Maybe your time is coming.
I wanna love you
but I'm growing old.
Bla bla bla.
I jobbsyfte, ska tilläggas.
Eftersom jobb i mitt fall ofta innebär att saker måste dokumenteras släpade jag runt på min kamera.
(En Canon EOS 450D, vissa av er som läser har frågat.)
Självklart kunde jag inte låta bli att rikta objektivet mot mig själv vid ett tillfälle (jo, bara ett! Faktiskt!).
Det blev en porrblick:
...och en snela bliken:
Eh, ja. I alla fall.
Idag klev jag upp okristligt tidigt och dagen har ägnats åt att skriva, skriva och skriva.
Och prata med Rolando, förstås. Han har blivit min nya bästa kompis.
Lite lustigt är att han, varje gång han ringer, säger "I have a job offer for you".
Vilket han inte alls har. Ett jobberbjudande innebär tydligen, i hans värld, att han frågar om jag skulle ha tid att jobba ett visst datum. Om jag säger ja kan han i sin tur visa kunden mina bilder och fråga om de skulle ha lust att jobba med mig.
Det här glömmer jag varje gång och tror att jag ska bli erbjuden guld och gröna skogar.
Silly me!
Det har ännu inte hänt. Däremot har jag blivit erbjuden att kanske få gå på en casting för en jeanskatalog. Jeans är dåligt (de är ju alltså så små och svåra att få knäppa, varför kan de inte fotografera jeans i min storlek? Vavava? Är jag den enda i världen som har någon form av höfter?). Katalog är bra.
Nu ska jag skriva om serietecknaren jag intervjuade igår, och sedan kanske jag har en biodejt.
Vad ska ni göra ikväll? Berätta om ni vill. Det är lite ensamt här.
I keep on falling.
Let's get to work!
Min nya bokare Rolando ringde nyss och frågade om jag kan jobba på lördag.
Och på söndag.
"Visst", sa jag. "Om jag får skitmycket pengar."
"Sorry", svarade han. "You get very little."
"Well, okay", sa jag. "I'll do it."
Somliga skulle kanske påstå att jag är rätt dålig på att förhandla.
Stand up straight!
Men låt er inte luras av det.
Min hållning är sämre än någonsin.
Bildbevis:
And then you take that love you made and stick it into someone else's heart
För att den är lite fin.
Hello casting people of the world!
Friday, I'm in love with being 25.
Halvvägs till femtio. Sedan sjuttiosju minuter.
En av mina två Fannysar bjöd på tidigt födelsedagsfika i min soffa. Så fint!
Fyra år fyller jag!
Trött födelsedagsbarn.
(Nej, tydligen har jag inte växt ifrån att ta fåniga bilder i spegeln.)
Så, se nu till att ha lite extra roligt idag. För min skull!
Par-tey.
Jag träffade många fina människor, och när jag inte gjorde det gömde jag mig på toaletten och egoplåtade mig själv.
Kvart över tolv åkte Fanny och jag hem till mig och åt spaghetti och köttbullar med äckligt (gott!) mycket ketchup.
Sedan somnade vi till Grey's anatomy.
Jag vaknade klockan fem av att det började bli lite (jävligt!) skabbigt att sova med snus inne.
Jag är en himla fräsch tjej. ALLTID!
Imorgon fyller jag år.
Ikväll packar jag. Städar. Tvättar. Förbereder.
Den här bilden av mig och Hanna hittade jag på metro.se.
Klänningen fick jag av Fanny i tidig födelsedagspresent igår och jag älskar den.
Älskar, älskar, älskar.
Lite extra för att jag fick den av Fanny, kanske.
Jag älskar den så mycket att jag har den på mig idag på jobbet också. Och nej, jag sov inte i den.
Någon måtta får det vara.
Oh Olivia, oh Olivia.
Det var jag, min söta vän Fanny och ett gäng ursnygga Mikastjejer.
Bland dem: Olivia. Åh, Olivia.
Olivia är som ingen annan.
"Jag kommer i bloggen varenda gång vi träffas", konstaterade hon.
Jajamen, darling. Det gör du.
But that's okay, cause so are you.
Lite gammal hederlig badrumsposering på jobbet.
Dödstrött, slutarbetad och vansinnigt hungrig.
Några minuter senare åkte jag ut till Ersta och plåtades för ett reportage i SOLO.
Det gick fint.
Jag försökte att tänka på min hållning, och valde en bild där jag sträcker på halsen så att den nästan går av. Men snygg var den.
Nu är stora förändringar på jobbfronten på gång. De har ingenting med SOLO att göra.
Bloggen kommer också att gynnas, eller drabbas, beroende på hur man ser det.
Jag väljer naturligtvis alternativ 1.
Glass half full.
Jag hojtar till så snart allt är klart, är ändå trött på allt fjolligt hemlighetsmakeri.
Someone, they should have warned you.
The whole thing's tumbling down
Hard
letting the days go by
Lång väg ner.
Det gjorde mig inte ett dugg.
Med de långa ärmarna knutna bakom ryggen (det var varmt som hade vi befunnit oss i Helvetets kök) dansade jag till Britney, Spice Girls, schlagers och boybandhits tills min nacke gav upp av alltför överdrivet headbangande.
Bilderna är helt fräckt snodda av de ett gäng härliga flickor jag gillar, nämligen Nadja, Nathalie, Linda och Carolina. Tack!
Knytkalas!
På Riche blev det långärmat och barryggat igen.
Själva bloggfesten var inte riktigt min grej, men jag uppskattar verkligen initiativet, och möjligheten att få träffa alla fantastiska flickor som jag aldrig får umgås med annars.
Ni är verkligen helt underbara.
We'll always have Paris.
En av de finaste bilderna jag sett där jag själv är med.
Så som flickan på bilden ser ut att känna sig,
i den känslan vill jag vila.
Förväntan utan rastlöshet, förberedelser utan ångest.
(Från Johanna Vikmans s/s 09-kollektion, Camilla Sjödin plåtade.)
Fulhetsperioden, du hänger löst.
Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte gillar min nya frisyr.
Men det gör jag.
Och för att vi inte ska glömma vilka underverk lite - okej, mycket - smink, styling, posering, porrblick och schyssta kamerainställningar kan göra:
Kolla bara hur jäkla nöjd jag är just nu.
Ett riktigt överlägset "I'm back!"-leende.
Det känns så fint, så fint.
Aldrig ramla mer.
Jag, Janna och Fredrik (och Joel, när han inte fotade) dansade oss svettiga och jag fick ett fullt glas rödvin hällt över mig.
Det var en fin, fin, fin kväll.
Förresten!
Alla ni som ställer frågor om bloggdesign:
Jag kan absolut ingenting om sådant.
Kolla på Designa Din Blogg eller googla fram andra bloggar som skriver om bloggdesign. Jag har använt mig av sådana hjälpsidor och kan verkligen inget själv.
Lady in red. En androgyn sådan.
De här bilderna - och fyra till - hittar du i den här veckans Sofis mode.
("I butik - nu!")
Jag tycker otroligt mycket om dem.
Inte så konstigt kanske, med ett sådant sanslöst grymt team.
Fotade gjorde världens bästa Ceen Wahren, Linda Gradin gjorde mig snygg och Lisa Carlén stylade som vanligt.
Jag hoppas att ni tycker om bilderna (och att ni kollar in resten i tidningen, förstås).
Kan vi låta för smal/för tjock-kommentarerna vila ett tag?
Jag skulle uppskatta någon dags semester från den diskussionen.
Snela rössta då *bLiNK*
Ahaaa.
Nu kan man rösta i VeckoRevyn Blog Awards.
Det var tydligen några som varit lite för snabba med att hitta tävlingen, det var därför inte länken funkade.
Alltså får ni som tycker om mina bilder gärna gå in och rösta på mig i kategorin "bästa foto". Jag är hon längst till höger som ler fånigt och tittar ner.
(Mannen som tagit bilden tyckte att det i själva verket var han som borde få pris för bästa foto. Jag försökte förklara att det nog inte var bara just den bilden som var nominerad, men han ville inte lyssna på det örat. Så röstar ni på mig och jag vinner lovar jag att dela med mig av priset till en synnerligen söt pojke.)
Lite kul att de andra tre som är nominerade i fotokategorin har superseriösa och otroligt vackert tagna bilder, och jag fick representeras av en riktigt töntlycklig semesterbild.
Loving it!
Skärpning, hörrni.
Det här är min krönikebild i Metro.
Nej, den är kanske jättesnygg. Men väldigt normal.
Så här ser jag ut en regnig torsdagmorgon, liksom (nej, inte liksom, bokstavligen).
Det lustiga är att både vänner och främlingar hört av sig och sagt att jag borde be att få byta bild.
Att den är ofördelaktig och osmickrande.
Att jag ser tjock ut.
Jag tycker att det är så fascinerande. Är vi så vana att se magra tjejer i modellposer och fördelaktiga vinklar att vi tycker att fullt normalviktiga/smala tjejer ser tjocka ut?
Ofördelaktig, okej. Osmickrande, okej. Men nästa person som påstår att jag ser tjock ut borde nog släppa senaste numret av Vogue, ta sig en promenad på stan och se hur vanliga människor ser ut.
Nej, jag menar inte att det skulle vara något fel med att vara tjock. Men om jag nu ser så tjock ut, vad säger det om tjejer och killar som väger mer än jag? Som fortfarande är fullt normalviktiga? Och om alla som faktiskt har problem med vikten och är kraftiga, vad är de då? Monster? Herregud.
Tänk er för.
Dessutom: man säger inte till någon att de ser tjocka ut. Jag tänkte lägga till: Speciellt inte till någon som har dragits med en ganska crappy kroppsuppfattning i mer än halva sitt liv och ska leva med att ha den där bilden i tidningen. Men jag ändrade mig. Jag behöver inte det tillägget.
Eftersom man inte säger till någon att han eller hon ser tjock ut. Punkt.
Är personen tjock och borde gå ner i vikt för att må bättre är det inte någon annans sak att tala om det för honom eller henne. Det är inte upp till någon annan.
Jag tycker att vi slutar kommentera varandras kroppar i termerna "tjock" och "smal", "snygg" och "ful". Snälla? Komplimanger är fint, kritik om människors utseenden ät skit. Alltid.
Det är ett jävla skal. Min kropp är inte mitt jag. Din kropp är inte ditt du. Den är en del av dig, och den är din. Den är din att ta hand om så att den håller sig frisk och göra så gott du kan för att tycka om.
Den är ingen annans att kritisera.