U-G-L-Y I AIN'T GOT NO ALIBI
I en fulpeiod är det fullständigt omöjligt att vara snygg.
Alla kläder i garderoben är fula, sitter fult, luktar svett trots att de är nytvättade.
Ansiktet är grått, glåmigt, fnasigt och täckt av finnar, gärna i form av stora, blödande pestbölder.
Ögonen är röda och svullna, läpparna torra och spruckna, tänderna gulbrunfläckiga och sneda. Inget smink i världen kan rädda det ansiktet.
Håret, åh, håret! Håret ska vi inte ens prata om. Frissigt, slitet, ostyrigt och hundraprocentigt hopplöst. Jag kan tvätta, inpacka, föna och platta i timmar – det gör absolut ingen skillnad.
Låren är gropiga, brösten slokar, huden flagnar, nacken är krokig, hållningen skrattretande.
Resultatet av allt detta blir att jag helt slutar försöka. Jag sitter på jobbet med tovigt hår som står åt alla håll, osminkad och svullen, med snus under läppen och raggsockor på fötterna. Tackar konsekvent nej till alla aktiviteter utanför jobbet. När jag ändå tar mig ut – som igår – står jag i ett hörn och känner mig som en stor hög bajs. En patetisk hög bajs, som försökt klä upp sig i klänning och högklackat. En uppklädd skithög.
Det enda man kan göra i ett sådant läge är att invänta det berömda solskenet efter regnet. För jodå, de kommer de också: snyggperioderna.
Då jag vaknar på morgonen med ett kritvitt leende, drar handen genom håret och behöver inte ens kolla mig i spegeln för att veta att jag ser ut som a million bucks.
Alla kläder sitter gudomligt - jag kan absolut inte gå ut och shoppa, då köper jag allt jag ser, eftersom allt passar mig skamlöst väl.
I snyggperioderna går jag gärna till jobbet tillfixad i spetsklänning och decimeterklackar, eller osminkad i jeans och t-shirt, det spelar liksom ingen roll. Jag är lika läcker oavsett.
Jag styr gärna upp utgångar och fikor bara för att det känns som sådant slöseri att sitta hemma och vara snygg när jag kan vara ute och förgylla tillvaron för alla andra.
Problemet är bara att snyggperioderna står för någon procent av tiden, medan fulperioderna – uppblandat med normalläget ”whatever, jag är väl okej” - tar hand om de återstående nittionio. Det kanske är rätt bra, i och för sig – jag skulle nog uppfattas som ganska dryg om jag gick runt och tyckte att jag var guds gåva till mänskligheten oftare än det där dygnet i kvartalet.
(Man skulle kunna påstå att de här perioderna bara sitter i min egen skalle.
Att jag ser ungefär likadan ut jämt.
Då skulle man förstås ha rätt. Men vafan – vad sitter inte i huvudet? Det blir ju vad vi gör det till, det mesta.
Det gäller att fylla sin tid med någonting.)
Jag kan ju inte vara ensam om att ha sådana här perioder.
Kom ut ur garderoben nu och erkänn att du är likadan!
Eller be mig låsa in mig på dårhus för att jag är så himla onormal, om du känner så.
(Rara Fridah påstår att hon inte tror mig. Ack, ungdomen och deras illusioner!)
KLockrent. tack för att du satte ordet på det. Som sagt, allt sitter i huvudet och det blir vad vi gör det till.
Så himla sant skaru veta.
Det där är fruktansvärt sant. Vissa gånger mår man fysiskt illa av att se sig själv i spegeln, och andra dagar känner man sig bara så fruktansvärt snygg. Men man behöver väl misärdagarna för att verkligen kunna njuta av att känna sig skitsnygg sedan. Tänk om man alltid gick runt och kände sig tjusig, vad tråkigt det skulle bli i längden (ja, jag försöker se det positiva med fuldagarna här).
ERKÄNNER.
Känner så jävla bra igen mig. Det är underligt hur man kan se på sig själv på så olika sätt trots att man alltid EGENTLIGEN ser likadan ut (enligt alla andra).
Just nu har jag inbillat mig en massa konstigheter när det gäller min näsa. Den känns skitful, stor och potatisaktig. Vanligen tycker jag den är rätt okej. Men jag fattar inte, hur jag än vänder och vrider på mig framför spegeln tycker jag att den ser extra stor och potatisaktig ut trots att jag försöker intala mig själv att den INTE ser annorlunda ut än vad den tidigare har gjort. För det gör den. Men det KÄNNS inte så och mina ögon lurar mig.
Näsan är självklart inte mitt enda komplex för tillfället, även magen, baksidan av låren och min haka ser plötsligt groteska ut. Jag är inne i en fulhetsperiod, helt enkelt. Och jag hatar att jag inte kan få mig själv att fatta att jag inte ser annorlunda ut än tidigare, när jag glatt accepterade mig som jag var!
Varför ska man lida av sånt här? Det irriterar mig till tusen. Hatar det.
I know the feeling
SÅ SANT!
Yes, detta kan jag absolut relatera till!
Oh ja! Jag lyckas variera perioder under samma dag ibland. Klär på mig på morgonen och ser ut som en gudinna, alla vänder sig om och tittar efter mig på och jag flyter fram på små moln. Sen går jag förbi ett skyltfönster och får en snabb blick av mig själv. Shit! Jag ser ju ut som stryk! Deg-magen putar, kläderna är från ett mode ingen känner till och mitt tidigare så vackra smink gör att jag ser ut som en fågelskrämma. Så nej, du är inte ensam och uppenbarligen inte jag heller. =)
sant, så sant. kom nyligen ur en ganska långvarig fulperiod som övergått i en smashing snyggperiod. så let's get out tonight! (ska bara shoppa sönder stan först. kan inte hjälpa att ALLT klär mig så jävla bra)
Du har en förmåga att sätta ord på sådant som ingen annan kan beskriva. Jag beundrar dig verkligen för det. Känner absolut igen mig i dethär!
Jag tror dig.
Inte på att du ser ut som en patetisk hög bajs utan på att du på allvar tror att du ser ut så.
Herregud, jag brukade sjukanmäla mig på högstadiet för att jag var för ful för att gå ut. Jag såg det som att jag skonade mina medmänniskor.
Om det gick att göra nu hade jag fortsatt göra det men tydligen är jag VUXEN nu och måste arbeta igen allt jag missar när jag sjukanmält mig.
Idiotiskt.
Någon kan ju faktiskt dö av chock när de ser världens fulaste människa gå ner för gatan. Att stanna hemma vore det enda rätta, det enda riktigt vuxna.
sådär är det ju verkligen! jag är i samma period nu och jag gör samma sak som du. jag ger upp. jag anstränger mig inte.
men självklart är ju detta något som ingen annan märker, men det är ju jobbigt nog att märka det själv. inget annat funkar när man inte känner sig tillfreds med sig själv!
Samma skit för mig. Snyggperioden regerar nu, och jag kan gå ut utan puder eller foundation. Fulperioderna är tråkiga. Och hemska. Speciellt eftersom jag typ BARA har snyggperiods-kläder. Ajajaj.
Ja! Kender det alt for godt..! Er inde i en sådan periode nu. Lige meget hvor fin jeg forsøger at se ud, ligner jeg noget, som skulle blive hjemme.
Elsker din blog!
Kisses
Ninna, Denmark
Just nu är min frisyr så hemsk att jag inte kan se mig i speglar utan att bli uppriktigt ledsen, nästan nära till tårar. Jag är vanligtvis inte den utseendefixerade, jag skiter i det mesta som har med mitt utseende. Men mitt hår just nu. det är fruktansvärt.
I confess.
hahhah :D sjukt skön "det känns som sådant slöseri att sitta hemma och vara snygg när jag kan vara ute och förgylla tillvaron för alla andra"
älskar alltid dina inlägg, men detta var det bästa på länge:) så rätt liksom.
jag känner igen mig allt för väl. jag är också inne i en ful period och ser helt svullen ut i ansiktet och håret är katastrof och huden ser ut som en pizza. allt är bara helt fel.
tack för att du vågar skriva om sånt som andra inte skriver om!
Jag som trodde att den där fulperioden drabbade alla samtidigt som löven började falla från träden. Du är inte ensam!
Håller med dig, vartenda ord. Det är så sant, och jag bara skrattar åt hur dina ord träffar som en pil på en måltavla. Det är bra komiskt, hur hjärnspöket håller på och jävlas jämt och ständigt.
Är inne i tidernas fulperiod just nu. Kan helt enkelt inte stå för något alls.. Jag tvekar, vacklar fram och tillbaka, vågar inte möta blickar, drar lite envist i de där hårtåtarna som vägrar ge med sig, svär över sminket som bara blir jävligare och jävligare, doppar hela läpparna i cerat för att inte se ut som döende och vill inget annat än att gå i ide i typ två tusen år..
Du skrev om skönhet och musik, uppklädda skithögar och sånt i några blogginlägg. Det är nog fan bättre att upptäcka att man faktiskt ser bättre ut i verkligheten än vad man ser ut att göra i spegeln. Jag upptäcker nämligen jämt och ständigt motsatsen. Helt ok i spegeln, men jävlig i verkligheten :)
Men - Vem sa att livet är lätt?
Hmm. Jag känner igen det, men mycket mindre intensivt. Är det någon tröst att veta att fuldagarna blir mycket färre med åren och snyggdagaran betydligt fler?
Trots att jag rent objektivt sett, vad nu det är, faktiskt är fulare nu än när jag var tjugo: överviktig (om än inte gigantisk), tröttare i ansiktet, hängigare bröst (varför någon annan än min man nu skulle se det), rynkor mm så känner jag mig snygg mycket oftare; mer än hälften är snyggdagar och fuldagarna är mycket få och vanligen relaterade till PMS.
I vanliga fall läser jag kommentarerna som skrivits före mig innan jag själv kommenterar. Inte idag. Du har så jävla rätt! Och jag är också inne i en fulperiod just nu. Mina fulperioder brukar dessutom inträffa i samband med en fattigperiod. Så man har inte ens råd att försöka fixa till det blå under ögonen eller byta ut den noppiga tröjan som sitter fult. Det hjälpte mig dock härom helgen att gå på VILA's utförsäljning. Horder av tjejer i sina fulperioder näckar och visar kollektivt sina gropar i låren och bleka magar för att prova kläder. Jag kom därifrån med tre plagg för 300 pix. Helt OK. Min fulperiod är inte över, men det känns liiite bättre. Nya skor kan också hjälpa, man kan låtsas att alla bara tittar på ens fötter, men det går inte ihop med min fattigperiod. Suck!
Ligger i min säng och ler av någon anledning åt din text. Den får mig att känna mig mindre ensam. Fulperioder har jag ofta nuförtiden men ändå är jag mestadels lycklig... Känner igen mig gör jag iaf!
jag vet vad du menar, precis på pricken.
är själv inne i en fulperiod och det suger,
det vill liksom inte hjälpa att alla säger fina saker om mig, det bara rinner av.
usch för dessa perioder!