I'm broader than Broadway.
Jo, seriöst. Nästan i alla fall.
Jag känner mig fantastiskt illamående. Det är härligt. Då känner man att man lever, minsann.
Trevligt nog har jag, utan att veta om det, lyckats tajma mitt besök här samtidigt som en annan bloggare är i stan. En löjligt rar och söt sådan, dessutom. Så nu kanske jag får kompisdejta ikväll också!
Jag har suttit på ett café sedan tio imorse, tryckt i mig socker och skrivit klart några artiklar. Som nu är inskickade. Det är nästan det bästa med det här jobbet - att saker blir klara. Man skriver på något, skickar in det, och så är det färdigt. Vidare till nästa text.
Jag har alltid tyckt att det finns något outhärdligt tröstlöst över jobb där samma sak utförs gång på gång på gång, utan början, utan slut. Jag är en projektperson, rakt igenom. Idé, utförande, färdig produktion. Check, check, check. Börja om på nytt.
Samtidigt kan jag sakna den trygghet jag känt när jag haft jobb där allt bara pågått, fortsatt. Att alltid veta precis vad som ska göras, eftersom det är samma sak som gjordes igår, och samma sak som ska göras om en månad.
Kommentarer
Postat av: Camilla
AHA! Det är i Berlin du befinner dig! Eller?
För en löjligt söt och rar bloggare kan ju inte vara någon annan än Sigrid?
Postat av: Anonym
Socker har varit så laddat i så många år så det upplevdes nästan knarkstämplat så det slutar med att vi alla börjar knarka socker på det där viset.
Postat av: Annika
Haha, you got me! Japp, tre glada dagar har jag här i stan, i en lånad lägenhet med badkar. Underbart.
Postat av: Camilla
Haha... Å, det låter onekligen underbart! Och jag hoppas din fortsatta Europaturné blir över förväntan!
Postat av: Maja
Ja det är verkligen tröstlöst med jobb som aldrig tar slut,,, precis som det är tröstlöst att typ städa och diska, det blir ju liksom stökigt igen direkt och då är det samma sak igen... blä
Trackback