There's a club if you'd like to go
I en av alla de kommentarer jag fått de senaste dagarna står det såhär:
"Jag (och de andra som jag hört nämna din blogg)uppfattar din blogg som ganska bekräftelsesökande, att du liksom behöver otroligt många komplimanger varje vecka och liksom ändå aldrig är riktigt nöjd."
Shit. Vad pinsamt. Ärligt talat så stämmer det verkligen inte för fem öre, men det är ju inte poängen - den är snarare att det tydligen är så jag uppfattas. Därför är det här inlägget inte främst riktat till "K" som skrivit kommentaren, utan till alla som håller med. Jag tror att det ligger i att vissa människor är vana vid att om någon säger någonting kritiskt om sig själv så betyder det att personen vill höra att "neeeej, så är det ju absolut inte!", och att om man visar upp många bilder på sig själv har man förmodligen ett gigantiskt bekräftelsebehov. Jag visar som bekant upp löjligt många bilder asom föreställer mig själv, och jag skriver ofta om en känsla av att inte räcka till. Att jag försöker beskriva den känslan betyder inte att jag vill att någon ska skriva "jooo, du duger visst", det är snällt när ni gör det, men det är inte mitt syfte överhuvudtaget. Jag antar att jag hoppas att någon ska känna igen sig, förstå att de inte är ensamma, så som jag hade känt om jag läst någonting liknande på någon annans blogg. Och utseendemässig bekräftelse? Herregud, ni skulle avsky mig ännu mer om ni visste hur lite bekräftelse jag behöver när det kommer till hur jag ser ut. Ibland tycker jag att jag är sjukt ful, och då kan ingen komplimang i hela världen ändra det ens det minsta lilla - ibland tycker jag att jag är sjuuukt het, och om jag då får en komplimang skulle jag nog bara tänka "jag vet, kul att folk håller med". Japp, så fantastiskt dryg är jag. Självklart blir jag glad när någon skriver att jag är söt, men jag klarar mig utan. Självklart behöver jag komplimanger - är det någon av er som kan säga att ni aldrig behöver positiv respons och uppmuntran? - men just komplimanger rörande mitt utseende föredrar jag att få från människor ute i verkligheten, snarare än vid datorskärmen. De komplimanger som verkligen berör mig är naturligtvis de som handlar om att människor inspireras av sådant jag skriver eller av bilder jag tar. Tyder det på ett stort bekräftelsebehov att vilja veta att det man gör är värt någonting? I så fall, ja, då har jag väl det. I annat fall tycker jag att ni ska tänka efter om det kanske är så att det är i era egna ögon som min blogg är bekräftelsesökande - att det helt enkelt säger mer om er själva än om mig. Jag är fullt medveten om att jag har positiva och negativa sidor, precis som vilken människa som helst, och jag har inte på något sätt sämre självförtroende än någon annan. Att jag gärna lägger upp bilder på mig själv betyder att jag tycker att jag är snygg, inte att jag tycker att jag är ful och vill att ni ska få mig att förstå motsatsen. (Nej, ibland tycker jag att jag är skitful på bilderna, men det är då oftast för att jag inte orkat fixa till mig, att jag ser sliten ut eller inte orkat bry mig. Om ni påstår att jag är snygg då har ni konstig smak, haha!) Jag behöver stöd, uppmuntran och peppning lika mycket som alla andra.
I am human and I need to be loved, just like everybody else does, ungefär.
Yeah.
Jag uppfattar din blogg som en av dom minst uppmärksamhetssökande jag stött på hittills. Förstår t.o.m jag att du visar bilder för att du har ett brinnande modeintresse, älskar att fotografera bla. dessutom kollar jag in din blogg till störst del för att jag älskar bilderna du tar, tråkigt att vissa inte tycker att du ska ha en personlig blogg. För det är just så jag ser din blogg iaf, den verkar personlig och spegla just vem du är :) Dessutom är du väldigt vacker, trots att det inte är det du är ute efter att få höra hela tiden ;D
Nej, jag uppfattar den verkligen inte så. Har en bild av att du är mycket vettig.
Det här sa väl ganska mycket det jag själv känner - kring mig själv.
Som du säger - när man känner sig ful ja då kvittar det att nån annan säger motsatsen för inuti en själv finns ju ändå känslan kvar.
Jag publicerar en helsikes massa bilder på mig själv också i min blogg och jag får ofta frågan varför jag gör det om jag nu tycker att jag är så ful.
Varför skulle jag inte?
Jag ser ju ut så här ful eller inte liksom..och det är min blogg där jag ska visas - mig, mitt, mina.
Tråkigt bara att folk tror att man bara fiskar efter komplimanger..för som sagt..de hjälper inte när man ser med ens egna ögon på en själv.
kram på dig kloka, inspirerande Annika
jag läser din blogg ibland och har också haft problem att se kommentarerna, något inlägg gjorde mig intresserad av kommentarerna och jag testade att högerklicka på "kommentarer" och "öppna i nytt fönster" (jag kör Explorer, men det borde finnas liknande funktioner i alla webbläsare" och då får jag upp en ny sida där alla kommentarer under inlägget syns (så jag gjorde för att kunna skriva det här också...).
Bra inlägg Annika! Var hellre ärlig än sympatisktråkig, det är så mycket mer intressant!
äntligen ett intressant inlägg om modebloggande!
Citatet är lösryckt och det är ledsamt att du tog illa vid dig. My mistake. Ska försöka förklara.... Poängen var inte illa menad. Alls. Fan att det ska tolkas in en massa baktankar jämt, men jag förstår att det kom fram fel. Har för mig att det var i diskussionenen om Lassbo, där nån klagat på att du klagade på hennes matlistor, eftersom även din blogg är inriktad på ytan, typ (jag höll inte med, jag var väldigt nöjd med dina inlägg om/hos Lassbo). Hur som helst. Jag hittar inte inlägget nu men vet ju vad jag tycker, så jag försöker förklara då. Till skillnad från t ex Lassbo som uppfattar jag dig som en person som har modet att visa sina känsliga sidor och inte vara ett stoneface. Alla drivs mer eller mindre av bekräftelse - det trodde jag var självklart. Och jag borde ha formulerat mig tydligare. Det jag menade är att det verkar som att bekräftelsen du får inte tycks påverka dig så mycket. Som att den inte fyller dig utan trillar förbi. Tänk på hur många komplimanger du får varje dag för ditt skrivande. Ändå är du missnöjd med din insats när du får ett VG i skolan. Såna saker menar jag. Du har otroligt många fans som uppmuntrar dig varje dag; berömmer dina vackra drag, dina kläder, ditt fotograferande och ditt skrivande. Jag brukar också berömma dig :-). Och ändå verkar du bli jättearg om du uppfattar nåt som minsta ifrågasättande. Som om att du liksom inte påverkas av all denna bekräftelse, att den inte riktigt tar. Jag menar inte att skriva dig på näsan vem du är. Det har jag ingen aning om. Men de gånger jag hört din blogg omnämnas så är det två saker som kommer upp. 1: Hon är sjukt snygg och sjukt duktig. Och 2: Hon verkar inte riktigt förstå HUR sjukt snygg och HUR sjukt duktig hon är. Detta är inte negativt, men inte heller odelat positivt, snarare en känsla av att vad synd. Det är en av alla uppfattningar. Inte menat som ett facit. Och inte avsett som kritik utan det hade en poäng i sammanhanget. Det är synd att det uppfattas som mobbing eller tolkas illa när man försöker skriva något med lite nyans. Min tanke var inte att hugga på dig. Min tanke var att säga att din blogg känns ärlig. Du låtsas inte vara kallare än du är, tror jag. Och det är bra för kyla är så överskattat.
Nu hittade jag inlägget. Det jag vände mig mot (om man nu kan säga att jag vände mig mot nåt, då jag ju var på din sida) var alltså att du reagerade så surt på någon som gjorde ett inlägg. Jag reagerade alltså på att du reagerar så starkt när nåt är lite negativt. Eftersom sååå mcyket är positivt! ;-)
Så här skrev jag. Tycker du ryckte loss citatet ur sitt sammanhang.
"Tror inte att inlägget var en uppmaning till dig att gömma dig Annika, det förvånar mig att du väljer att tolka det så bokstavligt. Det handlar väl mer om att du klagar på Lassbos fixering vid kroppen men precis som hon har ditt yttre som huvudintresse av din blogg att döma. Och inget fel med det. Jag (och de andra som jag hört nämna din blogg)uppfattar din blogg som ganska bekräftelsesökande, att du liksom behöver otroligt många komplimanger varje vecka och liksom ändå aldrig är riktigt nöjd. Men till skillnad från lassbo och många andra tycker jag att du är cool som vågar visa ditt bekräftelsebehov så tydligt. Du berättar också modigt om dina tidigare ätstörningar och om att din självkänsla svajar ibland. Och jag beundrar dig så mycket för det. Samtidigt är det naturligtvis så att när du, som har många fans bland yngre tjejer, klagar på ditt eget utseende eller på att du inte presterat bra nog (trots vg på uppsatsen ;-) så kommer dessa småtjejer att känna
att oj, om inte ens Annika duger... Men det handlar ju om deras eget psyke, hur de själva mår."
Bra inlägg av dig Annika, men också bra att få läsa allt som K hade skrivit. Jag fattar vad du reagerade på Annika, men saker blir alltid lite värre tagna ur sitt sammanhang.
Det ligger dock lite grann i det hela? Att overhuvudtaget starta en blogg, att skriva om sitt liv och tro att det ar sa intressant att andra manniskor vill sitta och lasa om en sjalv och kolla pa bilder pa en sjalv ar val ratt sa egotrippat och visar pa ett starkt bekraftelsebehov. MEN, det har vi alla... Och jag beundrar er som "put it right out there", som skriver om kul, intressanta men aven svara och jobbiga saker. Och det ar ju upp till oss lasare om vi vill klicka in pa just din blogg imorgon igen eller inte...
Keep up the good work!