Livrädd för att leva, dödsrädd för att dö

Återigen, jag kan inte tacka er nog för alla låååånga och korta kommentarer och mail jag fått efter mina inlägg om mobbning och utanförskap, för att inte tala om de inlägg ni skrivit som spinner vidare på dem. Läs exempelvis vad Victoria, Lina och Janna skriver.

Lina tar upp många viktiga poänger, och två av dessa vill jag och beröra, eftersom de inte nog kan understrykas. Det blir förmodligen ett gäng olika inlägg.

Vi börjar såhär:
Vem som helst kan bli mobbad.
Lina reagerade på att flera som kommenterat mitt inlägg Och allting svartnar i panik... uttryckt förvåning över att "just jag" utsatts för mobbning. Jag hajade själv till när jag läste det, men eftersom det tydligt var i all välmening valde jag att inte anmärka på det. Lina fick mig att förstå att jag borde gjort det. För det finns inget "generellt mobboffer"; det handlar inte om att man har glasögon eller fula billiga kläder eller bra betyg eller annorlunda musiksmak, att man inte är tillräckligt smal, söt, kurvig, smart, medelmåttig, lagom. Att man pratar med dialekt, kommer från ett annat land, har homosexuella, fattiga eller på andra sätt normbrytande föräldrar. Visst, det kan bero på allt det här, eller något av det, men det är aldrig så enkelt. Det kan bero på helt andra orsaker, kanske inga alls. Det finns inget recept, ingen formel, inget lackmuspapper där man kan läsa av vem som kommer att råka ut för mobbning. Det är ungdomens allra grymmaste lotteri, och ingen - ingen - går säker.

Jag har funderat otroligt mycket över det här genom åren. Varför. Varför just jag? Vad var det för fel på mig? Hade jag kunnat förändra min situation? Hade det blivit bättre om jag bytt skola? Vad hade skolpersonalen kunnat göra för att hjälpa mig?
Spekulationerna är många, svaren är få. Vad var det för fel på mig? Jag har flera olika teorier.
1 - Jag var osäker, mager, ful, hade glasögon, var en "pluggis" och ett "smörbarn" med MVG i alla ämnen, pratade ofta, högt och länge på lektionerna, hade fula kläder från Ellos och lyssnade på konstig musik.
2 - Jag hade svårt att anpassa mig, eller, jag hade snarare ingen lust att anpassa mig till de sociala koder som rådde för flickor i min högstadieskola. Jag var uppfostrad till människa, inte till kvinna. Jag var stolt, kanske skrytsam, över mina studieresultat, klippte och färgade håret i osmickrande frisyrer, hade noll koll på eller intresse av smink och kläder.
3 - Jag var söt, smart, överambitiös, högljudd, osäker och orädd på samma gång. Dålig kombination.
4 - Det kan också ha varit så att jag hade en satans otur.

Jag var länge säker på att jag skulle haft samma problem var jag än gått i skolan. Det var också anledningen till att jag aldrig tänkte tanken att byta. Idag är jag övertygad om att det är fullständigt skitsnack. Det var aldrig mig det var fel på, det var dem, och jag är helt säker på att det här gäller för alla som har problem med mobbning. Självklart kan en person som blivit mobbad råka ut för mobbning även om hon byter skola, men då handlar det förmodligen om att man som mobbad vant sig vid en viss roll, ett visst socialt mönster, som kan vara svårt eller omöjligt att bryta utan hjälp.
Det gör så vansinnigt ont att tänka på att jag hade kunnat slippa mina tre helvetesår om jag bara hamnat i en annan skola.
En skola där andra värderingar gällt. Där studiemotivation, ambition och bra studieresultat uppmuntrats och rankats högre än trendriktighet.
Då hade, å andra sidan, förmodligen någon annan haft ett helvete.

Du vet inte hur ett "mobboffer" ser ut.
Du har ingen aning.
Kanske tror du dig kunna känna igen henne på osäkerheten i blicken, hållningen, rädslan, hatet, sorgen, ensamheten, hopplösheten.
Men du vet inte.
Och idag har ingen tid att fråga.

Läs även andra bloggares åsikter om mobbning, utanförskap, ångest, ensamhet

Kommentarer
Postat av: fröken c

herregud så rätt du har.

2008-02-18 @ 21:37:24
Postat av: samme

ett skitbra inlägg, jag skulle inte kunna hålla med dig mer. man skulle ju tro att det här ämnet skulle väcka mer debatt och viljan att åtgärda med tanke på att mobbning har eskalerat ngt enormt, i och med internet och kameramobiler tänkte jag på.... skitbra alltså att det fortfarande finns folk som ser det som ett riktigt socialt problem och inte bara "ameh, alla har det så.."

2008-02-19 @ 02:14:41
Postat av: amanda

Jag tycker det känns som att problemet med högstadiet e att alla har problem, men att det inte e många som förstår att de har det och att de därför inte kan hantera dem. Jag menar, alla har sina egna problem i den åldern men samtidigt blir man påtvingad alla andras också. Och det e det som gör högstadiet så jävligt.


Jag minns en gång i sjuan då jag bad en oerhört högljudd tjej i min klass att vara tystare så att jag kunde jobba. Svaret jag fick var "A MEN KOM DÅ! KOM DÅ! SKARU HA EN KÄFTSMÄLL ELLER? KOM!". Jag förstod att det var hon som hade problem och inte jag. Men jag tror inte att hon gjorde det. Hon tyckte antagligen på fullaste allvar att jag var störd i huvet som bett henne vara tystare och därför behövde jag slås ner. Men om jag gått med samma tjej i gymnasiet och jag då bett henne vara tystare, så tvivlar jag på att hon hade reagerat på samma sätt. Det e en mognadsfråga att kunna skilja på "mina problem" och "dina problem". Jag tror det e det som för många gör skillnaden i gymnasiet. De flesta kommer till lite insikt med sig själva och förstår att det inte e okej att trycka ner andra för att de själva mår dåligt.

ELLER så e jag helt ute och cyklar nu. Men det hela lät jävligt logiskt i mitt huvud... =)

Postat av: Matilda

Det är verkligen viktiga, viktita saker du skriver om. Jag bockar och bugar för ditt mod. Att våga skriva om det som måste ha gjort så ont. Jag blir stolt över att ha systrar därute som vågar, vill och kan.

2008-02-19 @ 08:12:42
URL: http://lifeofkilen.blogg.se
Postat av: tovemarie

Det jag oftast frågar mig är varför det en dag helt tog slut, varför de helt plötsligt slutade, varför de låtsades som ingenting. Ingen lärare hade försökt hjälpa mig, mina föräldrar visste inget, inga kompisar sa ett skit. Men varför slutade de?

jag ställde mig själv den frågan i ett blogginlägg på min gamla blogg för ett tag sen och fick då svaret "du kanske ändrade dig, du sa väl att du var ful innan? då är det ju inte så konstigt.". Inte så konstigt? INTE SÅ KONSTIGT?! Skulle jag då behöva stå ut med terror varje dag bara för att jag inte var snygg nog? Jag vet fortfarande inte varför det slutade, och jag vet inte ens om jag är tacksam för det. Tacksam för fasaden de satte upp på senare år. I just don't get it.

Du kanske förändrade dig... Ja, jag gjorde väl det. Då är det inte så konstigt.

Fan.

2008-02-19 @ 18:49:13
URL: http://tovemariekblad.blogg.se
Postat av: polexia

jag har varit på båda sidor om detta problem. jag var lättpåverkad och feg i högstadiet och utsatte en del i min omgivning för terror och jag blev själv i allra högsta grad utsatt för den. jag har bett personer om ursäkt så gott jag kunnat och förundras över hur förlåtande dessa människor är. jag dras fortfarande med problem att lita på folk och har mått så dåligt över vad jag själv gjort att jag fått panikångest av det. jag skäms och vill så göra för resten av mitt liv. det finns ingen ursäkt att behandla människor som om känslor inte existerade. vuxenvärlden måste ingripa. har jobbat lite med anitmobbningsfrågor och det är verkligen inte lätt för enskilda lärare att ta sig an problemet. detta är något som måste uppmuntras från både skolledningar och samhälle. det ska inte vara "okej"
att barn får stressrelaterade symptom som migrän och magkatarr. sätt stopp för det och gör det nu.

2008-02-19 @ 18:58:34
Postat av: Lenita

Jag tror så här: Jag hade varit mobbad även om det inte var för att jag var för spinkig som nu råkade vara anledningen.
Även om jag inte varit spinkig hade jag varit den som blivit mobbad. Jag var blyg och ett enkelt offer och det är jag än idag.
Utanförskapskänslorna och känslan av att jag inte spelar någon roll, att jag inte räknas kommer alltid finnas kvar och jag hoppas verkligen att det var värt nöjet för dem...
Kram Annika och tack för din text. Skönt att få höra att man inte är ensam om detta. För ingen annan kan förstå.

2008-02-19 @ 19:59:48
Postat av: ?

Jag utsatte många för terror som mindre och nej, det finns ingen magisk formel för vem som blir utsatt och vem som inte blir det. Vi som terroriserar och mobbar är mest bara ute efter att rädda vårt eget skinn för att själva slippa hamna på andra sidan, för att själva slippa bli kallade fula, spinkiga eller feta. Vi ansåg att de som inte hällde ur sig glåpord fick skylla sig själva. Det låter fruktansvärt klyschigt men vi var osäkra och livrädda.

2008-02-19 @ 20:22:29
URL: http://drott.blogg.se
Postat av: Lilja

Jag förstår verkligen hur du menar, jag gick i samma skola genom hela grundskolan och blev mobbad under de första åren, sedan, när jag blev äldre så ändrades det och jag blev plötsligt populärast. Denna konstiga tvist har verkligen påverkat mig och ifrågasatt vad poularitet verkligen betyder. Det är lätt att dras med i det och njuta av att man "vunnit" lotteriet, eller så använder man det som en otrolig chans att hjälpa andra.

2008-02-20 @ 06:56:29
URL: http://baralilja.blogg.se
Postat av: Erika

Åh. Det här berör mig. Har kanske inte varit direkt tydligt mobbat, men det är ett helvete att vara osynlig och inte synas eller räknas. Speciellt när det
gäller från grundskolan tills mitten av gymnasiet nånting. Är man blyg, tyst, lite osäker och udda, men duktig i skolan, så är det lätt att andra ignorerar en totalt och aldrig bryr sig om att prata med den personen, alternativt snackar om hur jävla tråkig den där plugghästen är. Och hur jäkla duktig hon tror hon är som får MVG hela tiden. Mina MVG:n blev mitt sätt att andas. Då var det iallafall nån som spg mig lite grann. Jag fick finnas.

Och nu gör det så ont när man hela tidne får läsa om hur barn är elaka mot varandra, kallar varandra fula saker eller slår. Eller helt enkelt, låter vissa förbli osynliga. Som i den där underbart bra Friendsreklamen som gick för några år sen.

2008-02-20 @ 22:13:53
URL: http://evaerikamaria.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback