Töm ditt rum på tonårstankar nu
Om någon tvivlar på att frågor som rör mobbning, ångest och utanförskap behöver tas upp - läs mitt förra inlägg, är ni snälla. Eller, framför allt: läs kommentarerna.
Jag vet att det gränsar till patetik att skriva om det här.
Det är så mycket skam, så mycket självömkan, bitterhet, självförakt inblandat.
Just därför måste vi göra det.
Slita upp det till ytan, stöta och blöta, gråta och hata och diskutera.
För tillsammans är vi ju, faktiskt, mindre ensamma.
"The best revenge is a good life".
Så säger min mamma ofta.
Att det är så vi ska slå tillbaka, genom att inte låta det knäcka oss. Genom att gå med huvudet högt. Inte genom att glömma, kanske inte heller genom att förlåta, men genom att förstå att vi förtjänar att leva att riktigt jävla bra liv.
Tyvärr är det lättare sagt än gjort.
Det är så lätt att inte nöja sig med "ett bra liv".
Det måste ju vara alldeles överjävligt fantaaaastiskt, eller hur?
Jag vet att många liksom jag ställer omåttligt höga krav på sig själva när det gäller att prestera, bli sedda, hörda, bekräftade, framgångsrika.
Är jag inte bäst ger jag helst upp.
Jag jobbar varje dag med att våga vara... okej.
"Tre plus", som någon brukar säga.
Det är nästan omöjligt. Men jag försöker.
Att ständigt tävla med allt och alla innebär alldeles för många förluster.
(Och jag är en fruktansvärt dålig förlorare.)
De här prestationskraven är ju bara ett sätt att ta vid där de slutade. Jag inbillar mig att det handlar om att jag vill "visa dem", när de i själva verket
aldrig kommer att se, inte kunde bry sig mindre. Det handlar istället om destruktivitet, att aldrig låta mig själv vara stolt och nöjd över något jag gör. Det är att förlora.
Tack, tack, tack för alla kommentarer och mail som droppat in under förmiddagen - jag är överväldigad. Och otroligt tacksam. Fortsatt att berätta, snälla. Kommentera, maila eller skriv i era egna bloggar (och kommentera med en länk till inlägget så att jag inte missar det; och jag länkar gärna till er). Jag växer när ni öppnar er. Mindre ensamma, eller hur?
Läs även andra bloggares åsikter om mobbning, utanförskap, ångest, ensamhet
(Förresten: Lea tipsade mig om det här inlägget. Väldigt fint.)
Tror aldrig att jag känt igen mig lika mycket i någonting någon skrivit som jag gör när jag läser det här och ditt förra inlägg. Det är som att du skriver om mig. Prestationsångesten, den ständiga tävlan mot mig själv och alla andra, att aldrig räcka till, skammen, frustrationen, svagheten, ALLT. Jag skickar ett mail till dig ikväll med min historia, så får du svara om eller när du vill. No pressure. Jag är absolut inte tillräckligt stark för att skriva om det här i min blogg, så därför väljer jag att vara anonym här. Ingen ser mig nog idag som en tjej som utsatts för mobbning, men jag kommer aldrig någonsin att kunna glömma eller förlåta. ALDRIG.
idag är jag så kär i dig så det går inte att beskriva. snälla snälla snälla, fortsätt att ta upp det här. om du bara visste vilken stor inspiration du är för mig. jag har tyckt om din blogg länge men nu känner jag att jag måste få ALLA mina vänner att läsa den... du borde föreläsa i skolor eller nånting annika.
Tack för att du orkar skriva sådant här, både detta inlägg och det förra. Det är precis som du säger - tillsammans är vi mindre ensamma.
Just det här inlägget ligger så rätt i tiden för mig, och att läsa det var något av en uppenbarelse. Jag har aldrig förut sett på saken som att mina egna omänskligt höga krav på mig själv är ett slags förlängning av tidigare plågoandars psykiska terror. När de försvann i och med gymnasiet, satt visst beteendet jag lärt mig för att försvara mig mot dem (eller ett av dem, åtminstone) djupt rotat kvar.
Mest kände jag dock igen mig med detta i att "våga vara okej" - jag håller precis på att lära mig det, och jag vill tacka dig för att du också försöker klara av det, och att du berättar om det. Själv insåg jag nyligen att mina egna krav på studieresultat höll på att knäcka mig totalt, och jag tog mig en funderare; vill jag ha fina betyg och vara utbränd när jag är 20, eller ägna mig mer åt det jag mår bra av, klara av det i studieväg som jag är allra mest intresserad av, och orka med i många år till? Det tar emot oerhört när själva min identitet under så många år, under huvuddelen av mitt liv, varit att jag är "hon som pluggar, får höga betyg och en dag kommer bli en välpolerad akademiker." Jag tror du förstår konceptet. Och när jag säger att jag precis håller på att lära mig att våga acceptera att själv vara tre plus, rör det sig om en process som började när jag var 16. I år fyller jag 20.
Dina texter har bidragit mycket till att jag de senaste veckorna vågat låta mig själv falla, på riktigt, och inte ständigt sträva efter att vara perfekt. Tack.
Annika,
Du förstår inte hur berörd jag är av dina texter. Framförallt tanken på hur lika vi måste ha upplevt den tiden. Blir helt varm i själen när jag inser att någon annan kanske hade en liknande utgångspunkt, att det fanns någon där ute som hade förstått i det. Jag kände mig så vansinnigt ensam på den tiden.
Fast frågan är ifall jag hade kunnat formulera det här för någon annan vid den tidpunkten. Jag kan ha svårt att se klart när jag är mitt i stormen.
Men om vi möts, tänk om vi hade träffats? Det hade varit värt mer än ord kan beskriva raring.
Tack för att du länkat till mig, även om det inlägget inte handlar om mobbing på ett så direkt vis. Och tack för all den här nya värmen i hjärtat.
KRAM
http://mjorf.blogg.se/1203260118_dumma_kommentarer.html
Jag skrev litetgrand, du får läsa om du vill
Man har de högljudda människorna, sen har man de pubulära kidzen, smara ungarna, vi har mobbarna och deras kycklingar osv. Man har alla dessa roller som folk identifierar sig med under sin skolgång som de så desperat vill distansiera sig ifrån.
Men det är en jag aldrig hör ifrån. En jag önskar skulle höja sin röst bara lite.
Vart är personen som växlade plats, flöt från grupp till grupp men aldrig liksom stannade. Den som galant klarade skolan men utan att någon tog notis om det, den som var den mobbaren inte var en jävla idiot med. Vem nämner någonsid den som var kycklingens vän om dagen men sprang med vargarna på kvällen. Den som låg i korridoren på lektionstid för att vad läraren berättade var ingenting han inte hört förrut. Den som inte gjorde någonting, men ändå var med i allt på ett hörn.
Den som visste att leva inte var i konflikt. Att prestation bara är relativt till vem man jämförde sig med. Att livet inte är nu, utan det är igår och imorgon också. Den som 2 år efter fortfarande kom ihåg att döda förälder är döda alltid inte bara i några veckor. Den som efter att skolan var slut, ingen mer såg och när studenten staplat förbi ingen mer hörde av.
Fanns den aldrig på din skola Annika?
Den som sa att man aldrig skulle nöja sig med ett bra liv, att det var strävan efter ett bra liv, kraven att prestera som gjorde att människor blev bedövade, deprimerade, arga och vilsna. Han som svarade på min fråga;
"Vill du inte vara omtyckt, ha ett bra liv då?" svarade "Jo, men.... Ähh, du förstår ändå inte!"
Han fanns på min och när jag är lite modfälld över hur morgondagen ska te sig, tar jag fram mitt gamla So-block som vi brukade kladda små meddelanden i på lektionerna, skrattar lite och undrar vart den röst som jag lyssnade på minst men nu saknar messt tagit vägen...
Jag vet inte vad som skulle sägas igentlligen, men när jag läser om mobbning och om folks skolgång tänker jag alltid tillbaka på min egent tid i högstadiet, hur jag försöket och försökte. Hur jag var en av dem som antagligen gjorde någon illa med mina ord. Hur jag kom att ogilla mig för det i efterhand, då var det blodigt allvar. Idag, har jag förstått lite mer vad min, so-bänkkamrat menade.
"Du kommer få leva med att du varit en idiot"
Men när jag läser fortsättningen på meddelandet.
"men det får de också." Undrar jag nu om det inte var det här han menade att strävan, prestationerna och ångesten över att helatiden vilja vara bättre var det vi alla kommer få ångra en dag.
Du och jag är ganska lika Annika, därför hade vi nog inte gått så bra ihop i skolan, men då din ångest låg i att komma upp låg min i att hålla mig kvar på toppen som jag såg det. Men idag har jag ingen större önskan än att på samma sätt som min kamrat bara kunna lägga mig i korridoren och sova, stiga av berget och sluta upp med att nå toppen och istället lungt veta att toppen kommer nå mig om jag istället för att sträva bara börjar att vara...
Annika, det du skriver är så äkta så det går rakt in i hjärtat. Och efter att ha läst kommentarerna till dina inlägg inser jag att det inte bara är jag som tycker så. Fortsätt, I love it. Du är en tjej att se upp till!
Högstadiet var en stor stolpe i vägen för mig, och fortfarande siter det som en tagg. Jag kommer ihåg varenda ord som de sa, och allt som det fick mig att känna.
En sömnlös natt i många, tog jag upp mitt gamla anteckningsblock, rörde de tummade sidorna där blyertsen flutit ihop. Hälften var inte läsbart.
Men när jag läste allt jag skrivit om högstadiet, så
förstod jag att hon som skrev det då, är precis samma som skriver detta nu. Jag ser äldre ut, men tankarna är det samma, ångesten precis likadan. Stolparna är de samma, även om de bytt namn. Jonas Gardell skrev om mobbade att vissa av dem fortsätter att bli mobbade livet igenom. Som om de utsöndrar en doft.
Högstadiet är ett helvete man måste trycka sig igenom. Jag bara hoppas att jag en dag kan leva ett normalt liv utan att ha allt som fanns där, kvar idag. Andra klarar ju det. Så kanske.
Du är underbar som vågar berätta för allmänheten om dina upplevelser, önskar att jag vågade vara lika öppen om det hela.
http://ellenors.blogg.se/1203271205_min_tid_mitt_liv.html
Åh, Annika. Jeg har lest bloggen din lenge, og er helt forelsket. Bildene dine er fantastiske, måten du skriver på er så bra. Og nå også det du skriver om. Det gjør så vondt å lese at jeg ikke klarer alt på en gang.
Jeg var den som ikke hadde venner. Jeg var hun alle hvisket åpenlyst om, pekte og lo.
Jeg skammet meg sånn. Og det gjør jeg fremdeles. Jeg gjorde ting jeg får vondt i magen av å tenke på. Selvom mobbingen fra andre stoppet, har jeg ubevisst fortsatt å mobbe meg selv. Hver kveld, før jeg sovner, må jeg gjennom alle bildene, alle kommentarene. Og jeg husker alt.
Jeg ødelegger meg selv på innsiden, men på utsiden går alt fremover og oppover. Og jeg skammer meg fremdeles. Det er det verste.
Takk, TAKK, for at du skriver om dette. Det er så grusomt og så viktig.
Vet du hva? Jeg skulle ønske jeg var som deg. Jeg beundrer deg virkelig.
Åh herre gud, jag blir så berörd av allt sammans.. Vill slåss liksom.
Jag har också skrivit, kanske världshistoriens längsta, inlägg om min skolgång och om revansch.
Viktigt ämne. Oerhört viktigt.
En stor kram till alla modiga själar som öppnat sig.
vi borde göra något för de som är nu där vi var då, vi skriver en bok! om våra upplevelser då, hur våra liv ser ut nu, ger dem mod och pepp. samlar ihop oss alla
vi som skriver och vet hur det är, vad sägs?
ania, jag är på!
asbra idé!
Fina Annika, det du skriver om gränsar absolut inte till patetik! Jag tycker det är bra att du tar upp det, att du vågar skriva om det, och att du vågar blotta dig så som du gör.
Jag själv har aldrig befunnit mig i den sitsen. Men jag har heller aldrig mobbat. Jag har istället varit mer som den personen Jannica beskriver, den som pratade med alla, som flöt fr umgängeskrets till umgängeskrets. Jag gör det nog fortfarande - även om jag tror många vill sätta mig i ett fack, främst eftersom många av mina bästa vänner under dessa perioder tillhörde dem som var mest populära.
Jag vill inte påstå att jag själv var en av de mest populära, men jag vet att jag räknades dit ibland. Jag har därför alltid fått stå ut med otroligt mkt skitsnack bakom min rygg. Jag har alltid fått ett rykte så fort jag gjort ett oskyldigt misstag (blivit för full och hånglat med ngn i baren). Och jag får det fortf (trots att jag hållt mig till samma kille i 7 år!). I Oslo fick jag det, helt oprovocerat. Och det har satt sina spår, jag är alltid misstänksam när ngn visar intresse för mig, jag iakttar och känner av stämningen i en grupp innan jag yttrar mig - försöker anpassa mig, för att inte ge fel intryck - allt för att de som är i gruppen inte ska börja prata bakom min rygg så fort jag lämnar rummet. Det har också gjort att jag utesluter sk vänner så fort jag får höra att de varit "illojala", jag stänger dem ute och pratar bara med dem om jag verkligen måste. Detta har i sin tur lett till att jag har ganska få nära vänner, vilket gör att jag ofta känner mig fruktansvärt ensam. Fast det är ju ett eget val.
Så även om jag aldrig blivit mobbad, kan jag också känna ett behov av att gå m huvudet högt, att visa att jag inte bryr mig om alla elaka tungor - ngt jag fått kämpa oerhört m det senaste året (för att Niclas gjorde ett ytterst idiotiskt snedsteg för ett år sedan): Så trots att jag inte befunnit mig i samma sits berör det du skriver otroligt mkt, jag kan identifiera mig, kanske ur en annorlunda synvinkel - men ändå... Jag är så förbannat trött på att inte kunna vara mig själv helt och hållet utan att ständigt bli stämplad som dum, korkad, divig/bitchig, bortskämd och lättfotad.
Du är helt fantastisk Annika! Jag har nog skrivit det tidigare, men det skadar inte att du får höra det en gång till: jag önskar att jag vore lite mer som du (och jag tror att det är många, många andra som känner som mig). Och jag önskar att en miniversion av mig kunde sitta på din axel och peppa dig, varje dag, hela tiden. För jag blir så ledsen, jag vill inte att du någonsin ska må dåligt...
Din bild gör ont i mig!! Jag har lyckats glömma mycket, jag hoppas att du oxo kommer dit en dag. Jag vill bara krama om dig när jag ser bilden på dig. *vetinteallsvadjagskasäga* egentligen. :-)
*KRAMAROM*
janna och alla andra, seriöst, jag ska försöka dra detta vidare, på riktigt!! be back.
Hej.
Bra att det är fler som vågar prata om mobbing och dess konsekvenser. Jag hör dagligen via min sajt om barn och vuxna som mår fruktansvärt dåligt. Ingen ska behöva att må dåligt när de går till skolan. För att barnen ska bli hörda i detta måste vi vuxna föra deras talan och agera.
Vh LenaB
www.mobbing.ifokus.se
Jag har skrivit nu, vet inte hur länge inlägget kommer vara uppe om det kommer att få stanna hela dagen, omd e tas bort imorgon eller när jag slutar att blogga helt, kanske. förmodligen inte. Det tog ett tag innan dina ord gjorde invärkan och fick mig att bli lika modig som du, du är förmodligen modigare (fler läsare) ^^.. men iallfall, du är bra Annika och jag är glad att jag fann din blogg som fick mig att rota i mitt eget förflutna. Jag är fortfarande inte hel och alla ärren har inte bleknat, men en dag kommer de att vara borta och tanken på att jag bara har skrivit en del av historien, lite av känslorna runt det gör att jag i detta nu känner mig glad över min egen prestation. En prestation som gör att jag känner på detta viset. I ditt förra inlägg skrev jag en kommentar som anonym. Jag var så rädd vid den stunden, skrev mitt namn slängde mig på delete knappen, skrev anonym. Men nu kan jag stå upp iallafall, har skrivit en bit av historien, hela kanske kommer ut en dag för andra att höra (vänner).. Jag gillar dig så mycket Annika, för att du visade vägen, även om du inte tänkte att alla skulle skrika ut all sin sorg, men du gjorde så att jag skrek ut en liten del. Om du vill, så får du läsa. perrijont.blogspot.com.. usch de tynger att skriva. Snälla länka inte eller något sånt, skulle göra för ont, snälla! Jag vill bara att du ska läsa om du vill såklart :P . och mina närmaste. Pinsamt att skriva, bara du. Men det är också sanningen!