I need you, like water, like breath, like rain, kära läsare.
Efter att jag skrivit mitt förra inlägg, om hur fiffig jag är, fick jag vad som kan vara
Världens Bästa Idé.
Nu skriver jag den här på bloggen, så om någon snor min idé har jag bevis på att den var min från början! Okej? Så håll fingrarna i styr, det här kommer att göra mig rik! Mig!
Så: Förutom att jag är fiffig så är jag ju också piffig. Ibland, i alla fall.
Fiffig och piffig.
När jag insåg det kändes allt plötsligt så självklart.
Jag ska naturligtvis skriva en svensk version av Tvillingarna i Sweet Valley.
Mina huvudkaraktärer ska vara de tolvåriga tvillingarna Fiffiga Fia och Piffiga Pia. De är lika som bär till utseendet - långt blont hår, ögon grå som Östersjöns vatten, en smilgrop i ena kinden - men varandras motsatser på insidan.
Fiffiga Fia är redaktör för skoltidningen, ordentlig, intelligent, noggrann och organisatoriskt lagt. Riktigt fiffig, med andra ord.
Piffiga Pia däremot, hon tänker mest på hårinpackningar, sin modeblogg - och killar, förstås. Hon är medlem i den exklusiva Noshörningsklubben, där bara de allra populäraste flickorna i skolan får vara med. Man känner igen medlemmarna på att de varje dag klär ut sig i noshörningsdräkter. Piffigt värre!
Tvillingarnas mamma är en lång, mörk och stilig advokat som jobbar konstant, deras pappa är en blond och ljuv inredningsarkitekt som ofta blir misstagen för att vara flickornas storebror.
I min bokserie, som kommer att innehålla ungfär sextio miljarder böcker, får vi följa Fia och Pia - och alla deras tokroliga vänner, förstås! - i ur och skur, regn och solsken; genom fester och läxläsning, husarrester och häng i den lokala gallerian.
Jag tror verkligen på det här.
Jag har hittat mitt kall.
Ännu något att avundas mig!
(OBS - självklart kommer jag också att illustrera och layouta alla mina omslag själv. Man är väl mångsidig åttiotalist.)
Det enda jag inte vet är i vilken (påhittad) stad tjejerna ska bo. Hjälp mig! Som tack får den som kommer med det vinnande bidraget 0,000003649 procent av mina royalties.
PS. Jag räknar med att släppa de första 30 böckerna lagom till bokmässan i Göteborg. Så det är lite bråttom. DS.
UPDATE:
Mikaela skriver:
Ska inte de inte råka ut för någon knivig situation i varje bok också? Piffiga Pia råkar typ sätta sig i klistret och så får Fiffiga Fia hjälpa henne med någon fiffighet, men så åker de ändå fast och en sensmoral på det? Det tycker jag verkar vara ett vinnande koncept.
Mikaela, den idén är så bra och nyskapande att mitt giriga hjärta hoppade över ett slag eller två.
Bite me!
Jag älskar mitt nya jobb.
Det känns som att jag är med i The Hills.
(Okej, jag har aldrig sett The Hills, men de brukar väl göra sådant? Eller? Hmm.)
Det är inte så dumt, det de kallar livet.
Jag har just jobbat min första dag på ett Riktigt Jobb.
Nej då, oroa er inte, jag är ingen Siddharta som vuxit upp i trygghet innanför mitt grandiosa palats höga murar (oavsett vad vissa verkar tro).
Det är bara mitt allra första kvalificerade heltidsjobb sedan jag tog min kandidatexamen i maj. Hittills har jag frilansat - och trivts utmärkt med det, oftast i alla fall - men när jag fick det här erbjudandet kunde jag inte tacka nej.
Det bestämdes hastigt och lustigt för bara en vecka sedan, och idag har jag alltså jobbat min första dag.
Dagen spenderades framför en dator på en tidningsredaktion, med möten, tårtkalas, intressanta människor och väldigt mycket researchande och artikelskrivande.
Jag är fullkomligt övertygad om att jag kommer att trivas.
(Att jag dessutom höll på att svimma av mensvärk gjorde ju bara dagen ännu mer, eh, minnesvärd. Jävligt typiskt.)
Så, om ni inte hör av mig så ofta den närmaste tiden så vet ni varför.
Jag har ungefär 800% mer att göra än vanligt, helt enkelt.
"How badly do you want to model?"
Det här är intressant.
Modellbranschen anses alltså vara så vansinnigt glamorös att du förväntas tävla om att få göra ett modelljobb.
"Vinnaren får åka till en utvald storstad (kan bli New York, Paris, Peking eller någon annan) och kommer där att bli stylad av en professionell stylist och fotograferad av en av världens bästa fotografer. Sedan är du en del av Ecco världsomspännande kampanj som går i över 60 länder!"
Det kanske bara är jag, men jag har en känsla av att ECCO kommer att tjäna en del pengar på den här världsomspännande kampanjen.
Sälja ett eller annat par skor.
Jag har också en känsla av att den prefessionella stylisten och fotografen inte har behövt tävla om att få vara med, nej, jag tror till och med att de får betalt.
Men det du vinner, det är ju upplevelsen. Tänk, vilket minne för livet! Jo, för till skillnad från upplevelsen att exempelvis jobba ett par dagar på McDonalds så är just modellupplevelser något åtråvärt.
Du får känna dig utvald, speciell, unik, vacker.
Det är inte bara betalning nog, det är din vinst.
Om du skulle vinna:
Du skulle inte bli utvald till att medverka i kampanjen om du inte var fantastisk; precis vad ECCO letar efter.
De har pengar, alltså skulle de lika gärna kunna anlita en modell från en agentur.
Men det är dig de vill ha.
Och de tänker få dig att känna dig tacksam. De tänker få dig att jobba gratis.
Du ska göra samma jobb som en modell skulle gjort för hundratusentals kronor.
Och du vara tacksam.
Du är ju en vinnare.
Intressant.
Lite hjälp på traven?
Leave your hat on.
Tack, Magnus.
Alla ni som inte kan kritisera utan att ta till personangrepp och oförskämda och ofta totalt ovidkommande kommentarer; det är ironiskt att ni inte inser att ni enbart bekräftar den poäng Annika söker framföra med sin krönika.
Det är också ironiskt att ni inte inser att ert hat också är en kärleksförklaring vilket också är en insikt som förövrigt går att läsa i Annikas krönika. Men ni var säkert för upptagna med att kommentera den än med att försöka förstå den.
Det spelar ingen roll om man tex. är snygg, rik och populär om man inte kan relatera till och förhålla sig givande till den bilden av sig själv, en bild som dessutom ofta tillskrivs av andra. På ett sätt kan man säga att man inte är snyggare än vad man upplever sig själv som. Det talas om att Annika inte är trovärdig. Annikas trovärdighet består dock inte i sakernas faktiska förhållanden utan i hur hon upplevde sin egen livssituation, i vad hon ansåg sig ha rätten till att känna.
Det skrivs om att det är frågan om självömkan. Det är som att skriva att det har regnat för att det är blött ute, eller att man är ytlig för att man konsumerar eller att man har anorexia för att man är smal. Om ni använder er av samma logik i era egna liv så förstår jag att ni har mycket att vara arga över.
Ironiskt är också att det är idioter som ni som skapar dagens hjältar som faktiskt har någonting att säga. Ert hat förblindar er och får er att uttrycka det på ett sätt som ger dem den publicitet och plats i det offentliga rummet de förtjänar. Men ni kan ändå inte låta bli för ni står givetvis inte ut med tanken på att andra människor är på något sätt annorlunda än ni. Idioter är uppenbarligen en på många sätt tacksam målgrupp. Tack för att ni gör ert bästa.
Därför tycker jag inte heller att några kommentarer ska censureras, vilket någon har gett förslag på. Det vore ofördelaktigt både för Annika och dem hon riktar sig till. Samt vore det som att ge dem man censurerar rätt och därigenom bekräfta deras makt. Istället för att just visa dem den likgiltighet som det av artikeln framgår är det värsta straffet en människa kan få.
Jag har följt Annikas blogg en tid, och jag kan villigt erkänna att jag tycker att hon är en av de mest intressanta och älskansvärda personligheterna i den svenska bloggosfären. Vilket inte nödvändigtvis gör det här inlägget mindre trovärdigt.
Ni gör det också svårt att ta åt sig av det ni skriver när era argument och reflektioner är på en så låg nivå. Det är kanske något ni bör tänka på i framtiden. Jag vet inte huruvida de häpnadsväckande och lösryckta antaganden som görs är mer fascinerande än fördummande, för att inte tala om felaktiga.
Det finns egentligen bara ett enda kriterium för god konst och det är att den berör. Annikas krönika tycks uppenbarligen beröra. Så till alla ni som säkerligen lagt ner mer tid och energi på att skriva till, uppröras över och tänka på Annika och hennes krönika än vad ni i genomsnitt lägger ned på era närmaste: tack för att ni bryr er så mycket att ni ger Annika makten över er genom att låta er uppröras samt ger henne den plats i media hon förtjänar. Tack för att ni deltar i verket och aktiverar dess giltighet. För bättre kritik kan man inte få."
För att du finns.
Låt oss reda ut ett och annat.
Min första Metrokrönika handlar inte om "hur synd det är att jag blev modell och måste banta".
Den handlar om unga tjejers modelldrömmar och sanningen bakom myten.
Om att självförtroende inte plötsligt infinner sig i samma sekund som din bild hamnar i ett modereportage.
Om att modeller är med och förstärker ett livsfarligt ideal - som de inte ens själva kan leva upp till.
Min andra krönika, i tidningen idag, handlar inte om att jag var ensam och osynliggjord.
Historien är inte min. Den är Emmas, och den är alldeles för många andras.
Jag var inte särskilt ensam. Definitivt inte osynliggjord.
Jag var allt annat än osynlig.
Texten handlar om ett problem som jag själv aldrig upplevt, men ofta avundats.
Att försvinna. Inte synas, inte höras, inte märkas.
Om att det tog lång tid att inse att det problemet är allt annat än avundsvärt.
Att det kanske varit värre.
"Alla känner sig ensamma och osynliga under tonåren. Om man inte gör det är något fel."
Nej. Alla känner sig inte ensamma och osynliga under tonåren.
Men alldeles, alldeles för många gör det.
Och att inte diskutera det, att inte inse att det är ett oerhört stort problem, det är fel.
Det är att låta dessa människor fortsätta att vara osynliga.
Att låtsas som att de inte finns.
Ja, jag utgår från mig själv, mitt eget liv, när jag skriver.
Det tror jag att man måste göra. Skriva om det man vet något om.
Jag anser att det är helt relevant så länge ämnet berör andra människor än en själv.
Och krönikorna har berört.
Det är jag så otroligt tacksam över.
Alla fina kommentarer har gjort det jag inte trodde var möjligt -
de har överskuggat de elaka personpåhoppen, lögnerna, anklagelserna, föraktet.
Alla ni som läst och brytt er:
Jag kan inte tacka er nog.
Ny Metro-kolumn.
Den kommer i tidningen imorgon, men ligger redan nu uppe på nätet, här.
Det är tänkt att läsarna ska kommentera så att några kommentarer kan publiceras under kolumnen i morgondagens tidning.
Läs den gärna, kommentera gärna. Skriv om ni tycker om den, om ni håller med, om ni hatar den, och i så fall varför.
Jag vill väldigt gärna veta.
Självklart får jag mest skit. Det var väntat. Men lite tråkigt, förstås.
Jag hoppas bara att någon orkar se förbi mig och läsa texten istället.
För jag tycker att den är viktig.
Alltså: Läs och kommentera här.
Here's for summer, and everybody breaking up again
Rom var bäst.
Jag snor en lista från en av mina favoritbloggflickor, Anna Boström.
Sommarens...
...sommarpratare: Den enda sommarprataren som tillägnade mig en låt.
...resa: Jag har rest mer i sommar än de senaste tre åren tillsammans. Ändå är det inte svårt att välja - Rom tog hem priset. Kärlek vid absolut första ögonkastet.
...köp: De alldeles ljuvliga skorna jag köpte i Málaga.
...godaste matupptäckt: Jobbigaste matupptäckt var i alla fall att det är omöjligt att verkligen njuta av mat efter att ha varit i Rom.
Allt annat blir plöstligt grått och smakar kartong.
...utgång/fest: Ska jag sluta snacka om Rom, kanske? Okej, manistreamindieklubben i Barcelona var, i sina stunder, sanslöst rolig.
...soundtrack: Jag gick ingenstans utan min iPod. Vars innehåll knappt uppdaterats under de senaste två-tre åren. Fortfarande full av Broder Daniel, Laakso, Magnetic Fields, Bright Eyes, Smiths, Jesus & Mary Chain, Mates of State, Radio Dept. och Mixtapes & Cellmates. Why change a winning concept?
...klädesplagg: Hatt. Jag har knappt lämnat lägenheten utan något på skallen.
...frisyr: För förstå gången på länge: långt, lockigt och utan lugg. Otroligt skönt och praktiskt. Nu är jag nyklippt och tillbaka i plattångsträsket.
...läslektyr: Jag gillade Jenna Jamesons självbiografi.
...konsert: Håkan Hellström i Eskilstuna, naturligtvis. Ja, det var större än Springsteen.
...alkohol/dryck: Jag har druckit så mycket rödvin i sommar att det förmodligen blandats med mitt blod och nu flyter utspätt i mina ådror och gör mina dagar liiite, lite roligare.
...glass: Knappt någon glass alls, ärligt talat. Så det får bli mjukglassen jag åt i Slottsskogen i Göteborg.
Ja, det var det!
Jag tycker alltid att man saknar så mycket i den här typen listor.
Men på något sätt verkar jag ha någon slags respekt för den som "hittat på" listan. Det känns respektlöst att börja lägga till punkter.
Lite som att korrekturläsa ett kedjebrev.
(Gör listan, förstås, om ni vill!)
Like a virgin.
För allra första gången.
Jag väljer naturligtvis att se det som ännu ett bevis i raden på vilken stilförebild jag är.
Tack, Amanda, för att du håller illusionen vid liv!
Sedan gick vi och köpte ett, två, tre, fyra... eh, massor av par skor. I sann modebloggsanda.
Klipp, klipp.
Efter.
Amina Månstråle? Alicia Marco? Anarchy at the Mansion?
Kära Anders Rydell och Klas Ericsson.
Kan ni släppa den där gamle boken någon gång?
Mitt namn behåller jag gärna, men jag är beredd att följa de flesta andra råd.
Jag ligger nämligen rätt risigt till ekonomiskt.
Det börjar bli ohållbart att bara göra jobb som trevliga och uppmärksamma redaktörer råkar erbjuda mig.
Det är dags att börja sälja in. Och, om nöden så kräver, att sälja ut.
(Egentligen vad som helst utom att sälja min kropp.)
Jag behöver all hjälp jag kan få.
Självklarheter som förundrar.
Kanske borde jag tycka att Katrin är modig som vågar ta upp och skriva om sina viktnojor. De är ju sannerligen förståeliga.
Speciellt när man går förbi Lindex och ser den här reklamaffischen.
Visst, jag tycker att det fanns något väldigt tveksamt med KappAhls beslut att retuschera sin kampanjmodell någon storlek större. Men jag är beredd att erkänna att jag föredragit om Lindex lagt på några kilo på den här modellen.
Hon gör mig ungefär lika sugen på att köpa en Lindex-bh som Katrin Schulman gör mig på att börja banta.
När jag skrev om KappAhls ovanliga retuschering fick jag snabbt kommentaren "Men åååååååååååååååååååååååååååh. Bara för att du är ett äckligt fetto betyder det faktiskt inte att alla andra måste vara det" av någon synnerligen idiotisk stackare.
Nu är ju sådant inte fallet. Däremot får jag betydligt oftare anmärkningar på att det jag skriver om sjuka ideal inte betyder något, eftersom jag själv är smal.
Jag kan, på sätt och vis, förstå den kritiken.
Men jag vet samtidigt att viktnoja och önskan att leva upp till ett ideal som inte existerar inte är beroende av ens egen vikt eller kroppsform.
Jag vet det eftersom mina vänner, pinnsmala som kurviga, alla nojar. Ibland mer, ibland mindre, och aldrig beroende av hur de faktiskt ser ut.
Jag vet det eftersom jag mådde mycket, mycket sämre över min kropp när jag var smalare än vad jag är nu. Jag har aldrig tyckt att jag var så fet som när jag var som smalast.
Ett ideal är ett ideal för att det är omöjligt att leva upp till.
Det skapas med hjälp av ljus, smink och bildredigeringsprogram.
Det skapade utseendet blir en drömbild genom att det sammankopplas med lycka, framgång, glamour.
Så länge vi kämpar för att uppnå det har vi alltid en ursäkt för att vi inte är just så lyckliga, framgångsrika och glamorösa som vi borde vara -
vi är helt enkelt inte tillräckligt smala.
Och vi svälter ihjäl utan att ha blivit ett endaste dugg lyckligare, framgångsrikare eller glamorösare på vägen.
Ja. Det låter som självklarheter.
Men om det är så jäkla självklart kan jag inte låta bli att undra hur vi kan fortsätta att gå på det.
Sjuk, sjuk, sjuk.
Satt nyss och bläddrade i veckans Sofis mode, hittade en pytteliten intervju med mig. Fint. Kan lägga upp den ordentligt när jag laddat mitt kamerabatteri - den här bilden är tagen med min videokamera, alldeles för dålig kvalitet för att texten ska gå att läsa.
Ja, på tal om Sofis mode så plåtades jag för dem i morse. Tredje gången gillt. Jag var höstfin i min nya page med lugg (jo, det blev så). Kommer ut om tre veckor, hojtar till så att ni som vill kan kolla in resultatet.
Jag skulle ha skrivit krönika på eftermiddagen och sedan gått ut och dansat, men jag har dragit på mig någon jäkla magsjuka. Feber och kräks. Somnade direkt jag kom hem, vaknade fem timmar senare, svettig och illamående. Så det enda jag lyckats göra är att registrera mig på de kurser jag ska läsa i höst: Digital fotografi och bildbehandling på Södertörn, Journalistik på distans vid Karlstads universitet. Jojomen. Jag kände att det inte kan skada med lite mer kött på benen.
Men nu ska jag lägga mig igen, och hoppas att min kropp självläker över natten.
Read my lips.
Den handlar om böcker.
Vilken bok läste du senast?
"Att älska som en porrstjärna" av Jenna Jameson och Neil Strauss.
Vilken/vilka böcker läser du just nu?
Läste precis klart boken om Jenna. Har inte bestämt mig för vilken som blir nästa.
Är det övervägande kvinnliga eller manliga författare i din bokhylla?
Ingen som helst aning. Helt blandat, gissar jag.
När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar eller tänker du "nu har jag en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra hälften" kvar o.s.v.?
Ja. Fast inte för att jag vill att boken ska ta slut. Tvärtom. Jag hatar när böcker tar slut. När jag kommit längre än till hälften börjar ilningar av förestående separationsångest sprida sig i kroppen.
Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex. omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar etc?
De flesta böcker jag köper panikinhandlas på Pocketshop eller Pressbyrån innan jag ska resa någonstans. (Alltid pocket, eftersom jag bär med mig böckerna överallt.) Hur jag väljer? Ja, det är nog en blandning av alla de där faktorerna. Framför allt tips från vänner vars smak ligger nära min.
När blir en bok för lång?
Om den inte berör mig är varenda ord ett ord för mycket.
Läser du lika gärna på engelska som på svenska?
Ja. Hellre, om engelska är originalspråket.
Vilken bok blev du senast berörd/inspirerad av?
Johanna Nilssons "De i utkanten älskande".
Ronnie Sandahls "Vi som aldrig sa hora".
Jonas Gardells "Jenny".
Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? I så fall; vilken bok lämnade du senast?
Absolut. Senaste var Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor". Men sen var det den enda bok jag hade i närheten under många timmars väntan, så då blev jag så illa tvungen att läsa den i alla fall.
Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla/lånar du oftast?
Pretentiöst nog: böcker som har betydelse. Som har berört mig, som vill säga något.
Om stort eller smått.
Rekommendera 5 författare:
Ingen nämnd, ingen glömd. Jo, allvarligt talat.
För många betyder för mycket på alltför olika sätt.
Jag skickar vidare till alla som har tråkigt och som känner sig manade.
Det är tystnaden som svider
Min syster är femton år och ett barn av sin tid.
På bilden ler hon inbjudande mot kameran framför en vägg täckt av blomstrande klängväxter. Hennes långa, solblekta hår blåser i vinden. Hon är förvillande lik en fotomodell ur senaste Teen Vogue.
I verkligheten sitter hon ihopkrupen vid datorn. Lika solblekt, lika bedövande vacker. Leendet är utbytt mot en bekymmersrynka i pannan.
”Vad är det för fel på den här bilden?” Hon suckar tungt.
Jag förstår först ingenting. Sedan frågar jag försiktigt om någon kommenterat något elakt om den.
”Nej”, svarar hon. ”Det är ju det jag menar. Ingen har skrivit någonting alls.”
Förstås.
Uteblivna komplimanger är också kritik.
Att söka bekräftelse på internet är alltid ett vågspel. Oavsett om det handlar om att skapa ett användarkonto på ett community eller en datingsajt, lägga upp sin egeninspelade musik, ladda upp nya bilder eller blogga. Taskiga kommentarer får man räkna med – ”näthat” är vid det här laget lika uttjatat välbekant som ”nakenchock”.
Det som svider är tystnaden.
Vi har alla hört om nätets fördelar till leda. Du blir tillgänglig och kan ta kontakt med andra surfare över hela världen. Internet är ett demokratiskt paradis: Vem som helst kan göra sin röst hörd; skriva om vad man vill, när man vill.
Blogg.se lockar nya bloggare med uppmaningen ”bli sedd, hörd och läst!”.
Men om ingen hör, om ingen läser?
Vad spelar det för roll att hela världen ser om inte en jävel bryr sig?
Jag har bloggat regelbundet i tre år.
Hur mycket handlar om en längtan efter bekräftelse?
Svaret är allt.
Resultatet är mer tveksamt.
Jag skulle inte blogga om jag inte sökte en effekt, respons, bekräftelse på att det jag skriver är värt något. Bekräftelsen är hela drivkraften.
Men den är också en drog, ett gift. Toleransnivån stiger i takt med besöksantalet. Det går aldrig att få nog. När det är som värst betyder de uteblivna kommentarerna mer än de jag faktiskt får.
Mitt beroende började med en bild på sajten hotornot.com, en amerikansk föregångare till omdiskuterade Snyggast.se.
Are you hot or not?
En väldigt bra fråga.
Jag var sexton år och ville hemskt gärna ha ett svar.
En uppladdad bild gav svar: Jodå. 9,2 av 10.
Ett klick visade statistiken; ett stort gäng nior och tior.
Och en stapel ettor.
Ettor? 318 personer har tyckt att jag är värd en etta? Ett, som i... vedervärdig?
Jag raderade bilden, förudmjukad. Laddade upp en ny. Väntade.
Idag finns 388 bilder på Facebook som föreställer mig.
25 föreställer min syster.
Hon granskar kritiskt sitt leende ansikte på skärmen.
0 comments.
”Borde jag radera den?”
(Krönika publicerad i Norrköpings Tidningar idag.)
På bilden ler hon inbjudande mot kameran framför en vägg täckt av blomstrande klängväxter. Hennes långa, solblekta hår blåser i vinden. Hon är förvillande lik en fotomodell ur senaste Teen Vogue.
I verkligheten sitter hon ihopkrupen vid datorn. Lika solblekt, lika bedövande vacker. Leendet är utbytt mot en bekymmersrynka i pannan.
”Vad är det för fel på den här bilden?” Hon suckar tungt.
Jag förstår först ingenting. Sedan frågar jag försiktigt om någon kommenterat något elakt om den.
”Nej”, svarar hon. ”Det är ju det jag menar. Ingen har skrivit någonting alls.”
Förstås.
Uteblivna komplimanger är också kritik.
Att söka bekräftelse på internet är alltid ett vågspel. Oavsett om det handlar om att skapa ett användarkonto på ett community eller en datingsajt, lägga upp sin egeninspelade musik, ladda upp nya bilder eller blogga. Taskiga kommentarer får man räkna med – ”näthat” är vid det här laget lika uttjatat välbekant som ”nakenchock”.
Det som svider är tystnaden.
Vi har alla hört om nätets fördelar till leda. Du blir tillgänglig och kan ta kontakt med andra surfare över hela världen. Internet är ett demokratiskt paradis: Vem som helst kan göra sin röst hörd; skriva om vad man vill, när man vill.
Blogg.se lockar nya bloggare med uppmaningen ”bli sedd, hörd och läst!”.
Men om ingen hör, om ingen läser?
Vad spelar det för roll att hela världen ser om inte en jävel bryr sig?
Jag har bloggat regelbundet i tre år.
Hur mycket handlar om en längtan efter bekräftelse?
Svaret är allt.
Resultatet är mer tveksamt.
Jag skulle inte blogga om jag inte sökte en effekt, respons, bekräftelse på att det jag skriver är värt något. Bekräftelsen är hela drivkraften.
Men den är också en drog, ett gift. Toleransnivån stiger i takt med besöksantalet. Det går aldrig att få nog. När det är som värst betyder de uteblivna kommentarerna mer än de jag faktiskt får.
Mitt beroende började med en bild på sajten hotornot.com, en amerikansk föregångare till omdiskuterade Snyggast.se.
Are you hot or not?
En väldigt bra fråga.
Jag var sexton år och ville hemskt gärna ha ett svar.
En uppladdad bild gav svar: Jodå. 9,2 av 10.
Ett klick visade statistiken; ett stort gäng nior och tior.
Och en stapel ettor.
Ettor? 318 personer har tyckt att jag är värd en etta? Ett, som i... vedervärdig?
Jag raderade bilden, förudmjukad. Laddade upp en ny. Väntade.
Idag finns 388 bilder på Facebook som föreställer mig.
25 föreställer min syster.
Hon granskar kritiskt sitt leende ansikte på skärmen.
0 comments.
”Borde jag radera den?”
Skorpionen, 14:e augusti:
får du säkert ändå det hela att gå runt."
"Säkert"?!
Det känns ju betryggande.
Tack för ingenting, horoskopjävel.
Sick and tired.
Jag är trött på människor som föraktar svaghet, som hånar, misstror och förminskar.
Som tror sig veta allt, utan att ha koll på någonting överhuvudtaget.
Jag blir dessutom jävligt trött på att jag bryr mig.
Försöker försvara mig. Tar åt mig av skitsnack.
Snacka om slöseri med tid.
Så nu lägger jag av med det. Jobbar vidare istället.
Proffsmasochism.
Tack, tack, tack.
Det förvånar mig väldigt mycket att jag inte fått fler negativa åsikter - och de som varit sura verkar i de flesta fall inte läst krönikan.
(Eller, i åtminstone ett fall - läst krönikan men inte fattat ett ord.)
Nu stressar jag med en ny. Våndas. Svettas. Sliter mitt hår. Oh well, nästan i alla fall.
Det känns ganska intressant att de yrkesutövningar jag finner överlägset mest givande också är de som framkallar allra mest ångest.
Nej, inte bara prestationsångest.
Det är som att jag inte njuter av resultatet av någonting jag gör om jag inte plågats på vägen.
Vad kallas den formen av masochism? Professionell masochism?