BEAUTIFULONES

Problem att kommentera? Byt till Firefox, genast. www.mozilla.com/firefox/

Jag är en mystisk medelhavsman.

Jag var väldigt olik mig när jag fotograferades igår.
Ärligt talat så kände jag inte igen mig själv överhuvudtaget.
Jag såg liksom... grekisk ut, tycker jag.
Och lite som en snygg, androgyn man (ignorera min ganska omanliga baddräktsbyst, tack!).
Looken var inte ful, bara... ovan. Nästan så långt ifrån min egen stil som det bara går att komma och ändå trivas rätt bra.

Jo, jag tycker faktiskt att slemmig medelhavssnubbe-looken är ganska het. Åtminstone i just detta fall. Om jag raggat på mig själv i blöt backslick och buskiga ögonbryn är det inte helt omöjligt att jag fått napp, så mycket kan jag säga!

Vad säger du? Skulle mitt manliga alias ha chans på dig?

---

It's always about me.

Foto: Carlo Bosco

The centre of everything, liksom.
Jag gillar't.
Jag gillar't skarpt.

Nej, nu ska jag tvätta de äckliga, stenhårda wetlookprodukterna ur håret och ta mig iväg och käka lax och dricka vin hemma hos en av snyggingarna på bilden.

Ha en underbar fredagskväll, vänner!

---

Pathetic excuse for a human being.

Först fick jag den här kommentaren:

"Jag har följt den här bloggen ganska länge. Från att vara en positiv glad person har du blivit lite av en argbigga. Jag är så trött på människor som tycker synd om sig själv. Kan ni inte bara ta tag i saken o tänka positivt. Ibland kan man ha det jobbigt o svårt, jag vet, men man mår inte bättre. Ryck upp dig! Bara för att man blivit ensam o känner sig ensamn går inte livet under. TÄNK POSITIVT! Snälla. Så det här blir en blogg värd att läsa igen."

Jag svarade som följer:

"Kära Jo, jag skriver inte min blogg för att den ska vara "positiv" och "värd att läsa". Jag förstår verkligen ingenting av din kommentar. "Bara för att man blivit ensam och känner sig ensam går inte livet under." Snälla rara du, vad vet du om min situation? Svar: ingenting. Eftersom det är så otroligt lite jag har möjlighet att dela med mig av, av olika orsaker. Jag är som jag är, jag mår som jag mår, och eftersom du inte vet någonting överhuvudtaget om vad som händer i mitt liv som gör mig nedstämd så föreslår jag att du helt enkelt övergår till att läsa bloggar som får dig att bli glad."

...och hon svarade:

"En fråga som man kan undra då är ju varför du skriver en blogg? Får det dig att känna dig bättre så fortsätt med det"

Hon har en poäng. Helt klart.
Man ska naturligtvis tänka positivt.

Fan fan fan fan fan vad jag önskar att jag kunde tänka positivt.
Men jag vet inte hur.
Helst av allt önskar jag att jag kunde snabbspola livet. Om inte ett par år, så i alla fall ett par månader, veckor, dagar.
Hell, jag skulle faktiskt nöja mig med ett par timmar.

Vad som helst som gör att jag slipper må som jag mår just nu.

Nej, jag skriver inte den här bloggen för att den ska vara härlig och upplyftande och läsvärd. Så, varför i hela fridens namn bloggar jag då?
Jag önskar att jag hade ett bra svar. Det har jag alltså inte. Jag antar att det till viss del handlar om vana. Jag har hållit på med det här i så pass många år att det blivit lika naturligt att lägga upp mina tankar på nätet som att borsta tänderna eller ringa till mamma. Men framför allt handlar det nog om att jag behöver någonstans att göra av alla jävla känslor. För ärligt talat, jag vet inte var jag annars ska göra av dem. Hur gör man om man inte bloggar om dem? Jag minns inte längre. Jag har aldrig varit duktig på att hantera mina känslor; jag bär dem så gott som utanpå, precis under huden.
Jag är för mycket, jag känner för mycket och jag vet helt enkelt inte vad jag ska ta mig till. Att blogga om att jag är ledsen är ett försök att ta kontroll över känslorna genom att klä dem i ord. Ofta ogenomtänkta ord, på eller över gränsen till det patetiska. Det spelar ingen roll. De måste ut, jag kan inte behålla dem i mig.

Jag vill inte ha dem.
Jag vill ge bort dem.
Jag vill blunda och när jag vaknar vill jag inte vara här längre.
Jag vet knappt om jag vill vara jag längre.
Jag orkar inte med hon som är jag, inte just nu.
Jag räknar sekunder i ett desperat försök att få dem att gå.

Jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jaaaaaaaaaaaaaaaag.
Shit, vad jag skulle behöva skaffa mig lite perspektiv!

Men vi fortsätter, naturligtvis, på samma tema.

Jag är ledsen om jag drar ner er genom mitt självömkande.
Men jag kan, själviskt nog, inte ta hänsyn till det.
Jag är liksom ledsen oavsett.
Och jag klarar inte att svälja och hålla allt inom mig, jag
spricker exploderar slits sönder går i bitar.

Och konstigt nog hjälper det inte på att tänka på att jag har tak över huvudet och att det är vackert väder.
Jag lever i världens mest privilegierade land.
Drunknar ändå inne i mitt jävla huvud.
Förlåt för det.

---

And you don't feel nothing at all.

It's the feeling you get when you're travelling somewhere
Leaving something behind
Something that took too much
Compared to what it gave

It's the feeling you get when you finally arrive
Somewhere, some place you've never been
But still
This is the closest to a home you'll get



Ja, jag blänger in i min webcam. Som den tjurskalle jag är.
Idag har jag fått trevliga nyheter och jävligt otrevliga nyheter.
Eftersom de senare slår de trevliga med hästlängder i fråga om relevans anser jag att jag har rätt att blänga. Och tjura. Och tycka lite lagom synd om mig själv.

Om en stund, om jag bara får i mig en hamburgare och lite platonisk kärlek, är jag övertygad om att allt kommer att kännas bättre igen.

Okej, övertygad är ett ganska starkt ord.
Vi kan säga som så att jag är ganska övertygad om att...
Allt kommer att bli bra.
Som vanligt är det mest en fråga om tid. Andas in, andas ut, ena foten framför den andra och plötsligt ser livet helt annorlunda ut.

---

"They say that the pen is mightier than the sword. And I know the feeling, that devastating feeling, cause I have been stabbed before."

---

Stay up late and watch cartoons.

Två av de människor jag tycker allra mest om frågade mig igår, oberoende av varandra, vad tusan jag vill göra av mitt liv egentligen.
Jag gav båda lika otillfredsställande svar.
Men nu har jag tänkt lite.



Jag skulle vilja sitta i solen på en filt på min innergård och dricka Festis och läsa
Konsten att vara Ela.
Jag skulle vilja gå och fika ibland, skriva lite ibland om sådant som betyder något, kramas, somna i soffan, kolla på film, gå promenader, äta halloumi och äppelskivor, glass och jordgubbar, pizza och cola light.
Sjunga SingStar och skvallra över ett glas vin och sitta på en bänk och skriva ner små viktiga saker i ett anteckningsblock.
Sedan skulle jag vilja ha barn och laga mat åt dem och se till att de växte upp och blev trevliga människor med någorlunda perspektiv och livslust.

Jag skulle vilja att det räckte så.

Man skulle kunna påstå att jag är jävligt lat.
Och ungefär lika klyschig.

---

All I wanna do is ride bikes with you.

---

Långt och förvirrat men nödvändigt.

Hoppsan hejsan. Här lämnar man datorn i ett dygn, återkommer till bloggen och en diskussion om mitt välbefinnande och huruvida det är sinnessjukt att känna empati för och lämna uppmuntrande kommentarer till någon man "inte känner".

Oh dear.

Mina kära, kära, kära läsare:
Jag inser att jag inte känner er, men jag älskar er och jag litar på er. Det är möjligen ett tecken på att jag är totalt verklighetsfrånvänd och en aning galen, men det skiter jag i. Att ni läser och kommenterar och mailar är den enda anledningen till att jag bloggar - ni är mina extravänner, och att sluta blogga vore att säga upp vår relation för alltid.
Det är inte ett alternativ.
Att ni skriver uppmuntrande kommentarer till mig när jag verkar ledsen är så långt ifrån vansinnigt som det kan bli, det är snarare en förutsättning för vår (möjligen inbillade, then so be it) vänskap. Vi läser och skriver för att vi bryr oss om varandra, vilket jag är övertygad om inte innebär att vi inte bryr oss om människor i vår närhet. Jag är helt säker på att det inte tar ut varandra, snarare tvärtom. Om vi kan visa uppskattning och ge tröst till människor vi inte känner kan vi med största sannolikhet även skänka den värmen till våra vänner, och det är knappast någon hemlighet att vänlighet smittar av sig.
Jag älskar att vi är snälla mot varandra.

Till signaturen Eduardo: Det är gulligt att du bryr dig om min psykiska hälsa, mycket mindre gulligt att du ger dig på mina läsare. Var snäll och sluta med det. FYI: Min psykiska hälsa är utmärkt. Bättre än på länge, faktiskt. Att jag ibland blir ledsen och gråter ser jag som en högst normal del i ett sunt, känslomässigt rikt liv.

Och det här med bekräftelse, hörrni. Ge er nu.
Jag älskar bekräftelse, jag älskar att ge andra bekräftelse, och jag tycker inte att bekräftelsebehov är något fult.
Att vi vill bli sedda, att jag vill bli sedd - nej, nu snackar jag inte utseendemässigt - är inget jag skäms för. Jag skulle vara betydligt mer orolig över en person som inte ville bli sedd.
Ett bekräftelsebehov blir bara farligt och skadligt om man tar till destruktiva metoder i sin jakt på bekräftelsen. Hade jag haft oskyddat sex med tio killar om dagen trots att jag egentligen inte ville, enbart för att få känna bekräftelsen i att "han vill ha mig, jag duger, jag är någon" - ja, då hade det kanske varit läge att "söka hjälp".

Guys, jag mår bra. Ni får gärna störa er på mig, det är lugnt, ni är varken de första eller sista. Men försök inte att få det till att jag skulle ha problem.
Jag pratar med mina föräldrar, jag har mängder av vänskap och kärlek i mitt liv, jag äter och sover och jobbar och pluggar på ett synnerligen normalt vis. Speciellt för att vara jag. Jag skrattar och njuter och trivs och gråter och nojar och har ångest på ungefär samma sätt som de flesta av er som läser den här bloggen.

Jag tror att det kallas att, typ, leva.

Alla ni jättekonstiga och sorgliga människor som kommenterade förra inlägget med uppmuntran och omtanke, shit vad jag skulle vilja bjuda in er alla till en gigantisk picknick i Rålambshovsparken. Sitta på filtar och lyssna på gladpop, äta pastasallad och pannkakor och dricka svartvinbärssaft och prata om framtiden. Mina allra bästa, fantastiska, levande låtsaskompisar. Jag önskar ofta att jag kände er även utanför min laptop.

---

När jag inte orkade mer.

---

You give me colors.

Jag hade precis tonat håret för första gången på... ja, år och da'r, i alla fall.
Det blev mörkare och snyggare, tyckte jag.
Så jag gav mig själv tillåtelse att skamlöst posera loss framför min värdelösa mobilkamera.









Grattis till mig, som skriver en av Sveriges tråkigaste bloggar!
Det känns som att allt jag gör, tänker och känner minst av allt hör hemma på en blogg.
Det måste liksom viskas i någons öra.

---

It's a miracle!

Man skulle kunna tro att jag sover.
Det gör jag inte. Jag jobbar. Stenhårt.
Jo, jag lovar. Shit, jag får så mycket gjort!

---

Svaret är... sant.

Människor som bryter ihop på bästa sändningstid, det är underhållning, det.

---

Nothing but the truth.

Jag har deadline på ett gäng texter ikväll. Jag skriver för glatta livet, äter mackor vid datorn för att hålla igång huvudet, har sedvanlig ångest och tycker inte att en enda mening blir tillräckligt bra.
Pauser är inte att tänka på; när jag är stressad kan jag inte pausa. Det är knappt att jag släpper iväg mig själv till toaletten.
Men!
Men. Sanningens ögonblick klockan nio.
Jag har ställt mobilalarmet på fyra minuter i.
Jag ser det inte så mycket som en paus, som... okej, det är en paus, men den är nödvändig. Jag kan inte missa Sanningens ögonblick. Det är inte ett alternativ.

Att titta på Sanningens ögonblick är i allra högsta grad att bevittna en bilkrasch.
Att bryta benet och stirra, hypnotiserad, på benpipan som trängt igenom huden.
Att skära sig i handen och se blodet rinna, oförmögen att röra sig, knappt blinka.
Jag hatar det. Programmet. Hatar.
Oftast är frågorna mesiga, helt poänglösa och urtråkiga; jag suckar och stönar och skruvar på mig av irritation.
I sällsynta fall är de brutala och fullkomligt förödande.
Förödmjukande, förnedrande, rent ut sagt förjävliga.

Bilkrasch. Benpipor. Blod.

Jag kan inte vika av med blicken, ännu mindre stänga av.

Sanningens ögonblick är det främsta beviset på att ärlighet inte vara längst. På att det finns en anledning till att våra hemligheter är just hemligheter. På att ingens liv, ingens handlingar och tankar och känslor och drömmar och önskningar och förhoppningar och besvikelser klarar att granskas på det sättet.
Det går inte att komma därifrån med äran i behåll.
Kanske är det just det jag tycker är så oemotståndligt.
Att inte vara den enda som handlar och tänker och känner och önskar fel.

(Ja, man får pausa i skrivandet för att blogga! I make the rules!)

Hoppsan, där var visst alarmet. Nu är det här.
The moment of truth.

---

Luft och inget mera.

Jag lyssnar på Ett kolikbarns bekännelser och äter glass.
Jobbar, också. Skriver. Lämning om en liten stund.

Det blir inte mycket bloggande just nu.
Desto mer sol.
Desto mer rosévin.
Desto mer liv.
Jag gillar't!

---

Fredag igen.

---

"Bloggen har blivit som ett journalistikens skidskytte. En gren för de skribenter som inte håller hela distansen."

---

"Jaså, vad kul."

När man sitter ihopkurad i vått gräs vid Mariatorget klockan 02:20 en torsdagmorgon och pratar i telefon och fyllegråter ögonen ur sig, med ansiktet rödmosigt och svartkladdigt av mascara och hjärtat trasigt.
Då.
Då blir man verkligen extra glad av att någon (en ung man) kommer fram och säger;

"Jag läser din blogg".

UPDATE:
Kära vänner, förlåt, ironi går aldrig hem på det här jävla internätet.
Det borde jag lärt mig vid det här laget.
NEJ, jag tycker inte att det var roligt att han kom fram.
Jag tyckte att det var hemskt.
Are we clear?

---

The many faces of Miss Olivia

Den här unga damen skulle jag gärna fotografera varje dag i tio års tid.
Jag skulle helt enkelt inte kunna tröttna.

Olivia, flytta hem till mig och bli min Personal Model! Jag lovar att ge dig äpplen och godis och öl. Ja, nu när du är 18 och allt.





















Perfektion.
Det där ansiktet, alltså, damn.
Skönhet och skevhet i världens härligaste kombination.

---

Min Louise.

Det här är Louise.
Hon är en riktig älskling.

---

"Hon vänder sig inte om en enda gång."

---

I will keep on passing you by

"Alltså, om den här hänger på reastången men inte har någon realapp, är den inte på rea då?"
"Jo, den där är på rea. 98 kronor kostar den, blir det problem i kassan kan du be dem att ringa mig så talar jag om det för dem."

Det var hela vår konversation.
Hennes hår var så blont att det slog över i silver, luggen uppsatt med spännen, lite svart kajal runt ögonen.
Rösten mörk, dialekten skvallrade om västkusten.
Sedan vet jag inte mer. Men jag önskar att jag visste allt.

Vad är det med vissa människor?
Vad är det som gör att totala främlingar kan få en att tappa andan?
Jag har sällan sådana moments, men när det väl händer blir jag alldeles knockad. Yr. Skakig.
Ett slags ögonblicklig attraktion (om än utan sexuell spänning).

Jag vill veta vad hon äter till frukost.
Vad som gör henne förtvivlad.
När hon känner sig som mest ensam.
Vad hon tycker om filmen Secretary.
Vilken Håkan-skiva som är hennes favorit, om hon har mjölk i kaffet, vad hennes mamma heter, vad hon drömmer om att bli när hon tröttnar på att jobba på H&M.
Vilken som är hennes naturliga hårfärg.
Jag vill veta hur hon ser ut när hon gråter.

Istället går jag in i provrummet och andas djupt.
När jag kommer ut igen är hon borta.
Det är kanske lika bra.
Jag hade ändå inte haft något att säga.

Hon hade kunnat bli min vän, vi hade kunnat dricka glassdrinkar och prata om pretentiösa popband och se på Gossip Girl ihop, jag hade kunnat snylta på hennes personalrabatt på H&M.
Istället skriver jag ett fullkomligt patetiskt och sjukt creepy blogginlägg om henne.
Det är kanske lika bra.

Känner ni någonsin såhär?
Någon du passerar på gatan, som försvinner i vimlet; en skymt av något som kunnat bli men aldrig blev.
När fantasin blir verkligare än verkligheten och lämnar dig med en doft som hämtad ur Amelie från Montmartre.

Känner du?

---

They all fall for me, psycho girls

---

And with the way you look I understand that you are not impressed

---

Stora drömmar och små.

"En sån som jag har högre pretentioner
Jag undrar var dom är"







Om jag fått en krona för varje förvirrat, sorgset eller panikslaget sms jag skickat under tågresor skulle jag förmodligen vara rätt rik.
(Nu är det ju istället så att jag förlorat en krona varje gång jag skickat ett sms, och således är jag rätt fattig.)

Det är något med tågresor och min person som helt enkelt inte går ihop.
Någonting som gör mig tom och kall; kanske något med själva resandet, väntan på att Något Nytt ska hända.
Något med Livet-som-transportsträcka.
Eller kanske någonting med världen som svischar förbi utanför fönstret.
Jag skriver: "Ogripbar, som en känsla." Fnissar åt mig själv, raderar, men faktum kvartstår.
Ogripbar.
Som en känsla.
Ja, det är den typen av pretentiöst dravel som kommer över mig när jag åker tåg.

Jag vet inte riktigt vad som är annorlunda idag.
Allt jag vet är att det är många saker i mitt liv som känns svåra att hantera, och att jag alldeles för ofta misslyckas.
Men att det är okej.
Att jag egentligen inte vill ändra på någonting.

Klockan är 05:45, jag sitter på ett försenat X2000 mot Norrköping, staden som var min i några overkliga och fantastiska år.
Om ett par timmar ska jag sitta i ett trångt klassrum och diskutera essäer.
Min handlar om mobbning.
Det är er förtjänst att den kom till; alla ni som läser bloggen utan att hata och förakta, som läst mina inlägg om utsatthet, utanförskap, skam och ensamhet.
Utan att döma.
Ni har gjort mig stark på ett sätt jag aldrig tidigare varit, och ni har gett mig mod att planera ett projekt som i bästa fall kan göra skillnad för någon.
Som kanske kan erbjuda någon form av tröst, liknande den tröst ni skänkt mig.
Kanske är det därför jag inte är tom den här morgonen, med ett regndisigt landskap utanför fönstret och två timmars sömn i kroppen.

Känslan är gripbar. Den glittrar av hoppfullhet.
Tack för det.

---

Det gör ont att veta, men lika ont att undra.

Jag hoppas att ni har det bra, allihop.
Verkligen.
Det har inte jag.
Kanske blir det bättre.
(Kanske inte.)

---

För det är ett spel och jag vill inte va' med

---

Their beauty carved out of absolutes that you could never claim, or even envision

---

I go to TRL, look how many hugs I get

På fredag ska jag fotograferas och skulle behöva vara äckligt snygg.
Så jag tänkte att jag går och lägger mig på torsdag kväll, och när jag vaknar ser jag ut såhär:



Snacka om idiotsäker plan.

Plan B:
Komma ihåg att dricka vatten.
Försöka att inte sova med smink varenda natt.
Hålla tummarna för att hår och make-teamet har gått på Hogwarts.

---

Hur du går och jag står kvar, en scen som alla sett förut

---

Satsa det sista på mirakel.

---

"Dessutom har rockstjärnor roligare backstage."

---

När jag sluter mina ögon ser jag ljuset

Tänk om jag;



skulle ta och traska ner hit;



och fånga lite sol.
Jo, så får det bli!

---

Men med stulna cigaretter och ingenting på spel

---

Dom kunde säga vad som helst till mig

Dom kunde dra åt helvete
Men ett enda ont ord om dig
Har alltid fått mig upp i ringen

---

That the ground's not mine to walk upon

---

You will forget about me when I'm on that plane

---

It's gonna hurt, but I love the pain

Efter bara en halv dag i den spanska solen hade jag lyckats skaffa mig denna praktfulla shortsbränna.
Det har nu gått... en, två, tre, fyra, fem dagar, och den verkar inte ha en tanke på att ge sig.
Det. Gör. ONT!
(Det gör faktiskt ont i mig överhuvudtaget just nu.)
Men annars är det väldigt fint att vara här. Väldigt.

Fick precis en helkroppsmassage, förresten. Är yr i huvudet men damn vilken skillnad det gör.

---

There's so much to see, I'll show you all.

Ja, jag vet att jag tjatat om mina småsyrror förut. Men Amanda alltså, hon är bara för bedårande! Och grym på att rida. Och köra bil. Att bli skjutsad av sin fjortonåriga syrra är häftigt, och inte bara en smula förnedrande.

(Det ska nu tilläggas, eftersom ni kommenterar så flitigt: det är en "minicar", som man får köra med moppekörkort i Spanien, och moppekörkortsåldern är 14. Så hon är fullt laglig där hon kör omkring.)

---

I wish I could control all my judgements

---

Beautifulones, fikabloggen!

---

Överkonsumtion kommer i flera färger

---

To die by your side...

Well, the pleasure, the privilege is mine

Ska spelas på min begravning.

Ehmm. Jag ska snart sätta mig på ett plan bredvid min kära mor.
Flygbiljett med tillhörande dödsångest.

Such a heavenly way to die

FY FAN.

---

Kent is in the details

Här står tiden still.

---

Thursday, I don't care about you

---

"Jag önskar verkligen att jag kunde klara av att äta bajs i ett år"

---

Ser allt som ingen annan ser (du borde tänka mer på ditt inre)

---

Allt jag bryr mig om är att du kallar på mig

Det är smulor överallt.
Chokladmuffinsmulor.


Jag har nämligen en riktigt dålig ovana: jag lägger väldigt ofta ner saker i min väska, och glömmer bort dem. "Opacketerade" saker.
Frukter, sminkprylar utan lock, mat, klistermärken vars skyddspapper lossnar (nu är min fina lackplånbok full av klisterfläckar), och som nu då; en chokladmuffin.
Jag hade liksom redan tryckt i mig ett McFeast och company och fick bara ner hälften av min muffin innan jag gav upp, och lade ner den i väskan.
Jag ville väl helt enkelt spara den till senare.

Nu är det således små och stora muffinsmulor överallt.
I plånboken, mellan knapparna i mobilen, i min (halvöppna) puderdosa.
Och i sängen, eftersom jag glatt vände upp och ner på väskan för att hitta min snusdosa.

Jag försöker tänka att det i alla fall är mycket bättre än mosad banan.
Chokladmuffinsmulor är i alla fall inte blöta och kladdiga.

---

Ge mig en kram.

Jag, med mitt lustiga trollhår och en mamma under armen.

---