Never seen you shine so bright.
Ja, det är verkligen bara att erkänna.
Jag är total Idol-nörd.
Seriöst - jag är en sådan som röstar.
Så om ni någon gång suttit hemma i tv-soffan och förbryllat muttrat;
"men vem är det egentligen som faktiskt röstar i det här programmet?"
- det är jag.
Jodå, jag röstar upp hela veckopengen, och sen står jag där på lördagen och trånar efter de andra barnens lakritsklubbor och jordgubbsbugg.
Igår brydde jag mig inte ett dugg. Tjejerna var torra som kartong allihop. Även om vissa var ohyggligt söta och duktiga brände det aldrig till.
Men idag. Åååh, idag.
Jag hade förstås räknat med att golvas av både Johan och Lars - och tro mig, det gjorde jag, jag låg med ansiktet mot trägolvet och flämtade (nåja) - men gråtpoängen tog Kevin från Malta hem.
Med tre sådana stjärnor är det knappast någon risk att mitt Idolintresse kommer att svalna i höst.
(På riktigt: jag tänkte tanken "hur ska jag kunna fly landet om en månad när de här snubbarna väntar hemma i tv:n?!")
Jag skulle betala fyrahundra spänn vilken dag som helst för att gå och lyssna på min älskade Lars live.
Och Johan, väx aldrig upp. Fortsätt vara ett sextonårigt scengeni i evigheters evighet, Amen.
Och nej. Det skadar inte att de är så snygga att det gör ont att titta på den.
Och jo. Man får tycka att en sextonårig är smärtsamt snygg. För jag är inte en dag över sexton i huvudet.
Bevis: Vore jag äldre än sexton hade jag inte nyss SMS-röstat för femtio riksdaler.
Kärleken är?
Word.
Lady in red. En androgyn sådan.
De här bilderna - och fyra till - hittar du i den här veckans Sofis mode.
("I butik - nu!")
Jag tycker otroligt mycket om dem.
Inte så konstigt kanske, med ett sådant sanslöst grymt team.
Fotade gjorde världens bästa Ceen Wahren, Linda Gradin gjorde mig snygg och Lisa Carlén stylade som vanligt.
Jag hoppas att ni tycker om bilderna (och att ni kollar in resten i tidningen, förstås).
Kan vi låta för smal/för tjock-kommentarerna vila ett tag?
Jag skulle uppskatta någon dags semester från den diskussionen.
Snela rössta då *bLiNK*
Ahaaa.
Nu kan man rösta i VeckoRevyn Blog Awards.
Det var tydligen några som varit lite för snabba med att hitta tävlingen, det var därför inte länken funkade.
Alltså får ni som tycker om mina bilder gärna gå in och rösta på mig i kategorin "bästa foto". Jag är hon längst till höger som ler fånigt och tittar ner.
(Mannen som tagit bilden tyckte att det i själva verket var han som borde få pris för bästa foto. Jag försökte förklara att det nog inte var bara just den bilden som var nominerad, men han ville inte lyssna på det örat. Så röstar ni på mig och jag vinner lovar jag att dela med mig av priset till en synnerligen söt pojke.)
Lite kul att de andra tre som är nominerade i fotokategorin har superseriösa och otroligt vackert tagna bilder, och jag fick representeras av en riktigt töntlycklig semesterbild.
Loving it!
Konsumtionshets
I så fall får ni gärna köpa på er Sofis mode - helt fantastiska bilder på mig idag, tycker jag - och senaste numret av amelia, det med Christina Applegate på omslaget. Jag har fotograferat ett stort jobb med min mamma hemma hos min familj nere i Spanien, och jag känner själv att bilderna blev riktigt fina. Avslappnade, glada och varma.
Om ni kikar på dem, säg gärna vad ni tycker!
Pick yourself up and try again.
Som till min stora förvåning blev oerhört omdiskuterat, eftersom jag anses vara för smal för att få lägga upp en bild där jag har en kort t-shirt på mig.
Kommentaren lyder:
"Alltså Annika. Jag reagerar inte särskilt mycket på den här bilden. Däremot reagerar jag på vad du skrivit i en kommentar.
"...och betydligt större än de allra flesta modeller som används i kampanjer och modereportage idag".
Tror du på fullt allvar att det hjälper unga tjejer att först lägga upp en bild på sin smala kropp och sen säga att man är "betydligt större" än idealet?
Konstigt."
En slutsats jag kan dra av diskussionerna kring det inlägget - och många, många andra inlägg - är helt enkelt
att det är jävligt svårt att göra rätt.
Jag får inte visa hur jag ser ut. Det skickar ut ett osunt budskap till mina läsare.
Jag får absolut inte antyda att jag skulle vara missnöjd med min kropp (vilket jag naturligtvis är ibland, herregud, jag är ingen känslolös och übersjälvsäker robot för att jag råkar ha en blogg). Det skickar ut ett osunt budskap till mina läsare.
Jag får absolut inte antyda att jag skulle vara bekväm med min kropp. Det skickar ut ett osunt budskap till mina läsare.
Jag får inte se ut som jag gör. Det skickar ut ett osunt budskap till mina läsare.
Jag får inte skriva vanliga simpla sanningar, som att jag är större än de flesta modeller som används i modemagasin och (mode)annonser. Det skickar ut ett osunt budskap till mina läsare.
Kära läsare.
Jag vill verkligen, verkligen att ni ska må bra.
Ni mailar mig om era problem, jag gråter vid datorn och försöker hjälpa, ibland hinner jag inte med, ibland tar livet för stor plats.
Men jag försöker.
Jag skriver om sådant som upprör mig, sådant som gör mig förbannad eller överlycklig.
Jag försöker att vara så ärlig som möjligt efter omständigheterna (det är så mycket jag inte kan eller får skriva om).
Jag önskar att ni inte blev så ledsna över allting.
Det är ju liksom ingen vits med att jag överhuvudtaget delar med mig av mina tankar eller mig själv om allt jag skriver eller gör får någon att må dåligt.
Du anonyma som kommenterade:
GE DIG.
Det är inte mitt fel att idealet är vansinnigt och ser ut som det gör.
Att jag är större än arbetande modeller är ett faktum, inget jag skriver för att få någon att må dåligt. Jag tycker att det är relevant, eftersom så många blev upprörda över hur smal jag är. Att så många tycker att det är fel att jag lägger upp en bild där det syns att jag är smal, men att vi tiger om det faktum att 99% av alla bilder vi ser i modemagasin föreställer flickor - ja, de är oerhört sällan kvinnor - som alla är mer eller mindre smalare än jag.
Jag ser ut som jag gör.
Det kommer jag fortsätta att göra.
Jag äter vad jag vill.
Det kommer jag fortsätta att göra.
Jag avskyr att vi luras att tro att vi blir lyckligare av att svälta oss eller hetsträna för att bli så smala som möjligt.
Jag kommer fortsätta att avsky det.
Jag önskar att vi kunde komma till en punkt då alla olika typer av kroppstyper, allt ifrån pinnsmala utan former till riktigt ordentliga kurvor, anses vara lika vackra.
Det kommer jag fortsätta att önska.
Jag tar upp sådant som gör mig arg. Ja, som ni kanske gissar kommer jag fortsätt att göra det också.
Många av er håller sällan med mig. Det är okej. Men snälla, försök fundera på var er ilska egentligen kommer ifrån, och vart den egentligen borde riktas.
Jag är inte ute efter att såra någon.
Jag är ingen fantastisk förebild.
Jag är jävligt långt ifrån perfekt.
Förvänta er inga stordåd från mitt håll -
men jag gör verkligen så gott jag kan.
Man kan verkligen fråga sig om det är värt något.
Känn ingen sorg för mig, Götlaborg.
När det var dags från utcheckning från Hotel Gothia Towers vid tolv tog jag en taxi med alla mina svintunga väskor till tågstationen. Tanken var att stuva in dem i en förvaringsbox och dra ut på stan i septembersolen, sätta mig på något fint café och jobba tills det återigen var dags att dra sig till stationen vid sex.
Problemet var bara att det inte fanns några lediga förvaringsboxar.
Så nu sitter jag här med mina väskor, på en förvånansvärt obekväm träbänk i en väntsal, och hoppas på att de närmsta fem timmarna ska gå väldigt, väldigt snabbt.
Bokmässan har varit... intressant. Mässhallen var verkligen inte min grej - kvävande varm och syrefattig luft, agorafobiframkallande folkmassor och en ljudnivå som hittad om man är sugen på migrän.
Men jag är så glad att jag åkte hit.
Jag har fått prata, kramas, skratta, gråta, lyssna, känna, tänka, vila, frysa, svettas, rodna. Träffa människor jag beundrar och sådana jag avskyr. Uppleva.
Så värt det.
Skärpning, hörrni.
Det här är min krönikebild i Metro.
Nej, den är kanske jättesnygg. Men väldigt normal.
Så här ser jag ut en regnig torsdagmorgon, liksom (nej, inte liksom, bokstavligen).
Det lustiga är att både vänner och främlingar hört av sig och sagt att jag borde be att få byta bild.
Att den är ofördelaktig och osmickrande.
Att jag ser tjock ut.
Jag tycker att det är så fascinerande. Är vi så vana att se magra tjejer i modellposer och fördelaktiga vinklar att vi tycker att fullt normalviktiga/smala tjejer ser tjocka ut?
Ofördelaktig, okej. Osmickrande, okej. Men nästa person som påstår att jag ser tjock ut borde nog släppa senaste numret av Vogue, ta sig en promenad på stan och se hur vanliga människor ser ut.
Nej, jag menar inte att det skulle vara något fel med att vara tjock. Men om jag nu ser så tjock ut, vad säger det om tjejer och killar som väger mer än jag? Som fortfarande är fullt normalviktiga? Och om alla som faktiskt har problem med vikten och är kraftiga, vad är de då? Monster? Herregud.
Tänk er för.
Dessutom: man säger inte till någon att de ser tjocka ut. Jag tänkte lägga till: Speciellt inte till någon som har dragits med en ganska crappy kroppsuppfattning i mer än halva sitt liv och ska leva med att ha den där bilden i tidningen. Men jag ändrade mig. Jag behöver inte det tillägget.
Eftersom man inte säger till någon att han eller hon ser tjock ut. Punkt.
Är personen tjock och borde gå ner i vikt för att må bättre är det inte någon annans sak att tala om det för honom eller henne. Det är inte upp till någon annan.
Jag tycker att vi slutar kommentera varandras kroppar i termerna "tjock" och "smal", "snygg" och "ful". Snälla? Komplimanger är fint, kritik om människors utseenden ät skit. Alltid.
Det är ett jävla skal. Min kropp är inte mitt jag. Din kropp är inte ditt du. Den är en del av dig, och den är din. Den är din att ta hand om så att den håller sig frisk och göra så gott du kan för att tycka om.
Den är ingen annans att kritisera.
Korruption!
Två minuter senare ropar hon från andra sidan redaktionen:
"Men Annika, det är klart att du får blogga på arbetstid!"
Jag säger bara:
SCORE!
...och tänker att jag nog har världens bästa jobb.
Fast vem vet, det kanske jag skriver bara för att chefredaktören har min bloggadress nu.
Från och med nu vet man aldrig vad som är sant och vad som stavas s-m-ö-r.
Krönikefredag.
Ni får hemskt, hemskt gärna läsa och kommentera här.
Hylla eller såga, eller, på modebloggiska: hissa eller dissa.
Då blir jag glad.
Tack!
HAJP HAJP HAJP
Jag tänker helt klart kolla in SVTs nya popkultursatsning, Hype. Jag har inte varit särskilt imponerad av Karin Winther i rutan tidigare, men hon verkar ju vara en häftig tjej, och det tar förstås tid att utvecklas som programledare.
Läser om programmet i Metro.
Undrar lite över det här;
"– Vi vill lyfta fram det vi tycker är guld men även skrota det vi inte gillar. I dag är nöjesrapporteringen extremt snabb och sker på bloggar och andra internetforum. Det ett tv-program kan ge är personlig vinkling, säger Karin Winther."
Det ett tv-program kan ge är... personlig vinkling? Till skillnad från bloggen? Förklara gärna en gång till, för jag fattar inte riktigt.
Jag skulle snarare säga att ett tv-program i SVT har ekonomiska resurser som bloggar saknar, en trovärdighet och status som gör att intressanta gäster som knappast skulle ta sig tid att kommunicera med bloggare ställer upp som gäster.
Den personliga vinklingen tycker jag bloggarna sköter rätt bra, skulle jag vilja påstå.
Men annars. Hype. Det kan kanske bli något, minsann.
Dokusåpadam med stort hjärta.
En av de trevligaste flickor jag pratat med i hela mitt liv.
Jag har skrattat så att jag fick håll, blivit pinsamt berörd, fått svar på sådant jag alltid undrat över och tvingats se fördom efter fördom krossas.
Ibland är det väldigt, väldigt lätt att älska mitt jobb.
TEH nERD
Ja, det nördiga med den här bilden är ju att jag överhuvudtagit tagit den.
Jag försvarar mig med att det var ett jobbuppdrag.
Men ändå.
Att stå i sitt kök med en gammal kontroll och glajjer utan glas i och göra grimaser...
Låt oss fnissa lite och gå vidare med våra liv.
MTV-sanningar
Alldeles nyss blev en modellsnygg tjej "nextad" av en slemmig snubbe i ful skjorta en sekund efter att de hälsat.
Anledningen?
Hon var för smal, såklart.
Det här med att "killar gillar tjejer med lite kött på benen", så att säga.
Efter vad jag upplevt är det pretty much true.
Inte alla, förstås, men väldigt, väldigt många verkar faktiskt nexta modellsmala flickor, även utanför MTV-showen.
Så det vore hemskt roligt om alla tjejer blev just så smala som idealet tycker att vi ska vara.
Och så kunde knappt några killar få upp den, och hela mänskligheten dog ut.
För att vårt ideal är ett stort jävla skämt.
Bloody hell.
Det hugger till i mig varje gång jag ser den här.
Men så är jag ju också rätt blödig.
Påkörd.
Seriöst: jag ska gå och lägga mig.
Klockan halv tio.
I eftermiddags när jag promenerade hem längs Karlbergskanalen med Belle & Sebastian i öronen blev jag påkörd bakifrån [insert mansgrisigt skratt here] av en kille i en elektrisk rullstol.
Jag blev förstås lite överraskad (okej, jag hoppade en meter upp i luften, så skraj blev jag). Men killen bara skrattade, och skrattade, och skrattade; som vore hans påkörning inget mindre än ett humoristiskt genidrag.
Så jag skrattade också, för det var faktiskt rätt roligt.
Och har man en elektrisk rullstol tycker jag att man har rätt att utnyttja den till max.
FYI
Och eftersom min underbara redaktionschef vet om bloggen känns det rätt uteslutet att blogga på arbetstid.
Eh, det här alltså ett undantag.
Nu vet ni.
Sorry, I'm taken!
Det funkar verkligen likadant med jobb som med killar/tjejer.
Är man upptagen så rasar erbjudanden in.
(Som man vänligt men bestämt måste tacka nej till.)
Är man ensam och pank kan man ju glömma att någon intresserar sig.
T-y-p-i-s-k-t.
(Ingen nyskapande tanke direkt, men det bjuder jag på en måndagsförmiddag som denna.)
Model talk
Om man vill kan man lyssna på mig i P3 Morgonpasset här.
Varning - jag är väldigt, väldigt influensasjuk, oförberedd och dödstrött efter en hel natts mördarhosta.
Det märks.
Anyway, jag snackar om modellmyter - eller, snarare om likheter och skillnader mellan modell-livet i verkligheten och i populärkulturen.
För er som inte orkar lyssna kommer jag fram till att den enda egentliga skillnaden är att all dödtid klipps bort på tv. Allt det roliga stämmer ju, men hundratals timmar av väntan och total uttråkning gör sig ju inte direkt i tv.
(Ja, och så är ju verklighetens kritik rätt mycket värre än man får höra att ens "look" är "för kommersiell".)
Strike a pose!
Åh, nu blev jag glad!
Tydligen är jag nominerad till VeckoRevyn Blog Awards för bästa foto.
I hård konkurrens, visserligen. Men bara att bli nominerad tycker jag känns fint.
Som att någon faktiskt kikar i bloggen ibland. Och kanske gillar vad de ser.
Söta ni, gå in och rösta på era bloggfavoriter här!
Perfekt tillfälle att återanvända några gamla älsklingsfoton, tycker jag.
Eller, förresten - massor av gamla älsklingsfoton.
Fina Lina.
Sofia <3
Världens allra vackraste Sandra.
Lights will guide you home
Lyxlirare!
Ibland önskar jag verkligen att jag kunnat stanna tiden.
Då har det nästan alltid med hummer att göra.
(Tack, det var mer än fantastiskt.)
There's a lack of colour here.
Jag är på bättringsvägen.
Det firade jag igår genom att ta en dusch och klä på mig.
Sedan kröp jag ner under täcket och sov i 20 timmar.
Titta, Sofin jag blev! Aaahahaheeh.
Okej. ni får väl tjuvkolla här då.
Dessa tre outfits skulle jag inte alls ha något emot att gå klädd i resten av hösten.
Eller... kanske inte H&M-skorna, då skulle jag nog ligga sjuk i influensa jämt.
Foto: Emma Mattsson
Styling: Lisa Carlén
Make up + hår: Linda Gradin
Tjurig modell: MOI.
Alltid något...
Men det måste ju i alla fall tyda på att jag gillar min arbetssituation att jag ligger halvdöd i min säng och tänker
"åh, vad önskar att jag fick vara på jobbet precis just nu".
Nu ska jag somna till första avsnittet av elfte säsongen av Americas Next Top Model.
Cause that's what I do i dessa tider.
Högmod går före fall osv.
Hur kan man tacka nej till en sådan natural born poser?
Jag har gjort bort mig.
När jag yngre jobbade jag som modell. Länge. I Sverige och utomlands.
När jag kom hem från Shanghai sommaren 2005 och gjorde mig redo att flytta till Norrköping bestämde jag mig för att sluta. Ja, gå i pension.
Det funkade rätt bra så länge jag bodde i Norrköping. Jag gjorde några jobb då och då, när roliga erbjudanden passade in i schemat. Men sen kom jag tillbaka till Stockholm, och jobben blev fler och fler. Jag var minst sagt förvånad, men bestämde mig för att tacka och ta emot.
I somras jobbade jag såpass mycket att jag tänkte att det kanske var lika bra att höra av mig till någon agentur. Lägga in mig i ett peopleregister och hänvisa mina kunder dit, ge upp de där procenten för att slippa sköta kontakter och faktureringar själv.
I min värld är det nämligen just så. Man lägger in sig i ett peopleregister. Reklammodeller får ju se ut lite hur som helst, efter vad jag förstått, så länge de har "det". Eftersom jag fått och får en del jobb antog jag att har jag åtminstone någon typ av "det", så jag trodde att det var piece of cake.
Tji fick jag.
Jag skickade in ett trevligt brev, där jag berättade om vem jag är och vad jag gjort tidigare. Bifogade en bild (nej, inte den här ovanför) som uppfyllde kraven på hemsidan.
Svaret:
"Tack för ditt mail! Det är dock svårt för oss att göra en bedömning huruvida du kan jobba som folk modell utifrån den bild du skickade.
Därför ber vi dig att skicka oss fler bilder, gärna porträtt bilder samt helkroppsbilder, gärna nytagna och ”ostylade”.
Gå gärna in på vår hemsida för ytterligare information."
En ödmjuk person hade naturligtvis tänkt "oj, jaha, då får jag fixa och skicka in sådana bilder."
Jag tänker; "men slipp då, sitt där och särskriv så sköter jag min fakturering själv och behåller de där tjugo procenten".
Undrar om drygheten kommer med åldern eller om något gått snett på vägen?
Jag skyller på sårad stolthet.
...och du har tränat bort din dumma dialekt
För att inviga mitt nya må-bra-system får ni ta del av dagens lista (som förmodligen inte kommer att ändras överdrivet mycket från dag till dag).
Alltså:
BRA GREJER.
- Att jag, efter åtta långa månader, äntligen skaffat mig ett vettigt bredband och kan börja kolla på alla mina älsklingsserier igen.
- Att nyhetens behag vad gäller min nya blåsvarta hårfärg gör att jag inte tänker "men åååååh" och gäspar stort när jag råkar catch a glimpse av mig själv i badrumsspegeln.
- Att jag åker till bokmässan om en och en halv vecka, får träffa mamma, gå på intressanta seminarier och dricka kaffe med fantastiska Anna Boström.
- Att jag till slut lyckats koppla in stereohögtalarna till datorn och kan lyssna på min ohippa pop hur högt jag vill.
...och det där gick ju bra, nu börjar jag genast att tänka på allt som inte är bra. Suck. Det kommer nog att krävas en del övning innan det här funkar som det ska.
Mina läsare vet faktiskt bäst.
idag stod jag i kön i mataffären. plockade upp sofis mode och fick syn på dig. grymt snygga outfits och vackra du. tycker du ska vara modell i alla tidningar i hela världen jämt..."
Hallå, alla moderedaktörer i hela världen, vad väntar ni på?
Fast... jag vill ju inte göra alla modeller i hela världen arbetslösa. Ett jobb om dagen funkar bra. Tack på förhand.
Sov du lilla...
Jag bestämmer mig för att jag måste sätta mobilen på Ljudlös, annars kommer jag aldrig att få sova ostört, och alla vet ju att sova = tillfriskna.
Ligger i sängen. Mobilen ligger borta i fönstret (enda stället där jag har mottagning i min lägenhet, tack 3).
Vrider mig. Igen och igen. Rullar över på andra sidan.
Alltså... tänk om jag missar ett skitviktigt samtal? Tänk om mannen i mitt liv plötsligt får för sig att slå mig en signal, och när jag inte svarar tänker han "oh well" och går vidare till nästa Annika Marklund på hitta.se och de gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar?
Tänk om... tänk om någon har råkat ut för en olycka! (!!!) Och här ligger jag och bara "åååh, förkylning, buhu, jag måste få sova ostört?!?
Men nej, jag är karaktärsfast. Till slut somnar jag, trots irrande tankar och äckelslemhosta. Drömmer mardrömmar om allt hemskt som naturligtvis händer just nu, den enda gången jag inte är anträffbar.
Vaknar ett halvt dygn senare. Slänger mig upp ur sängen.
Sms? Nej. Missade samtal? I helvete heller.
Jag tror att det är lika bra att sova ett halvt dygn till.
(Så nu vet ni varför jag inte svarar när ni inte ringer.)
Krya på mig.
Jag köpte blommor igår.
Det har jag nog aldrig gjort förut.
Jag ångrar mig nu. Det är inte alls lika roligt att ha blommor hemma som jag trodde.
De irriterar mig nästan.
Men de är förstås rätt fina att se på.
Dagen har varit uppseendeväckande värdelös.
Att vara sjuk kan nästan vara mysigt ibland.
Idag var inte en sådan dag.
Första gången jag tog mig ur sängen: 20:37. Kul.
Jag vill verkligen försöka ta mig till jobbet imorgon - jag blir knappast friskare av att oroa mig över allt jag borde skriva! - så jag släpar mig nog tillbaka ner bland lakanen igen.
Såhär ser jag ut när jag är sjuk. Åtminstone på två bilder av tjugo.
Sådant man fyller sina sjuka dagar med:
Tredje gången gillt?
Like a vision she dances across the porch as the radio plays
When romance just ain't enough.
Jag går igenom lådor och hittar en skiva.
Den innehåller 18 låtar.
En av dem är till mig.
Don't change a thing
This is perfect
You are worth it all
Så sjunger han, det är snart sex år sedan, och jag tänker
att det är då själva fan vad ord betyder lite ibland
och kanske känslor också.
Allt i stunden men ingenting efteråt.
Eller så är jag orättvis. Kanske.
Som natten.
Man skulle kunna påstå att jag färgat håret svart idag.
Blåsvart.
Och trots att jag haft det i alla fall ett par månader om året även efter att jag lämnat tonåren bakom mig känner jag mig som sexton igen.
Blev det inte ganska fint?
Ludna kramkanin!
Så heter jag. Om man kastar om bokstäverna.
(Jag är tydligen beredd att ta till precis vilka knep som helst för att sysselsätta mig med så mycket nonsens att jag inte hinner jobba. Bra där.)
Vilket blir ert finaste anagramnamn?
Så får det bli.
IGEN.
Det innebär att min redan överbelamrade lägenhet nu har fyllts av ett ganska stort gäng flyttkartonger.
Det innebär också att jag inser att jag måste göra mig av med rätt mycket kläder.
Min allrakärastesyster har redan fått en del, men det räcker inte på långa vägar.
Så, vad gör man?
Jag vill ju inte slänga dem. Sälja tar alldeles för mycket tid och kraft, sådant jag redan lider akut brist på.
Är det Myrorna som gäller? Ska jag bara skippa sentimentaliteten och fylla sopsäckar med mina älskade plagg, sätta mig i en taxi och lämna dem på någon inlämningsstation? Det känns sjukt sorgligt att jag aldrig ska få se dem igen.
(Ja, jag vet att vi snackar om kläder. Men nu råkar jag vara förtjust i mina kläder. Det tänker jag inte skämmas över.)
Jag skulle behöva ha en tvillingsyster som bor i en skitstor lägenhet med alldeles för många tomma garderober. Då skulle jag kunna ha mina kläder hos henne, hon skulle få använda dem hur mycket hon vill, och när jag någon gång flyttar till något större skulle jag kunna hämta de kläder jag saknat. Bra idé. Så får det bli.
The noble art of wasting time.
Följt av storhandling, städning, inkoppling av bredband.
Jag tycker nog att jag förtjänar att åka hem till min Fanny och dricka några klunkar vin.
Jag hoppas att ni har det bra, att ni är glada och inte ledsna, att ni känner att allt egentligen är helt okej.
Har ni det? Är ni det? Gör ni det?
Berätta.
ELLE.
Alltså har ni kollat in reportaget där jag är med, men inte jag.
Det blir intressant att se bilden när tidningen kommer ut på tisdag. Jonas Åkerlund var sanslöst trevlig och plåtade med en kamera som såg ut som något man hittar i en fyndlåda på loppis. Hur coolt som helst, skulle jag vilja påstå.
Såhär fin var jag precis innan plåtningen:
På't igen!
Nu är min nya krönika uppe på Metro.se.
Som vanligt är det tänkt att ett par kommentarer ska plockas ut och publiceras tillsammans med krönikan i morgondagens tidning, så gå hemskt gärna in och läs och skriv vad ni tycker här.
(Nej, den handlar inte om att det är synd om någon. Inte ens om mig. Inte den här gången.)
Lite Idolsnack, ja.
Om hon bara fått komma in och riva hela haket, så att säga.
Men okej, jag grinade ändå. Inte för att det var min typ av låt, min typ av röst. För det var det inte.
Men för att hon började gråta.
För att hon tydligen inte har en jävla aning om hur otrolig hon är.
Sådant breaks my heart.
Själv blev jag förtjust i I'm Yours-snubben med den ljusa rösten. För att jag fick tänka "åh, härlig stekarsnubbe, det här blir pinsamt". Och sedan bli överraskad.
Alla vet väl hur kul det är med överraskningar.
Annars hade ju aldrig Kinderäggen blivit så populära.
For your information.
Såhär ser jag ut idag.
Eller, just nu, i alla fall.
Så hade jag fortsatt se ut.
Om det vore nittiotal och jag vore sexton och inspirerad av Miss Xtina Aguilera,
fast med Smithst-shirt istället för någon häftig röd läderkorsettpryl.
(Jag har plutet på plats. Och porrnaglarna.)
Men så är inte fallet.
Så nu sätter jag på mig en stor fet tröja och går iväg och kollar på Idol med Fanny.
(Update: Ja, jag har platt mage på den här bilden. Sorry about that.)
Det är där det händer!
Jag fick ett mail nyss där avsändaren undrade om jag gillar Gossip Girl.
Med anledning av att de precis dragit igång ett forum som kretsar kring tv-serien och livet i New York.
Dessutom anordnar de en tävling där man kan vinna en lyxresa.
Till Göteborg.
Now is the time to move on.
Eller så lyssnar ni väl på hårdrock och trance och sådant som jag inte förstår mig på.
Ni som brukar gilla ungefär samma musik som jag -
Lyssna på Lars Eriksson på hans Myspace.
Han är ju för fan alldeles fantastisk.
So I've made peace with the falling leaves.
Bara för att den är så himla uttrycksfull.
Gäsp.
Nåväl, jag är inte ett dugg bättre själv.
Se bara på dessa blommor.
Så uttrycksfulla.
De symboliserar dagarna då sommaren blir höst.
Innan naturen gett upp, då sommarblommor och insekter ännu slåss för sin överlevnad, alltid förgäves.
Blaaaa blaaa blaaaaaa.
Min bästa vän är fantastisk. Fantastiskt ytlig, också. Eller ärlig.
...
Nej, men alltså, jag menar det verkligen!"
Den nya Liza Marklund
Pratglad makeupartist: Så, vilket ämne gillar du bäst att skriva om?
Jag: Jaa, helst skriver jag om helt olika grejer, det är ju kul med variation.
Pratglad makeupartist: Okej, men är det roligast med reportage, krönikor, recensioner eller...?
Jag: Hmm, det är väl kul på olika sätt. Men om jag tänker bort pengar helt så vore det kul att testa att skriva skönlitterärt.
Pratglad makeupartist: Åh, men kan du inte skriva vid sidan av jobbet då? Tänk om du blir den nya Liza Marklund!
Jag: Jaa, helst skriver jag om helt olika grejer, det är ju kul med variation.
Pratglad makeupartist: Okej, men är det roligast med reportage, krönikor, recensioner eller...?
Jag: Hmm, det är väl kul på olika sätt. Men om jag tänker bort pengar helt så vore det kul att testa att skriva skönlitterärt.
Pratglad makeupartist: Åh, men kan du inte skriva vid sidan av jobbet då? Tänk om du blir den nya Liza Marklund!
You make me happy, when skies are grey
clapped under our hands
Easy as 1 2 3.
Så, kanske borde jag inte vara förvånad.
Tidigare idag försökte jag lära mig en kod utantill.
Jag letade efter någon typ av mönster bland siffrorna, något att hänga upp minnet på.
"Sextisju åttinio... sex sju åtta nio...
Ja, åttinio hade vi ju Berlinmurens fall och sextisju... Kurt Cobains födelseår, ja, det blir bra!
Kurt Cobain föds och Berlinmur faller, Kurt Cobain föddes och Berlinmur föll..."
Ja, det var ju verkligen det lättaste sättet att minnas 6789.
Mämmory lejn
Time goes by. SO SLOWLY.
Man kan exempelvis göra som min älsklingsvän Erika och titta på djur-som-gör-gulliga-saker-videor på youtube.
Erika är så fin. Ni skulle tycka om henne.
Den här skickade hon till mig igår.
Jag och Erika på Mixtapes & Cellmates-spelning en gång i tiden.
No ticket for you!
Man köper sina biljetter via nätet, men måste hämta ut dem i deras kontor.
Bussen jag vill ta går alltså 4:10.
Och när öppnar biljettkontoret?
10:00.
Tack för det.
Istället köpte jag en SJ-biljett till 9:30-tåget.
Jag får alltså njuta av ytterligare nio timmar i det här rummet.
Det här rummet, som lyckas vara kvavt och iskallt på samma gång.
Fyra timmar blev nio timmar.
Det är skitstor skillnad på fyra och nio timmar.
Fem timmars skillnad, närmare bestämt.
300 minuter. 18000 sekunder.
Jag ska sitta här i 32400 sekunder till.
Tur att det finns värre saker än att vänta.
Väntan kräver inget av en. Bara tålamod.
Lite update:
daniel om No ticket for you!:
"Sist jag åkte swebus så fick jag en kod smsad till mig och den funkade sen som biljett. Men iofs åkte jag med swebus express, vet inte riktigt om det spelar någon roll."
Sanna om No ticket for you!:
"Men babe, kan man inte köpa sin biljett direkt på bussen? Det har man alltid annars kunnat göra på Swebus."
Ah. You ain't got all the details, nej.
Jag har glömt min plånbok hemma i Stockholm.
Jag har inga kort och inga pengar.
Och om jag inte insåg hur stor dramaqueenvarning det vore på att skriva så, ja, då hade jag skrivit:
Det känns som att jag kommer att svälta ihjäl!
Drama queen var det, ja.
(Just det ja, Daniel - det är bara någon speciell sorts biljetter, som heter "prio" som funkar så. Det finns inga sådana till den bussen jag ville ta.)
Always look on the bright side of life.
Nästa möjlighet att ta mig härifrån: Buss. 04:10.
Jag sitter i ett klipprum i min gamla skola med dyngsura kläder.
Mina mobilbatterier är slut = jag kan inte ställa något alarm = jag måste hålla mig vaken.
Oh, the joy!
Men jag har i alla fall snus, internet och en stor portion ångest som sällskap.
MIRROR MIRROR ON THE WALL SEE ME PLEASE
Mig mig mig mig mig mig mig mig mig.
Okej?
Idga var tydligen en dag då jag gick till jobbet i myskläder, kom hem och tog suddiga bilder i spegeln.
Lite som Kenza, faktiskt.
Call me Karl.
För att vara en kvinna med väldigt, väldigt mycket smink ser jag uppseendeväckande mycket ut som en karl.
En ganska stilig karl, I might add.
I'd do me.
THIS IS THE NEW KNIT.
Imorgon kväll ska jag gå på Textilhögskolan i Borås visning.
Det borde ni också göra.
Att älska som en... eh, näe.
Jag har lite att göra, så jag tänkte att ni får avgöra själva.
Ah, oh yeah, just like that...
De är ursnygga.
Sådan där fransk manikyr-grejs.
Måste dock erkänna att jag känner mig lite som en porrstjärna.
Yay!
...och nu blir det reklam.
Den här fina bilden lade världens sötaste Sandra upp idag.
Från en reklamfilmsinspelning i förra veckan som vi båda var involverade i.
Pojken jag står och pratar med heter Blake och är en av de raraste unga män jag någonsin träffat.
Han är engelsman och så artig och trevlig att det nästan kändes som ett skämt.
Dessutom var det ruskigt nära att han blev Frodo.
Löjligt häftigt.
Såhär glad var Blake senare på kvällen.
Kreativ är han också!
Här har han gjort en installation av skaldjur.
Vilken man.
Men tyvärr, flickor och pojkar.
Han har redan en dam.
Såhär såg jag ut under inspelningen.
Kort och gott.
I need you, like water, like breath, like rain, kära läsare.
Efter att jag skrivit mitt förra inlägg, om hur fiffig jag är, fick jag vad som kan vara
Världens Bästa Idé.
Nu skriver jag den här på bloggen, så om någon snor min idé har jag bevis på att den var min från början! Okej? Så håll fingrarna i styr, det här kommer att göra mig rik! Mig!
Så: Förutom att jag är fiffig så är jag ju också piffig. Ibland, i alla fall.
Fiffig och piffig.
När jag insåg det kändes allt plötsligt så självklart.
Jag ska naturligtvis skriva en svensk version av Tvillingarna i Sweet Valley.
Mina huvudkaraktärer ska vara de tolvåriga tvillingarna Fiffiga Fia och Piffiga Pia. De är lika som bär till utseendet - långt blont hår, ögon grå som Östersjöns vatten, en smilgrop i ena kinden - men varandras motsatser på insidan.
Fiffiga Fia är redaktör för skoltidningen, ordentlig, intelligent, noggrann och organisatoriskt lagt. Riktigt fiffig, med andra ord.
Piffiga Pia däremot, hon tänker mest på hårinpackningar, sin modeblogg - och killar, förstås. Hon är medlem i den exklusiva Noshörningsklubben, där bara de allra populäraste flickorna i skolan får vara med. Man känner igen medlemmarna på att de varje dag klär ut sig i noshörningsdräkter. Piffigt värre!
Tvillingarnas mamma är en lång, mörk och stilig advokat som jobbar konstant, deras pappa är en blond och ljuv inredningsarkitekt som ofta blir misstagen för att vara flickornas storebror.
I min bokserie, som kommer att innehålla ungfär sextio miljarder böcker, får vi följa Fia och Pia - och alla deras tokroliga vänner, förstås! - i ur och skur, regn och solsken; genom fester och läxläsning, husarrester och häng i den lokala gallerian.
Jag tror verkligen på det här.
Jag har hittat mitt kall.
Ännu något att avundas mig!
(OBS - självklart kommer jag också att illustrera och layouta alla mina omslag själv. Man är väl mångsidig åttiotalist.)
Det enda jag inte vet är i vilken (påhittad) stad tjejerna ska bo. Hjälp mig! Som tack får den som kommer med det vinnande bidraget 0,000003649 procent av mina royalties.
PS. Jag räknar med att släppa de första 30 böckerna lagom till bokmässan i Göteborg. Så det är lite bråttom. DS.
UPDATE:
Mikaela skriver:
Ska inte de inte råka ut för någon knivig situation i varje bok också? Piffiga Pia råkar typ sätta sig i klistret och så får Fiffiga Fia hjälpa henne med någon fiffighet, men så åker de ändå fast och en sensmoral på det? Det tycker jag verkar vara ett vinnande koncept.
Mikaela, den idén är så bra och nyskapande att mitt giriga hjärta hoppade över ett slag eller två.
Fiffig som få!
Här är jag i vårt kapprum på jobbet.
Jag har på mig klänning från Whyred, skor från H&M och någon form av gubbkeps som jag lånat av en söt pojke för att dölja att jag inte orkat tvätta håret.
Och så har jag på mig ett brett bälte från H&M.
Bakom mig hänger min favoritkappa som kostade 50 spänn på Vila i Norrköping förra hösten.
Nej men, titta här!
Nu har jag på mig kappan.
Och... samma bälte!
Vilken grej, va?
Jag är verkligen fiffig.
Jag förstår varför jag får så många idiotiska kommentarer på bloggen och metro.se.
Alla är helt enkelt avundsjuka på min fiffighet.
Det skulle jag också vara, ja, om jag inte vore jag.
Bite me!
Jag älskar mitt nya jobb.
Det känns som att jag är med i The Hills.
(Okej, jag har aldrig sett The Hills, men de brukar väl göra sådant? Eller? Hmm.)
Det är inte så dumt, det de kallar livet.
Jag har just jobbat min första dag på ett Riktigt Jobb.
Nej då, oroa er inte, jag är ingen Siddharta som vuxit upp i trygghet innanför mitt grandiosa palats höga murar (oavsett vad vissa verkar tro).
Det är bara mitt allra första kvalificerade heltidsjobb sedan jag tog min kandidatexamen i maj. Hittills har jag frilansat - och trivts utmärkt med det, oftast i alla fall - men när jag fick det här erbjudandet kunde jag inte tacka nej.
Det bestämdes hastigt och lustigt för bara en vecka sedan, och idag har jag alltså jobbat min första dag.
Dagen spenderades framför en dator på en tidningsredaktion, med möten, tårtkalas, intressanta människor och väldigt mycket researchande och artikelskrivande.
Jag är fullkomligt övertygad om att jag kommer att trivas.
(Att jag dessutom höll på att svimma av mensvärk gjorde ju bara dagen ännu mer, eh, minnesvärd. Jävligt typiskt.)
Så, om ni inte hör av mig så ofta den närmaste tiden så vet ni varför.
Jag har ungefär 800% mer att göra än vanligt, helt enkelt.