag är ingen människa med ord. men du lyckas skriva dina känslor, jag beundrar dig så mycket för det.
Det du skriver om hände aldrig mig, jag var lycklig i högstadiet, trots att jag aldrig fick en ros. Men det var när jag började gymnasiet som helvetet började. Snart tre år senare undrar jag vad som egentligen hände. Jag har aldrig varit mobbad. Jag är inte en av dom, men jag är omtyckt. Varför ökar då tomheten? Tydligen ska livet börja på gymnasiet, alla ska ha mognat och hittat sig själva. Ibland skrattar jag åt det. Oftast inte

Med osäkerhet kommer även en viss ödmjukhet?
Ok,men är det inte en del av ödmjukheten att kunna ta viss kritik, och speciellt positiv sådant som min kommentar trots allt bestod av? Din reaktion var förväntad och positiv, du vänder inte heller till den andra kinden,bra,fortsätt med det, men jag dömer inte dig på något sätt. Min åsikt om dig som person är byggt helt och hållet kring saker du skriver om dig själv, det är väldigt mycket upp och ner, men jag är kanske för dum att begripa mig på det vad du säger, saknar förmågan att läsa mellan raderna.
Jag påstår inte att jag vet vem du är, men jag vill gärna tro att du vet vem du är,och den bilden du ger av dig själv varierar väldigt mycket från dag till dag.
Lär dig att se skillnaden mellan positiv och negativ kritik så blir livet mycket lättare att leva, positiv kritik är lika med beröm.
Nu får du gärna bli arg, bara du förstår vad jag vill komma fram till,och Annika,visst skriver du bra och tar skitsnygga foton,ingen snack om det.

Oherregud ..
Jag började, som många andra verkar det som,
gråta när jag läste det här. Det skär, svider och smärtar för jag känner igen mig så grymt jävla mycket. Fanfanfan vad ont det gör att minnas,
men jag vill bara säga att om någon hade sagt till
mig att det skulle gå över, att helvetet snart skulle vara förbi och att JAG, inte dem, skulle komma ur som en starkare person, då hade det hjälp.
Då hade jag haft någonting som kunde ha hållt min livsglöd brinnande. Så det jag vill säga är att med ditt inlägg Annika, så hjälper du alla dem som går i helvetet just nu, och som behöver några fina ord som håller deras livsgnista brinnande.

Fan, vad du är bra.
Du och Sandra.
Riktiga förebilder!

Härom dagen blev jag "photoshoppad" av en kille. Han tog en bild på mig och redigerade den till enn bättre och snyggare version av mig- som ett skämt.
Det smällde till ganska hårt, riktigt hårt. Jag vet att jag är okej ändå, men det sänkte mig verkligen och jag kan inte sluta tänka på den finare bilden av mig. Hur den klöste min självkänsla. Och plötsligt kände jag igen känslan - från högstadiet. Jag var inte mobbad ,emn lite annorlunda och aldrig en av dom. Jag visste att jag inte var tillräcklilg, även om ingen sa det. Nu fick jag det på bild. Fan. Men jag klarar mig.

En vis människa sa: "It's gonna be allright. And if it's not allright, it ain't over yet."
Låt oss tro på det.

min kommentar är kanske överflödig, men högstadiet gjorde en så jävla skadad. man försöker komma över det, och din text nådde mig ända in i hjärtat. tack.

Det känns som att ingenting jag vill säga skulle kunna sägas bättre än i de tidigare kommentarerna. Du fick mig näsan att gråta såhär på söndagskvällen, tack för det! Och tack för din blogg, den är guld värd!

tack annika

Ena dagen ville jag desperat bli en av de "snygga tjejerna", nästa dag stängde jag in mig i badrummet, klippte av mig allt hår, färgade stubben lila.
Det gick liksom inte ihop. Jag gick aldrig ihop

Du satte ord på det. Min tid på högstadiet var likadan. Och nu i efterhand har jag på många vis förstått att det handlar om avundsjuka. Men förstår inte riktigt anledningen till det.

Jag tycker det är jäkligt starkt av dig att skriva detta. Jäkligt starkt! Känner dig inte, men inser att vi är väldigt lika.
Jag gillar din blogg för den visar en tjej som inte är som idealtjejen ska se ut. Vilket gör det fan så mycket mer intressant.
Tack för det!

alltså förlåt men jag kan inte hålla tyst. förstår ni inte hur pinsamma ni är?? du som har den här patetiska bloggen, tror du jag tycker synd om dig eller? klart du gör, alla verkar ju tycka synd om dig, kanske för att ni allihop är mobboffer. fattar ni inte att ni bara framstår som svaga och patetiska? jag går i nian å jag har minsann aldrig blivit mobbad och inte mobbat heller, jag är snygg å populär och har massor av kompisar, ingen skulle mobba mig för jag är inget konstigt freak som ni... men kul att ni fått en liten mobbingklubb här där ni kan prata om era trauman... jävla losers.

Till en snygg å populär: Att tro att man är snygg och populär och att se ner på andra gör en till en jävligt osexig, ensam person med "fejkvänner" Alla som var "populära" då är bottenskrap idag. Karma kallas det. Du har ju din och invänta med dina kommentarer här..

Tack Annika. Det känns överflödigt att skriva något extra efter ett inlägg som detta, men jag tar det kort: högstadietiden var fan inte lätt. Min högstadietid var nog långt ifrån lika jobbig som din, och det jobbiga rörde väl sig främst kring andra saker.

Osäkerhet. Falska vänner. Skitprat bakom ryggen. Uppkäftighet mot lärare. Skolk. Smygrökning i skogen. En tuff fasad, tre kilo smink, nitar och mörka kläder för att dölja en bräcklig insida. Depression. Ätstörningar. Förstörda förhållanden till de som verkligen betydde något.

Jag tyckte, milt uttryckt, inte så väldigt mycket om mig själv då. Nu i efterhand har jag insett att jag faktiskt var en riktigt söt flicka bakom allt sminket, och att det i skuggorna faktiskt fanns en hel del personer som ville vara min vän, som inte var falska, men jag var för destruktiv för att släppa dem nära inpå då.

Då trodde jag det inte att detta stämde, men nu vet jag att det är sant: det som inte dödar dig gör dig bara starkare. För det är just det jag är idag. Starkare.

Avslutningsvis, till "en snygg och populär": Någonsin hört uttrycket kasta sten i glashus? Det passar bra för att beskriva det du gör nu. Det låter fint och bra att du aldrig har mobbat någon, men det klingar inte lika fint med innehållet i din kommentar. Är det inte mobbning/smutskastning att kalla någon för "mobboffer", "svaga och patetiska", "jävla loser". Är det inte mobbning att se ner på andra, och anse sig själv vara bättre, för att man är snygg, populär och inte blir mobbad för att man "inte är något konstigt freak som ni"? Jo det är det. Internetmobbning, anonym sådan också förmodar jag, eftersom du inte angett någon blogg-adress eller e-post (Ursäkta mig om jag har fel). Nåväl, för din skull hoppas jag iaf att de många kompisar du har verkligen är äkta och trogna, för såna kan du behöva under livets gång.

Och till Annika: Ursäkta för att jag svarade på en av dina kommentarer. Det kan vara nog så irriterande att någon annan talar i ens ställe. Knappast läses svaret av den det var riktat till, men jag behövde få skriva av mig mina tankar iaf. Hoppas du inte tar illa upp.

Och plötsligt blev kommentaren som skulle vara kort väldigt lång.

Jag kan inte sluta tänka på dina inlägg om det här, mest för att jag fortfarande känner igen mig i det och det är förjävligt att fina personer ska må dåligt i flera år pga några idioter som behöver trycka ner andra för att må bättre själva.
Jag vet inte om det är nåt man någonsin kommer över.
Kanske gör man det, vad vet jag. Det känns som allt såntdär, all mobbning, nertryckning, dagliga dömande blickar är så långt bort. Men samtidigt så nära.
Tycker det är jättebra att du tar upp det här, det är stärkande att se att man inte är ensam. Samtidigt hjärtskärande att se att så många gått igenom det.

jag måste bara säga, det hjälper inte att försöka vara den man är. jag försökte men för att palla trycket blev jag den jag var alldeles för mycket. jag hade gummistövlar, plockade skräp på skolgården & bråkade med niorna som sjua. vilket slutade med att jag fortfarande är mimmi skräpplockaren i min lilla by. att jag var retad hela högstadiet. men kanske har du rätt, jag lärde mig något av det, idag vågar jag vara den jag är. & jag tog mig igenom högstadiet, som fördmodligen alltid kommer vara den värsta tiden i mitt liv.

Annika!
Jag beundrar dig för hur du klarar av att ta det som hänt och att du orkar gå vidare och lyckas så bra! Du skriver helt fantastiskt, ja jag vet inte vad jag ska säga. Du lägger in en känsla i dina texter som berör och gör att jag får gåshud. Och då är det riktigt bra.
Jag vet inte om mobbning är något man någonsin kommer över eller glömmer, jag tror det är något man alltid bär med sig. Men jag tycker det känns som om du har tagit dina minnen och gjort dem till något om gör dig stark. Jag hoppas att du har gjort det! Du är vär all lycka och jag hoppas det går bra för dig i framtiden.
Kram

PS. Om du vill får du gärna gå in på min blogg och läsa inlägget jag skrev den 19/2 om hur dina texter berör. Jag vill att du läser det! Tack Ds