Att vara eller inte vara modell. Om en skitbransch som borde förgöras.
Vid sidan av texten presenteras resultatet av en undersökning Sofis Mode gjort. "74% av er har drömt om att bli modell". 3 av 4.
Jag drömde aldrig om att bli modell. Jag hade aldrig en tanke på det. Jag var helt enkelt för ful. För ful, för fel. Ändå blev det så. Jag blev scoutad i t-banan i tidiga tonåren, började jobba för MIKAs, ännu lika ful, lika fel.
När jag lämnade högstadiet och mina plågoandar bakom mig tog fotografer, stylister, agenter och designers över uppdraget. Att aldrig för en sekund låta mig tro att jag dög, att jag var okej, kanske till och med fin. Skillnaden var att jag inte längre kallades skelett, anorexioffer, Auschwitzfånge; att jag inte längre ställde mig på vågen och förtvivlat upptäckte att nålen vägrade ta sig över 40 kilo hur mycket jag än åt. Nu var jag istället hon den tjocka. Den tjocka jävla kossan med de feta låren och de breeeeeeeeeeeeda höfterna, hon man sa "hur tänkte agenturen när de skickade hit henne?" om.
Hon som växte på alla ledder, vars förtvivlan inte visste några gränser när vågen kröp upp mot 50 kilo.
Hon som stod framför spegeln i timmar och försökte få kroppen att krympa med ren viljestyrka.
Under tiden jag jobbade aktivt som modell kände jag mig aldrig, aldrig, aldrig någonsin smal, fin, vacker, söt, attraktiv, sexig, bekräftad. Jag köpte en digitalkamera och fotograferade min kropp i spegeln. De finns kvar på min gamla laptop. Filerna heter fetto.jpg, jävlaäckel.jpg, ångest.jpg, skabbhora.jpg... ja, ni fattar. På de suddiga bilderna syns en mager flickstackare med bortvänd blick. På bilderna i min modellbok är samma flicka uppklädd i svindyra märkeskläder, hon blickar rakt in i kameran, blicken visar det kunden efterfrågat - självsäkerhet, arrogans, nonchalans eller oskuldsfull välvilja.
(Inte konstigt att jag passade bättre som skådis.)
Jag lurades ganska bra. Jag jobbade en hel del under ett par år, ingenting jätteimponerande, men på en ganska hyfsad nivå för att vara Sverige.
Det hade ingen som helst betydelse. För varje större jobb ökade pressen, och tjejerna jag lärt känna var alltid populärare, mer framgångsrika. Och smalare, förstås.
(Jag plåtades en gång för en kampanj för ett norskt klädmärke tillsammans med en jätterar tjej från Sollentuna. Stockholmsgruppen ringde henne på mobilen och sa att hon bokat en kampanj för Sisters. Mindre än ett år senare bodde hon i New York och hade blivit en av världens mest framgångsrika modeller. Samtidigt plåtades jag förmodligen för Apoteket, eller något annat glamoröst. Kontenta: allt är relativt. Jag var ingen särskilt lyckad modell. Punkt.)
Efter ett par års uppehåll modellar jag igen. Jag blev plötsligt tillfrågad, erbjudanden dök upp från olika håll, och jag satte igång med glädje.
Jag älskar att modella.
Jag älskar att stå framför en kamera, jag älskar kläderna, sminket, uppmärksamheten; jag älskar att se resultatet. Jag blir genuint lycklig när jag ser bilderna som föreställer mig och tänker att jag är fin, vacker, söt. Vuxen. Jag väger betydligt mer idag än under tonåren, men känner mig mycket smalare. Jag har växt i mina kurvor. Mitt BMI är fullt normalt, jag äter allt jag vill utan att någonsin känna ett styng av dåligt samvete, och jag tycker ofta att jag ser rätt fantastisk ut. Det kan låta otroligt ocharmigt, men jag står för det. Jag låter mig själv känna så. I alldeles för många år kunde jag aldrig ens föreställa mig att det skulle komma en dag då jag kunde se mig i spegeln eller på bild och tänka: Du är okej. Du duger. Nej, du är mer än okej, du är vacker.
Jag kan inte skämmas, jag kan inte med att förtrycka den känslan. Någonstans tycker jag att jag förtjänar den.
Jag är också otroligt glad att jag faktiskt efterfrågas som modell idag. På mina egna villkor. De som tar kontakt med mig vet hur jag ser ut, de vet vad de får. Jag är inte 17 år, jag är inte anorektiskt smal, jag har inte babylen hy och jag ställer inte upp på vad som helst. De köper det. I augusti plåtas jag för tredje gången för just Sofis Mode, och för det tycker jag att de ska ha en eloge. Jag hoppas att det tyder på att vi åtminstone går åt rätt håll. Om vi kan tänka oss att se kläder på någon som inte är fullkomligt utmärglad kanske det betyder att vi börjar bli redo för att inse att skönhet inte är synonymt med självsvält, och på sikt att skönhet överhuvudtaget inte är kopplat till vikt. Jaa, jag vet att jag fortfarande är ung och smal. Jag menar inte att jag skulle vara särskilt normbrytande - men alla steg framåt, hur små de än är, leder ändå någonstans.
Det här blev ett väldigt långt och väldigt förvirrat inlägg. Jag får återkomma senare, när jag kommer på vad min poäng egentligen är. För att sammanfatta, och kanske utveckla:
- Att bli modell kommer inte att göra att du börjar tycka att du är fin. Snarare tvärtom.
- Tonåren är ett jävla helvete som det är. Att ständigt bli bedömd - och ratad - gör ingenting bättre.
- Du kommer aldrig att tycka att du är fin bara för att du blir smalare. Du kommer att tycka att du är fin när du får hjälp att sluta hata dig själv. Förlåt min klyschighet, men jag är övertygad om att det är sant.
- Vill du absolut modella, gör det på dina egna villkor. Vill de inte ha dig kan de dra åt helvete, då är de inte värda dig. På riktigt. Håll det på din nivå, större uppdrag kommer inte att göra dig lyckligare.
- Läs artikeln i Sofis Mode (har du inte plus, lämna din mail i kommentarerna så mailar jag artikeln till dig, den är viktig). Inse att du aldrig kommer att må bättre av att vara modell. Seriöst. Du kan inte bygga ditt självförtroende och din självkänsla på ditt utseende, du är alltid ful, fet och fel i branschens ögon. Alltid. Varenda supermodell har fått höra tusentals gånger hur äckliga och tjocka de är. Att många av dem överlever betyder inte att det är ett liv du skulle trivas med.
Du förtjänar så oerhört mycket bättre.
(Nu har jag försökt skicka artikeln till alla som lämnat sin mailadress och bett att få läsa den. Jag har fått många felmeddelanden, där mailet av någon anledning inte kan komma fram. Sorry. Ni som inte fått artikeln kan väl kolla om ni kanske lämnade fel adress?)
Just because it feels good...
Det här, mina vänner, är dagens picknick-på-klipporna-outfit.
Eller, egentligen dagens på-väg-till-picknicken-outfit, för väl där satt jag i bikini och drack juice, slogs mot getingar, läste morgontidningar, tittade på när Oscar badade och insåg att den här sommaren blivit allt annat än illa.
Milt uttryckt.
(Just det: Linne från H&M, klänning från Cubus som kjol.)
We would fly with us.
We would fly with us.
Kära Sterling, antingen så blåljuger ni, eller så är ni masochister som njuter av att bli behandlade som skit.
Jag är hemma från Spanien nu. Jag var på flygplatsen i Malaga strax före klockan elva igår förmiddag, planet skulle avgå 12:30.
Det var försenat. Estimated time of departure: 22:30. Okej. 10 timmar att slå ihjäl, härligt. Men shit happens, man kan inte räkna med att alltid vara i tid.
När timmarna gått och klockan passerat tio på kvällen men inget gatenummer kommit upp på skärmarna börjar vi bli oroliga.
Plötsligt händer något. Estimated time of departure: 00:20. Jahapp.
Timmarna fortsätter att gå. Klockan passerar tolv. Klockan blir halv ett. Fortfarande inget gatenummer, ingen information - nej, inte heller i informationsdesken.
"We have no information", säger hon. "Before, it said your plane was leaving 00:20. Now it just says nothing."
Framåt halv två bildas plötsligt en kö vid en av gaterna nära bänkarna där vi ligger utslagna och apatiska och stirrar in i de flimrande lysrören. Någon har hört att planet ska avgå från just den här gaten. På skärmen ovanför står ingenting, den visar havsvågor som slår mot en strand.
Djungeltrumman går, och ett hundratal förvirrade svenskar kommer till slut på ett iskallt plan som tar oss till Stockholm.
Bebisarna skriker, skriker, skriker. Jag förstår dem.
"Vi är så oerhört ledsna för hela den här dagen", säger en flygvärdinna i högtalarsystemet.
Det är jag också.
"Vi beklagar verkligen bristen på information. Nu ska vi försöka göra er resa så bekväm som det bara är möjligt."
Hennes välvilja värmer, men den sträcker sig inte längre än till sekunden då vi vinglar av planet på Arlanda.
Vi kommer till bagagebanden. Där väntar vi.
Vi väntar. Och väntar. Och väntar.
Bebisarna är utmattade. De har slutat skrika. De tittar framför sig med tomma blickar.
Jag förstår dem.
Timmar går.
En man har gått iväg för att försöka hitta någon ansvarig på den öde flygplatsen, han kommer tillbaka, han höjer rösten, alla lyssnar:
"Sterling har ingen personal på plats", säger han. "De är det enda flygbolaget som inte använder sig av Luftfartsverkets personal. Eftersom vår flight är tolv timmar försenad finns det ingen här som kan lassa upp vårt bagage på bandet. Väskorna står här bakom, men ingen är här. De kommer klockan tolv. Det enda vi kan göra är att åka hem, och komma tillbaka senare och se om våra väskor är här."
Jag sitter ihopkurad på en bänk och skakar. Det tjuter i mina öron. Jag äter muffinssmulor och låtsas att jag är någon helt annanstans.
Så börjar bandet rulla. Någon har förbarmat sig över oss.
Nu är jag hemma.
Men vad är väl ett dygn av mitt liv?
Förseningar kan jag hantera.
Nonchalans däremot...
We would fly with us.
Kära Sterling, jag tror det när jag ser det.
(Egentligen borde jag ha lärt mig vid det här laget. Näst senaste gången jag skulle flyga hem från Malaga, också en lördagförmiddag, kom jag hem tisdag eftermiddag. Jag börjar misstänka att det kanske är så att man får det man betalar för.)
Klart att grabben ska ha ett fotbollslag!
<3
Verklighetsflykt.
Jag är en Kukis.
När man äter dem blir man inte bara inne och chic, man blir eternally cool också.
Vi gillar kakorna så mycket att vi känner oss manade att ge tillverkarna lite gratisreklam.
Superchica, supercoola, superinne - Köp Kukis kakor!
Hälsningar från Modell-land
Jag är tydligen inte den enda som specialiserat mig på att sprida glädje.
"Och var kommer den idioten ifrån? Modell-land?!" utbrast min syster. Förolämpat.
Tack, dompap12, 31 år gammal och bosatt i Norge, för dessa visdomsord. Jag älskar att du smyger omkring på nätet om nätterna och får människor att tycka om sig själva. Din korta kommentar lyckades vara rasistisk, generaliserande och sexistisk, allt på samma gång.
All cred till dig!
Kanske är jag för känslig. Eller, nej - naturligtvis är jag för känslig. Men shit vad jag äcklas av den här typen av människor.
Nej men - nu spottade dompap12 ur sig en kommentar till, denna gång på norska.
Jag skulle gärna svara på den, men jag måste vricka vidare mot berömmelsen. Ciao!
Män som hatar utsikt
Det är inte svårt när det är lätt.
Thank God.
Behind my heartshaped sunglasses from Urban Outfitters
Backyard Baby
Jag skulle vara avundsjuk, nej; jag skulle brista av avundsjuka -
om det inte vore så att hon är femton år.
Femton år. Herregud, vilken skitålder.
Jag skulle inte gå med på att bli femton år igen om jag så fick 372 miljoner kronor och en date med Natalie Portman.
Jag undrar om det är lättare att vara femton när man är så ohyggligt söt som Amanda är.
Jag tror faktiskt inte det.
Men ska man ändå vara femton; ja, då kan det nog inte skada att vara såhär bedårande.
Annika, where the fun is!
Det var fullständigt ljuvligt.
På morgonen skrev jag i ett sms:
"Nu är jag full av myggbett. Det var det värt."
Oh, I eat my words.
Ingenting är värt det här. Full av myggbett? Ja, det kan man lugnt säga.
Jag har tjugo stycken. I ansiktet.
(Och säkert fyrtio till på resten av kroppen, men det är okej. I jämförelse.)
Nej, inte "typ en miljon"-tjugo stycken. Utan tjugo stycken.
Jämnt och bra nummer, eller hur?
Tjugo stycken i ansiktet, varav två på ena ögonlocket, två på nästippen, två på näsvingen, en på läppen, två i pannan och elva saftiga jävlar på ena kinden.
(Nu snackar vi alltså spanska mördarmosquitos, inga rara svenska myggor. Flera av betten är stora som körsbär.)
"Ja, du ser faktiskt ut som en leprasjuk", sa mamma glatt.
"Förlåt att jag skrattar", flämtade lillasyster. "Det är av chocken."
"Får jag ta en bild?" frågade vår granne och halade upp mobilkameran.
Jag är en levande underhållningsmaskin, jag. Jag gör människor så glada.
Tänk, vad fint att folk kan roa sig på min bekostnad, att jag kan ge dem den glädjen!
Tar den långa vägen så jag får känna mer av din lukt
Jag har varit på middag.
Jag har druckit massor av rödvin.
Jag har pratat med Honom.
Det snurrar. I mitt huvud.
Jag är rädd för du ser för bra ut i svart svart lugg och blå anorak.
Jag är så full av förtröstan; det skrämmer mig. Och fyller mig med tillförsikt.
Jag har kanske aldrig trott på mig själv som jag gör ikväll.
Du har missförstått, jag är inte värd det här, jag har ingenting som du vill ha.
Det kommer bara leda till nåt ont, ändå.
Jag orkar inte bry mig.
Leder inte allt bara till nåt ont, ändå?
Det får vara så. Ikväll får det vara så.
Klubben för inbördes Marklundsk beundran
Idag har jag fotograferat min mor. Hon är så satans jävla vacker.
Det blev underbara pressbilder, jag blev nöjd, hon blev nöjd.
"Kändes det konstigt att fota mig?" frågade mamma när vi åt lunch.
"Inte ett dugg", svarade jag.
"Nej, det kändes helt normalt att ha dig som fotograf också".
Men mamma ljög, det kändes inte alls normalt. Det vet jag, för så fort hon tittade in i kameran så började hon le. Först litegrann, sedan mer, till slut skrattade hon stort och var tvungen att titta bort för att samla sig.
Jag konfronterade henne naturligtvis med dessa bevis.
"Jaja", sa mamma. "Det var ju bara för att du var så vansinnigt söt. Du är den sötaste fotograf som någonsin fotat mig."
Naaaaaaw.
Vi är så himla söta, vi Marklundska fruntimmer.
Jag skulle äta oss som dessert efter vilken måltid som helst.
Annika, blogghoran.
Tacka fan för att jag inte gör det - som ni märker så skriver jag väldigt sällan nuförtiden, och mitt besökarantal är logiskt nog väldigt beroende av aktivitet.
Men en gång i tiden hade jag tillräckligt många tusen träffar om dagen för att kunna tjäna ihop lite fickpengar, med hjälp av Tradedoubler och GoogleAds och allt vad det heter. Som så många andra fick jag dagligen mail om samarbeten och annonskampanjer och tävlingar och ditten och datten.
Ibland tackade jag nej, oftast svarade jag inte ens.
När jag fått frågor om varför jag inte vill tjäna pengar på bloggen har jag svarat att jag inte vill att bloggen ska bli ett tvång. Jag vill kunna skriva hur mycket eller lite eller ofta eller sällan jag vill, hur ointressant och personligt jag vill, utan att känna mig tvingad att behaga, provocera, uppröra, vara till lags.
Det är sant. Men inte hela sanningen.
Om jag skulle tjäna pengar på att blogga skulle jag omedelbart bli en blogghora.
Den allra värsta sorten. Jag är så fattig och så oekonomisk och så girig att min blogg skulle bli ett inferno av horeri. Jag skulle ställa upp på varenda "samarbete", länka till varenda Twingly-artikel, kommentera i trettiotvå tusen bloggar varje dag, lotta ut mobilsmycken och tandblekningar och amfetamingodis och dejter med mina snygga killkompisar. Jag skulle gå in på Bloggportalen och kolla in "Mest sökta termer senaste veckan", för att sedan skriva långa, förvirrade sexnoveller om Blondinbella, Linda Rosing, Kissie och Carolina Gynning, där de blir påsatta av Björn Gustavsson iklädda gummistövlar och stayups medan de diskuterar FRA-lagen med anorektiska representanter från Sverigedemokraterna, röker hasch och snackar i sina nya iPhones.
Fan, det kanske vore något ändå.
Come, Josephine.
Det gör jag, som så ofta, med rara Youtube-covers.
Den här tycker jag om.
Har du fått andra himlar i ögonen?
Tröjan klibbar mot huden, svetten rinner längs ryggraden.
Jag är trött, törstig, lycklig.
Klockan var 04:05, jag ville inte väcka honom.
Han såg nästan löjligt fridfull ut där i soffan, som ett mycket litet barn,
full av sömn och drömmar och rödvin.
Ovetande. Oförstörd.
Jag ville inte förstöra.
Istället strök jag honom över pannan med lätta fingertoppar och gick ner till taxin till Arlanda och det väntande Fakirplanet.
Nu sitter jag och ser ut över ett soldisigt och siestasömnigt bostadsområde.
Snart ska vi åka och bada. Min tygpåse står färdigpackad brevid mig; badlakan, cerat, solkräm (spf 45), bok, snusdosa, vattenflaska.
Jag stirrar ner på mig själv från väggen.
Spacklad och sorgsen, kontaktsökande men avståndstagande. Jag håller om min överkropp, armarna i kors, som för att värma och beskydda.
Fotot på filmaffischen är nästan exakt två år gammalt. Jag är mig skrattretande lik. Samma slitna toppar, samma taniga armar.
Jag har fått några nya linjer i ansiktet, ett fult ärr på handen, ny sorg i ögonen.
Ny glädje.
I want you to show me.
Jag är så trött.
Tröööööööööööööött.
Det är så mycket som måste fixas den här veckan, och jag vet verkligen inte hur det ska gå till. Jag vill klona mig, nej, jag måste klona mig.
Genast. Nu. På en gång.
Om någon vet hur man gör, snälla, let me know.
Cause we don't believe that they're gonna get away from the summer
Stjärnformad.
Skolledningen kanske inte riktigt hade koll på alfabetet?
I alla fall. Jag hade just klippt min egen lugg, och var sjukt nöjd med resultatet. Jag tyckte att det blev Top Notch. Det tycker jag fortfarande. Som att det skulle vara sämre att inte klippa jämnt och rakt?
Why be straight when you can be star shaped, hallå.
Och min lugg, den är fanimej stjärnformad.
Ingen vill veta var du köpt din tröja.
DAGENS OUTFIT.
Undrar om det är ett sjukdomssymptom?
"Jo alltså, jag har feber och ont i halsen och ont i huvudet och snorar och hostar upp lungorna, och så känner jag mig lite modebloggig, tror doktorn att det kan vara lunginflammation?"
Ja, just det. Ska det göras så ska det göras ordentligt.
Jag har på mig kläder från H&M på överkropppen och från Vila på underkroppen.
Förresten! Bor ni i Norrköping kan ni läsa min första krönika i Norrköpings Tidningar idag. Gör det.
(Och ni andra kan läsa den här.)
Att älska som en porrstjärna
Jag sitter på ett InterCitytåg på väg mot Stockholm och webcamtramsar.
Det hör liksom tågresor till.
Just den här resan inbjuder alldeles särskilt till trams - jag är i stort sett ensam i vagnen, och slipper alltså smyga med min egocentriska lek.
Det känns skönt.
Jag skickade precis iväg en krönika, som efter a little help from my friends blev helt okej.
Jag känner mig ganska ångestfri.
När det gäller krönikan, i alla fall.
Och man kan faktiskt inte begära att allt ska kännas peachy keen jämt och ständigt, så mycket har jag i alla fall lärt mig under det här kvartsseklet liv jag avverkat.
Mitt resesällskap läser om Jenna Jameson.
Jag önskar att jag också fick läsa om Jenna Jameson.
Jag får läsa Aftonbladet istället.
You will stay quiet or you will die.
You're a bit of a mess
Melted Toblerone under your dress
I'd like to make some changes before you arrive
I mean, eventually
There is nothing left
To do but sleep
Note to self:
Det bästa tillfället att däcka är inte mitt under ett 16 timmar långt arbetspass.
I wanna rock n' roll ALL NIGHT (98% - I ROCK!)
Utöver det är jag så förkyld att det sprutar slem ur diverse ansiktsöppningar (jo, jag lovar. Nästan i alla fall), jag skriver en artikel om hur man blir sommarfräsch, har varit i kyrkan, lirar Guitar Hero och irriterar mig på att jag inte känner någon smak överhuvudtaget av godiset jag köpte för en stund sedan.
Man kan säga att jag har det väldigt bra.
Jag var slut när du hittade mig.
Jag sitter på ett tåg. Ett X2000 som ska släppa av mig i Göteborg.
Jag är mindre melankolisk än jag brukar vara på tåg.
Trots att jag lyssnar på de sorgligaste låtarna jag vet.
Jag är, faktiskt, ganska exalterad. Det talar jag om för mamma när jag ringer henne.
Hon säger att det är en "jävla skitstad". Jag kanske inte borde skriva att hon säger det, men det gör hon. "Fast partyt är bra."
"Då får jag se till att kalasa, då", säger jag.
Jag har aldrig varit i Göteborg.
Det är en lögn. Jag var där när jag var tolv, klassresan i sexan. Det här är vad jag minns:
1. Vi gick på Liseberg och killen jag var kär i blev ihop med en tjej med jättelångt hår som brukade kalla mig "Fågelskrämman."
2. Han stod och matade in femmor i en sådan där automat där man styr en gripklo och ska försöka få tag i ett gosedjur. Han fick tag i något till slut, kanske en giraff, och gav den till henne. Sedan hånglade de bredvid gosedjursautomaten.
3. Jag åkte den där grejen där man sitter i stockar och blir blöt.
4. Vi bodde på ett hotell som hette Hotell Apple och som visade porr. Det var cigarettbrännmärken i lakanen.
Det kommer jag ihåg.
Den här gången ska jag inte gå på Liseberg, men väl på Bruce Springsteen.
Och killen jag var kär i blev nyligen pappa, förresten. Det är inte hon med det långa håret som är mamman. Det vet jag, för han är en av mina 647 Facebook-bästisar.
Jag sitter bredvid en mycket lillgammal fyraåring. Han har orange keps och läser Kalle Anka-tidningar. Det är inget konstigt, han har kunnat läsa sedan i julas.
När han tröttnar på att läsa viker han in sidan i hörnet så att han ska veta var han ska fortsätta. Jag gillar honom, han bjuder på Dumlekolor.
Nu åker vi förbi Katrineholm.
Who the f*** is Alice?
SÅLT SIN SJÄL. Det har snubben på bilden gjort.
Just ja, jag fick ju ett mail från Kristofer Ahlström häromdagen.
Kristofer är en rar, nördig gotlänning som gått och blivit ihop med allas vår Hanna Fridén. Jag kan bara anta att hon gjort att han fått smak för Det Ljuva Livet, för nu har han svikit sina ideal och gått över till Fiendesidan.
Och det är just detta mailet handlar om.
Att Kristofer börjat blogga på Stureplan.se.
Han skriver något om att han har "nästlat sig in i Stekarland för att söndra skiten inifrån". Och så ber han mig att uppdatera min länklista. Ha!
Som om jag är den sortens tjej som lägger till någons blogg i min länklista bara för att bloggaren i fråga kallar mig "baby" i ämnesraden.
Tsss. Jag vill ha tjugo spänn och en trisslott också. Then we talk.
(Och underbara Peter Ottsjö fortsätter att förgylla mina glåmiga dagar på Istället för verkligheten, även utan Kristofer. Tack.)
Kors i taket!
Plötsligt inser jag att jag inte är den mest naiva i min vänskapskrets.
Gissa modebloggerskan
Någon på denna bild har eller har tidigare haft en blogg som innehållit s.k. "dagens outfit"-bilder. Gissa vem!
Jag är så jäkla avslappnad på bild.
Naturlig.
Otvungen.