Att synas eller inte synas.
Det är extremt intressant läsning.
Jag har aldrig varit där.
När jag läser Cissis beskrivning av det hela är det lätt att vara tacksam över det.
Samtidigt förstår jag verkligen vad hon menar när hon skriver om hur dubbla känslor hon har kring framgången.
Där kan jag relatera.
Att vilja synas för att få gehör för det man vill säga, samtidigt som det vore så otroligt bekvämt att bara få försvinna.
Att vara ingen alls.
Det behöver inte alls ha med kändisskap att göra.
Första gången jag kände så var i högstadiet.
Den ständiga kampen mellan att stå upp för sig själv eller göra sig osynlig.
Jag önskade så ofta att jag bara kunde hålla käften, smälta in, bli en av dem som inte syntes, hördes, märktes.
Men jag kunde inte. Inte hålla tyst, inte klä mig rätt, inte se ut som man skulle, inte bete mig som de "snälla" tuffa brudarna gång på gång tipsade mig om att jag borde.
Att slippa skiten hade varit en dröm, men det var inte värt att bli någon annan.
Jag levde efter klyschan jag blir hellre hatad för den jag är än älskad för den jag inte är. Det gör jag nog på sätt och vis fortfarande. Även om jag är fegare nu, svagare. Mer bortskämd.
När någon som kallar sig Ulf skriver "jag hoppas att du får cancer, det förtjänar du" blir jag stum av chock. Jag förstår inte hur någon kan skriva så till en annan människa, en människa som inte gjort honom något.
I högstadiet hade det inte rört mig i ryggen. Jag var så van. Jag fick höra sådana kommentarer, inte dagligen, utan gång på gång, varje timme av varje dag.
Kanske är det bra att påminnas om att alla människor inte är goda. Det var ändå hatet som gjorde mig till den jag är. Andras hat mot mig, andras hat mot andra, och mitt eget hat mot skolan, människorna, världen.
Jag gjorde valet att inte hålla tyst. Att stå upp för att jag är jag. Det gör jag fortfarande. Även om jag inte alltid minns varför.
Jag är absolut inte känd. Det är jag glad för. Däremot är jag på sätt och vis ute i offentligheten; dels genom bloggen, dels genom mina krönikor. Val jag själv gjort, beslut jag själv tagit.
Att inte synas, att inte höras, är skönt. Lätt. Bekvämt.
Men om du inte vågar höras är det heller ingen som lyssnar till det du har att säga.
Skönt? Kanske. Lätt? Jag vet inte.
Jag vet dock att inte synas kan också vara en förbannelse. Det skrev jag om här.
Jag har aldrig varit där själv. Jag har bara önskat mig dit.
Idag är jag glad att jag aldrig lyckades.
Jag inbillar mig nämligen att en del av det jag har att säga är sådant som bör sägas.
Nej, hörrni. Nu drar jag ifrån det här cafét innan jag faktiskt får cancer. För det förtjänar jag inte. Det förtjänar ingen, pucko-Ulf.
Rekommenderar inte Uddevalla heller, ush vilket ställe. :P
Absolut ingen förtjänar cancer. Den förbannelse som berövar mänskligheten på orättvisaste vis människor som hålls så kära.
Så många sanningar du får ur dig i ett enda inlägg,bra skrivet!
Haha, pucko-Ulf xD
Jag tycker lite synd om den här personen som kallar sig "ulf" och skrev sådär. Jag kan föreställa mig, att han eller hon vanligtvis är förtryckt antingen i sitt sociala liv, (om den har ngt sådant) eller kanske i skolan eller i arbete. Kanske är en människa som aldrig vågar säga emot, eller stå upp för vad den står för, och springer hem från jobbet/skolan, läser några bloggar, och skriver elaka kommentarer, för att där är det enda stället "ulf" kan ta ut sin aggressioner, och imorn igen, går ulf till skolan eller jobbet, lika förtryckt och miserabel som vanligt, och längtar nog hem till internet där denna kan ta ut sina aggressioner. Eller så är det kanske bara ngn allmänt störd tonåring.
vännen, har du sett true blood? http://www.trueblood.se så himla bra serie, toppenblogg du har, bookmarkad ^^
men usch vilken hemsk kommentar. hur kan någon skriva så? du är så fin! bry dig inte om idioter.
Blir(som vanligt) väldigt berörd av det du skriver och beskriver. Fina, fina Annika.
Æsj, for en grusom ting å si. Ikke bry deg. Ulf har sikkert problemer med seg selv. Jeg synes i hvertfall du er kjempevakker, og du skriver så mye godt og sant som det er så lett å kjenne seg igjen i. Jeg liker deg... :)
Stackars lilla Ulf, han kan inte ha det lätt med så mycket ilska inom sig.
Jag känner till viss del igen mig här.
Jag har aldrig vart osynlig, aldrig smält in bland "alla andra", aldrig "försvunnit i mängden".. Både på gott och ont.
Jag är varken känd, igenkänd eller på något vis "ute bland allmänheten" på det sättet som andra är, men jag syns.
Jag är lång, jag är stor och jag har ibland cerise-färgat hår.
Jag syns.
Ibland hatar jag det.
Det skulle vara så skönt att någon gång bara kunna gå på sta'n utan att en enda människa tittade på mig. Utan att någon reagerade på att jag, trots att jag är tjej, är längre än de flesta.
Att jag bara någon enda gång kunde få vara helt anonym..
Som det är nu är jag mest "den långa tjejen med stora bröst".