Stay up late and watch cartoons.
Jag gav båda lika otillfredsställande svar.
Men nu har jag tänkt lite.
Jag skulle vilja sitta i solen på en filt på min innergård och dricka Festis och läsa
Konsten att vara Ela.
Jag skulle vilja gå och fika ibland, skriva lite ibland om sådant som betyder något, kramas, somna i soffan, kolla på film, gå promenader, äta halloumi och äppelskivor, glass och jordgubbar, pizza och cola light.
Sjunga SingStar och skvallra över ett glas vin och sitta på en bänk och skriva ner små viktiga saker i ett anteckningsblock.
Sedan skulle jag vilja ha barn och laga mat åt dem och se till att de växte upp och blev trevliga människor med någorlunda perspektiv och livslust.
Jag skulle vilja att det räckte så.
Man skulle kunna påstå att jag är jävligt lat.
Och ungefär lika klyschig.
Vet du, det här var bara precis vad jag behövde läsa nu. Å. Så himla, underbart, fantastiskt, jättefint. tack. Det är som du beskriver sommarloven jag hade innan jag började jobba du vet. Helt magiskt.
Jag tycker dina livsambitioner är lysande. Dom tangerar mina. Fast jag vill ha ett skafferi också, har börjat drömma om det nu på senaste (vilket naturligtvis är helt stört och ytterligare ett bevis på att jag är en tant, men iallafall). Jag tänker mig ett skafferi man kan gå in i, fullt av fina burkar med massa lyxiga råvaror man kan laga comfort-food på. Burkar, linser, nyttigheter, choklad, choklad, choklad och whiskey typ.
en miljon kramar till dig raring
åh Annika helt fantastiskt. Sådär känner jag med. Hela sälj-dig-själv-samhället har slutligen gått mig på nerven. Nerven funkar inte mer och jag har inte lust att göra något som helst karriärsgenomtänkt. Jag GÖR gärna saker, bara inte sådär vidrigt säljande, tävlande, vinnande. Hoppas du får en skön sommar i alla fall. Och klyschor är bra, de säger oftast viktiga saker.
Jag har funderat så otroligt mycket över det här också och kommit på ungefär samma sak.
Alldeles nyss avslutades en dokumentär om en familj som bodde i enkelhet, och i och med den insåg jag att jag aldrig kommer bli lycklig av ting. Jag vill ha kärlek i små doser, hela tiden. Jag vill ha parkbänkshäng med vänner, äta äppelskivor med kanel, precis som du.
Världen behöver mindre egoism, och jag vill bara hitta rätt bana i livet. Det är svårt. Och jag undrar om frågan "Om det inte är det här jag vill, vad vill jag då?" ska kastas ur mitt huvud.
du är störtskön!
Si, skönt att veta att du verkar glad för det lilla och lycklig igen. Så dina tidigare inlägg var mest på kul? Du mådde aldrig riktigt dåligt. Även om artificiell vänskap är "the name of the game" numera med alla bloggare och deras beundrare så måste väl du ändå ha en kritisk fundering kring detta fenomen som du behärskar så väl. Gracias, E
Eduardo - Läs mitt föregående inlägg ordentligt så förstår du nog att det inte handlar om att inlägg där jag framstår som ledsen är "på kul". Jag är en människa med olika sinnesstämningar olika dagar, så enkelt är det. Det är inte särskilt ovanligt.
Du skriver så underbart, jag blir alldeles till mig nä jag får lov att ta del av en så fint skriven blogg och en så fin människas tankar..önskar att jag hade gett dig en stor kram på dendär bloggträffen i sthlm men ett hej var allt jag fick fram. du är mäktig:)
Skönt att höra, men jag tycker ändå det är något kinky med alla dessa bloggare och deras relation till sina läsare (idag). Men i brist på annat och något måste man väl göra med sin tid.
Jag brukar kika in här lite då och då för Fanny har en länk till dig. Jag har sett dina gråtbilder och läser rader och mellan rader. Och jag undrar. Vad gör dig så ledsen? Jag är gravid och rätt mammig just nu men... Du verkar nere ibland och jag känner en liten osäkerhet, inte som i direkt "svag" osäkerhet. Du formar fina meningar, men det finns vemod bakom, som en liten lätt följeskugga. Det finns mycket vemod i bilder och text i det stora hela.
A,att läsa Beautifulones är som att "stay up late and watch cartoons",följa Annikas tecknade bloggalteregoäventyr bortom tid och rum,.men borde du inte göra en Total Real-life Recall lite oftare, så att även de mest vilsna av dina fangirls/boys begriper,att en bloggdokusåpa är just en sådan och ingenting annat, kanske en rutinmässig eftertext Ala Hollywoodrulle,: Berättelsen har en verklighetsbakgrund, men namnen för vissa personer,.etc,det handlar ju trots allt bara om nå´n slags Google verklighet med låtsasvänner,. men även såna kan känna sig sårade av småmobbiga inbjudan till picknick, om de inte uppfattar den lättsamma ironin,.hey, get a life. Vad gör en som skriver? Skriver förstås, men dina läsare tycks inte alltid begripa innebörden av ordet skriver,den yrkesmässiga delen,skillnaden mellan amatör och proffsbloggare,skillnaden mellan det naiva allvaret och den lekfulla "titta vad jag kan,alltså har jag rätt att leka", prova nå´n gång att radera dina egna texter vid lämpliga tillfällen,så att din gloria inte hamnar snett, sånt är hälsosamt karaktärsbildande,..även för de bästa.
fin bild, å så fint skirvet :)
Oi, Moldy Peaches. Den sangen er så søt. Jeg holder virkelig med deg i det første punktet spesielt.
Hej! tack för din fina beskrivning, tänk om man skulle kunna leva ett sånt liv och ingen skulle ha någon åsikt om det eller man skulle ha dåligt samevet över det själv. Jag är verkligen i samma sits när mina vänner/familj/bekanta frågar mig vad jag vill med mitt liv eller vad jag ska göra härnäst. Jag veeeeeeet inte. Blir så frustrerad för jag skulle lätt vilja leva ett sånt liv som du beskrivit här. Jag vill göra saker som får mig att må bra, vore så skönt å det är väl det som är meningen också med livet?!
Annika, jag vill vara din vän. Så himla fin är du <3
Du skriver så äkta och jag känner verkligen igen mig i dig. Jag önskar att jag också kunde sitta på ett av Stockholms tak och dricka rosévin med nära vänner. Och titta ut över stan och riktigt känna livet.
Många säger att jag ser väldigt bra ut, men varför är jag så ensam ensam ensam? Och varför känns det som mina känslor är så mycket större och smärtsammare än alla andras?
Du är bra!