Tack, Magnus.
Alla ni som inte kan kritisera utan att ta till personangrepp och oförskämda och ofta totalt ovidkommande kommentarer; det är ironiskt att ni inte inser att ni enbart bekräftar den poäng Annika söker framföra med sin krönika.
Det är också ironiskt att ni inte inser att ert hat också är en kärleksförklaring vilket också är en insikt som förövrigt går att läsa i Annikas krönika. Men ni var säkert för upptagna med att kommentera den än med att försöka förstå den.
Det spelar ingen roll om man tex. är snygg, rik och populär om man inte kan relatera till och förhålla sig givande till den bilden av sig själv, en bild som dessutom ofta tillskrivs av andra. På ett sätt kan man säga att man inte är snyggare än vad man upplever sig själv som. Det talas om att Annika inte är trovärdig. Annikas trovärdighet består dock inte i sakernas faktiska förhållanden utan i hur hon upplevde sin egen livssituation, i vad hon ansåg sig ha rätten till att känna.
Det skrivs om att det är frågan om självömkan. Det är som att skriva att det har regnat för att det är blött ute, eller att man är ytlig för att man konsumerar eller att man har anorexia för att man är smal. Om ni använder er av samma logik i era egna liv så förstår jag att ni har mycket att vara arga över.
Ironiskt är också att det är idioter som ni som skapar dagens hjältar som faktiskt har någonting att säga. Ert hat förblindar er och får er att uttrycka det på ett sätt som ger dem den publicitet och plats i det offentliga rummet de förtjänar. Men ni kan ändå inte låta bli för ni står givetvis inte ut med tanken på att andra människor är på något sätt annorlunda än ni. Idioter är uppenbarligen en på många sätt tacksam målgrupp. Tack för att ni gör ert bästa.
Därför tycker jag inte heller att några kommentarer ska censureras, vilket någon har gett förslag på. Det vore ofördelaktigt både för Annika och dem hon riktar sig till. Samt vore det som att ge dem man censurerar rätt och därigenom bekräfta deras makt. Istället för att just visa dem den likgiltighet som det av artikeln framgår är det värsta straffet en människa kan få.
Jag har följt Annikas blogg en tid, och jag kan villigt erkänna att jag tycker att hon är en av de mest intressanta och älskansvärda personligheterna i den svenska bloggosfären. Vilket inte nödvändigtvis gör det här inlägget mindre trovärdigt.
Ni gör det också svårt att ta åt sig av det ni skriver när era argument och reflektioner är på en så låg nivå. Det är kanske något ni bör tänka på i framtiden. Jag vet inte huruvida de häpnadsväckande och lösryckta antaganden som görs är mer fascinerande än fördummande, för att inte tala om felaktiga.
Det finns egentligen bara ett enda kriterium för god konst och det är att den berör. Annikas krönika tycks uppenbarligen beröra. Så till alla ni som säkerligen lagt ner mer tid och energi på att skriva till, uppröras över och tänka på Annika och hennes krönika än vad ni i genomsnitt lägger ned på era närmaste: tack för att ni bryr er så mycket att ni ger Annika makten över er genom att låta er uppröras samt ger henne den plats i media hon förtjänar. Tack för att ni deltar i verket och aktiverar dess giltighet. För bättre kritik kan man inte få."
Men herregud, vad skönt med en underbar människa som äntligen fattat poängen. Du tänder ett hopp om att det faktiskt finns vettiga människor i Sverige. Grymt skriven krönika, härlig att läsa. Och Annika: fan, du är suverän.
Ps. Magnus: Vill du gifta dig med mig??? =)
Det finns inte så mycket mer att säga efter det Magnus skrivit. Men det går inte att nog beklaga att du har fått så mycket oförtjänt skit. Det är synd att det finns alldeles för många människor med huvudet i röven där ute.
Kämpa på! Dina krönikor är välskrivna, viktiga och berör mig och många andra långt in i hjärtat.
Tack.
Inatt kommer jag drömma om Magnus, han är en prins på en vit springare... Så om jag kastar ned mitt hår från tornet, kommer han klättra upp då?
Annika, något säger mig att i ditt liv döljer sig många Magnusar. Det är det som är det fina med livet, det är det som är det fina med bloggar, metro-kolumner. Det är bara en liten yta som man skrapar på, bakom den finns en värld som ingen annan än du kan ut och in. Det är lätt att döma, det är svårare att förstå. Folk är lata och folk tror att de har all rätt i världen att hävda att ens åsikt är den enda rätta och därmed basta. Människan är bara att förakta ibland...
Jag tycker din metrokrönika var bra. Jag tycker till och med att den var så jävla bra. Anledningen till det tycker jag är enkel, den gör precis det en bra krönika ska göra. Den letar sig in i själen och man tvingas stanna upp och tänka efter, ja fan, man blir berörd. Jag tänker inte skriva att jag beklagar att du får ta skit, för det får man ta här i livet. Livet är nämligen fyllt med skit, även om man inte förtjänar den så får man ta den. Jag får också ta skit, jag har på något sätt lärt mig att gilla det eftersom jag kan vända det till något konstruktivt. Det vet jag att du också kan, annars skulle du inte vara så vass som du är. Skiten går således även att dela upp i två fack, bra skit och dålig skit, den dåliga är den okonstruktiva och missriktade. Den missriktade är o andra sidan, bara just missriktad. Hoppas i allafall att du fortsätter att skriva som du gör. Det är underhållande och jävligt viktigt, det du belyser.
//SS
Sicken smöris. ;)
Men på nåt sätt har han väl rätt den dära Magnus. Finns inte så mycket att tillägga. Möjligen det som Sanna skrev. Man borde ha ett ämne i grundskolan; Empati & livskunskap. Det finns mycket man inte får lära sig som man borde.