På't igen!
Nu är min nya krönika uppe på Metro.se.
Som vanligt är det tänkt att ett par kommentarer ska plockas ut och publiceras tillsammans med krönikan i morgondagens tidning, så gå hemskt gärna in och läs och skriv vad ni tycker här.
(Nej, den handlar inte om att det är synd om någon. Inte ens om mig. Inte den här gången.)
Det är kanske lite synd om alla artister som inte klarar av att leva upp till myten om sig själv, i alla fall? :)
Och när illusionen är borta och man vet om alla trivialiteter kan man ändå återvända till magin och enkelheten - som med Dylan. Och kanske med Kent en gång.
jag såg dig i elle idag, och din kommentar om de där impuls-jeansen, den fick mig att le igenkännande :)
Det här har inget med krönikan (som jag ska läsa när jag skrivit klart den här kommentaren) att göra, men jag måste bara säga hur fin du är i senaste ELLE! Damn, woman! Over and out.
(Nej, den handlar inte om att det är synd om någon. Inte ens om mig. Inte den här gången.)
haha kul att se att du har lite självdistans också ;P
Jag tror att besvikelsen uppstår som en reaktion på förväntningen att konsten skall ge dig svaren. Men konstens uppgift är inte att ge dig några svar utan att ställa frågor för människor att själva ta ställning till. Så jag tror att de orimliga förväntningarna man ställer på sina hjältar och som i sig ofrånkomligen ger upphov till besvikelse har att göra med hur man identifierar sig med konsten.
Jag gör det själv genom att uppskatta att det man tycker om hos vederbörande inte speglar hela personligheten (som med alla människor) men att detta drag samtidigt inte går att avskilja från sin helhet. Och att det med nödvändighet alltid kommer finnas saker (inklusive konstnärens egna tolkningar) som man inte kan eller är intresserad av att relatera till. Men vem säger att konstnären innehar sanningen, eller att den innehas av någon annan? Kan livet verkligen låta sig sammanfattas så enkelt?
Jag tror det handlar om att förstå att min tolkning av något är en del av vad det är. Precis som andras (således även konstnärens egna tolkningar) också är en del av vad det är. Då blir igenkänningsfaktorn en fråga om de tankar och känslor som verket ger upphov till och att se konstnären som en del av detta. Därför tror jag inte det handlar så mycket om en illusion som ett förhållningssätt till villkoren för meningsskapande: för att kunna beröras och beröra.
Men förhållandet mellan konstnären och konsten, mellan dikt och verklighet artikulerar en paradox som definitivt är värd att reflektera över.
Tack för en intressant och tankvärd krönika som alltid.
M