LILLA KISSE JAG ÄLSKAR DIG LÅT OSS PUSSA OCH KRAMA IHJÄL VARANDRA TILL TONERNA AV ARMAGEDDON-LÅTEN
Och så en youtubelänk.
Okej, själv brukar jag onekligen vara den blödiga typen. Och det är jag idag också.
Ååååååååååååååååh.
Where the hell AM I?
Ni är så fina, jag saknar er.
It must have been love...
It's a fact:
Mina vänner älskar mig.
Fuck Nicole, älska Viron.
Jag har visserligen redan både alldeles egna, fantastiska småsystrar och ett gäng extrasmåsyrror som är De Raraste, men jag kan inte låta bli att samla på mig fler. Och fler. Och fleeeer.
Det senaste nytillskottet heter Viron Fry och är kanske det sötaste som någonsin gått i ett par Cheap Mondays. Hade jag varit rikare hade jag åkt till NYC och bakat sockerkaka åt henne och pussat henne på näsan och gett henne tusen små presenter som jag köpt för fem kronor styck.
Jag vet, jag är sjukt creepy. Tillbaka till terapisoffan, genast!
Les temps sont durs pour les rêveurs.
Lite mer tisdagsplåtning.
Det var så fint. Flickan jag porträtterade iklädd Johanna Vikmans ljuvliga kollektion hade ett specialuppbyggt hem fullt av halvätna croissanter och baguetter, längtan, rosévin, Voguetidningar, vackra skor, smala cigaretter och stora drömmar.
Foamylicious
Det här, kära vänner, är inte något som händer varje dag.
Men ibland. Tisdag var en sådan dag.
Vad gör man inte för finaste Johanna Vikmans skull?
Jag trivdes. Tror ni att man kan tjäna ihop lite stålars genom att tvätta bilar i sommar?
(Jag vill åka utomlands igen. Det ryktas att sådant kostar pengar.)
I held my breath as I watched you swing
Jag skrev en liten artikel om modebloggar i förra veckan.
Den är väldigt basic, tänkt för er som inte har någon koll whatsoever på modebloggar.
Ebba von Sydow och UnderbaraClara pratar om bloggande, läs här om ni vill.
Oh, how could anyone not want to rip it all apart?
Men jag har fastnat vid Photoshop, redigerar bilder från Rom och drömmer mig tillbaka.
Snart spelar Stars.
Klicka på videon och tryck upp ett annat fönster; låten är fantastisk men den här youtubevideon är kräkframkallande corny. (Och ett typiskt exempel på att folk inte bryr sig om att lyssna på låttexter.)
Annika kostar bara tjugofem spänn.
Annika - in stores now!
Jag ser lite rödgråten ut på bilderna. Men det är okej. Jag är okej.
Back to life.
Bara pausa ett slag. Vid behov.
I förhoppningar och regnbågar
Nej, vet ni vad. Med den här suspekta posen lämnar jag er. Jag håller tummarna för att era midsommarhelger blir magiska, och jag fladdrar iväg till flygbussen.
Jag är så genuint genomlycklig att jag nästan skäms.
If I had a tumour, I'd name it Marla.
/Marla
Plug into her electric cool
Fanny.
And a paradise we will share
Det är något som hänt vid så få tillfällen att jag kan räkna dem på ena handens fingrar.
Det känns helt fantastiskt.
Jag ska resa bort.
Komma iväg. Se något annat.
Och enligt väderprognosen lär jag inte behöva frysa, heller!
Eftersom jag är så lycklig att det flimrar framför ögonen måste jag få bjuda på några av mina allra härligaste lyckolåtar. Jag lyssnar och sjunger med och försöker att inte börja gråta happy tears.
Jag åker på torsdag. Jag är så glad, så glad, så glad.
(Och till eventuella inbrottstjuvar - jag har inte ett dugg att stjäla. Seriöst. Om ni inte är ute efter, typ, smutsiga strumpor. Det har jag en hel del av.)
Dags för lite politik, huh?
Ni som inte tittar på den här filmen, jag tänker genast gå in och läsa era privata, snuskiga mail.
Where The Action Is, The Fridah Version
Hon är bland det raraste som någonsin traskat omkring i ett par Converse, och dessutom jävligt begåvad - hon har en jättefin blogg, skriver krönikor i Falukuriren och idag fick hon veta att hon gått vidare till final i Expressens kröniketävling.
Och flickan är 15 år. 15!
Jag stjäl glatt Fridahs bilder från i lördags och lägger upp dem här, så schysst är jag. Alltså: bilderna kommer från Fridahs bilddagbok och blogg.
Nej, i början av dagen var jag inte happy go lucky, det kan man inte påstå. Regn och rusk gör mig grinig och otrevlig mot alla som kommer i min väg. Och på en festival är det jättemånga som kommer i ens väg.
Jag fick på mig lite smink och en rosa plastpåse med hål i (tack Telia!) och blev på bättre humör. Och en lustigt plutig underläpp fick jag på köpet.
Ibland kom solen fram, då blev vi såhär glada!
Jag köpte en underbar smoothie och en brutalt god fetaostmacka av en urgullig tjej som sade sig läsa min blogg. Om det stämmer: HEJ, söta du! Vilka goda grejer du sålde till mig!
Det visade sig att jag är sjukt grym på Guitar Hero. SJUKT GRYM! Sjukt sjukt sjukt grym! Jag vill köpa hem spelet och inte göra annat, någonsin, än att lira. Ensam hemma i min etta. Ingen får vara med, då finns det ju en risk att jag förlorar. Nej, själv ska det vara.
Spela spela spela.
Jag är besatt, ja.
Men som synes på bilderna tyckte jag framför allt att det var väldigt roligt. Och att det viktigaste är att kämpa väl och ha kul och yada yada.
Yeah right.
The sounds of rockstar dreams and limousines are fading
Jag är ganska nöjd med resultatet.
Åtminstone var jag det tills jag kollade in Rockfotos bilder...
Intalar mig själv att "hur svårt kan det vara att fota när man får gå framför kravallstaketen, plåta på nära håll och slipper trängas med tusentals hoppande kids?!"
Då känns det lite bättre, och jag är nöjd igen.
Först ut: Molotov Jive.
(Foto och copyright: Annika Marklund.)
Men det är ju kul att det åtminstone går åt rätt håll.
Jag tog sjukt många bilder igår. Sjukt fina, också, men framför allt sjukt många.
Inser att det kommer ta ett rätt bra tag att ladda in dem, så jag sysselsätter mig med annat. Läser bloggar, svarar på jobbmail, läser mammas krönika, Facebookchattar, kollar bilddagböcker - ja, ni fattar. Jag väntar en lång, lång tid.
Sedan kollar jag nervöst hur det går med min uppladdning.
Och jag möts av detta.
Oh well, bara att fortsätta slösurfa. Drar igång det tunga artilleriet: Expressen.se, Aftonbladet.se, Svenskan, DN, Dagens Media, Resumé.
Tid passerar.
Massor av tid.
Mitt tålamod börjar ta slut. Jag klickar på den lilla "Flyttar"-ikonen nere i hörnet igen. Nu ser det ut såhär:
Nej, om man skulle ta och lära sig... virka, eller något?
Time will make sure I'll get over you.
En jävligt sjuk grej hände mig nyss.
Jag kände att jag skulle gå i småbitar om jag inte omedelbart fick lyssna på Roxettes Spending My Time på skrämmande hög volym.
Det har aldrig tidigare hänt mig. (Jag lovar!)
Markus Krunegård-överdos, kanske?
Nu lyssnar jag. Njuuuuuter. Här snackar vi riktig musik.
I'M SPENDING MY TIIIIIIIIIIIME! WATCHING THE DAAAAAAAYS GOO BYYY...
Guilty pleasures fo' life, älsklingar.
Må den utan skuld kasta den första stenen, eller så!
Se på mig nu, vad tycker du?
Det här är jag och min fine vän Markus.
Markus spelar och sjunger vanligtvis i det fantastiska bandet Laakso.
Nu har han gett ut en (lika fantastisk) soloskiva.
Han kallar den MARKUSEVANGELIET.
Jag upprepar: Markusevangeliet.
Smaka på den, ni.
Markus Krunegård - ödmjukhet i ett nötskal.
Man måste älska det.
No one's ever gonna love you more than I do, boys.
Här ser ni tre av mina absoluta favoritpojkar.
Herregud vad mycket tråkigare jag haft utan dem.
Usch, jag vill inte ens tänka tanken.
Trött som döden.
Det har varit en fin dag. Harmoni i dramatiken.
Sov så gott, du som läser.
Stjärnorna lyser väl lika klart i din del av stan?
I förra veckan bestämdes det att jag ska skriva några krönikor.
Då behöver man en bylinebild.
När jag ändå var på (otroligt lyckad) VeckoRevyn-fest tillsammans med grymma modefotografen Erika Lager passade jag på att utnyttja hennes skills. Jag poserade loss i snålblåsten, och hon trollade mig så snygg att hälften varit nog.
Tack, snälla du!
Den här ovanför är den som ska användas...
Fotografen själv slapp inte heller undan!
(Om ni gillar bilderna får ni gärna säga det. Då blir nog Erika glad. Och jag med.)
A crazy motherfucker named Ice Cube
Annika Marklund, hiphopare.
Jag funderar på att bli en sådan där hiphop-tjej.
Om inte annat så för att få ha på mig en keps med gigantiskt "A" på.
And don't forget to send me a friend request!
Ah.
I fucked my American cunt.
Som balsam för själen.
Och du är himlen jag föll från den dan
Sunday always comes too late.
Lite så kändes det.
Jag var kär i sommaren, kär i vädret, i solen, i utsikten, i musiken, i vännerna.
För er som oroar er över min psykiska hälsa:
Fredagen var en av de finaste dagarna på mycket, mycket länge.
Jag var genuint lycklig.
Snodde ett gäng bilder från Oscars Facebook för att illustrera.
Efter middagen (hur skulle jag överleva om jag inte åt hos Oscar, Jesper och Jocke var och varannan kväll?) släpade Oscar med mig ut från terrassen och upp på själva takåsen. Vansinne! Vi drack rosévin och beundrade taken. De glittrade. Oscar påstod att det var ventilationstrummor, jag håller fast vid att det var fairy dust eller något annat romantiskt.
Rosévin, som sagt. På taket. Herregud.
Jocke var feg, alternativt väldigt klok, och stannade kvar på terrassen istället.
Själv var jag underligt gul.
Jag och Jocke, being friendly, looking... weird.
Åtminstone Jocke.
På väg till Trädgården. Från vänster: Fanny, Jesper, jag, Jenny och Jocke.
Framme. Jag har en gigantisk bicep.
En stund senare...
Fanny är klädsamt camera shy, jag är... inte lika klädsamt kamerakåt.
Jag och Jocke igen, being friendly, looking drunk.
Åtminstone Jocke.
Jag träffade på mitt ex Erik i vimlet. Tydligen bestämde vi oss för att se kära och lyckliga ut på bild. Det är vi inte. Inte kära, i alla fall.
Efter en närmare titt ser det faktiskt ut som att han tänker kyssa mig. Det gjorde han verkligen inte, just in case att jag har några härligt svartsjuka och possessiva läsare som blir upprörda av tanken eftersom de vill ha mig för sig själva. Haha.
På väg hem, ensam i morgonljuset. Så vackert att det värker.
Vinn sommarens minsta klänning!
"Vinn sommarens hetaste klänning - om du är tillräckligt smal, förstås!"
Herregud, vi snackar en vanlig H&M-klänning. Hur svårt hade det varit att fixa så att alla fick tävla, och vinna en klänning i sin egen storlek? Hade H&M helt slut på klänningen i alla andra storlekar? Fine, men i så fall vill jag veta det. Jag gillar nämligen inte tanken på att sitta här och svettas i ett par H&M-trosor med stjärnor på i storlek 38 och känna mig tjock för att jag inte ens kan vara med och tävla om "sommarens hetaste klänning".
Jag säger inte att jag känner så.
Men jag tycker inte om tanken.
Och jag tycker framför allt inte om tanken på att någon annan kanske känner så.
Too fat to model?
Det är kanske inte så mycket nytt som sägs här.
Men ändå väl värt att se.
'Cause I like you, yeah I like you
I think, think, think, 'til I start to drink again.
Det här är min eftertänksamma min.
Jo, jag lovar!
Precis såhär ser jag ut när jag halvligger i min säng klockan två en söndagmorgon och försöker jobba.
Jag tänker att jag lika gärna kan berätta lite om min dag.
Jag och Fanny drack en cider (förlåt, xider - med sugrör!) i solen, åt en tunnbrödrulle vid Stadshuskajen, drack ett glas rosé på vårt nya stammishak på Hornsgatan.
Sedan ville jag ut, ut, ut.
Fylla och dans, ge mig nåt som tar mig någonstans, and so on.
Istället åkte jag hem och åt halloumi och drack vatten.
Nu ligger jag och gör research för morgondagens skrivande, och ser alltså - som ni ser - väldigt eftertänksam ut.
Kanske tänker jag att jag är stolt över mig själv, som redigerar artikelbilder istället för att dansa sönder fötterna till Common People på en nostalgisk popklubb någonstans.
Som att jag skulle förtjäna någon slags medalj för att jag är nästan nykter en lördag.
I sitt lugna bo.
Björn Gustafsson är så trött, så trött.
"Men vem är egentligen förvånad?", undrar Ronnie Sandahl i dagens Aftonbladet.
Ja, vem? Inte jag i alla fall.
Björn Gustafsson har knappt gjort några intervjuer. När någon fått honom att ställa upp har det sett ut ungefär såhär:
1. Man frågar Björn hur det känns att ha blivit så omåttligt populär.
2. Björn svarar att han inte märkt något. Eftersom han bara jobbar.
3. Man frågar vad Björn gillar för typ av tjejer.
4. Björn svarar att han inte har tid att tänka på det. Eftersom han bara jobbar. Nej, han har inte ens tid att knulla. Nix. Jobb.
5. Man frågar Björn om det här med att han inte super eller röker eller snusar eller dricker kaffe ("jag dricker grönt te ibland"), som vanligt folk.
6. Björn är så stressad att han knappt kan svara på frågan. Han börjar bli blek. Varje sekund han sitter och babblar om hur sund han är, ja, varje sekund hade han istället kunnat använda till jobb. Jobb jobb jobb jobb jobb.
Björn är fantastisk. Han är briljant. Och han är överallt.
Herregud, jag blir ju utbränd bara av att se hur han håller på.
Alltså är jag överlycklig att han ska ta det lugnt i sommar. Kan Björn, så kan jag.
Björn, om du skulle råka googla dig själv och läser detta:
Du är välkommen på grillkväll hos mig precis när som helst.
Jag lovar att köpa hem grönt te.
Let me lay with you, play with you
Because I'm worth it!
Det här ansiktsvattnet har jag använt sedan jag stormade in i puberteten, någonstans kring tolv. (Ja, år, inte klockan.)
Jag är fullständigt beroende av det.
Ett tag var det slut, men nu har jag - som ni ser - investerat i en ny flaska.
NU JÄKLAR SKA ALLA ÄCKLIGA FINNARNA BORT!
Och vet ni, Cliniques ansiktsvatten kommer att förgöra dem.
Lämna mig persikolen och porslinsfräsch; en populär, perfekt pingla.
It's just that good.
Vilket man faktiskt borde kunna förvänta sig, med tanke på att man för en sådan här liten flaska får punga upp den inte särskilt modesta summan 932857846793846702000,50:-.
Men det är det värt.
Det är jag värd.
Kungsholmen i mitt hjärta.
Min mobil med tillhörande värdelös mobilkamera följde med på min söndagspromenad. Jag gick, som vanligt, runt mitt kära Kungsholmen.
För er som inte har stenkoll på den Kungliga Hudvudstaden: Kungsholmen, före detta Västermalm, är en stadsdel där det mest bor barnfamiljer och pensionärer.
Men mer än så; Kungsholmen är min hood.
Jag flyttade hit när jag var tre, och bortsett från mina flyktförsök till London, Shanghai och Norrköping har jag stannat kvar här i hela mitt liv.
Jag har bott i fem olika lägenheter i Stockholm sedan jag och mamma kom hit från Norrbotten, alla lokaliserade kring Rådhuset och Fridhemsplan.
Det är här jag började i skolan och här jag tog studenten. Jag har lekt i Kronobergsparken, kräkts i Rålambshovsparken, sovit utanför Thorildsplans gymnasium (och förmodligen under en och annan lektion, dessutom), tjuvrökt och hånglat på kafé Fix, blivit ihop på taxikafé Eken (rest in peace), gjort slut på Thelins.
Det är på Kungsholmen det hänt, helt enkelt.
Som sagt, min hood - det sitter till och med uppe skyltar där Kungsholmsborna påminns om min födelsedag. Trettisista oktober, jajamen.
Här, på Kristinebergs IP, gick jag på friidrott en gång i tiden (vi snackar kanske sexan, sjuan). Jag var - om jag får säga det själv, och det får jag ju - riktigt grym på höjdhopp.
Värdelös teknik, men en viljestyrka som tog mig över det mesta, om än stelt och knackigt.
Min friidottstänare hette Mika och var en hunk i ordets rätta bemärkelse. Han hade alltid väldigt tighta cykelbyxor på sig, vilket gjorde att jag tvingades ägna en stor del av träningstiden åt att göra allt för att inte stirra på hans... paket.
I min grupp gick en kille som var något år äldre än jag. Han var rödblond och fräknig, fullständigt bedårande och förkrossande blyg; när han någon gång öppnade munnen stammade han förfärligt. Så även när jag skadade knät under en tävling och han kom fram och satte sig bredvid mig på bänken.
Han frågade om det gjorde mycket ont.
Jag sa "javars".
Han frågade om jag kanske ville hitta på något efter träningen någon gång.
Jag var säker på att han drev med mig. Sårat vände jag mig bort, försökte halta iväg men tog mig bara någon meter.
Det var första och sista gången vi pratade med varandra.
Såhär i efterhand inser jag att han förmodligen inte var typen som drev med flickor på det sättet. Jag inser också att jag förmodligen i det ögonblicket sköt upp min första kyss med en sisådär tre år.
Lyckat.
Oh well. Nuförtiden går jag in på Kristinebergs IP ibland och lånar toaletten i något tomt omklädningsrum. Låtsas att jag är en sund sporttjej som just haft en härlig, utmattande träning med laget.
Sedan tar jag en snus och sätter mig med en kopp kaffe och tittar på när något pojklag lirar fotboll, tills jag blir för utmattad och promenerar hem igen.
Det här är Thorildsplans Gymnasium.
Även kallad Min Gymnasieskola.
Jag tog studenten härifrån för nästan exakt sex år sedan. Det var lite si och så med mina betyg, och jag var (och är) av den åsikten att om man måste hålla på och gå på komvux, då har man ingen anledning att springa ut i studentmössa och låtsas vara färdig med skiten.
(Supa sig full har man däremot stor anledning att göra. Men utan studentmössa.)
I sista sekunden fick jag dock in det sista G jag behövde för ett komplett slutbetyg, och det blev både vit second hand-klänning och studentmössa när jag skuttade ut i solskenet.
(Dock inga skor - mina vita vintagepumps lyckades jag sparka av mig och slarva bort någonstans under champagnefrukosten på Fredhällsklipporna, och resten av studenten var jag alltså hippiechict barfota.)
Min mamma hade, med imponerande kort varsel, lyckats skaka fram ett studentplakat. Ovanför mitt treåriga uppförstorade huvud stod det med min mors handstil:
"Jeezez - hon gjorde det!"
Och det gjorde jag ju faktiskt.
Thorildsplan var fint.
Tre oerhört skoltrötta år, med alldeles för mycket frånvaro men fantastiska vänner.
Här, utanför Karlbergs slott, fick jag i slutet av nian till slut Min Första Kyss.
Utan att gå in på detaljer kan jag avslöja att den var en av mitt livs största besvikelser.
Det var ytterst ömsesidigt.
"Är det inte meningen att det ska... kännas något?"
Sa han.
Jag kände mig ungefär lika lurad.
Ett par månader senare insåg jag att det där med kyssar blir rätt mycket finare om man dessutom råkar vara kär i personen i fråga.
Himlastormande, faktiskt.
"Sketna SMÅPENGAR i sammanhanget!"
Hoppsan, glömde tipsa om Modettes fredagspanel. Det är sista gången jag är med och svarar på frågor, så in och läs, vettja.
PS. DET ÄR VERKLIGEN SOMMAR OCH JAG HAR LEGAT OCH SOVIT I RÅLAMBSHOVSPARKEN OCH LIVET ÄR ONEKLIGEN GANSKA FANTASTISKT! DS.
What is worthwhile in the world if you can't be with the one you love?
En liten prettovideo jag lekte ihop i Spanien när jag gjorde allt för att skjuta upp mitt essäskrivande.
Och jag vet inte varför bilden hackar och "fastnar", verkar vara något trubbel i uppladdningsprocessen - vansinnigt irriterande.
Fast det tycker jag kanske mest för att jag har migrän.