Handen mot rutan.
Förvirrade, pretentiösa dikter som kanske mest bara var samlingar av ord,
men inte desto mindre livsnödvändiga just då.
(Ja, jag var en vandrande kliché, och det skavde i mig något förbannat.)
Vissa ordsamlingar tog sig ut ur kollegieblocket och in i datorn, skrevs ut på papper innan filerna raderades.
I flytten hittade jag en bunt av dessa dikter, skrivna mellan 2000 till 2003.
Jag förstår dem inte, och jag minns dem inte, men jag känner igen känslan.
Väldigt bra beskrivet - jag förstår inte heller, men jag känner också igen känslan. Av att vara påväg någonsin men inte veta vart, upprymdheten och tomheten, nervositeten och rädslan för att välja fel väg.
Jag tyckte den är fin, jag.
Så jävla vackert.
det där är ju riktigt bra, men det gör väl inget att man inte förstår, det är ju ofta bara känslan man vill åt ändå.
det skall inte alltid förstås heller. det är fint när det är lite kryptiskt.
åh, älskar, älskar, älskar det.
Gud så vackert du skriver, männsika.
hur såg du ut när du var 15? var du betraktad som "snygg"? eller som "spinkig"? eller som "ful"? förlåt att jag frågar denna personliga fråga, men jag är verkligen bara en förvirrad 15 åring med många frågor över livet. Självklart vet jag att du, som jag absolut inte känner kan svara på denna fråga, men jag vill bara veta hur andra har haft det, om de som nu ser så bra ut någon gång känt sig ful och äcklig under tonåren. tack.
Att hitta gamla dikter man skrev som 0åring är nästan lite nosalgiskt underbart - och pinsamt. Men jag tror
man behövde få ur sig vissa ord, för att kunna se de ur ett annat perspektiv.
*
