BEAUTIFULONES

Idag är en väldigt, väldigt, väldigt dålig dag. En misslyckat högskoleprovdag. Jag måste smälta denna fullständigt värdelösa upplevelse en stund, så jag börjar med att lägga upp några fiiiiiiina bilder, förställande fiiiiiiiiiiiiina männsikor, från torsdagskvällen:


Två äckligt snygga flickor - alldeles utomordenligt fantastiska Monika (till höger) och hennes barndomsvän med världens mest smittande leende, Madeleine. Spred glädje omkring sig hela kvällen. Fler sådana människor borde visa sig ute!


Jag blev ofantligt avundsjuk när jag upptäckte att ursöta Anna hade på sig den ljuvliga nyckelpigejackan som jag spanat in på Pick a doll - Norrköpings enda klädbutik värd namnet. Pick a doll drivs passande nog av Annas pojkvän Andreas, ja, killen med smileytröjan och Prince Charming-frisyren. Ett av Norrköpings sötaste par.

Värdelöst vetande: När man bildgooglar "Prince Charming" kommer det upp väldigt många bilder på hästar, men inte en enda på någon som har Andreas frisyr. Shame on me!


Pauline med det vackra håret (och vilket leende!).


Min före detta hyresgäst Louise med sin Jon, mannen som är skyldig till att hon flyttade. Nyblivna sambos och söta till tusen!


Jag har inte bestämt mig för om jag tycker att jag är snygg eller inte på den här bilden (bland annat har jag ju inte ens någon överläpp). Efter en stunds funderande kom jag fram till att det inte spelar så stor roll. Man måste faktiskt inte alltid vara snygg.


Love och finfina Emma, som är så tjusig i läppstift - en av de som påstår sig inspirerats av mina ständigt kolorerade läppar! ;)


Extra härliga Kristina var uppe från Malmö för att fira syrran som fyller 30, och en Republik-kväll med oss hann hon med! Här tillsammans med min egna kameraskygga älskling...


...och här tillsammans med, tja, inte lika kameraskygga mig.


Idag är sista chansen att rösta, om jag inte fattat fel:

Här är några smakprov från Eskju Divine och Last Days of April-spelningen på Klubb Republik igår kväll. Det var riktigt roligt att plåta bandfoton igen, det var galet länge sedan sist!
På något sätt finns det en magi i musikfoto som sällan går att återskapa i regisserat fotografi, något som har att göra med nuet. Någonting rått. Det tilltalar mig, jag fylls av en slags vördnad, jag är glad att vara tillbaka.

Nu ska jag leka Hanna Fridén och ge mig ut och vimmelfotografera på Eskju Divine och Last Days of April-spelningen. Okej, hon fotar för Stureplan.se och får bra betalt, jag fotar gratis för Klubb Republik och sjukt billigt för Norrköpings Tidningar, men jag är ändå nöjd. Ikväll är nämligen första gången ever som jag får betalt överhuvudtaget för att fota, och det är ett grymt stort framsteg för mig!

Jag kör lite subtilt på Rödluvan-stilen ikväll! Först tyckte jag att det kändes som alldels för mycket och tänkte bryta av med gul väska och naturella läppar och naglar, men vid närmare eftertanke - screw that! More is more.



Röd/vitblommig klänning, Iguana Vintage Clothing
Vita strumpbyxor, H&M
Röd väska, H&M
Svarta ballerinas med ankelrem, Vagabond

Rött läppstift, Estée Lauders Earthy Red
Rött nagellack, Mavalas London
...och så slutligen en föga klädsam fejksolbränna som min kamera beslutade sig för att lägga till. TACK MEN NEJ TACK!

Hurra för mig, som gjort ett kollage!

Nu släpper Sisters några bilder som förhandstitt på sommarkampanjen, som även den frontas av bombnedslaget från Bollnäs. Att Victoria Silvstedt plåtas för ännu en kampanj tyder antagligen på att det fungerade bra med vårens bilder - och jag förstår verkligen inte varför. Vickan är ingen klädmodell. Hon putar och plutar lika mycket som vanligt, trots att hon gör sitt bästa för att se ut som en "vanlig tjej". Inte ens en fantastisk fotograf som Jimmy Backius kan förvandla Victoria till någon man faktiskt skulle vilja identifiera sig med. Porrblicken är drypande inbjudande, de skarpa dragen och plastiga formerna är obehagligt precisa, och hade bilderna varit rörliga och inte fotografier hade jag varit rädd att hon skulle slita av sig kläderna när som helst.
Ja, kläderna, ja.
Eftersom jag anser att kvinnan gör - eller förgör - kläderna, kan jag inte riktigt bedöma sommarkollektionen. Det lilla jag vi se är ganska intetsägande, de påminner mig om Ellos- och H&M Rowellskataloger från när jag var barn under tidigt nittiotal. Å andra sidan är det ju så, liksom i vårkampanjen, att fru Silvstedt själv valt ut sina "favoritplagg" ur kollektionen. Det är kanske inte helt konstigt att hon och jag inte har precis samma smak...?
Jag är övertygad om att jag skulle föredra att se kollektionen på galgar, eller ännu bättre - på mig själv.
Nej tack, Sisters. Nej tack, Vickan. Det där gör jag bättre själv.

Eller vad säger du? Har jag fel? Victoria kanske rentav borde avlösa Scarlett som LV-modell?

Ebba von Sydow flyttar ut ur pappret, ut på nätet.



Där ser man. Att Ebba inte kommer att vara kvar på Vecko Revyn rör mig inte i ryggen, eftersom jag inte läst VR på... ja, verkligen år och da'r. Däremot tycker jag att det är intressant att det satsas så oerhört hårt på nätet just nu. Är det här bestående, uppåtgående, eller är vi på väg mot en ny bubbla som spricker av ett lätt nålstick?

Jag har blandade känslor för webben. Å ena sidan har den fått mig att leva ut mina intressen, gett mig möjligheter till kommunikation och informationsinhämtning som aldrig varit möjlig annars, blaha blaha. Å andra sidan inkräktar internet stenhårt på mitt övriga liv. Jag tänker web. Drömmer web. Och det skrämmer mig.

(Fast inatt drömde jag att jag var bästis med Mischa Barton. Det var hur värdelöst som helst att vakna! Vi var med på bild i amerikanska Cosmopolitan tillsammans, och jag var nästan lika snygg som Mischa. Snacka om motsatsen till mardröm. Ah, she was such a good friend.)

Vad tror ni om Ebbas flytt ut i cyberrymden? Kommer veckorevyn.com att bli den "största communityn för unga tjejer"? Gick hon frivilligt, eller tyckte Bonniers att det var dags för henne att stiga åt sidan? Är det ett smart karriärdrag?

LOKALTIDNINGAR ÄR BÄST. Mer mysjournalistik åt folket!



Såhär mysiga saker får man (läs:jag) skriva om på lokaltidningen där jag jobbar! Artikeln är dessutom stooor på framsidan av tidningen idag, min fåfänga tycker om det. Det borde vara en mänsklig rättighet att få äta sjukt god glass på jobbet. Igår var en bra dag.

"Man blir glad av sådan artikel", kommenterade en läsare på nätversionen av tidningen. Det blir man faktiskt. Jag vill i alla fall komma ihåg att det finns fina saker i världen. Som glass!

I can give you what you want
I can make your heart beats short
I can make you ice cream, we could be a sweet team
melting in your vice dreams, sport


PS. Jag har nästan inget hår kvar. Aaaaaaaaaaaaaah. More to come on the subject. DS.

Jag snodde idén från Linn - här är förra veckans dagens outfits samlade!


Monday you can fall apart


Tuesday...


Wednesday break my heart


Oh, Thursday...


...doesn't even start


It's Friday I'm in love


Saturday, wait


And Sunday always comes too late

Ganska lätt att se att att jag är rätt förtjust i svart och grått... Annars vet jag inte om jag ser någon riktig röd tråd i min stil. Ärligt talat känns det lite ångestfyllt att se alla outfits efter varandra på det här sättet - jag vet faktiskt inte om jag tycker att jag klär mig så jäkla snyggt som många av mina läsare är så otroligt söta och påstår. Men whatever - det viktigaste är ju ändå att vara en skön tjej. ;)

(Jag har ångrat mig. Bilderna är ganska fina. Die, modesty, die!)

När jag vaknade imorse och stapplade iväg till badrummet visade klockan på 8:34. "För Guds skull, låt mig sova en stund till", mumlade jag när jag upptäckte att Marcus också vaknat.
Gud visade sig från sin bästa sida och lät mig somna om.
När vi vaknade igen var klockan tio - perfekt tid att stiga upp (även om jag gärna sovit lite längre). Jag gjorde iordning en riktigt stor frukost, bestående av gröt, mackor, kokta ägg och frukt, och vi slog oss ner framför mysig, urkass söndags-tv för att trycka i oss all mat.
Efter en stund tryckte Marcus på den lilla "visa klockan"-knappen på fjärrkontrollen, och jag satte min leverpastejmacka i halsen.
11:55.
Jag skulle gå hemifrån 12:15.
HUR I HELVETE ÄR DET TÄNKT ATT MAN SKA KOMMA IHÅG DEN DÄR FÖRBANNADE SOMMARTIDEN?!
Där försvann alltså min timme, där det var tänkt att jag skulle äta upp min frukost i lugn och ro, duscha, göra mig iordning och klä på mig, fota och lägga upp dagens outfit... Istället fick jag duscha och borsta tänderna samtidigt i panik, slänga på mig första bästa paltor och springa iväg. Efter en väldigt stressad promenad kom jag bara fem, tio minuter försent till jobbet, vilket är rätt otroligt - jag måste haft medvind, eller något.
"Katarina kommer inte förrän klockan tre idag", suckade min chef när jag kom inramlande med svetten rinnande strax efter klockan ett (eller tolv, om världen varit rättvis). "Hennes barnvakt hade helt glömt bort att det slog om till sommartid inatt, så hon hade precis vaknat."
Nåväl - jag är i alla fall inte ensam i min tankspriddhet.

Men det är i alla fall därför det har varit helt tomt på blogginlägg idag: jag blev bestulen på en hel timme. Bättre sent än aldrig, right?

Dagens outfit



Naturvit top med rosett, Vero Moda
Svart hängselkjol, H&M
Svarta yllestrumpbyxor, H&M
Svarta pumps, vintage, jag köpte dem för sex-sju år sedan - förmodligen från Myrorna
Glasögon, Iguana Vintage Clothing

Make up: Nej, inte idag heller










Marcus tackar förresten så väldigt mycket för alla som orkade säga vad de tyckte om skorna, och självklart lyder han er och behåller dem!

Jag är verkligen helt sjukt smickrad. Dessutom är tre av bloggarna på listan med bland mina absoluta favoriter, så med lite tur - och skicklighet! - blir det en välförtjänt vinnare som får åka till NYC!

Mina absolut mest svårburna byxor - och definitivt ett av mina favoritpar - köpte jag för 49:- på Gina Tricots rea för ett par månader sedan. I torsdags var jag där igen, och det hänger fortfarande kvar lika många par på 49kronorsstången. Jag gillar verkligen att de får mig att känna mig riktigt fulsnygg, och dessutom tycker jag att jag ser ut som någon typ av... mimare. Och mimare är grymma. Dock blir det ofta ganska skumma outfitbilder när jag har dem på mig, eftersom jag blir så fånigt teatral så fort jag sätter på mig dem...


Dagens outfit



Grå t-shirt med katt-tryck, bandtröja David & the Citizens
Svarta 3/4-byxor, Gina Tricot
Grå yllestrumpbyxor, H%M
Svarta skor med kilklack och ankelrem, Skopunkten
Svart tunt pärlhalsband som armband, H&M
Svart stickad basker, Åhléns (Jag vet att jag har den jämt numer, men mitt hår är så sjukt rebelliskt, jag vet inte vad jag ska göra av det!)
Make up: nixpix

Million Dollar Baby (2004) är en film som känns. Rakt igenom. Den handlar om att följa sina drömmar, om att fylla sina liv med någonting meningsfullt, om relationer mellan människor som inte har någonting om de inte har varandra. Den vann fyra Oscars och nominerades till ytterligare tre, och i mina ögon hade den förtjänat alla sju. Inte för att den är världens bästa film, utan för att den inte daltar, och inte heller chockerar i onödan. Den går bortom framgångssagorna och får mig att inse hur fasansfullt bräckligt livet är. Det låter klyschigt - men det är det inte. Det är just det som är filmens storhet.
Filmen har ett intressant sätt att framställa framgång. Å ena sidan känns framgången så flyktig och total oväsentlig i kontrast till de livsviktiga relationerna, samtidigt som den någonstans är det som gör dessa livsviktiga relationer möjliga. Hilary Swank är fullständigt outstanding som white trash-tjejen Maggie Fitzgerald, vars enda mål i sitt i övrigt tomma liv är att bli boxningschampion. Hilary är verkligen en av de där människorna som skulle kunna rulla i tjära och fjädrar och fortfarande vara en av de vackraste i världen.

Jag önskar att jag hade ett mål.

Tycker du att det är tråkigt och ointressant att läsa icke särskilt moderelaterat flum? Hoppa över det här inlägget!

Victoria skrev ett riktigt bra inlägg häromdagen (det gör hon ofta, bokmärk!) om (enkelt uttryckt) stil v/s utstrålning. Jag har tänkt mycket i de banorna, och hennes inlägg fick mig att tänka vidare.

Sedan jag började modeblogga har jag flera gånger fått frågan "men är det där verkligen trendigt?". Ungefär samma fråga fick jag då jag bloggade om musik, "men hur hipp är egentligen den där artisten?" - trots att jag aldrig påstått mig vara någon expert på rådande trender, trots att jag inte bryr mig nämnvärt.

Igår kväll pratade jag med fina Katarina om mode, miljö och mode- och miljöbloggar, och hon frågade mig bland annat om vilka modebloggar jag själv läser. Jag förklarade, och insåg förmodligen själv medan jag förklarade det, att de (egentligen ganska få) bloggar jag läser egentligen har ganska lite med själva modet att göra - även om jag tycker att de personerna klär sig fantastiskt. Det är personen det handlar om. För mig har det nog alltid varit så, att personen som skapat någonting legat i fokus, inte själva skapelsen, även om personen naturligtvis definierats och fångat mitt intresse genom det han eller hon skapat. Man kan helt enkelt säga att jag omfamnar idén om "det moderna geniet". Jag tycker inte att kläderna är viktigare än personen som bär dem (ja, jag ser själva utövandet av mode som en skapelse, inte bara själva designen och tillverkandet av plaggen), jag tycker inte att musiken är lika intressant utan personen som skapat den.

"Men hur hipp är egentligen Bright Eyes!?" löd en fråga som ställdes till mig för ungefär ett år sedan, efter att jag listat honom som en av mina absoluta favoritartister.
Jag har ingen aning, jag tror inte att han är särskilt hipp, men han är en av de utomstående människor som påverkat mig mest i mitt liv. Hans musik, ja, men därmed han själv. Conor Oberst gör nämligen musik som är ytterst personlig, och han inspirerar mig, han intresserar mig.
"Well I'm changing all my strings, I'm gonna write another travellin song", sjunger Conor. OCH JAG BRYR MIG. Om det är det han vill göra, då vill jag lyssna. För han är viktig, han betyder något.

Likadant är det med modebloggarna. Jag läser väldigt, väldigt många bloggar sporadiskt, men det är ungefär fem stycken jag läser varje dag och verkligen, verkligen bryr mig om. Och det har inte - egentligen - med deras kläder att göra. De har helt enkelt fångat mig, och de kan skriva om nästan vad som helst, det berör mig oavsett.

Det finns också, naturligtvis, väldigt mycket musik som helt enkelt är bra. Själva kompositionen, produktionen, sången, musiken, texten. På samma sätt finns det också modebloggar som rent objektivt är jäkligt bra, och dem läser jag gärna och med intresse. Men det blir inte samma sak. Därför tycker jag att Hanna, Victoria, Lina och Clara - för att bara nämna några - är mer spännande än många fantastiskt inspirerande och informativa, men opersonliga, bloggar.

Jag är vansinnigt glad över det enorma utbudet, inom musik, mode, bloggar och allt annat. Eftersom det finns någonting för alla.
Jag gillar att leva nu.

Klockan 12 idag öppnar Wardrobe Stockholm sin nya webshop! De har hållit till på Hökens gata i Stockholm i fem månader, och nu kliver de ut i cyberrymden på allvar. (Bloggen har de ju haft länge.) Jättekul, tycker jag, som spanat in en hel del av deras fantastiska klänningar. Lite över en timme kvar, sedan är det bara att börja spendera! :)


Helt otroligt perfekt klänning från Nur rock, bild lånad från Wardrobe Stockholms blogg.

Det finns få shoppingrelaterade saker jag älskar mer än Vero Modas reor. Jag vet inte hur det är i resten av landet, men här i Norrköping är det i alla fall så att hittar man något riktigt snyggt inne på Vero Moda så kan man ge sig fan på att det hänger på 79:-stången. Det är helt enkelt de (enligt mig) för tråkiga, plottriga, intetsägande plaggen som går åt till ordinarie pris. De få godbitarna fnyser kunderna åt, och oftare förr än senare får personalen ge upp och flytta dem till reastången. Där jag, salig av lycka, rycker åt mig dem och betalar sammanlagt 158:- för två alldeles grymma klänningar. Tack, tack, tack, alla Norrköpingsbor, för att ni inte delar min smak!

Vero Moda är därför, i mitt tycke, en extremt prisvärd butikskedja. Dock så är det en affär som helt saknar egen karaktär. Vad jag menar är alltså att varje gång de tar in en ny kollektion så går det överhuvudtaget inte att känna igen sig i butikerna - både de olika kollektionerna och även plaggen i samma kollektiob saknar en röd tråd, en länk, någonting karaktäristiskt som känns Vero Moda.
Men vem bryr sig?! De förser mig med superbilliga kläder, och det tackar jag för!
(Dessutom har de ofta otroligt trevlig personal, åtminstone här i stan. Ni är fina.)

Jag och min Marcus gick ut på en liten mysdate nu på kvällen, och då fick självklart en av 79-kronorsklänningarna åka på. Jag hade väldigt bråttom iväg, så den är extremt simpelt kombinerad - svarta stövletter, svarta strumpbyxor, lite rött läppstift och enkel silvermedaljong runt halsen. Ibland behöver det ju faktiskt inte vara så komplicerat. Nej, jag tar tillbaka - det behöver faktiskt aldrig vara särskilt komplicerat. Gå in och läs fantastiska Victorias strålande inlägg Du har "Det" eller så har du det inte - precis så tycker jag också, hur icke-unikt det än låter. Förutom att jag faktiskt tycker att ordet "stylish" är rätt kul. :)

Kvällens outfit



Svart sjukt billig klänning, Vero Moda
Svarta strumpbyxor, H&M
Svarta stövletter, Scorett
Silverfärgad medaljong, Glitter



JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ MINA BAKGRUNDER PÅ BILDERNA! Det är antingen köksfönstret eller vardagsrumsfönstret, liksom. Man är rätt begränsad i en etta när det kommer till cleana bakgrunder... Har ju försökt leka lite med trapphuset och balkongen också, till och med i förrådet och ute på gården, men det är rätt ofta som omständigheterna sätter stopp för det. Någon som vill skänka mig någon typ av... ehmm... portabel fotostudio? Hmmm.

Värmebölja till helgen!

Peppar, peppar, ta i trä - kan det vara så att det äntligen är dags att plocka fram vårklänningarna på allvar? Jag kikade lite i garderoben och insåg att min färgskala i grått och svart känns lite trist, nu när solen faktiskt börjar värma och dagarna blir längre (vårdagjämning, yay!). Ett gäng klänningar hittade jag i alla fall, och jag hann fota fem stycken innan livet kallade. Vem vet, kanske blir någon annan sugen på att plocka fram färgerna?




Kjol som klänning, från vårt närmaste varuhus i Shanghai
Smalt flätat skärp, H&M
Skor, Skopunkten



Klänning och skor, H&M



Klänning, H&M
Skärp, Vero Moda
Skor, Steve Madden



Klänning, Ruby Rox
Skärp, Wet Seal
Ballerinaskor, Nine West



Klänning, As U Wish
Skärp, Vero Moda
Skor, Skopunkten

"Postat av: cat

alltså. here we go. när jag hittade dig tyckte jag att du var ganska rolig. men nu efter att ett par veckor (månader?) har gått så har jag funnit mig själv gäspandes och snabbt förbiklickandes på din blogg. jag hade ALDRIG skrivit det här om jag inte visste att du gillar kritik och så, är inte den sortens människa som bara vill spy galla, jag bara menar: du tycker att du har ganska kontroversiella åsikter och sticker ut, men sanningen är den: du är ganska mesig och ursäktar dig själv hela tiden. du har säkert en massa jävlar anamma i dig: VISA MER!!!! plz grrl come on!!"

Uttrycket "och var fick du luft ifrån?" har inte känts lika angeläget som nu sedan jag gick i mellanstadiet.
Du är oförskämd och du tråkar ut mig.
Du vet inte ett skit om vad jag tycker om mig själv, och så kommer det att förbli.

Du som inte håller med Cat får hemskt gärna rösta.

---

Okej, jag är överkänslig. Vilken tur att jag får vara det. Att jag får vara hur jag vill.

Nu ska jag och Marcus se på Thank You For Smoking. Vi får se, kanske är något att rekommendera? Jag har ganska höga förväntningar - den har fått nästan 8 av 10 stjärnor på Imdb.com, och så är ju Adam Brody med... :) Hoppas bara att det inte väcker min enorma The O.C.-abstinens till liv.

Kära söta ni, DET ÄR DAGS ATT RÖSTA!
(Ja, på vilken blogg ni vill, jag vet i alla fall vilken jag kommer att rösta på!) :)

Först blev jag lite smått irriterad över att Aftonbladet inte kunde stava till ordet "Beautiful", jag stod istället med som "Beutifulones"... Men jag skickade ett mail om det och fick svar efter bara några minuter, väldigt rart av dem att ta sig tid att fixa det (även om det fortfarande är felstavat i listan där man röstar). Och så skickar de ju en lycklig modebloggare till New York! Helt sjukt att jag ens kom med bland de nominerade, det hade jag verkligen aldrig trott. Och till New York ska jag, förr eller senare, även om det knappast blir med hjälp av den här tävlingen... Någon som vill följa med?

Found myself a picture that would fit in the folds
Of my wallet and it stayed pretty good
Still amazed I didn't lose it on the roof of the place
When I was drunk and I was thinking of you
Everyday the children they were singing their tunes
Out on the streets and you could hear from inside
Used to take the subway up to Houston and 3rd
I would wait for you and I'd try to hide

Martin Jönsson skrev igår på Svd.se om att "Bloggtalibanismen slår bara tillbaka".
Han har helt klart en och annan poäng, som i sin beskrivning av "indietalibanism":
"Det här är klassisk indietalibanism: det är fult att bli populär, fult att sälja, eftersom man då riskerar att förlora i äkthet. Det är också trams, om man ser det som regel."

Så långt är jag med. Indiementaliteten är ofta förlegad och pinsamt fördömande. Men sedan?

"Ju mer läst en blogg blir, desto högre blir kvalitetskraven på den."

Tillåt mig att skratta en stund.
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA.
Tråkigt nog fungerar det, i mitt tycke, sällan så - åtminstone inte när det gäller modebloggar. På exempelvis Bloggtoppens modebloggstopplista samsas fantastiskt insatta, ambitiösa, seriösa och duktiga bloggare och bloggerskor med rent trams. Samma sak gäller för sidan 2, 3, 4 - och så vidare. En del alldeles underbara bloggar har helt enkelt fått den uppmärksamhet de förtjänar, andra väntar fortfarande på sitt genombrott - och vissa bloggar får oförtjänt mycket uppmärksamhet. De fyller också sin funktion, men några kvalitetskrav märks då rakt inte av. Eller vad säger ni, är besökar-topplistornas en bra indikator på en bloggs kvalitet? Är det är ett modebloggsfenomen, eller tror ni att det gäller alla bloggar?

"Postat av: Sanna

Gah, den är jättebra. Jag önskar att jag inte sett den så jag kunde se den igen för första gången."

Thank You for Smoking var onekligen precis vad jag behövde ikväll. Varken mer eller mindre. Den var smart, charmerande, rapp, snygg, rolig och satte igång tankarna lagom mycket. Vad är sanning? Är allt försvarbart? Till vilken grad är frihet egentligen lämpligt? Och... hur kan vi leva med oss själva? En film om etik, moral, retorik och eget ansvar. Den kräver inte för mycket, nej, den kräver faktiskt nästan ingenting alls av dig som tittar - och det behöver inte vara någonting negativt.

När jag bildgooglade frasen "Thank you for smoking" fick jag upp en alldeles förfärlig bild. Vansinnigt vacker, vansinnigt hjärtslitande. Det gör ont att titta på den. Skrämmande.




Jag är rädd för så mycket. Men mest för döden.

Jag fick en kommentar:
"Sofie om Death and beauty

Du bör nämna att bilden är tagen av underbara Sally Mann. Bilden tas ur sitt sammanhang här tycker jag. Hennes "Immediate family" m.m går att beskåda just nu på kulturhuset. Väldigt värt!"

Helt sant, Sofie. Det fanns ingen information om bilden, tack för upplysningen! Och jag tycker verkligen att den är fantastisk. Men efter att just ha sett en sådan film... är den riktigt obehaglig.

Dagens outfit



Svart klänning, Gina Tricot
Silverfärgade stickade tights, Vila
Medaljong och silverfärgat skärp, Indiska
Champagnefärgade pumps med silverdetaljer, Skopunkten







Nytt läppstift och nytt rouge:
Fuchsia, Maybellines Hydra Extreme
Rosy Dawn, IsaDoras Perfect Powder Rouge

-----------------------------------
EDIT

Jag måste bara lägga till att läppstiftet och rouget var jag tvungen att köpa efter att jag inspirerats av vackraste Lina, som bar en otroligt fräsch och snygg make up när jag hade nöjet att luncha med henne. Där kan vi verkligen snacka om en tjej med stil. She blew me away.
(Sedan blev det ju inte sämre av att hon visade sig vara en ytterst intelligent, genuin, intressant och trevlig tjej - precis som jag förväntat mig, faktiskt.)

Angående mitt förra inlägg, där jag lade upp en bild från Weekdays hemsida, föreställande mina nya, ljusgrå Cheap Monday-jeans:

"Postat av: ann

är det fortf mode med grå jeans? inte för att det spelar så stor roll, men det är sällan man ser folk med den färgen längre.. har själv ett par gråjeans, som har kommit lite i skymundan på sistone."

Jag tycker inte alls att det är en konstig kommentar på något sätt, men det gav mig en anledning att ta upp något jag inte är säker på har gått fram i bloggen:

Jag är inte särskilt intresserad av trender.

Visst, jag läser alla modemagasin jag kommer över (inte tjejtidningar, utan just modemagasin). Jag följer gärna med i vad som händer på catwalken, eftersom det är härligt att ta del av all fantastisk kreativitet som sprudlar där ute, både i de stora modehusen och i de betydligt mindre. Men trender? Jag orkar faktiskt inte bry mig det minsta. Jag följer min smak, jag köper och sätter på mig kläder som jag anser speglar min personlighet, min sinnesstämning och som uttrycker det jag önskar uttrycka för stunden. Men är det fortfarande mode med grå jeans? Uppriktigt sagt så har jag ingen som helst aning. Och det rör mig inte i ryggen. Jag tycker att grått i olika nyanser är en otroligt snygg färg (kolla bloggdesignen liksom), jag känner mig snygg i grått, och jag anser att jeansen är smashing. Efter vad jag förstått så är grått en färg som är "trendig", men om jeansen är trendiga eller inte vet jag inte. (Även om jag anser att det är lite konstigt om Cheap Monday väljer att tillverka "otrendiga" jeans.) Tycker ni verkligen att det spelar någon roll?
Jag väljer nog att citera Emmylicious blogg -

"Fashion is for losers, gorgeous people have style."
Word!

Har du en blogg, registrera den för guds skull på Bloggportalen och lägg till mig som favorit! Om grisar plötsligt börjar flyga, George W. Bush går med i Fredskåren och jag skulle vinna resan till New York som Aftonbladet suktar med - då lovar jag att jag personligen kommer att bjuda er allihop på mjukglass. MED STRÖSSEL!

Jag vet att ni inte kan motstå!

(Om någon har lust att börja lära grisar flyga får ni hemskt gärna sätta igång genast. Oh, New York. Jag har aldrig varit där, det är ju tragiskt. Äsch, hörrni, vi åker dit allesammans! Om man skulle ta och starta världens mest inkomstinbringande företag så att man kan plocka ut ett par millar och dra till The Big Apple och shoppa loss?) :)




Can you resist these eyes?!
Tihi.

Hahaha, det är inte alla som fått äran att tillägnas ett helt blogginlägg på Frankincense!
I'm flattered beyond words.
Nu ska jag faktiskt iväg och träffa fröken Hanna och ett gäng grymma människor, iklädd mina sprillans nya gubbyxor från Cheap Monday. Middag blir det till och med. Mums!

(Jag har ingen kamera med mig, så ni måste tyvärr vara svältfödda på bilder i ett helt dygn till... Snyft! Håll ut!) ;)

Det var väl då förjävla typiskt!

Klart att jag skulle gå och missa vårens ankomst, och börja vara frisk nog att ta mig ut först när det väntas snöstormar igen!
Jag tror inte att jag kan bo i det här landet. Det är ju helt oacceptabelt.
Jag tror att jag måste ge mig ut och köpa mig något fint som plåster på såren.

THIS IS WHAT I WANT:

Jag råkade hitta en flicka på Helgon.net som gör mitt liv outhärdligt.
Hon är nog det vackraste jag någonsin sett, och missuppfatta mig rätt, jag är verkligen den första att uppmuntra skönhet...
Men hon gör ont. Jag vet inte om jag klarar av att leva med vetskapen att det finns någon som är så oerhört fulländad, medan jag är fast i... mig.
Ibland är hon farligt lik Audrey Tautou (bevis), ibland Shannyn Sossamon (bevis), ibland Hanna Fridén (bevis); ibland är hon bara vackrast i världen på sitt alldeles eget sätt.
Jag är helt enkelt så avundsjuk att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
And it hurts.

Hennes bilddagbok är ett enda stort konstverk.
Om du vågar.