Långt och förvirrat men nödvändigt.

Hoppsan hejsan. Här lämnar man datorn i ett dygn, återkommer till bloggen och en diskussion om mitt välbefinnande och huruvida det är sinnessjukt att känna empati för och lämna uppmuntrande kommentarer till någon man "inte känner".

Oh dear.

Mina kära, kära, kära läsare:
Jag inser att jag inte känner er, men jag älskar er och jag litar på er. Det är möjligen ett tecken på att jag är totalt verklighetsfrånvänd och en aning galen, men det skiter jag i. Att ni läser och kommenterar och mailar är den enda anledningen till att jag bloggar - ni är mina extravänner, och att sluta blogga vore att säga upp vår relation för alltid.
Det är inte ett alternativ.
Att ni skriver uppmuntrande kommentarer till mig när jag verkar ledsen är så långt ifrån vansinnigt som det kan bli, det är snarare en förutsättning för vår (möjligen inbillade, then so be it) vänskap. Vi läser och skriver för att vi bryr oss om varandra, vilket jag är övertygad om inte innebär att vi inte bryr oss om människor i vår närhet. Jag är helt säker på att det inte tar ut varandra, snarare tvärtom. Om vi kan visa uppskattning och ge tröst till människor vi inte känner kan vi med största sannolikhet även skänka den värmen till våra vänner, och det är knappast någon hemlighet att vänlighet smittar av sig.
Jag älskar att vi är snälla mot varandra.

Till signaturen Eduardo: Det är gulligt att du bryr dig om min psykiska hälsa, mycket mindre gulligt att du ger dig på mina läsare. Var snäll och sluta med det. FYI: Min psykiska hälsa är utmärkt. Bättre än på länge, faktiskt. Att jag ibland blir ledsen och gråter ser jag som en högst normal del i ett sunt, känslomässigt rikt liv.

Och det här med bekräftelse, hörrni. Ge er nu.
Jag älskar bekräftelse, jag älskar att ge andra bekräftelse, och jag tycker inte att bekräftelsebehov är något fult.
Att vi vill bli sedda, att jag vill bli sedd - nej, nu snackar jag inte utseendemässigt - är inget jag skäms för. Jag skulle vara betydligt mer orolig över en person som inte ville bli sedd.
Ett bekräftelsebehov blir bara farligt och skadligt om man tar till destruktiva metoder i sin jakt på bekräftelsen. Hade jag haft oskyddat sex med tio killar om dagen trots att jag egentligen inte ville, enbart för att få känna bekräftelsen i att "han vill ha mig, jag duger, jag är någon" - ja, då hade det kanske varit läge att "söka hjälp".

Guys, jag mår bra. Ni får gärna störa er på mig, det är lugnt, ni är varken de första eller sista. Men försök inte att få det till att jag skulle ha problem.
Jag pratar med mina föräldrar, jag har mängder av vänskap och kärlek i mitt liv, jag äter och sover och jobbar och pluggar på ett synnerligen normalt vis. Speciellt för att vara jag. Jag skrattar och njuter och trivs och gråter och nojar och har ångest på ungefär samma sätt som de flesta av er som läser den här bloggen.

Jag tror att det kallas att, typ, leva.

Alla ni jättekonstiga och sorgliga människor som kommenterade förra inlägget med uppmuntran och omtanke, shit vad jag skulle vilja bjuda in er alla till en gigantisk picknick i Rålambshovsparken. Sitta på filtar och lyssna på gladpop, äta pastasallad och pannkakor och dricka svartvinbärssaft och prata om framtiden. Mina allra bästa, fantastiska, levande låtsaskompisar. Jag önskar ofta att jag kände er även utanför min laptop.

Kommentarer
Postat av: Moa

Du är så klok. Och snäll!

2008-05-27 @ 16:46:06
Postat av: sophie

personligen tycker jag att det är lättare att blogga om sådant som är jobbigt och ångestfyllt, varför jag tenderar att bara blogga om det. därmed blir bilden av mig enbart utifrån bloggen skev, eftersom jag givetvis inte bara går omkring och är deppad. när man läser en blogg, får man ju ha i åtanke att bloggen bara är en del av det hela, som lever och skrattar och är glad utanför laptopen.

2008-05-27 @ 17:05:29
Postat av: madeleine

den där picknicken vill jag komma på;)precis vad jag känner för just nu!

Postat av: Nanó

Åh vad det kändes bra att läsa det här. För det känns lite som om du vore en låtsaskompis till mig då jag läst din blogg så himla länge (fast jag är rätt dålig på att kommentera). Men nu när dina texter och bilder emellanåt känts så deppiga så har jag varit ganska orolig och inte vetat åt vilket håll jag borde vända mig för att uppmuntra dig. Vilket kanske låter lustigt då jag bara är en av alla dina hundratals bloggläsare.

Men jag tycker det är fint med låtsaskompisar. Hur som helst så njuter jag av att läsa din blogg, din själ finns med i alla texter och du skriver helt enkelt fantastiskt. Jag älskar det!

Hoppas du har en fantastisk fortsättning på dagen, Annika!

2008-05-27 @ 17:20:46
URL: http://getnanoismed.blogspot.com
Postat av: Doodle

otroligt klokt inlägg! och jag vill också picnic:a! har läst din blogg länge, och det är klart man sett en skillnad i .. stämningen i inlägg. Men som du säger - det är livet, och livet är ju faktiskt rätt så häftigt. stor kram!

2008-05-27 @ 18:22:51
URL: http://mrvampiresir.blogspot.com
Postat av: Mia

du är så fin.

2008-05-27 @ 19:13:34
URL: http://minmias.blogg.se/
Postat av: Mathilda

Jag håller med de andra om att du är väldigt klok.

Jag fattar inte varför man helt plötsligt måste vara "psykiskt dålig" bara för att man är ledsen ibland. Liksom det är väl alla någongång? Får jag nästan hoppas.

Det hör liksom, som sagt, till det där med att leva.

Och jättepicknick lät otroligt trevligt! Den skulle jag vilja komma på, haha :D

2008-05-27 @ 20:03:33
Postat av: Sanna

HAHA, jag insåg just hur sjukt det är att jag inte har kommenterat och oroat mig (med massor av jobb och urusel ömn är det "HAHA" i min värld).

Puss.

2008-05-27 @ 23:30:06
URL: http://sciatica.blogg.se/
Postat av: Mathilda Dal

Gud.



Jag tror att du skriver om mig i hemlighet.



världens finaste blogg.



tack.

2008-05-28 @ 01:18:18
URL: http://dalberg.webblogg.se/
Postat av: Rebecka

Du ska veta att jag finns här för dig.

2008-05-28 @ 21:37:07
URL: http://fadetoghey.blogspot.com
Postat av: Eduardo

Yo tambien. ;-)

2008-05-28 @ 21:40:24
Postat av: Alexandra

Superbra skrivet!!

Supermysig blogg.

2008-05-29 @ 12:19:38
URL: http://tiominuter.blogg.se/
Postat av: Tyssis

Du är för jävla härlig. Det känns verkligen som att man känner dig, och varje gång jag bläddrar igenom någon tidning och ser dig så blir man jätte stolt, och jag råkar nästan alltid ropa "Henne känner jag!" innan jag inser att det inte är riktigt sant.

Sluta aldrig skriva eller fota - du är klok och snygg, finns det något annat att begära? Usch vad jag älskar dig kvinna!

2008-05-29 @ 16:02:02
URL: http://waittheydontloveyoulikei.blogg.se/
Postat av: Lovis

Jag tycker det är så fint att det inte bara är vi som behöver dig. Det är lite som en kärleksrelation, det är det, man ger och tar och liksom snubblar lite runt i livet tillsammans.



Varför inte en picknick? Vad hindrar dig/oss? Jag kan steka pannkakor :) Det är en sån sak som man inte gör, men som kanske borde göras. Precis en såndär galen sak som nog förändrar världen litegrann, tror du inte?

2008-06-08 @ 11:21:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback