Ny Metro-kolumn.
Den kommer i tidningen imorgon, men ligger redan nu uppe på nätet, här.
Det är tänkt att läsarna ska kommentera så att några kommentarer kan publiceras under kolumnen i morgondagens tidning.
Läs den gärna, kommentera gärna. Skriv om ni tycker om den, om ni håller med, om ni hatar den, och i så fall varför.
Jag vill väldigt gärna veta.
Självklart får jag mest skit. Det var väntat. Men lite tråkigt, förstås.
Jag hoppas bara att någon orkar se förbi mig och läsa texten istället.
För jag tycker att den är viktig.
Alltså: Läs och kommentera här.
oh, jag förstår inte att de klankar ner på en text som den där. om ett sådant ämne! om att du har en känd mamma. inte för att jag tror att du utnyttjar det, för jag diggade (gillade känns fel att skriva :p)dig redan innan, men varför skulle man inte för att få ut sina åsikter? sin vilja?
fortsätt som du gör!
Jag var definitivt den tysta, osynliga. Det värsta var att jag föraktade mina "fula" och "tjocka" vänner. Jag tyckte att det var de som höll mig tillbaka och inte tillät mig att synas. Fast det sa jag förstås aldrig, utan när jag kunde försökte jag försvara dem. Jag minns till och med att en cool kille som kände min bror frågade mig varför jag var kompis med de där töntarna. De är inte töntar, svarade jag, fast jag tänkte att han hade rätt, de var töntigast i hela världen.
Men för att svara på din fråga, det var definitivt värt att slippa undan om priset var att inte riktigt existera. Jag var ju vittne till all skit vännerna fick ta. Jag bara var inte, de var hatade, och att vara hatad är nog värre.
(hela min kommentar fick inte plats på metro, så jag skriver den här)
väldigt bra krönika tycker jag...många är på ett sätt ganska tråkiga och har inte någon mening!
good work! :)
glömde att länka med min blogg^^
Jag tycker krönikan är hur bra som helst. Hög igenkänningsfaktor. Håller med om det kan vara värre att inte synas, eller höras för då finns man ju inte alls. Jag var sån själv, kanske lite för höga betyg för att inte finnas helst, men jag tonade ner det så gott det gick. Det är bara vissa som har rätt att finnas och plugghstar tillhör inte den gruppen.
Sen angående alla elaka kommentarer, så tycker jag bara att det visar hur extremt avundsjuka folk är på att du får skriva kolumner och inte dem. Jag menar, jag hade inte en aning om vem din mamma var innan jag läste koulumnen, men tycker inte direkt det påverkar dig som skribent förutom i den mån att det alltid är bra att ha kontakter.
Du skriver väldigt bra jämt och delar med dig av inre tankar, vilket jag tycker är jättefint och bra. Har följt din blogg ett bra tag och tycker att den håller hög klass innehållsmässigt.
Stå på dig tjejen!
/Erika
Tack så mycket för din krönika! Den var helt jävla fantastisktunderbar! Detta gjorde min dag. jag kände igen mig, såklart. Jag är ju den tysta tjejen..
Men att ALLA metroläsare kommer att se detta gör mig gladare ååh.
Fortsätt med dina krönikör. Du är bäst.
känenr mig lite mindre misslyckad. TACK igen!
Å, det är en sådan viktig text! Som före detta tyst högstadieflicka vet jag att jag att jag själv hade valt att hellre få höra "Du är så jävla ful" än ett "Vem? Jahaaa, men hon säger ju aldrig någonting! KAN hon prata?" när man själv var i rummet. Då hade det iallafall riktats TILL mig och inte förbi mig som om jag inte ens var värd att vända sig till.
Det är alltid så tyst kring problemet med de tysta, det är som om folk inte vet hur de ska hantera det. På utvecklingssamtal sa de alltid att jag var jättebra, men att jag måste prata mer på lektionerna, annars skulle det sänka mitt betyg. Som om det inte var nog jobbigt att inte våga prata utanför klassrummet och inte finnas till där. Usch, jag blir så arg, det borde finnas mycket mer kunskap inom lärarkåren än vad det gör idag, men istället verkar alla bara tiga ihjäl det hela och hoppas att det ska försvinna. Som med mobbing. Som med typ allt avvikande. Suck.
Tack för en jättebra krönika iallafall. Du är så himla bra!
Det finns folk. Vilket jävla folk det finns! Texten är välskriven och bra. Inget mer med det. Men BARA för att texten är skriven av Annika Marklund, dotter till Liza Marklund, så måste folk kommentera och påstå att texten inte är sann, att Annika inte kände si & så, och faktiskt har/hade pengar. Men var kommer pengarna in i bilden? Var kommer Liza Marklund in i bilden? Ingen kan väl veta hur livet för 13 år sedan var för Annika? Ingen kan väl veta!
Så himla bra och viktigt skrivet av dig.
Tack.
Allt du skriver utgår från dig, hur synd det var att du blev modell och måste banta, och nu att du var ensam och osynliggjord. Visst är dina barndomsproblem svåra, men du har det hur förspänt som helst. Alla känner sig ensamma och osynliga under tonåren. Om man inte gör det är något fel. Det är "Flugornas Herre" under den här tiden och det är lärarna som borde se till att ingen blir mobbad eller försvinner. Sluta med självömkan! Du har en metrokrönika, som man kan undra hur du fick...
Jag genomlider mycket av det som står i din krönika just nu. Hatar skolan. Vill inte hata den, jag vill gå till skolan ha någon att prata med och sitta jämte under lektionerna (en vän skulle betyda så mkt). Inte hela tiden få höra att man inte har någon åsikt bara för att man inte spottar ur sig ord hela tiden. Inte känna sig som ett freak för att alla i klassen sätter sig så långt bort från en som möjligt. Slippa gå på toa och fälla en tår varenda håltimma för att ensamheten är olidlig. Dom har redan en uppfattning om mig och jag förstorar säkert upp den, jag tar all skuld, allt är mitt fel. Jag kväver den jag är så fort jag går till skolan och jag blir så arg och besviken på mig själv för att jag inte orkar stå emot och låter dom påverka mig. Jag har bytt klass, butt kurser, skolkat (vilket jag knappt aldrig gjort innan) slutat äta i skolan (vara den enda som sitter ensam i matsalen, kul). Istället gömmer jag mig bakom datorn eller på toaletterna och hatar att passera genom kafeterian. Första året i gymnasiet började jag hitta bitar av vem jag var men nu sista året försvinner allt och jag vet inte vem jag är längre. Så fort jag återfår minsta lilla självförtroende/sjävkänsla är det någon/några som tar bort det från mig.
ps. jag kände mera för att kommentera här om det gick bra. dessutom har jag svårt att tro att du var den fula, jag tycker du är så ruskigt vacker. önskar flera ggr att jag såg ut som du.
du skriver egentligen om såndant ingen annan vill skriva om, det är bra! Jag gillar det, du är bra
Jag tror fan inte det är värre att vara osynlig än att ständigt få höra hur ful/tjock/misslyckad du är. Ett tecken på det är ju att om du har upplevt det senare så vill du vara det förstnämnda. Jag tycker det är väldigt naivt att önska att man blev verbalt mobbad istället för att inte få någon uppmärksamhet alls.
När man har varit i den "verbalt mobbades" position så är det lätt att bli provocerad av den "osynliga". Oj stackars dig som är en bekräftelsehora men är för feg för att göra nåt åt det. I slutändan handlar det om dålig självkänsla, som jag ser det. Det är lättare att tro att man är bra om ingen säger någonting än om alla säger att du är värdelös.
Denhär krönikan ska jag nog klippa ut och rama in eller nåt.
Det värsta som finns är att inte synas, att vara sådär osynlig att ingen ser att något är fel. Att flera år senare inse att man inte hade ett dugg gemensamt med dom man delade högstadielivet med är inte heller så kul. Vad blev kvar, ett obekvämt "hej" på stan? Det är viktigt detdär, för att umgås i brist på bättre är ibland lika hemskt som att vara ensam.
Sluta aldrig skriva, snälla.
du gör att jag känner mig mindre ensam, annika. känner igen mig så jävla mycket. tack!
känns fint o läsa dina kommentarer att fler hade det som mig. som anna som föraktade sina "vänner". det gjorde jag med. men så blev jag riktigt kronisk sjuk också och det var ju såklart ingen som kunde förstå men det är en annan historia..
Åh! Ville bara gråta när jag läste din artikel i metro! Minns hur elaka tonåringar kan vara..
Men jag är glad att jag hittat din blogg iaf!!
/Karin
Jag tycker att den var grymt bra. Den berör och det innebär att den är bra. För mig i alla fall :) Tack för bra läsning och för att du skapar lite eftertänksamhet. Hoppas jag :)
Åh, men du vet - de hatar inte dig, de hatar allt.
De förstod det inte då, de "såg" inte då.
Och de hatar därför att de inte ser eller förstår nu heller.
Men för de som vet hur det känns.
För de som vet hur det var och är.
Så betyder det så mycket mer.
Din krönika träffade så rätt! Minnen kom tillbaka som om det var igår. Jag hoppas verkligen att den nådde fram till fler än dem som bara försöker vara otrevliga.
Jag tycker det är kul att du och din mamma delar samma passion och intresse för att skriva, och om man till slut kan tjäna pengar på det så är det superbra.
Jag gillade din blogg extremt mycket från det att jag började läsa den, och jag tror att det tog närmre ett år innan jag fick reda på vem din mamma var. Inte ändrades mina åsikter om dig för det.
Jag vet att idiotkommentarerna kommer göra ont ett tag, men kom ihåg att vi är många som älskar det du skriver. Som jag skrev i kommentarerna på Metro så har jag ont i magen av de elaka kommentarerna.
Stå på dig underbara Annika!
Jag måste bara säga att jag tycker du är en otroligt bra krönikör. Bra skrivna texter och bra ämnen! Den skrivskickligheten skulle jag gärna besitta jag med!