BEAUTIFULONES

Vänner!
Jag befinner mig i de djupaste Dalaskogarna.
I ett litet rum med vita spetsgardiner och ett bord med vit-och-blårutig duk där datorn står och surrar gemytligt bredvid en blå kruka med vita tygblommor.
Iklädd min nya, på gränsen till olagligt mysiga, vita kofta och svärmors täckbyxor.
Nu ska vi ut i det strålande solskenet och leka; sedan ska vi äta bullar och kladdkaka.
Ni hade gärna fått vara med.

Hur mycket storstadsvarning är det inte när man blir alldeles till sig av att träffa en livs levande katt?
Jag får ursäkta mig med att min mamma är väldigt allergisk mot pälsdjur, och att jag aldrig riktigt fått utlopp för min enorma kärlek till de allra flesta ulliga, gulliga djur. Hey, jag har 11 gosedjur i sängen när jag sover...

Igår anlände vi till min sambos morbrors hus för en juldagsmiddag fylld av kusiner och morföräldrar och kusinbarn, och redan utanför dörren möttes vi av en stor grå pälsboll, spatserandes på verandaräcket med svansen i vädret. Jag blev, naturligtvis, alldeles till mig. Pälsbollen visade sig heta Snöboll, en kastrerad hankatt vars enda nöjen här i livet är att gosa, sova och - framför allt - äta. Det sistnämnda nöjet har resulterat i en anmärkningsvärd kroppshydda, och såhär till jul var Snöboll satt på diet. Hur grymt är inte det?! Jag och Elin klarade inte av att se honom gå och kasta suktande kattblickar efter läckerheterna på julbordet, så vi matade honom i smyg med tjocka skivor lax, medan släkten högg in på sillen. Jag är säker på att han skulle gjort samma sak för mig, om rollerna varit ombytta.

God jul, vänner och bekanta!

Catch you on the flip side.

Jag är ledsen över att jag inte kan vara närvarande nu.
Slutspurt inför jul, ingenting är klart, allt är mitt-uppe-i.
Ändå måste jag lämna det.

Provfilmade igår, två och en halv timmes tågresa har aldrig känns mer värt det, jag vet ingenting som är mer utmanande och skitsvårt (på gränsen till omöjligt) och samtidigt så tillfredsställande som just att lägga allt man har på att försöka bli någon annan.
Efteråt var jag helt trasig. Huvudet dunkade och värkte, tankarna irrade i blindo, vissa sekunder gick tiden i ultrarapid, andra minuter försvann i stora halvtimmessjok utan att jag märkte något. Aldrig känts mer värt det.

Att klippa film, väl hemma i Norrköping igen, var tyvärr inte möjligt. Man kan inte pressa sig hur långt som helst. Jag låg på Jakobs säng en stund, sedan gick jag hem och åt fem mackor - spillde rödbetssallad på min favoritkofta, det blev en helvetiskt stor rosa fläck, någon som vet om det går att ta bort och i så fall hur? - såg några avsnitt The OC och somnade strax innan klockan tio.
Vaknade av alarmet elva timmar senare, med lagat huvud och läkta tankar, fylld av fina drömmar.

Jag ska försöka att skriva mer, men om jag inte hinner, önskar jag er alla en alldeles sanslöst god jul!

Jag är egentligen för mycket tävlingsmänniska för att få sjunga Sing Star.
När halsen är slut sjunger jag lite till, tar i lite mer, rösten spricker i varje ton och jag pressar på från magen och försöker att ignorera smärtan.

Å andra sidan...
Om Sing Star är det mest destruktiva jag utsätter mig för, så får jag nog ändå se det som något positivt.

Låter jag knäcker på:
Unchained Melody
Karma Chameleon
Hos Dig Är Jag Underbar
Eloise
Girls Just Wanna Have Fun
This Charming Man...
I could go on all night! :)

Klockan kvart i åtta imorgonbitti har jag tandläkartid, så vet ni vad?
Nu går jag och lägger mig.
Otroligt.
Jag ska läsa lite i ett manus jag läst förut men som tål att läsas gång på gång; ett sådant där bokstäverna och orden och meningarna bygger upp realistisk magi.

Godnatt, vänner.

(Förresten så har jag naturligtvis borstat tänderna tre gånger ikväll, och tandtrådat med pendantisk noggrannhet. Som att det skulle göra någon skillnad.)

Jag är helt tom på ord.
Hela dagen, nej, hela veckan, hela månaden, hela hösten
har jag brottats med orden.
Just nu har jag inga på lager.

Klockan är halv sju på morgonen och jag har precis blivit klar med mina artiklar, notiser och bilder. Det tog verkligen exakt två dygn. Jag muttrar irriterat för mig själv över att jag hade kunnat sova för flera timmar sedan om jag bara sluppit att ägna eftermiddagen åt att kräkas istället för att jobba. Sååå ineffektivt. Ska jag inte jobba kan jag väl åtminstone få se OC eller något annat vettigt (joho, OC är faktiskt vettigt när man skriver kandidatuppsats om serien. Och annars också förstås.)?

Nyss åt jag en macka med rökt lax. Det kändes bra. Att äta frukost precis innan man går och lägger sig. Som att jag egentligen inte alls är vuxen, utan ett trotsigt barn som är lämnad ensam över natten och äntligen kan göra precis vad hon vill.

Nähä. Mina artikelpaket vill inte bli skickade, eftersom de är för stora. Okej, jag borde ha fattat att gmail inte skulle vilja skicka en zippad mapp på 32 MB. Tur att det går att dela upp i flera delar, och att skickafilen.se finns.

Om man skulle ta och gå och lägga sig?
Jag ser dubbelt.
Tack, du som läser, för att du gör mig mindre tom i all min ensamhet.

God morgon, världen.

Det här jobbet minns jag liksom inlindat i ett slags rosigt skimmer.
Allt var så fint den dagen. Jag var överlycklig över att jag kammat hem jobbet överhuvudtaget, att de valt mig av alla vackra flickor som varit på castingen... Och det var ett betaljobb, ett ordentligt välbetalt sådant. För Nokia! Ja, jag var riktigt, riktigt glad.
Stylisten hälsade mig med orden "ååååh, det är så fantastiskt att jag äntligen får jobba med en 38:a!"
Först blev jag alldeles iskall, eftersom jag trodde att hon syftade till klädstorlek, vilket skulle betyda att MIKAs sagt att jag blivit en storlek större (ja, sådant var extremt jobbigt i modellbranschen, hur trivialt det än låter). Det visade sig dock att hon menade skostorlek - de flesta modeller har ju, föga förvånande, ganska stora fötter. Som de flesta andra stylister var hon totalt såld på second hand-skor, och de är ju ofta i mindre storlekar, så mina relativt små fötter kom väl till pass.
Carina som stylade håret klippte det i en snygg, Star Trek-inspirerad pottfrisyr som jag kände mig sååå fin i; själva fotograferingen gick snabbt och smärtfritt, ingen klagade på mig utan verkade tvärtom ganska nöjda. Som sagt, allt var så fint den dagen.

Bilderna däremot, de fick jag aldrig. Så var det med de flesta jobb, så det var ingenting ovanligt. En dag fick jag ett sms av en kompis som sett dem på Nokias hemsida - och jajamen, där låg de! Väldigt små och lågupplösta, men ändå.
När jag hittade dem i en mapp på min gamla laptop kom den dagen tillbaka, dagen med sitt rosiga skimmer, dagen då jag för en gångs skull kände att jag verkligen dög.
Och nej, det spelar ingen roll att det var modellande det handlar om, och inte något mer nobelt.

Att duga är att duga är att duga.

(Några månader senare pratade jag med en tjej som tydligen gjort exakt samma jobb som jag, fast dagen därpå. Hon fick tre gånger så mycket betalt som jag, eftersom hon var mer "lovande" än jag. Det gjorde ont i ett par minuter, men sedan sket jag i det, för hon var dryg och elak och vägde tio kilo mindre än jag, och jag vägrar vara avundsjuk på människor som är dryga och elaka. Och som aldrig någonsin får äta annat än sparris och gurka. Ja, enligt henne själv, alltså.)

Today was a pretty day
No disappointments
No expectations on your whereabouts
And oh, did I let you go?

Nu har min Marcus åkt ifrån mig, igen.
Jag har ännu inte hunnit vänja mig.
Hur bra helgerna än är så avslutas de ju alltid med att vi skiljs åt.

För en stund sedan fick jag en plötslig längtan efter att vara bra. Ja,
mest som i nyttig, och... duktig. Jag ville träna, äta något som inte var pepparkaksdeg, städa, jobba, köpa julklappar, diska...

Sedan insåg jag att klockan är över tio, att jag ska upp tidigt, och att livet just nu är tillräckligt fullspäckat för att jag ska ha fullt upp utan att vara så himla duktig hela tiden (eller alls). Som att det inte är nog att jag har kandidatfilmen, kandidatuppsatsen och dubbla artikelinlämningar nästa vecka.

Var tog sommaren vägen, förresten?


Dubbelt upp i Zarapjucks under modeveckan i Köpenhamn i augusti.
Då var det varmt, ska jag säga er.
Nu kommer all min värme från skidsockar, täcken och glödheta element.
Jag trivs inte.