I will keep on passing you by
"Jo, den där är på rea. 98 kronor kostar den, blir det problem i kassan kan du be dem att ringa mig så talar jag om det för dem."
Det var hela vår konversation.
Hennes hår var så blont att det slog över i silver, luggen uppsatt med spännen, lite svart kajal runt ögonen.
Rösten mörk, dialekten skvallrade om västkusten.
Sedan vet jag inte mer. Men jag önskar att jag visste allt.
Vad är det med vissa människor?
Vad är det som gör att totala främlingar kan få en att tappa andan?
Jag har sällan sådana moments, men när det väl händer blir jag alldeles knockad. Yr. Skakig.
Ett slags ögonblicklig attraktion (om än utan sexuell spänning).
Jag vill veta vad hon äter till frukost.
Vad som gör henne förtvivlad.
När hon känner sig som mest ensam.
Vad hon tycker om filmen Secretary.
Vilken Håkan-skiva som är hennes favorit, om hon har mjölk i kaffet, vad hennes mamma heter, vad hon drömmer om att bli när hon tröttnar på att jobba på H&M.
Vilken som är hennes naturliga hårfärg.
Jag vill veta hur hon ser ut när hon gråter.
Istället går jag in i provrummet och andas djupt.
När jag kommer ut igen är hon borta.
Det är kanske lika bra.
Jag hade ändå inte haft något att säga.
Hon hade kunnat bli min vän, vi hade kunnat dricka glassdrinkar och prata om pretentiösa popband och se på Gossip Girl ihop, jag hade kunnat snylta på hennes personalrabatt på H&M.
Istället skriver jag ett fullkomligt patetiskt och sjukt creepy blogginlägg om henne.
Det är kanske lika bra.
Känner ni någonsin såhär?
Någon du passerar på gatan, som försvinner i vimlet; en skymt av något som kunnat bli men aldrig blev.
När fantasin blir verkligare än verkligheten och lämnar dig med en doft som hämtad ur Amelie från Montmartre.
Känner du?
jag känner. jag brukar hitta på historier om de människorna. verklighetsflykt liksom. du skriver så fängslande.
Du kan ge dig på att jag känner. Känner och känner igen mig. Ibland blir jag så arg på mig själv för att det känns som att jag flyr, att jag inte uppskattar det jag har utan gömmer mig bakom ett ständigt "tänk om...". Men så inser jag att jag 1)inte kan styra över dessa känslor och 2)behöver dem. Jag behöver drömma mig bort. VI behöver det.
Och ingen i hela världen skriver vackrare än du.
Varje ord du skriver känns så laddat. Med någonting som liknar... sorg.
Du är inte konstig, jag känner. åh så ofta. Och det handlar alltid om flickor. Aldrig söta pojkar med lockar i nacken. Utan flickor med det där speciella. Som får en att fastna. Sedan kan man fly från verkligheten ett tag.
En av de tjejerna som jag betraktat på tåget på avstånd och bara beundrat, tänkt att vi skulle kunna bli bästisar och det hade varit fantastiskt, vi har blivit kompisar nu. Och vi passar perfekt ihop. Faktiskt. Jag tycker det känns fint.
Oj... nej du är inte ensam. Jag har precis lika "creepy" tankar. Fast, jag tycker det är rätt trevligt..
Ja.
Jag älskar att fantisera ihop små eller stora historier om människor jag möter. eller bara betraktar på avstånd.
Har du någonsin åkt med roslagsbanan? Konduktörerna vandrar genom de slitna vagnarna och ropar trött ut "nypåstigna, nypåstigna". Det brukar låta ganska sing-songaktigt efter ett tag, alla kommer in i sin egen rytm. Men en gång när jag satt på Roslagsbanan på väg in till stan så var det en kvinnlig konduktör och jag svär att hon var den vackraste jag har sett någonsin. Konduktörsunform och allt.
Hon hade världens vackraste, mest melodiska röst (betänkt här att det enda hon sa var "nypåstigna, nypåstigna!") jag var tvungen att slita ner blicken och stirra i knät när hon närmade sig mig så att hon inte skulle se mig stirra, sen så stod hon alldeles ovanför mig och bad om biljetten, jag tittade upp och drunknande i hennes ögon. Precis som de skriver i böcker. Jag har aldrig sett henne sen dess.
Åh. Jag måste hålla med de andra här, du skriver helt underbart. Och du är förstås inte ensam.
Vackra flickor kan jag betrakta med enorm beundran, de där som bara strålar. Men den där känslan av att vi skulle kunna vara bästa vänner, att jag vill veta allt om någon får jag mest bara när jag ser någon intressant av manligt kön. Spelar ingen roll om han är femton eller nittio, nånting klickar till ändå. Inte intressant på det där pojkvänsaktiga sättet, utan som en medmänniska, en vän. Själsfrände?
Du väcker mycket tankar, jag kanske tar och skriver ett eget blogginlägg om det snart. Länkar hit då, om det går bra. :)
Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja ha svar på. Jag såg att du brukar sälja objekt på tradera.
Hur mycket brukar frakten gå på när man skickar ett paket inom Sverige? T.ex en tunn jacka.
Tacksam för svar!
Ja känner så jätteofta! Det finns ju alltid någon intressant typ på stan ögonen dras till. Jag undrar om det är för att man vill jämföra sig själv man vill veta hur andra tycker, tänker och lever deras liv. Att höra någon gå igenom deras liv är ju superintressant och väldigt fascinerande, man kan ju inte annant än undra själv vad man kommer att säga om sitt liv när man är äldre. Måste nog filma mig och min omgivning så man har något att se tillbaka på mer än kort och minnen. Jag hoppas hela mitt liv ändras, att jag känner mig omtyckt och älskad, har bästa vänner och ett jobb som inte suger i alla fall. För just nu är inte jag nog inte en sådan människa som får söta personer, som du, att undra hur hennes liv ser ut.
vackert skrivet. oh.
förstår precis känslan och känner den själv. ibland.
men du beskriver det hela så galet bra.
så tänker nog alla ibland.
människor fascinerar och förundrar. attraherar och existerar.
du. nya mates of state-skivan är släppt och jag lyssnar på den nu:D har för mig att du gillade dem!
Du skriver så fint...
Ååå, du vet. Du vet att här är jag helt med dig. Skrev nyligen ett inlägg om min senaste kärlek, en tjej i pinkladies-jacka i satin och rosarött söndersprejat hår samt en röd ros i det söndersprejade håret. Men jag publicerade aldrig det inlägget... lät för mycket som något det inte var. Men du, undeeerbaaaart skrivet!
Jag känner lite så med dig faktiskt! Att läsa någons blogg är ju nästan likvärdigt med att se någon i verkligheten, bara för ett kort ögonblick, och vilja ha mer än så. Jag brukar fantisera om att träffa bloggare i verkligheten. Jag var i Linköping i helgen, läste nån tidning som hette Xtra på bussen och slogs av framsidans rubrik som lockade med en artikel om bloggare. Tänkte efter om jag läste någon blogg i Lkpg och kom på, jo Miris och din. Eller ja, det var väl i Norrköping du bodde? Men likväl kunde jag inte låta bli att titta efter dig på stationen i Linkan. Och när jag slog upp tidningen var du där. Det kändes som att de visste om min hemlighet.
Haha! Vilket underbart lite creepy inlägg! Men jag tror faktiskt jag vet vem det är du pratar om för jag har också lagt märke till henne när jag handlat på H&M. Hon syns liksom.
ja, jag får female crushes hela tiden.. fantiserar ihop små berättelse om dom, sen letar jag reda på bilddagböcker eller liknande och stalkar dom lite smått i hemlighet. haha
Nope, never ever. Har aldrig hänt mig faktiskt.
(känner sådär utan sweet sexual attraction alltså ;)
Vill jag veta vad hon äter till frukost, är det för att jag vill laga den till henne.
Jag känner igen mig. Och det fantastiska är att många av mina små "förälskelseobjekt" har sedan utvecklats till att bli mina närmsta väninnor. De var sådana människor som jag lade märke till, kanske ägnade ett par månader med att snegla blygt åt när vi stötte på varandra, tills vi en dag, utan att egentligen veta varför, helt plötsligt blev oskiljaktiga. Många gånger tror jag att man direkt känner hur perfekta man är för varandra, utan att egentligen kunna sätta fingret på varför...
Och vet du (med risk för att låta som en creepy stalker), jag känner faktiskt lite så för dig. Du verkar vara en sådan otroligt fantastiskt fin människa och jag hoppas verkligen jag får träffa dig någon gång.
När jag först hittade till din blogg såg jag ett par bilder på en smal, snygg tjej och avundades dig. Tänkte att hon måste ha ett enkelt liv, utan särskilt djupa tankar som ibland kan vara svåra att hantera. Ett ytligt liv med andra ord. Jag tappar andan när du skriver inlägg som detta. Du är helt otrolig :) Ibland har jag trott att jag är den enda som tänker så här. Att det är konstigt att tänka sådär djupt, men det är precis så jag brukar tänka. Lyckas bara inte alltid få ner det i ord. Jag brukar alltid undra vilka livshistorier människorna jag passerar på gatorna har, och ibland kan jag känna någon slags sorg när jag tittar ut över gatorna fyllda med människor. Hur allas liv liksom passerar, och jag undrar vilka öden alla har. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det..Men det är något vackert med det:)
Ibland kan man bli så fascinerad av att endast se en människa att man sedan ångrar att man aldrig tog kontakt med henne/honom. Att känna en slags saknad trots att man aldrig känt människan. Men så försöker jag tänka att det kanske inte var ödet att man skulle bli vänner eller något mer..
Känner så allt för ofta. Tänker " hur skulle vårat liv bli tillsammans om vi blev kompisar?" Jag menar, så otroligt många dörrar skulle öppnas. Men istället förblir vi främlingar
Det är en lite hemlig känsla, för tänk om personen fick veta. Vad skulle hon, eller han, tro då?
Åh, jag skulle skämmas, rodna, inte våga säga mer. De skulle bara skratta åt mig. Eller? Tänk om någon skulle känna så för en själv, man skulle märka det och inte känna sig bekväm med det? Bäst att vara tyst och få glädje i stunden inombords, om än även saknad.
Den känslan är så speciell.
För något år sen går jag in i acnebutiken och bakom disken står världens vackraste. Hela hon.. Ja, alltså.
Jag gick tillbaka dit några gånger efter det bara för att få se mer av henne. Och jag ville så gärna prata med henne, men jag vågade inte. Hon var så fin.
Några månader senare gick jag in på myrorna och inne i butiken håller en tjej på att klä på en provdocka. Hon hade kortkort hår och slitna jeans.
Hela jag stannade upp och tänkte "Nej, jag har nog aldrig sett någon som henne, jag vill var med henne, prata med henne, hålla hennes hand"
När min syster var där någon gång efter mig hade hon också sett henne. Hon kom hem och berättade om en så himla fin tjej hon hade sett på myrorna och då visste jag att hon fastnat för precis samma flicka som jag inte kunde glömma.
åh, att jag känt så! känner så, rättare sagt. för annika, det finns en pojke i skolan. niclas, med c. mitt hjärta hoppar över ett slag varje gång jag ser honom och jag vill veta allt. allt om hela hans liv, varje liten detalj, inget skulle vara onödigt att veta om den här pojken. men varje jävla gång jag ser honom hoppar inte bara hjärtat över ett slag, utan jag fryser till is också. skulle så gärna bara vilja gå dit och röra honom. krama honom. lukta på hans hals, dra fingrarna igenom hans hår. är jag helt störd i huvudet eller? .. åh.
Det händer ibland. När man som minst anar det. Om jag träffar en sådan person reagerar jag som dig. Fast jag stannar inte vid ett blogginlägg. Jag tänker och fantiserar ihop vår relation, går helt in i den världen och känner 'det här skulle jag kunna skriva en hel bok om.' Sen blir jag först väldigt ledsen för att jag vet att vi aldrig kommer bli vänner på riktigt, vi kommer aldrig steka pannkakor klockan tre på natten och hålla varandras händer när vi är lite ledsna. Jag kommer antagligen inte ens träffa personen igen.
Sen inser jag vilken lättnad det är. I min fantasi kommer hen alltid vara perfekt, hen kommer alltid äta pannkakor och dricka vin med mig när helst jag vill, det är bara en dagdröm bort. Om jag lärde känna alla dessa personer skulle jag säkerligen bara bli besviken i slutändan.
En av de närmaste vännerna jag har idag började lite så. Hon bor i Göteborg och jag i stockholm och så såg jag ett fantastiskt vackert foto av henne. Det var det och sen vet jag inte riktigt hur vi blev vänner. fint var/är det i alla fall
Ofta. Jag blir lätt förälskad i människor. En annan slags förälskelse än den jag känner till min pojkvän. Snarare en slags längtan efter att hela tiden få vara nära personen, umgås med, vill VARA personen i fråga. Nästan idol. Det är ju lite sjukt egentligen. MEn vackert också.
Oh, det skriver så fint, fängslande underbart och jag känner igen mig i varenda mening. Jag tror att alla har käntnån slags dragning till en helt okänd människa, någon som har Det Där liksom. Precis som Fatima skrev förut blir jag ocksä lätt "förälskad" i människor, att jag vill vara personen, se ut som personen, eller i vilket fall vara nära. Det låter rätt sjukt men med tanke på hur många som svarat att de någon gång känt likadant som du kanske det inte är så udda ändå. Och jag måste säga att för mig kändes det lite såhär när jag såg Olivia första gången. Jag minns att det var på Mikas New faces. Jag fastnade för henne direkt, hon hade det där speciella. Jag tänkte att jag skulle vilja vara vän med henne. Ett tag senare såg jag henne på din blogg, de första bilderna du la in. Minns att jag kommenterade inlägget då också. Usch nu blev det här långt... Anyaway, jag gillar din blogg. Keep it up!