"I promise that one day, everything's going to be better for you."
hur såg du ut när du var 15? var du betraktad som "snygg"? eller som "spinkig"? eller som "ful"? förlåt att jag frågar denna personliga fråga, men jag är verkligen bara en förvirrad 15 åring med många frågor över livet. Självklart vet jag att du, som jag absolut inte känner kan svara på denna fråga, men jag vill bara veta hur andra har haft det, om de som nu ser så bra ut någon gång känt sig ful och äcklig under tonåren. tack.
Herregud.
Femton.
Vad har jag att säga om att vara femton? Vågar jag, orkar jag?
Femton var bättre än fjorton.
Bättre än tretton.
Men inte mycket. Nej, inte särskilt mycket.
Jag såg ut såhär när jag var femton.
Att påstå att jag inte var särskilt populär, inte ansedd som särskilt snygg, är en rätt ordentlig underdrift.
Jag var fullkomligt övertygad om att jag var den fulaste flickan i världen, no Håkan-pun intended.
Jag var den Fulaste Flickan i Världen, och ingen var kär i mig för det jag inte var. Det förvånade mig inte. Jag visste att ingen någonsin skulle bli kär i mig. Förutom de väldigt uppenbara anledningarna - jag var ful, värdelös, äcklig; en mobbad pluggis, ett jävla smörbarn, med fula UFF-kläder och skabbigt hår, en tönt som grät när jag inte fick alla rätt på prov - så hade jag dessutom ett frånstötande namn och knotiga, missbildade knän.
Ingen vill ha en flickvän som heter Annika.
Ingen vill ha en flickvän med knotiga, missbildade knän.
Ingen vill ha en flickvän som får hela världen att vilja kräkas för att hon är så vidrig.
Jag vet inte vad du tycker, kära anonyma femtonåriga bloggläsare, men jag tycker att jag såg ganska normal ut.
Som nu, ungefär, fast tio år yngre och med universums trasigaste självförtroende.
Jag var femton år och okysst så in i helvete.
Ingen hade någonsin sagt att jag var söt; däremot att jag var fulast i världen.
Att jag borde skjuta mig själv i huvudet. Skära upp handlederna. Dränka mig.
Ja, vad som helst som gjorde att de aldrig mer behövde se mig.
Men det gjorde jag inte.
Och det bästa, kära fina du, det är att det bara blir bättre från och med nu.
Efter femton går det uppåt, framåt.
Bit ihop och håll huvudet högt.
Lyssna inte på vad de säger, och inte på vad de inte säger.
Skit i att de tittar, skit i att de inte tittar.
Om du frågar mig - och det gjorde du ju! - så är tonåren ett helvete som handlar om att överleva tills det riktiga livet börjar.
Lägg din tid på att bli en ännu finare, mer intressant människa så länge.
Läs böcker, lyssna på musik, spela instrument, titta på film och tv-serier, skriv poesi, berättelser eller låtar, lär dig allt om datorer eller fransk film eller påfåglar eller vad du nu är intresserad av. Bli vän med folk på internet om dina IRL-vänner inte är snälla mot dig. Ät, sov, andas, överlev.
Det är nog det bästa tips jag kan ge till dig, Anonym 15.
Överlev bara. Allt blir bättre.
One day, everything's going to be better for you.
Jag lovar.
(Läs mer om femton, tonår, mobbning, utanförskap, ful, ensamhet.)
jag var femton en gång och hatade allting med mig själv och skolan var det värsta som fanns. nu är jag snart arton och inte mycket har förändrats. det är svårt att vara ensam och jag hoppas att det blir
bättre som du säger, men tills det blir så känns det lättare när man läser sådant här och inser att man inte är den enda. så tack!
Herregud vad bra du skriver! Dina texter berör, verkligen. Du verkar vara en sådan härlig person. Dessutom är du vacker som en ängel. Och jag instämmer - tonåren handlar om överlevnad, oavsett om man är populär eller ej. Allt blir bättre med tiden. Tack för
att du förgyller min vardag!
Nu fick du mig att börja storgråta. Jag som ska ut och dricka öl! Det här går inte.
Jag förstår inte hur det du skriver om är möjligt. Samtidigt har det hänt både mig själv och så många jag känner. Eller, hänt och hänt. Det är ju mer ett normalläge än en händelse. En ständig känsla av att inte passa in, att inte duga. Och det känns ju som att det aldrig kommer att bli bra. Men det blir det. Bättre, åtminstone - mycket bättre.
Du är den viktigaste bloggaren av alla.
Du är verkligen det här stora förebilden som man/jag ser upp till. Varenda lite ord som du skriver betyder verkligen någonting, jag tar in att vänder och vrider på de och försöker hela tiden lära mig nya saker. Jag skulle så gärna att mitt liv så annorlunda ut, jag var annorlunda. Jag vet inte vem jag är eller vem jag vill vara. Men när jag läser det du skriver kommer ja alltid ett steg närmare till att lyckas att hitta mig själv. Jag ville bara säga tack och snälla sluta aldrig blogga eller någonting. Varje dag när jag kommer hem från skolan längtar jag bara efter att du ska ha skrivit något nytt så man kan läsa och drömma sig bort. TACK!!!! Massor av kramar....
vilka ärliga ord. skönt med en människa som du som låter andra komma nära, på ett sätt som hjälper en.
en som inte bara säger positiva saker utan visar hela sin personlighet..sina olika ansikten. tack.
Annika, du var grymt söt på den bilden och jag hatar de människorna som behandlade dig så illa.
Jag tror att det här kan bli ett maratoninlägg, så jag ber om ursäkt för det redan innan. Men jag har nyligen träffat på en massa högstadieminnen och de bubblar lite i mig.
Jag hörde någon säga att hon tänkte sig att olika människor passar olika bra i olika åldrar. Att vissa är bra på att vara barn, att busa och klättra i träd, medan andra är bra på att vara i de tidiga tonåren och röka, strunta i skolan och vara tuff. Andra passar bättre i de äldre åldrarna, där t.ex. intelligens värderas högt.
Jag bröt med min barndomsbästis i slutet av högstadiet och det var förmodligen det bästa jag gjort. Hon hade nonchat mig ett tag och börjat hänga med andra. Under hela tiden vi var bästisar var hon den mest populära. Hon var blond, liten, kort, söt... Jag var lång, gänglig, hade inga former och pratade för högt.
Jag var under hela den här tiden medveten om mitt mindervärde och fann en viss trygghet i att stå under henne. (Nu ska det tilläggas att hon inte på något sätt var populärast i klassen, bara mer än mig). När vi lekte skulle hon ha de sötaste dockorna osv, det var väldigt uppenbart för båda. Hon förtjänade dem och inte jag. Hon var söt och jag var hemskt ful.
Men i gymnasiet, efter att jag brutit med henne, började jag hänga med andra människor. Riktigt coola personer. Sedan dess har jag byggt upp ett djävla självförtroende. Jag kan numera titta på mig själv och tänka att jag är snygg och att jag är bra.
Min barndomskompis går i samma arbetsgrupp som mig på lärarprogrammet. Hon är fortfarande samma person som då och har kvar samma vänner som då och pratar mest om tiden som var då. Hon lever kvar i högstadiet, men jag gick vidare. Och åtminstone jag tycker att jag är en mycket coolare person än hon numera. Det känns bara så himla bra att kunna säga det. Hon tryckte ner mig så mycket under de åren.
Du har så rätt, att vara 15 var inte roligt, inte åren innan heller. Men för mig blev livet bättre när man kommer bort från hela gymnasie och grundskola tiden. Jag sökte till universitetet och träffade folk som hade liknande intressen, blev mer bekväm med mig själv för att ingen dömde mig för hur jag klädde mig eller såg ut. Blommade ut till den personen jag alltid vetat att jag är men inte riktigt vågat vara. Anonym 15 det blir mycket bättre, 15 är en hemsk ålder, man är i en mittimellan ålder, jag blev kysst första gången när jag var 15, första gången någon ägnande en tanke åt mig som en sexuell person. Vare sig man blir kysst eller inte så blir det bättre. Jag tror att om man har det tufft i sina unga år får man det bättre i sina äldre. Det är min erfarenhet i livet, det kan bara bli bättre. Du är säkert en toppen människa, folk kommer se det. Va bara dig själv, alltid.
Hoppas dina funderingar på livet blir lättare att klura ut. Annika är verkligen en toppen förebild, jag förstår att du frågade henne.
Jag vill bara gråta. Och krama alla dessa trasiga flickor som förtjänar att må så mycket bättre än såhär.
Jag gillar det du skriver, Annika.
Du är rak på sak och ärlig. Jag minns när jag var femton, värsta åren i mitt liv. Lång, platt både fram och bak, stora fötter och världens dåligaste självförtroende. Idag har jag lärt mig att sträcka på mig mer, och om jag inte hade mina sora fötter skulle jag inte kunna stå så stadigt(!) som jag försöker göra idag.
Jag tog mig igenom mina värsta dagar, månader och år med hjälp av papper och penna. Poesi är mitt svar.
Bara att skriva av smärtan är skönt.
Jag var ganska nyligen 15, jag är liksom 17 nu, och jag kände att allt blev bättre när jag började gymnasiet, eller iallafall annorlunda. Jag flyttade till en ny stad, så förändringen blev ju ganska rejäl, men jag tror att det blir bättre även i din egen stad/ort/by/hål i marken.
Jag glömde skriva att många som "lyckas" senare i livet verkar ha varit mer eller mindre mobbade på höstadiet (tex annika) :D
Vet du vad Annika? Det här är helt ur kontext: Du har lärt mig stava till "beautiful", ett för mig svårstavat ord och jag har alltid behövt gå in och kolla stavning, men för att jag tittar in hos dig titt som tätt har jag äntligen fått bukt med mitt stavproblem! Tackar och bugar.
Du har en härlig och ärlig blogg, ska du veta! Den behövs!
:)
Bra att du tar i så mycket, bra att du använder så många ord. Det känns.
"det som inte är perfekt hos dig - är det som gör dig vacker"
Älskling.
Tack för att du tar upp det här ämnet. Du är så jävla modig. Så jävla stark.
Det är som att jag läser mina egna känslor, bara en miljon gånger vackrare och sannare uttryckt.
Jag har aldrig beundrat dig mer än nu.
"My parents keep asking how school was. It's like saying, "How was that drive-by shooting?" You don't care how it 'was', you're lucky to get out alive."
-My So-Called Life (för varje situation verkligen, går jag tillbaka dit.)
tack för din text, den gjorde mycket för mig.
Annika. Det finns så mycket jag skulle vilja säga om det du skriver, så mycket som bubblar inom mig. Men jag gör inte det, för jag är ingen människa som klarar av att bemästra orden. Tack för att du skriver så fruktansvärt bra och öppet, du är helt underbar.
Och till anonym 15, du är mitt i livets helvete. Men det blir bättre, snart kommer du hitta din plats i verkligheten och trivas där. håll ut.
Åh, jag sitter här med en klump i magen. Jag blir så arg och ledsen över att unga människor ska behöva känna sig såhär. Att dessa känslor överhuvudtaget existerar. Det gör mig så fruktansvärt sorgsen och bedrövad, för det är så fel! Egentligen vet jag inte vad jag vill säga, mer än att dina ord verkligen berör. De är magiska, du är magisk och jag tror många som tar del av den här texten verkligen tänker till. Du är så bra.
jag måste bara säga det att om jag såg ut som du gjorde när jag var femton, så hade jag varit glad. du VAR och ÄR oerhört vacker, och jag vet inte om det betyder något att höra det från någon du absolut inte känner... och jag menar inte att vara ytlig och utseendefixerad.
jag gillar även hur du verkar vara som person, så ärlig och genomsnäll och god. jag skulle klara mig en väninna om hon var som du.
jag började läsa din blogg för ett tag sedan, och du bedriver den bästa bloggen jag nånsin läst! Man kan relatera till det du skriver, och det känns som om du sätter ord på saker som man själv inte hittar ord till.. Vilken bra blogg!! =D
Jag tycker om dig så mycket för att du är ärlig.
Sötaste! Jag blir så nedstämd. Tänker tillbaka. Men du hade säkerligen det mycket värre än jag hade. Jag var omtyckt av en klar majoritet, men hatad av en maktfull minoritet. Och det räckte för att göra min yngre tonår ett helvete.
Det är ett sådant mysterium. Jag kan än idag inte förstå vad som drev dem. Well, det är som du säger, there is a way out of it. Just stay alive!
Vackert om att vara 15, om än väldigt melankolisk:
http://www.youtube.com/watch?v=5lgckVhxsdg
Det är fint det du skrev. Man önskar att alla tonårsflickor hittade till din blogg, så de kunde få lite perspektiv på det hela. Det finns bot, det är helt onödigt allt detta lidande.
Fy fan vad du är bra.
Annika du är underbar, tack för detta inlägg.
Åh. PRECIS SÅ. Har vi inte alla varit där nån gång så har vi aldrig levt...
Ibland så skulle jag vilja att jag kunde skriva så som du, att jag kunde öppna upp och bara tömma mig. Men jag är rädd för att göra folk illa till mods, att de inte ska lyssna. För jag minns också min tid på högstadiet, då mina "vänner" vände mig ryggen, slutade prata med mig och lämnade mig utanför när de gick mot vuxenlivet. Jag ville stanna kvar i barndomen, den var ju så mycket roligare :)
Har inte varit till min gamla skola sen dess, vill inte se den, har inte pratat med de som "svek". Vill inte, för jag skulle inte kunna låtsas att jag inte är besviken. Men något gott kom från det här också, jag träffade min bästa vän i min nya klass i sjuan, vi höll ihop under dessa tre år hon och jag. Jag har gått vidare nu, känner att jag är en bra människa som tack vare detta känner större empati och kan förstå de som har varit/är i samma sits.
När jag läser det du skriver så kommer det fram igen... Älskar det du skriver, din blogg är den som har gett mig mest av alla de som jag brukar läsa. Tack så mycket Annika!!
Varför har skolan alltid varit ett sådant helvete mot alla? Jag tittar på din bild och ser hur söt du var, precis som jag tittar i mina gamla skolkataloger och ser att vi alla var så magra (men trodde vi var elefanter), vi var så söta (men en finne var katastrof)... och vi brukade vara så glada de första åren, sen försvann glimten i ögat och man blev.. ett tomrum.
Jag önskar att jag kunde besöka den jag var som tonåring, krama om henne och säga att det är inte så jäkla farligt, man överlever. Även om man önskar varje dag att man vore död, så går det an, man kommer bli lycklig med sitt liv.. för det är huvudsaken som hon och säkert många andra, missade.
Fanns det överhuvudtaget någon som tyckte om sig själv när man var 15? Som om all ångest är koncentrerad till just den perioden.
Boy o Boy, Kära systerskapet, såna ruttna minnen från tonåren,men delvis ,eller varför inte helt,får ni väl skylla på era medsystrar.
Jag minns livet runt 15 som något av det bästa, kompisarna från mitt första band, man struntade skolan,festerna,man var poppis bland tjejerna,.där har vi det,.tjejerna!
Vi hade bland killar en tyst hederskodex som sa,:aldrig stöta på en polarens tjej, aldrig, inte under några förhållanden.
Tjejerna hade lite andra regler,.kör alltid en kniv i ryggen på din bästis när tillfället ges, ingen pardon. Alltså, det var helt sjukt så falskt tjejerna agerade mot varandra, avundsjukan, svartsjukan, skitsnacket bakom kompisarnas rygg,stjäla andras killar,prata illa om folk,allt jävla hyckleri,det var jävligt motbjudande mellan varven, inte konstigt om ni tjejer mådde dåligt! Jag minns att vi pratade om det killar emellan, och kunde inte begripa hur någon kunde behandla sina vänner på ett sådant sätt, och jag begriper det inte än idag, vidrigt beteende. Men va fan, nu ska ni sluta gråta, lyssna lite catchy refränger av Manboy- "Please Stop Crying",lättsmält poprock för gråa dagar, gick tyvärr inte att länka,men låten är lätt att hitta i tuben.
ibland är det så himla fruktansvärt att man inte kunde se världen med då med samma ögon som nu. precis som vi pratat om flera ggr så såg jag mig också som den fulaste flickan i världen. den där utan bröst och smala ben som
ingen någonsin skulle vilja kyssa eller hålla i handen. jag hatade att jag inte såg svensk ut, hade blåa ögon och såg sådär jävligt vanlig svennebananig ut, sådär som de populäraste flickorna såg ut. det är så svårt att förstå att det enda man såg i spegeln var en skitful spinkig liten tjej, när man precis som du skriver på bloggen, såg ganska normal ut. för den delen tycker jag du var söt när du var 15, sötare än alla de där tjejerna med synliga stringtrosor och rökandedräkt. inte för att föringa att bli utfryst och känna självhat, men ibland är jag glad att jag inte var den där tjejen som fick kyssa alla killar och gå på alla fester, för på något sätt har jag på känn att mitt liv numer är så jvla mycket roligare än hennes.kräm, www.fortheloveofourselves.blogspot.com
jag är 15 år nästan 16. och även fast jag kanske inte stämmer in med den du var, eller ansågs vara, eller den situationen du befann dig i så känns det alltid lite bättre efter att du skriver sånt här. Jag betraktas inte som den "fulaste" flickan eller har speciellt missbildade knän, och jag har många fina, helt underbara vänner. men trots det så känner jag mig ofta förvirrad, fel, ensam, annorlunda och rädd. Framför allt rädd. Rädd för vad folk ska tycka och säga, tänka eller tro. Rädd för att göra och vara fel. Rädd för framtiden. Sen läser jag din blogg och du säger att allt känns sämst och helt värdelöst ibland. men att det kommer att bli bra. att jag inte ska vara så förbaskat rädd. och att livet bara har börjat. det är fint. Så tack annika för att du orkar skriva!
jag kan inte ens sätta på ord på vad jag vill säga. bara tack. för att du finns här för oss och för att du är den du är.
Annika har helt rätt, jag vet att det bara blir bättre och bättre och bättre. Men oj vad ont det gör, håll ut.
åh annika, annika, vad du rör mitt hjärta, skärmen är helt suddig av alla tårar, har gråtit i 45 min konstant nu. om inte av dina vackra ord så för alla hemska kommentarer, att så många kan relatera, och kanske mest av allt -och det jag skäms som mest över- att de flesta tycks ha tagit sig förbi den perioden, medan jag fortfarande är kvar, och undrar hur jävla länge till det kommer att vara.
Det finns en psykiatrisk sjukdom kallad BDD, Body Dysmorphic Disorder, på svenskt fackspråk kallat Dysmorfofobi och på vanlig svenska Inbillad Fulhet. Det finns olika grader, min var väldigt mild, som tur är, jag tackar gud för det varje dag, eftersom jag lyckats ta mig ur den största biten idag. Men för några månader sedan var det så allvarligt att jag undvek människor och slutade umgås med folk och så fort jag mötte någon på gatan så vände jag bort kinden så att de skulle slippa se mitt fula ansikte.
det blir så, man tror att det är direkt skadligt för andra att titta på en. och jag tror att det alltid kommer att sitta kvar, som andra komplex och kroppsfixerande tankar. Men jag mår
bättre idag och det går visserligen upp och ner men jag hoppas att det är som du säger att allting trots allt i det stora hela går uppåt.
Du skriver att tonåren är en förberedande tid, inför det _riktiga_ livet och annika åh gud vad jag blir glad över att läsa det, eftersom det är just så jag tänker när jag vill trösta mig själv. när jag känner mig ensammast på jorden en lördagkväll och försöker trycka undan alla tankar om alla andra som har superkul istället för mig.eller när jag känner mig så ful att jag inte ens orkar titta mig i spegeln.
Du är en riktig förebild, och jag älskar bloggvärlden ikväll för att den ger mig sådana oerhörda möjligheter, som tex att skriva till dig och berätta att jag Älskar dig. Och att du är fullkomligt fantastisk, och att begreppet 'fullkomligt fantastisk' bleknar i jämförelse med dig.
Tusen kramar till dig och ditt forna jag, eftersom hon också behöver kramar. Och om några år kanske jag kan åka tillbaka i tiden och krama mitt sjuttonåriga förstörda jag och tala om för henne att allt kommer att ordna sig tillslut och att alla tårar var förgäves. Eller, jag hoppas åtminstone det.
verkligen jättefint skrivet Annika, tror att de flesta känner sig rätt lost i tonåren. I know I did. Tove aka Plankan/plattbröst/killtjejen
Åh vad jag gillar att du är så ärlig och uppriktig. Håller fullständigt med dig: tonåren var inte roliga. Jag kan fortf fälla en tår när jag tänker på hur illa jag mådde och blev behandlad. Men som sagt så blir det bara bättre och bättre. Idag är jag stolt äver mig själv och bryr mig inte om vad folk ev skulle tycka! Så, det är bara att kämpa på. Inte ge upp. Tiderna blir bara ljusare och ljusare :)
hur kan du som jag inte ens känner ge mig så mycket hopp? tack Annika, och tack och lov att det bara är nio veckor kvar på eländet för mig. Kram!
tack annika, tack!
Du fick mig att gråta. Mycket rörande. Tack!
Jag känner igen mig i mycket av det du skrivit. "Ingen vill ha en flickvän som heter Annika" speciellt. Men sen så upptäckte jag att det finns de som faktiskt vill det. Sen började jag läsa en viss blogg som fick mig att gilla mitt namn ännu mer. tack!
Har läst din blogg sedan någon månad och jag har fastnat totalt för den. Du är SÅ bra! tack.
För en gångs skull väljer jag att vara anonym, eftersom jag skäms. Jag skäms över att jag tycker och tänker och känner som jag gör.
Tittar jag på min situation så stämmer tyvärr inte det du säger, kära Annika, om att allt bara blir bättre efter 15. 15 var hemskt, fjorton var värre. Efter det kan man säga att jag gick ett och sen ett steg till uppåt mot något bättre, men där stannade.
Jag tänker fortfarande som du gjorde när du var 15- att jag måste vara den fulaste flickan i hela vida världen. Vidrig. Äcklig. Folk gillar mig inte- även fast jag ägnar hela mitt sociala umgänge åt att vara som andra vill att jag ska vara, vara på ett sätt så att alla ska gilla mig. Det är en sjukdom, ett beroende. Även i gymnasiet viskades det, de "coola" pratade om mig (som tur var fick jag inte veta detta förrän sista veckan i trean, så jag fick gå ovetandes). Men allt är förgäves- folk verkar helt enkelt inte tycka om mig.
Jag väntar fortfarande på att dina ord ska gå i uppfyllelse även för min del.Att det någon gång, någon dag, ska bli bättre, bra, bäst. Jag är 21 nu.
Åh herre min gud så fint skrivet
du fick mig att börja gråta
verkligen berörde mig in i det allra djupaste
tack
Måste säga att den här texten var otroligt bra
Du är duktig
och det berör
På djupet, Verkligen
Kram!
Jag blev rörd när jag läste ditt inlägg!
DU ÄR BRA!!
Känns som jag precis läst ett kapitel av Gardells "Jenny". Fast pa riktigt. Fulast i världen. Japp det känner man igen.
Se pa "Fucking Amal" igen och ta Agnes Pappa's rad. Rätt sa rätt.
Annika du är underbar som vanligt.
http://irinisa.blogg.se/1207486613_historik.html
inte helt och hållet till ämnet, men det jag ville säga var att jag också var där. Men jag var den tjocka och fula, som alla skrattade åt. Som aldrig hade blivit kysst eller ens sedd då jag sågs som klassens freak.
Jag hatar grundskolan.
Dina texter är underbara.
Du skriver riktigt bra Annika. Jag tycker du var otroligt söt när du var 15 och det är du fortfarande. Fortsätt som du gör, du är bäst!
Jag är 14. Och just nu är livet underbart, men jag vet och jag har hört. Att precis som du skriver handlar det om att överleva. Åttan, den ska vara värst. Man är mitt i mellan, i sjuan, ja då är man ju ny, allt är nytt! Och i nian, de är då de är dags att välja liv, att välja vilken väg man ska följa. Då är de så himla mycket. Men åttan, de är ingenting. Det är bara plugg, plugg & plugg. Man får betyg för första gången, och man är nervös som in i helvete! Och precis som du skriver, självförtroendet sätts på spel, människor förändras, mognar, drar sig tillbaka. OCH kärleken. Alla frågor som ställs i huvudet. ''Hur ser jag ut?'', ''Ser han finnen i min panna?'' ''Pratar dom om mig?'' ''Ush, jag ser tjock ut i denna tröjan?''
Men som jag sa, jag är fjorton år, går i sjuan, har underbara vänner & länktar efter att gå tíll skolan. Så än har jag inga problem, och även om jag kommer få eller inte. Så kommer jag att se, och det är de värsta av allt.
Mycket bra skrivit, jag vet att de var fler än anomyn femtonåring som behövde läsa det här.
Tack.
ehm..tack? :)
jag blir helt mållös. shit, det är som om du prickar in alla tankar som man hade preciiiis! älskar din blogg, fortsätt för guds skull! och lycka till med allt :)