Mina läsare vet faktiskt bäst.
idag stod jag i kön i mataffären. plockade upp sofis mode och fick syn på dig. grymt snygga outfits och vackra du. tycker du ska vara modell i alla tidningar i hela världen jämt..."
Hallå, alla moderedaktörer i hela världen, vad väntar ni på?
Fast... jag vill ju inte göra alla modeller i hela världen arbetslösa. Ett jobb om dagen funkar bra. Tack på förhand.
Sov du lilla...
Jag bestämmer mig för att jag måste sätta mobilen på Ljudlös, annars kommer jag aldrig att få sova ostört, och alla vet ju att sova = tillfriskna.
Ligger i sängen. Mobilen ligger borta i fönstret (enda stället där jag har mottagning i min lägenhet, tack 3).
Vrider mig. Igen och igen. Rullar över på andra sidan.
Alltså... tänk om jag missar ett skitviktigt samtal? Tänk om mannen i mitt liv plötsligt får för sig att slå mig en signal, och när jag inte svarar tänker han "oh well" och går vidare till nästa Annika Marklund på hitta.se och de gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar?
Tänk om... tänk om någon har råkat ut för en olycka! (!!!) Och här ligger jag och bara "åååh, förkylning, buhu, jag måste få sova ostört?!?
Men nej, jag är karaktärsfast. Till slut somnar jag, trots irrande tankar och äckelslemhosta. Drömmer mardrömmar om allt hemskt som naturligtvis händer just nu, den enda gången jag inte är anträffbar.
Vaknar ett halvt dygn senare. Slänger mig upp ur sängen.
Sms? Nej. Missade samtal? I helvete heller.
Jag tror att det är lika bra att sova ett halvt dygn till.
(Så nu vet ni varför jag inte svarar när ni inte ringer.)
Tredje gången gillt?
When romance just ain't enough.
Jag går igenom lådor och hittar en skiva.
Den innehåller 18 låtar.
En av dem är till mig.
Don't change a thing
This is perfect
You are worth it all
Så sjunger han, det är snart sex år sedan, och jag tänker
att det är då själva fan vad ord betyder lite ibland
och kanske känslor också.
Allt i stunden men ingenting efteråt.
Eller så är jag orättvis. Kanske.
Som natten.
Man skulle kunna påstå att jag färgat håret svart idag.
Blåsvart.
Och trots att jag haft det i alla fall ett par månader om året även efter att jag lämnat tonåren bakom mig känner jag mig som sexton igen.
Blev det inte ganska fint?
Ludna kramkanin!
Så heter jag. Om man kastar om bokstäverna.
(Jag är tydligen beredd att ta till precis vilka knep som helst för att sysselsätta mig med så mycket nonsens att jag inte hinner jobba. Bra där.)
Vilket blir ert finaste anagramnamn?
Så får det bli.
IGEN.
Det innebär att min redan överbelamrade lägenhet nu har fyllts av ett ganska stort gäng flyttkartonger.
Det innebär också att jag inser att jag måste göra mig av med rätt mycket kläder.
Min allrakärastesyster har redan fått en del, men det räcker inte på långa vägar.
Så, vad gör man?
Jag vill ju inte slänga dem. Sälja tar alldeles för mycket tid och kraft, sådant jag redan lider akut brist på.
Är det Myrorna som gäller? Ska jag bara skippa sentimentaliteten och fylla sopsäckar med mina älskade plagg, sätta mig i en taxi och lämna dem på någon inlämningsstation? Det känns sjukt sorgligt att jag aldrig ska få se dem igen.
(Ja, jag vet att vi snackar om kläder. Men nu råkar jag vara förtjust i mina kläder. Det tänker jag inte skämmas över.)
Jag skulle behöva ha en tvillingsyster som bor i en skitstor lägenhet med alldeles för många tomma garderober. Då skulle jag kunna ha mina kläder hos henne, hon skulle få använda dem hur mycket hon vill, och när jag någon gång flyttar till något större skulle jag kunna hämta de kläder jag saknat. Bra idé. Så får det bli.
The noble art of wasting time.
Följt av storhandling, städning, inkoppling av bredband.
Jag tycker nog att jag förtjänar att åka hem till min Fanny och dricka några klunkar vin.
Jag hoppas att ni har det bra, att ni är glada och inte ledsna, att ni känner att allt egentligen är helt okej.
Har ni det? Är ni det? Gör ni det?
Berätta.
På't igen!
Nu är min nya krönika uppe på Metro.se.
Som vanligt är det tänkt att ett par kommentarer ska plockas ut och publiceras tillsammans med krönikan i morgondagens tidning, så gå hemskt gärna in och läs och skriv vad ni tycker här.
(Nej, den handlar inte om att det är synd om någon. Inte ens om mig. Inte den här gången.)
Lite Idolsnack, ja.
Om hon bara fått komma in och riva hela haket, så att säga.
Men okej, jag grinade ändå. Inte för att det var min typ av låt, min typ av röst. För det var det inte.
Men för att hon började gråta.
För att hon tydligen inte har en jävla aning om hur otrolig hon är.
Sådant breaks my heart.
Själv blev jag förtjust i I'm Yours-snubben med den ljusa rösten. För att jag fick tänka "åh, härlig stekarsnubbe, det här blir pinsamt". Och sedan bli överraskad.
Alla vet väl hur kul det är med överraskningar.
Annars hade ju aldrig Kinderäggen blivit så populära.
Det är där det händer!
Jag fick ett mail nyss där avsändaren undrade om jag gillar Gossip Girl.
Med anledning av att de precis dragit igång ett forum som kretsar kring tv-serien och livet i New York.
Dessutom anordnar de en tävling där man kan vinna en lyxresa.
Till Göteborg.
Min bästa vän är fantastisk. Fantastiskt ytlig, också. Eller ärlig.
...
Nej, men alltså, jag menar det verkligen!"
Den nya Liza Marklund
Pratglad makeupartist: Så, vilket ämne gillar du bäst att skriva om?
Jag: Jaa, helst skriver jag om helt olika grejer, det är ju kul med variation.
Pratglad makeupartist: Okej, men är det roligast med reportage, krönikor, recensioner eller...?
Jag: Hmm, det är väl kul på olika sätt. Men om jag tänker bort pengar helt så vore det kul att testa att skriva skönlitterärt.
Pratglad makeupartist: Åh, men kan du inte skriva vid sidan av jobbet då? Tänk om du blir den nya Liza Marklund!
Jag: Jaa, helst skriver jag om helt olika grejer, det är ju kul med variation.
Pratglad makeupartist: Okej, men är det roligast med reportage, krönikor, recensioner eller...?
Jag: Hmm, det är väl kul på olika sätt. Men om jag tänker bort pengar helt så vore det kul att testa att skriva skönlitterärt.
Pratglad makeupartist: Åh, men kan du inte skriva vid sidan av jobbet då? Tänk om du blir den nya Liza Marklund!
Easy as 1 2 3.
Så, kanske borde jag inte vara förvånad.
Tidigare idag försökte jag lära mig en kod utantill.
Jag letade efter någon typ av mönster bland siffrorna, något att hänga upp minnet på.
"Sextisju åttinio... sex sju åtta nio...
Ja, åttinio hade vi ju Berlinmurens fall och sextisju... Kurt Cobains födelseår, ja, det blir bra!
Kurt Cobain föds och Berlinmur faller, Kurt Cobain föddes och Berlinmur föll..."
Ja, det var ju verkligen det lättaste sättet att minnas 6789.
Time goes by. SO SLOWLY.
Man kan exempelvis göra som min älsklingsvän Erika och titta på djur-som-gör-gulliga-saker-videor på youtube.
Erika är så fin. Ni skulle tycka om henne.
Den här skickade hon till mig igår.
Jag och Erika på Mixtapes & Cellmates-spelning en gång i tiden.
No ticket for you!
Man köper sina biljetter via nätet, men måste hämta ut dem i deras kontor.
Bussen jag vill ta går alltså 4:10.
Och när öppnar biljettkontoret?
10:00.
Tack för det.
Istället köpte jag en SJ-biljett till 9:30-tåget.
Jag får alltså njuta av ytterligare nio timmar i det här rummet.
Det här rummet, som lyckas vara kvavt och iskallt på samma gång.
Fyra timmar blev nio timmar.
Det är skitstor skillnad på fyra och nio timmar.
Fem timmars skillnad, närmare bestämt.
300 minuter. 18000 sekunder.
Jag ska sitta här i 32400 sekunder till.
Tur att det finns värre saker än att vänta.
Väntan kräver inget av en. Bara tålamod.
Lite update:
daniel om No ticket for you!:
"Sist jag åkte swebus så fick jag en kod smsad till mig och den funkade sen som biljett. Men iofs åkte jag med swebus express, vet inte riktigt om det spelar någon roll."
Sanna om No ticket for you!:
"Men babe, kan man inte köpa sin biljett direkt på bussen? Det har man alltid annars kunnat göra på Swebus."
Ah. You ain't got all the details, nej.
Jag har glömt min plånbok hemma i Stockholm.
Jag har inga kort och inga pengar.
Och om jag inte insåg hur stor dramaqueenvarning det vore på att skriva så, ja, då hade jag skrivit:
Det känns som att jag kommer att svälta ihjäl!
Drama queen var det, ja.
(Just det ja, Daniel - det är bara någon speciell sorts biljetter, som heter "prio" som funkar så. Det finns inga sådana till den bussen jag ville ta.)
Always look on the bright side of life.
Nästa möjlighet att ta mig härifrån: Buss. 04:10.
Jag sitter i ett klipprum i min gamla skola med dyngsura kläder.
Mina mobilbatterier är slut = jag kan inte ställa något alarm = jag måste hålla mig vaken.
Oh, the joy!
Men jag har i alla fall snus, internet och en stor portion ångest som sällskap.
Call me Karl.
För att vara en kvinna med väldigt, väldigt mycket smink ser jag uppseendeväckande mycket ut som en karl.
En ganska stilig karl, I might add.
I'd do me.
Att älska som en... eh, näe.
Jag har lite att göra, så jag tänkte att ni får avgöra själva.
Ah, oh yeah, just like that...
De är ursnygga.
Sådan där fransk manikyr-grejs.
Måste dock erkänna att jag känner mig lite som en porrstjärna.
Yay!