Friday, I'm in love with being 25.
Halvvägs till femtio. Sedan sjuttiosju minuter.
En av mina två Fannysar bjöd på tidigt födelsedagsfika i min soffa. Så fint!
Fyra år fyller jag!
Trött födelsedagsbarn.
(Nej, tydligen har jag inte växt ifrån att ta fåniga bilder i spegeln.)
Så, se nu till att ha lite extra roligt idag. För min skull!
Par-tey.
Jag träffade många fina människor, och när jag inte gjorde det gömde jag mig på toaletten och egoplåtade mig själv.
Kvart över tolv åkte Fanny och jag hem till mig och åt spaghetti och köttbullar med äckligt (gott!) mycket ketchup.
Sedan somnade vi till Grey's anatomy.
Jag vaknade klockan fem av att det började bli lite (jävligt!) skabbigt att sova med snus inne.
Jag är en himla fräsch tjej. ALLTID!
Imorgon fyller jag år.
Ikväll packar jag. Städar. Tvättar. Förbereder.
Den här bilden av mig och Hanna hittade jag på metro.se.
Klänningen fick jag av Fanny i tidig födelsedagspresent igår och jag älskar den.
Älskar, älskar, älskar.
Lite extra för att jag fick den av Fanny, kanske.
Jag älskar den så mycket att jag har den på mig idag på jobbet också. Och nej, jag sov inte i den.
Någon måtta får det vara.
Oh Olivia, oh Olivia.
Det var jag, min söta vän Fanny och ett gäng ursnygga Mikastjejer.
Bland dem: Olivia. Åh, Olivia.
Olivia är som ingen annan.
"Jag kommer i bloggen varenda gång vi träffas", konstaterade hon.
Jajamen, darling. Det gör du.
Build up your confidence
Lillasyrran catwalkdebuterade i helgen.
Jag vet inte vad jag tycker om det.
Men jag är glad att hon är glad.
Även om jag måste erkänna att jag på många sätt önskar att hon helt enkelt blivit en decimeter kortare och kunnat vara världens sötaste flicka utan att dras in i hela den där cirkusen.
But that's okay, cause so are you.
Lite gammal hederlig badrumsposering på jobbet.
Dödstrött, slutarbetad och vansinnigt hungrig.
Några minuter senare åkte jag ut till Ersta och plåtades för ett reportage i SOLO.
Det gick fint.
Jag försökte att tänka på min hållning, och valde en bild där jag sträcker på halsen så att den nästan går av. Men snygg var den.
Nu är stora förändringar på jobbfronten på gång. De har ingenting med SOLO att göra.
Bloggen kommer också att gynnas, eller drabbas, beroende på hur man ser det.
Jag väljer naturligtvis alternativ 1.
Glass half full.
Jag hojtar till så snart allt är klart, är ändå trött på allt fjolligt hemlighetsmakeri.
Bara bra, tack.
Jag undrar vad han menar med det?
Okej att det kanske blir lite mer koncentrerat i bloggen, men herregud - jag är precis lika överdramatisk i verkliga livet.
Det tar på krafterna, ska jag säga.
För mig, naturligtvis, men framför allt för människorna omkring mig.
Jag får mer eller mindre svåra panikångestattacker varje dag, ser allt i svart eller vitt, låter känslorna ta över när jag verkligen måste fokusera, ta det lugnt, hålla huvudet kallt.
Som vore jag fjorton och ett halvt, ja.
När jag var yngre tog det sig uttryck i alla former av destruktiva beteenden. Idag gör det mest att jag blir utmattad av alla känslosvängningar.
Om någon av er där ute haft det som jag i hela era liv men plötsligt lyckades lugna ner er, ta er samman, växa upp:
Snälla, berätta hur ni gjorde.
Annars får jag väl helt enkelt låta tiden gå.
För det har blivit så mycket bättre.
Den dag allt slutar handla om mig själv kanske jag också får lite perspektiv på tillvaron. Lär mig varva ner. Sluta noja, sluta trassla, sluta göra påfåglar av påskfjädrar.
Då kan den unge mannen återigen få fråga
"kan inte allt bara få vara bra?".
Och jag kan svara
"jo, det kan det".
Hur man inleder en intervju
Jag: Okej, jag sätter på bandspelaren nu. Ska bara ta lite kaffe här... oj! Hoppsan, mjölk över hela bordet. Ojojoj.
Kontroversiell hiphopartist: Det är ingen fara.
Jag: Äsch, någon annan får torka upp. Så, hur bögig är du?
Kontroversiell hiphopartist: Det är ingen fara.
Jag: Äsch, någon annan får torka upp. Så, hur bögig är du?
Someone, they should have warned you.
The whole thing's tumbling down
Hard
letting the days go by
A friend indeed.
lite tungt just nu.
Återkommer.
Eller, vänta!
Många av er mailar och frågor om jag ska sluta blogga.
Det ska jag absolut inte.
Jag ska bara resa runt lite, i Europa och övriga världen.
Jag misstänker att det finns internetcaféer både i Europa och övriga världen, och så länge jag lyckas hitta sådana, så länge kommer jag också att hålla er uppdaterade om vad som händer i mitt excuse for a life.
Nu vet ni det, vänner.
Om förebilder och ansvar.
Läs och kommentera gärna här.
"Inga kommentarer."
då önskar jag verkligen att jag kunde berätta för er om allt som händer.
Att inte allt behövde vara så förbaskat hemligt.
Men jag har tagit ett beslut om att inte lägga ut mitt liv på bloggen längre.
Både för att jag inte får och för att jag inte kan.
Ni som känner mig, ni får ju veta allt, eller i alla fall mycket.
Men alla ni som läser bloggen - ni må inte vara otroligt många, men ni finns - jag hatar att jag inte kan berätta för er.
Att vi inte längre kan dela hemligheter.
Jag önskar att jag kunde berätta om vad som hände och sades på jobblunchen idag,
om mina våndor med krönikor och artiklar och intervjuer och alla andra jobb,
om han som valde att inte längre leva,
om han som flyttat till Paris,
om min egen flytt,
om fikan efter jobbet,
om telefonsamtalet jag fick,
om det som känns.
Jag har målat in mig i ett hörn.
Jag skiter i att det går ut över bloggen, men jag tycker inte om att det går ut över...
eh...
vår relation.
Er och min.
Nu ska jag sluta prettotramsa - det är helt mitt eget val, jag har ingen annan att skylla på.
Jag kan i alla fall berätta att jag ska gå en modevisning imorgon efter jobbet. Det var otroligt länge sedan nu, och jag är faktiskt rätt nervös. Tidigare har jag alltid känt att jag varit rätt grym vad gäller catwalkens ädla konst - att gå fram och tillbaka på en scen i högklackat, inte brain surgery direkt - men nu känner jag mig en smula avdankad och osäker.
Det är min fantastiska och begåvade vän Sofie som lanserar sin nya Sofifi-kollektion på Berns. Helt sinnessjukt spektakulära kläder, milt uttryckt.
Äsch! Det blir härligt.
Jag plåtades även för Sofies lookbook i somras med en av mina favoritfotografer, Andreas Sundgren, bakom kameran.
Ett smakprov:
Gotta go to work, then hurry home
Jag älskar mina jobb, jag älskar att ni tror på mig och ger mig nya jobb, jag älskar att få något annat att fokusera på.
Och jag längtar.
Jag längtar tills om nio dagar.
I morse var jag på pressvisning av en film som kändes som en smocka rakt i ansiktet.
Den heter Rachel Getting Married, har premiär 5:e december, och ni måste se den. Måste.
The small things in life.
Så att jag ska kunna ha Skypesex med mina vänner, naturligtvis. Adda mig, cAmZLUT666 är mitt Skypenamn!
(Nej, jag visste inte att kameran var crappy, jag trodde den var helt okej. Men teknik är tyvärr allergisk mot mig.)
Det finns dock alldeles fantastiska kvalitéer hos denna lilla manick.
Den har en massa tuffa inbyggda effekter.
Jag kan inte för mitt liv förstå hur jag kunnat klara mig utan den!
Ba' who needs Photoshop anyway?!?!?!
There's no such thing as a free lunch.
VARFÖR JAG ÄLSKAR JOBBLUNCHER:
1. Okej, let's face it: det är sällan jag som betalar. Vilket är väldigt, väldigt positivt med tanke på hur få siffror mitt kontoutdrag stoltserar med.
2. Jag får prata om mig själv. Utan att känna mig som den dryga, självupptagna idiot jag är (ibland).
3. Jag får prata jobb. Jobb jobb jobb. Vissa verkar tycka att det är stressande att prata jobb, jag tycker att det är enormt stressande att inte prata jobb. Dessutom är jobb nästan det enda jag bryr mig om just nu. Jag har dålig simultanförmåga och orkar inte annat.
4. Jag har en anledning att faktiskt gå på lunch. Eftersom jag försover mig så ofta känner jag annars sällan att jag borde lämna skrivbordet, och trycker istället i mig frukt och mackor med näsan tryckt mot datorskärmen.
5. Jag har en anledning att sätta på mig mascara.
Nu vet ni!
Don't let yourself go.
Går sedan in på hennes MySpace-sida.
Lyssnar.
Först: En cover på Everybody Hurts.
Börjar storgråta. Mitt i redaktionslandskapet.
Igen.
Jag vill bara att det här ska sluta.
Nya tag.
Trots att jag sov mindre än vanligt.
Ny vecka, nya tag, helt enkelt.
Jobbar, jobbar, jobbar.
Lunchmöte med en begåvad man med snygga brillor som lät mig prata oavbrutet om mig själv.
Ikväll skriver jag krönika och kollar på Grey's Anatomy.
Det här är mitt liv och jag tänker inte ge upp det.
Men fly landet, det tänker jag.
Länge, länge, länge.
Nytt land, nya tag, helt enkelt.
Hjälp till.
Fullstänidgt idiotiskt att jag inte blivit det tidigare, men bättre sent än aldrig.
Bli det du också.
Herregud, vi snackar några färre kaffe latte i månaden.
Du är lyckligt lottad. Du har råd att göra gott.
I just don't know what to do with myself.
En sådan då det inte känns särskilt aktuellt att ta sig upp ur sängen.
Ännu mindre att blogga.
Jag måste få vara ifred med mina tankar, jag klarar inte av att dela dem.
Mina vänner har ringt och smsat.
Jag har inte kunnat med att svara.
Inte nu, inte exakt nu. Jag måste bara få vara ensam en stund med allt som gör ont.
Men jag är så otroligt glad att ni finns där. Trots att jag inte kan visa det.
Jag förmår inte.
Lång väg ner.
Det gjorde mig inte ett dugg.
Med de långa ärmarna knutna bakom ryggen (det var varmt som hade vi befunnit oss i Helvetets kök) dansade jag till Britney, Spice Girls, schlagers och boybandhits tills min nacke gav upp av alltför överdrivet headbangande.
Bilderna är helt fräckt snodda av de ett gäng härliga flickor jag gillar, nämligen Nadja, Nathalie, Linda och Carolina. Tack!
Knytkalas!
På Riche blev det långärmat och barryggat igen.
Själva bloggfesten var inte riktigt min grej, men jag uppskattar verkligen initiativet, och möjligheten att få träffa alla fantastiska flickor som jag aldrig får umgås med annars.
Ni är verkligen helt underbara.
Aaaw. You shouldn't have!
Men att sjunga Beautifulones i veckofinalen?
Och dessutom prata om vilken "speciell relation" han har till låten?
Jag blev verkligen smickrad, Johan.
Men jag är hemskt ledsen - du är fortfarande för ung för mig.
Skämt åsido, herregud vad mycket Johan lät som Hanna Fridén när han sjöng "laalaalaalaalaaa".
That's all.
Tack, J.
Det är allt jag har att säga om det.
Idag fick jag ett av de värsta telefonsamtalen man kan få.
Det där man någonstans alltid är rädd för, varje gång telefonen ringer.
En röst som spricker, som säger att han är borta.
Att jag aldrig kommer att se honom igen.
Att han valde att inte leva vidare med oss.
Att han gav upp.
Förlåt att jag inte hade tid att träffas mer när tiden fanns.
Tack för allt.
Jag har inte alls fattat det än, låtsas att det är ett jävligt dåligt skämt, en morbid sketch som jag måste spela med i.
Att du väntar i kulisserna.
Men när det sjunker in och jag börjar förstå,
helvete vad jag kommer att sakna dig.
På jobbet.
Och kollat en dvd-film på arbetstid.
Och målat naglarna lila (är det gala så är det ju).
Eh, ja, det var det.
(HEJ CHEFEN JAG HAR SKRIVIT JÄTTEJÄTTEMÅNGA BOKSTÄVER OCKSÅ!)
Bla bla bla blog awards bla bla bla.
Många har varit ambitiösa och lagt upp listor på vilka de tänker rösta på, och såhär i sista sekund tar jag mig i kragen och gör likadant.
Här följer alltså en liten lista över vilka jag röstar på. Och varför.
Bästa bloggbusiness
Sigrid.
För att jag tycker att hon är en underbar liten solstråle, helt enkelt. Driven, öppen, energisk och duktig.
Kaxigast i bloggvärlden
Hanna Fridén.
Den enda som överhuvudtaget förtjänar nomineringen. Hanna kan vara alldeles för mycket, hon kan vara cool och stenhård eller liten och trasig; ibland förstår jag mig inte på henne för fem öre. Men hon står alltid, alltid upp för det hon tror på, och är inte rädd för att säga eller skriva det. Otroligt beundransvärt. Och avundsvärt.
Bästa kändisblogg
Herregud. Spare me. Synd att man inte kan rösta blankt, för jag har ingen aning.
Men vi säger väl Josefin Crafoord då. Hennes blogg irriterar jag mig inte på. Kanske för att jag aldrig läst den.
Bästa sminkblogg
BJOOTI!
Jag är inte intresserad av smink, men jag tycker om Katarina Olivemark. Mycket.
Bästa veteran
Eleonore.
För att hennes blogg är trevlig och hon ännu trevligare.
Guldpennan
Sofia Dahlén/Conspicere.
Naturligtvis.
Sofia driver den enda intellektuellt analyserande modebloggen i Sverige och är ovanpå det en av mina favoritmänniskor i hela världen.
Bästa bloggform
Lolita.
Alla fyra ser fantastiskt fina ut, men Lolitas är den av dem som jag faktiskt läser. Dessutom har jag alltid haft lite av en crush på den unga fröken. Hon är inte bara så vacker att det gör ont, utan är också skrämmande porträttlik världens finaste Anaïs Demoustier.
Bästa nykomling
Smeten.
No shit.
Hon är ju fullständigt makalös.
Bästa manliga modeblogg
Om jag måste nämna en sak jag är ännu mindre intresserad av än mode så får det i så fall bli manligt mode.
Jag röstar på olika pojkar varje gång. Så att ingen ska bli utan, eller så.
(Klart som fan att jag röstar många gånger, jag vill ju vinna!)
Bästa foto
Se ovan.
Fast förmodligen vinner väl någon av de alldeles fantastiskt duktiga fotograf-flickorna.
Det förtjänar de.
Jag plåtar mest med mobilkamera nuförtiden.
SYSTEMKAMERAN ÄR JU SÅ TUUUNG, HALLÅ!
Bästa fashionista
Milk.
Jag tycker om tre av fyra av dessa flickor.
Men Signe är ju bara så snygg att klockorna stannar i precis allt hon tar på sig.
Bästa dagens outfit
lisaplace.
Förlåt, men...
Hon är ju så liten och fin och rar och bedårande att min biologiska klocka vägrar hålla käften hur mycket jag än försöker snooza!
Mest originella
Nähä. Inte en chans.
No way att jag väljer mellan Clara och Sandra.
De är bland de finaste jag vet.
Varannan röst, således.
Bästa partyprinsessa
Hibbs! Hibbs! Hibbs!
För att kvinnan är störtskön, naturligtvis.
Functional lifestyle award
Har någon fattat vad det här är?
Jag röstar på Frida Fahrman för att hon är så rar. Hon har säkert en funktionell livsstil, eller nåt.
ÅH HERREGUD vad tråkigt det här inlägget blev.
Jag skyller på att jag är extremt trött efter att ha jobbat i fjorton timmar.
Godnatt, kära ni.
Somliga av er träffar jag imorgon.
Kom fram och säg hej om vi inte redan känner varandra, vettja!
(Alla bilder har jag fotat. Såklart. Och jag visar naturligtvis upp dem för att jag vill att ni ska tycka att jag ska vinna "bästa foto". Obviously.)
Step into my wardrobe, baby
(Bild från Marias blogg)
Så här fantastiskt fin skulle min garderob vara om Maria Soxbo fick bestämma.
Kära Maria - du är välkommen att komma och styla min verkliga garderob precis närhelst du har lust!
Förresten så är faktiskt vem som helst välkommen att göra ett försök.
Det lär ju knappast bli värre än just nu.
På väg.
Nu är jag hemma igen.
I två och en halv vecka till.
Sedan... ja, då jävlar!
Då slipper ni se mitt schletna ansikte på Stockholms gator igen på ett bra tag.
Men först ska jag jobba klart på min arbetsplats, träffa fina människor på VeckoRevyns blogg-galej, ha Gossip Girl-maraton, jobba lite mer, springa på åtta jobbluncher, gå en modevisning, plåtas, tvätta och krama mina vänner hejdå-för-ett-tag-vi-ses-snart.
Förresten!
Jag la märke till att flera stört sig på min "fåfänga" och "ytlighet" den senaste tiden. Det har helt enkelt varit lite fullt upp, och lite för mycket i mitt liv som jag tvingats kategorisera under "sådant jag absolut inte kan blogga om".
(Saker man skriver på bloggen verkar av någon anledning läsas av en del människor. Det gör den till en rätt dålig plats för hemligheter. Damn.)
Och, eh, djupsinnigheterna (host) måste jag spara till mina krönikor, de blir kanske inte så roliga att läsa om ni redan läst samma tankegångar tio gånger här.
Om ni inte gillar bloggen längre är det verkligen hemskt synd, men jag kan inte be om ursäkt för att jag inte har mer tid och energi. Jag tjänar inte ett öre på den och är glad att jag lärt mig att prioritera lite, lite bättre.
Förhoppningsvis blir bloggen trevligare när det lugnar ner sig för mig.
Ni är fina.
Godnatt.
We are nowhere, and it's now.
När jag skickat iväg de viktigaste jobbmailen är det dags för brunch.
Solen skiner utanför fönstret, luften är krispig och doftar Utomlands.
Imorgon åker jag hem.
Idag kommer ingen åt mig.
Prayer for the weekend
Nu ser vi till att ha en riktigt fin helg, okej?
Faktiskt inte alls vad jag behövde en dag som denna.
Jag var inte full igår.
Kanske hade jag blivit lite, lite snyggare på bild om jag varit det.
A-W-K-W-A-R-D.
Och så fick bildjäveln naturligtvis representera hela kvällen på Stureplan.se.
Note to self:
Du blir bra på bild.
Ibland.
När du tar dem själv.
Du blir inte bra på vimmelbilder från hippa fester där du egentligen inte hör hemma.
Men trevligt, det var det. Och nyttigt.
Dessutom fick jag en bok. En bok jag verkligen, verkligen behöver.
So it's all good, egentligen.
(Bilden är tagen av Mathias Nordgren. Och det är inte hans fel att jag inte funkar på bild.)
Faktiskt precis vad jag behövde en dag som denna.
Aaaaw.
Tack, Modette.
Ibland är ren och skär ytlighet en smula underskattad.
Om kraven på att supa och banta. Lagom.
SNELA?
Tack.
We'll always have Paris.
En av de finaste bilderna jag sett där jag själv är med.
Så som flickan på bilden ser ut att känna sig,
i den känslan vill jag vila.
Förväntan utan rastlöshet, förberedelser utan ångest.
(Från Johanna Vikmans s/s 09-kollektion, Camilla Sjödin plåtade.)
En dag idag också.
(Okej, de var min betalning för en dags jobb i somras. Trots min dokumenterade it-girl-status har ännu ingen kommit på den briljanta idén att sponsra mig med kläder. Skandal!)
Annars händer inte mycket.
Sitter på jobbet med tusen saker att göra.
Har en finne i ena ögonbrynet. Den gör skitont.
Har skickat in en krönika, kommer i metro på fredag.
Letar i bildbyråer efter bilder på fotbollsfruar.
Kedjesnusar.
Föräter mig på clementiner.
Längtar tills ikväll, längtar ännu mer tills på fredag.
Ja, trots att ett flygplan är involverat.
Ibland är ett par timmars dödsrädsla (att flyga är onaturligt!!!) bara så värt det.
Need a little time to wake up.
Jag gör inget annat än jobbar och sover, och när jag försöker göra något annat - vad som helst - säger kroppen stopp. Direkt.
Jag har aldrig tidigare varit såhär trött. Min snälla husläkare får gärna använda blodproven jag lämnar till att förklara för mig vad det beror på.
Mina vänner irriterar sig på mig. För att jag inte hinner träffa dem, och när jag borde hinna så sover jag istället.
Om jag försöker se på tv somnar jag.
Om jag åker hem till en vacker kvinna för att äta middag somnar jag i hennes soffa och vaknar i en gästsäng nästa dag.
Nej, nu ska jag ta och blanda mig en lyxig sexsmoothie. Och hoppas att jag inte somnar med mixern på.
Jag och Mischa, Mischa och jag.
"Annika! Vi har precis kommit på att du är galet lik Mischa Barton!"
"Jag brukar få höra det", säger jag.
Sen lutar jag mig tillbaka och trivs med tillvaron.
Fulhetsperioden, du hänger löst.
Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte gillar min nya frisyr.
Men det gör jag.
Och för att vi inte ska glömma vilka underverk lite - okej, mycket - smink, styling, posering, porrblick och schyssta kamerainställningar kan göra:
Kolla bara hur jäkla nöjd jag är just nu.
Ett riktigt överlägset "I'm back!"-leende.
Det känns så fint, så fint.
Mais oui!
Jag fick ett infall och lät en sanslöst sexfixerad manlig frisör klippa av allt mitt hår.
Det blev alldeles fantastiskt.
Jag gav honom en bild och sa "klipp såhär".
Han klippte nästan så. Fast lite personligare. Lite mer Annika.
Bilden jag visade honom såg ut såhär:
...och mig får ni se när jag kommer hem till min kamera.
So long, suckers!
Att sitta inlindad i halsdukar och researcha en artikel om hälsoresor till Thailand, Turkiet och Indien är inget annat än ren masochism.
Vad säger ni, ska vi dra?
Aldrig ramla mer.
Jag, Janna och Fredrik (och Joel, när han inte fotade) dansade oss svettiga och jag fick ett fullt glas rödvin hällt över mig.
Det var en fin, fin, fin kväll.
Förresten!
Alla ni som ställer frågor om bloggdesign:
Jag kan absolut ingenting om sådant.
Kolla på Designa Din Blogg eller googla fram andra bloggar som skriver om bloggdesign. Jag har använt mig av sådana hjälpsidor och kan verkligen inget själv.
It's in her blood (and in her blog)
Jag hade verkligen ingen aning om att syrran skulle gå och bli en skillad modebloggerska på bara två dagar.
Jag är väldigt imponerad.
Tack för att du för familjetraditionen med überposerande dagens outfit-bilder vidare, älskade Amanda!
Just like a ghost
Lite som ett spöke.)
Men man kan i alla fall se att mina nya Cheap mondays är väldigt tajta.
I ain't a beauty, but hey, I'm allright.
Det betyder mer än ni anar.
Faktum är att jag inte kunde gå med på att det inlägget fick vara sanningen.
Vid midnatt bestämde jag mig. Ringde efter en taxi, drog på mig mina nya jeans och ett par Converse och drog. Utan att sminka mig, fixa håret eller noja.
Och jag fick en fantastisk kväll.
Jag träffade gamla vänner och nya, dansade till hits, stampade på ångesten och komplexen tills de gav upp och försvann.
Jag är alldeles otroligt stolt.
Det är första gången i mitt liv som jag vägrat låta osäkerheten styra mig.
Och så har jag upptäckt att det finns människor som tycker om mig.
Jag är ledsen att jag inte behandlar er bättre.
Att jag inte låter er veta hur viktiga ni är.
Att jag är så uppe i mig själv.
Ha tålamod med mig.
BUHU VAD SYND DET KAN VARA OM MIG DÅ.
Såhär glad såg jag ut för ett par timmar sedan.
Kanske var jag det.
Det är jag inte längre.
Just nu skulle jag ha befunnit mig på en urtrevlig klubb på Söder.
Med människor jag tycker om massor men träffar alldeles för sällan.
Jag skulle ha dansat, druckit en öl eller två, varit lycklig.
Men jag kunde inte.
Inte sminka mig, inte klä på mig, ingenting.
Inte ta mig utanför dörren.
Den här satans förbannade fulperioden får gärna vara slut snart.
Jag orkar inte se mig i spegeln och se ett jävla monster som inte förtjänar att släppas ut ur lägenheten.
Jag känner mig så vansinnigt ensam just nu. Och det blir verkligen inte bättre av att jag inte klarar av att träffa mina vänner. Av att jag sitter fast i min etta, vid min tv, vid min dator, i min underligt självvalda men ofrivilliga ensamhet.
BU-FUCKING-HU.
When you were young
Liten halshuggen morfar, ännu mindre skalperad mamma och pytteliten benig Annika.
Jag är glad att jag är äldre nu.
HEJ LILLA PIPPI!
(Inspelningen kan ni läsa några rader om här.
Nu har världens finaste Sandra Beijer, en av hjärnorna bakom filmen, lagt upp det färdiga resultatet på sin blogg.
Såhär fin blev den:
Lite Disney, lite Amelie från Montmartre, och väldigt mycket Blake. Åååh, Blake. England's finest.
(Ja, jag svischar bara förbi lite kort. Det är bra. Det får inte bli för mycket av det goda, sörru.)
Berätta gärna om ni tycker att den är fin.
Tivoli runt halsen!
Det är liksom inte min grej.
Men om det vore det -
snacka om att jag skulle slå till på dessa ljuvliga raringar från Åsa hjärta Niklas, just nu för halva priset hos Wardrobe Stockholm.
350 kronor.
Yum yum.
Värdelöst vetande:
Dock inga manliga.
I'm so sad cause I loved him so...
SÖTUNGAR!
Vi kör en "riktig" Pipettesvideo också, tycker jag. När vi ändå är igång.
I like a girl in uniform (school uniform)
När jag gick i skolan önskade jag alltid att vi haft skoluniform. Jag inbillade mig väl att det skulle bli lättare för mig om det fokuserades mindre på mina fula kläder.
Nu är jag rätt säker på att kläderna var mitt minsta problem. Det var ju knappast så att jag blivit superpoppis om jag vunnit en makeover av tidningen Frida...
Anyway, syster är asläcker i sin skoluniform. Lite för läcker, tycker hennes lärare, som ansåg att det var en bra idé att kalla min lilla ängel för strippa, slampa och hora för att hon hade "fel" strumpor.
Precis vad varje femtonårig flicka behöver höra.
(Förresten lyckades min bloggrookie till syster radera alla fina kommentarer hon hunnit få. Men oroa er inte, hon är tillräckligt intelligent för att lära av sina misstag, och det lär inte hända igen.)
Pitch in, pitch out
Jag blir, milt uttryck, väldigt irriterad.
Att påstå att någon sjunger dåligt för att han eller hon inte "sjunger rent" är i mina ögon som att säga att någon inte är snygg för att han eller hon inte har "regelbundna drag".
VEM BRYR SIG?
Jag kände en gång en ung man som sa
"jag vet inte om jag tycker att du är snygg, men ditt utseende tilltalar mig."
Liksom Idoljuryn verkade han ha en massa onödiga regler för vad vi får gilla och inte.
Som att skönheten faktiskt inte låg i betraktarens öga, som att musik hade någon annan uppgift än att få oss att känna.
När Lars och Johan uppträder tycker jag att det är lite roligare att leva.
Skulle inte det vara bra?
"Just because it feels good, doesn't make it right, oh no."
OH YEAH. IT DOES.
Riktigt bra sång råkar nämligen handla om att kunna beröra, om känsla, om utstrålning, om engagemang, om skönhet, om talang, om något ovanligt och skört.
Inte om musikteori.
Men det kanske bara är min åsikt.
DU MÅSTE VA BLIND; BLIND BLIND BLIND
Den där jag stod i ett hörn och såg ut som en uppklädd hög med skit, ni vet.
Jag var där med vackra Lina, som gnistrade och strålade hela kvällen.
Hon knäppte en bild på mig och sin trevliga och pratglada vän.
Den ser ut såhär:
Helt okej. Tillgjord och galna ögon (alright, inte så galna som Kjelles), men ändock: söt och glad.
Inte så bajslik.
Seriöst. Jag såg inte ut sådär när jag såg mig i spegeln.
Slutsats:
Fulperioder fastnar inte alltid på bild.
Ja, just det! Festen var en release för Pittstim.
Jag har läst boken. Vissa texter är fantastiska. Läs den.
And the nominees are...
Jag har blivit nominerad till "veckans bästa blogginlägg" av Cosmopolitan.
Jag hade gladeligen röstat på mig själv, om man inte behövt vara medlem. Alldeles för krångligt för mig som jobbat i åtta timmar utan paus (jaja, okej, lite har jag kanske pausat).
Däremot tycker jag att ni kan skita i att rösta på mig. Mitt inlägg var möjligen viktigt, men inte lika viktigt som vissa av de andra bloggarnas inlägg.
Men fint att bli nominerad. Ett slags bevis på min existens, liksom.
U-G-L-Y I AIN'T GOT NO ALIBI
I en fulpeiod är det fullständigt omöjligt att vara snygg.
Alla kläder i garderoben är fula, sitter fult, luktar svett trots att de är nytvättade.
Ansiktet är grått, glåmigt, fnasigt och täckt av finnar, gärna i form av stora, blödande pestbölder.
Ögonen är röda och svullna, läpparna torra och spruckna, tänderna gulbrunfläckiga och sneda. Inget smink i världen kan rädda det ansiktet.
Håret, åh, håret! Håret ska vi inte ens prata om. Frissigt, slitet, ostyrigt och hundraprocentigt hopplöst. Jag kan tvätta, inpacka, föna och platta i timmar – det gör absolut ingen skillnad.
Låren är gropiga, brösten slokar, huden flagnar, nacken är krokig, hållningen skrattretande.
Resultatet av allt detta blir att jag helt slutar försöka. Jag sitter på jobbet med tovigt hår som står åt alla håll, osminkad och svullen, med snus under läppen och raggsockor på fötterna. Tackar konsekvent nej till alla aktiviteter utanför jobbet. När jag ändå tar mig ut – som igår – står jag i ett hörn och känner mig som en stor hög bajs. En patetisk hög bajs, som försökt klä upp sig i klänning och högklackat. En uppklädd skithög.
Det enda man kan göra i ett sådant läge är att invänta det berömda solskenet efter regnet. För jodå, de kommer de också: snyggperioderna.
Då jag vaknar på morgonen med ett kritvitt leende, drar handen genom håret och behöver inte ens kolla mig i spegeln för att veta att jag ser ut som a million bucks.
Alla kläder sitter gudomligt - jag kan absolut inte gå ut och shoppa, då köper jag allt jag ser, eftersom allt passar mig skamlöst väl.
I snyggperioderna går jag gärna till jobbet tillfixad i spetsklänning och decimeterklackar, eller osminkad i jeans och t-shirt, det spelar liksom ingen roll. Jag är lika läcker oavsett.
Jag styr gärna upp utgångar och fikor bara för att det känns som sådant slöseri att sitta hemma och vara snygg när jag kan vara ute och förgylla tillvaron för alla andra.
Problemet är bara att snyggperioderna står för någon procent av tiden, medan fulperioderna – uppblandat med normalläget ”whatever, jag är väl okej” - tar hand om de återstående nittionio. Det kanske är rätt bra, i och för sig – jag skulle nog uppfattas som ganska dryg om jag gick runt och tyckte att jag var guds gåva till mänskligheten oftare än det där dygnet i kvartalet.
(Man skulle kunna påstå att de här perioderna bara sitter i min egen skalle.
Att jag ser ungefär likadan ut jämt.
Då skulle man förstås ha rätt. Men vafan – vad sitter inte i huvudet? Det blir ju vad vi gör det till, det mesta.
Det gäller att fylla sin tid med någonting.)
Jag kan ju inte vara ensam om att ha sådana här perioder.
Kom ut ur garderoben nu och erkänn att du är likadan!
Eller be mig låsa in mig på dårhus för att jag är så himla onormal, om du känner så.
(Rara Fridah påstår att hon inte tror mig. Ack, ungdomen och deras illusioner!)
Urladdning.
Maken till oprofessionellt, inkompetent, nonchalant, elakt, snålt, tjuvaktigt och vidrigt beteende har jag aldrig varit med om i ett servicesammanhang.
Jag börjar faktiskt förstå folk som skickar bajs i kuvert.
Ni på Alina förtjänar en hel låda.
Personalen på Alina har ljugit, skitit i att svara på mina samtal, vägrat ringa upp trots löfte efter löfte, påstått att de gjort en fullständig backup på min dator, lämnat tillbaka den efter tre månader utan en enda fullständig fil, stulit tusentals kronor och behandlat mig som flugskit. Så är det. Och jag är riktigt jävla trött på det här nu. Bara för att ni inte klarar av att sköta ert arbete betyder inte det att jag inte behöver kunna sköta mitt.
There's so much to see, I'll show you all.
Jag är väldigt förtjust i flera femtonåringar.
Men flickan här ovanför är min absoluta favorit, alla kategorier.
Och nu har hon minsann en blogg!
In och läs och kommentera, tycker jag.
Alright, that's it.
Det var roligt.
Bland annat för att det är en rätt absurd tanke.
It-girl?
Vad är det?
Jag tänker på någon som är "sooo hot right now".
Som alla snackar om, som syns överallt - helst utan att någon riktigt vet varför.
Och kanske framför allt någon som är ständigt festande, nätverkande och überfashion.
HAHAHAHAHAHAHA.
Jag älskar att jag får vara it-girl trots att jag aldrig lämnar lägenheten annat än för att gå till jobbet.
Eller möjligen till Vivo.
Att jag förmodligen, när jag väl gör det, är klädd i svarta, urtvättade Cheap Mondays och en skabbig mörkblå kofta som jag fick (eller snodde?) av min mamma för ett par år sedan.
Att mitt liv går ut på att jobba-se på tv-sova, med inslag av the occasional cup of coffee.
Men nu. Nu! Nu är det dags att leva upp till min titel, tänkte jag.
Åtminstone till en eller två procent, sådär.
Jag har nämligen gått med på att gå på fest nu i oktober. Inte en, inte två, utan tre fester.
Sådana där branschfester.
Det känns naturligtvis skitläskigt, jag måste hem tidigt från allihop eftersom jag ska upp och jobba dagarna därpå, och jag tänker redan på allt jooobbigt som kommer på köpet.
Måste jag ha värsta fancy kläderna? Måste jag platta håret? Måste jag leta upp min mascara? Måste jag prata med folk när jag väl är där? Om vaddå? Tänk om de inte alls vill prata med mig, och så kommer jag där och tror att jag är någon och bara "hihi heeeej jag har sett dig på tv, kan inte vi bli kompisar!??!?!!?!?"
Åh, det är så hårt att vara it-girl.
With great power comes great responsibility, som det heter i serievärlden.
(Och det hemskt med det här inlägget är att det inte är så ironiskt som ni tror.)