Bara i fantasin.
Fastnar speciellt vid ett stycke i en med rubriken Klart att vi trånar efter "the bad guys". Läser det flera gånger. Kokar av indignation. Igenkänning. Jag är förnärmad och lite generad över att hon skrivit såhär, precis så som jag tänkt alldeles för många gånger:
"Men det finns en kvinnlig motsvarighet till 'the bad guy'. För om killar stör sig på att många tjejer under perioder i sitt liv dras till slampiga killar som lever ut det som anses för fult för tjejer att leva ut, så har vi tjejer 'lagom-flickan' att slåss emot. Den där tjejen som så många killar vill ha. Hon som varken är för mycket eller för lite, som inte pratar för högt men inte är helt tyst heller, blyg men inte tomatröd när hon väl pratar, söt men inte supermodell, varken för smal eller för tjock, inte råsminkad men inte heller osminkad, naturlig och lagom. En Tuva Novotny-tjej."
Jag hatar Tuva Novotny-tjejen. Lagom-flickan. Hatar hatar hatar hatar hatar hatar haaaaaaaaaaaataaaar. I mitt huvud är hon tjejen alla Mr Rights en dag kommer att gifta sig med och skaffa perfekta lagom-kids som bara skriker lagom mycket och lär sig gå lagom tidigt och får lagom bra betyg och aldrig blir mobbade, fast inte heller mobbare.
Belindas definition av lagom-flickan är på pricken, och listan kan naturligtvis göras hur lång som helst. Hon är inte för lång men inte heller för kort, varken för ambitiös eller lat, lyssnar på bra musik men är inte alltför insatt, har 1.3 på högskoleprovet. Lagom busig, påhittig, egensinnig; aldrig så att det stör. En Amelie från Montmartre i Filippa K-jeans och blond hästsvans.
Jag vaknade tidigt i morse med en konstig känsla i kroppen. Satte mig i fönstret och tittade ut över allt det grå, och ungefär samtidigt som de tunga, regnblandade snöflingorna började falla kom gråten. En del av tårarna handlade om att jag alltid är antingen för mycket eller för lite. För högljudd eller för blyg, för lång eller kort, tjock eller smal, ambitiös eller lat, intelligent eller enfaldig. Om att det förmodligen bara är jag som uppfattar mig själv så, men att det räcker för att förstöra mina chanser till någon form av lycka.
Lagom-tjejen finns inte, men hon sabbar för oss alla. Lite som Natalie Portman (som verkligen inte är någon lagom-tjej, bara lika ouppnåelig). Jag kan sitta under en hel film och tänka att ingenting spelar någon roll; att det kvittar vad fan jag gör eller hur jag är, eftersom jag aldrig kommer att bli Natalie Portman. Ja, inte skådisen då, utan fenomenet. Idealet. Drömbilden.
Jag satt länge i fönstret. Slutade att gråta efter en stund, tittade bara ut.
Så gick jag och lade mig igen, fastän morgonen redan hunnit bli dag. Andades i lagom takt, varken för hetsigt eller för slött. Somnade om och sov bort dagen, drömmandes lagom högtflygande drömmar.
Kikar förbi. :)
DU skriver så det berör. Jag hatar henne också.
Oj, vilken text! Jag förstår precis vad du menar. Hatet bara väller upp inom mig! Jävla, jävla, jävla perfekta lagom-flickor. De kommer att ta alla pojkar jag älskar ifrån mig, för så funkar det.
Det är lite som Simone de Beauvoir menar. Så fort du blir den betraktade, den som tar plats, rubbar du bilden av hur det ska vara. Hur idealet måste se ut, vara, tala, skriva, leva. Men om du finns där i periferin, men att du syns, ja då är du idealisk. Nåt sånt.
Jag skickar upp lite eftermiddagssol till Sthlm från Gbg, så du har något fint utanför fönstret. :)
Vad bra skrivet. Känner likadant!
håller verkligen verkligen med!! och känner också ofta som du...att jag är antingen för mkt el för lite. oftast för mycket kanske o endel killar verkar verkligen ha svårt för tjejer som vågar ta plats. jag är inte "flickvänskandidat" har jag kommit fram till. flickvänskandidater är lagom...jag är allt annat än lagom..även om jag varken är ful el snygg, lång el kort...osv.
Allt du skriver är guld. Din blogg är din bästa, jag läser den varje dag. Och ikväll ska jag nog ta och grädda några pannkakor, det lät riktigt gott.
"Flickvänsutseendet" som jag skrev om för någon månad sen; fast som du skriver så är det ju mer än bara utseendet. Jag kommer ihåg när man var alternativ och politiskt aktiv, hur de rebelliska pojkarna som talade om arbetarklassen och revolutionen alltid blev ihop med de söta Lagom-flickorna från de rika förorterna. Att vara lika aktiv, intelligent och engagerad som dem gick ju inte, såna tjejer blev de inte kära i.
Jag tänkte som du innan. Jobbiga alla dom där lagom-tjejerna. Sen läste jag Belindas lista och dom där punkterna som du lagt till och insåg att jag passar in på varenda punkt, bortsett från den blonda hästsvansen.
Tidigare har jag tänkt att jag är flickvänsmaterial. Jag är tjejen killarna kommer att vilja ha när de är 28, har rest något varv runt jorden och varit med dom där heta tjejerna dom vill vara med. Men nu - är jag bara en tråkig tjej i kofta som inte sticker ut ur mängden. Jag vill visserligen ha en kille, men ingen lagom-familj när jag är 32. Jag vill ha en kille nu, och jag vill sticka ut ur mängden.
annika. jag kan förstå vad du menar, men jag kan inte hålla med. hur kan du vara avundsjuk och beundra en lagom-flicka? jag har alltid varit lagom och det enda jag drömmer om är att vara något som för en gångs skull inte är lagom. jag har varken för extrem stil eller för blygsam. inte för kort kjol och inte för lång. jag pratar alltid lagom högt, har lagom långt hår, är lagom lång och lagom smal, sätter mig lagom långt fram i bussen, har lagom bra betyg och står varken mitt i ringen och berättar eller utanför och bara tittar på. jag HATAR att vara lagom. jag skulle verkligen vilja vara någon som inte var lagom, någon som folk kunde titta på och säga, henne, henne skulle jag vilja se ut som. varför är du avundsjuk på lagomflickan? jag förstår det inte, inte över huvud taget. jag skulle vilja vara någon man såg. någon man beundrade för att jag inte såg ut som någon annan. men grejen är att jag ser ut precis som vilken flicka som helst - för jag sticker inte ut. eller, jag sticker ut lagom mycket.. hela tiden försöker jag göra tafatta försök att vara något annat än lagom men kommer alltid tillbaka till där jag började. det är så fruktansvärt tröttsamt.
Annika, problemet ligger inte hos dig, du är inte för mycket eller för lite,du bor helt enkelt i fel land.
Sverige är ju sinnesbilden för det förhatliga ordet lagom,lika liv och lekfull som ett EKG från de döda,ett litet inskränkt, intolerant land bakom guds rygg, där socialstyrelsen rekommenderar alltför ofta om alltför mycket.
Landet lagom, villa,volvo,hund och 1,7 barn,pensionssparande,IKEA,osv,här finns allt som gör livet grått och förutsägbart.
Själv har jag utländsk ursprug, och tål landet lagom med sina lagommedborgare,visserligen lagom trevliga såna ,bara i små doser under kortare perioder.
Jobbar och bor ofta utomlands under längre eller lite kortare perioder, och har vissa favoritställen bland de europeiska städer, där man tillåts vara sig själv, vem eller hur man än är.
Om jag väljer tre i topp, skulle det nog bli Paris,Berlin och Amsterdam,där alla önskar sig att man inte är lagom,ingen bryr sig om man inte är lagom,ingen vill att man är lagom, just right, enough,eller hur man ska nu kunna uttrycka det på engelska, själva ordet lagom är ju så jävla skruvad på ett sjukt sätt.
Så,wildchildstyrelsen rekommenderar 7 till 8 utomnordiska städer per år,gärna fler än så,missbruk är varken straffbart eller farligt för hälsan.
Ta nu en helt lagomfri kväll och natt, var vild och vacker, galen och totalt oförutsägbar.
det är jävligt enkelt att vara olagom. och lagomtjejen behöver inte vara en typbilden av en lagomtjej längre. den nya lagomtjejen bor i hornstull och har busig popfrilla och är SÅ PÅ efterfest.
jag blir nästan ilsken på den här maria över som hatar att vara lagom. så om du hatar det, skrik? är din kjollängd för lagom och du är medveten om det, cutta? det är extremt mycket svårare att tona ner sig. att vara "egen" betyder inte att man är en unik vacker snöflinga som fladdrar omkring och skriker poesi liksom. att vara olagom är att inte kunna hålla käften när man borde (eller för den delen inte kunna få ur sig ett ord när man borde) eller anpassa sig till oskrivna regler, vilket ur ett textperspektiv ju låter jättefint och feministiskt och bra men det är inte alltid charmigt att vara totalt missanpassad bland andra. det är sjukt ansträngande att vara en sån människa, en sån som folk undviker för att man är föööör mycket eller föööööööör lite nånting. jag har varit båda de där, den som skriker och är för mycket och den sjukt blyga jävla tönten som biter sig handen hela tiden. igår såg jag en av mina goda vänner gömma sig för mig på gatan. jag grät i två timmar. det är i helvete så jävla klart att man blir avundsjuk.
Bra skrivet! Lagom bra skrivet alltså.
där satte du ord på vissa av mina tankar. Jag känner bara fuck de där jävla lagomtjejerna som finns inom en, låt våra riktiga jag komma fram. För i vissa fall är det ju faktiskt så att man börját bete sig "lagom" för att man tror att man tjänar på det. Men det gör man inte, man bara tappar bort sig själv och det är en av de värst sakerna man kan göra mot sig själv.
Det här får mig att tänka på Maud Lindström - Fröken Normal.
http://www.youtube.com/watch?v=r6E-0csx6dw&feature=related
TACK för att du tog upp det här, och just idag behövde jag det verkligen. Jag började gymnasiet i höstas, och alla har sagt att gymnasiet ska bli ett lyft för mig för att ?alla träffar likasinnade då?. Så jag tänkte att nu har jag chans till en nystart. Nystarten resulterade förstås i nya bekantskaper, men omedvetet har jag gjort precis som Askungens systrar när de ville få på sig glasskon (som bara passade lagomflickan Askungen); jag skar bort delar av mig själv (alltså, bildligt talat) i jakt på lagomheten. Och inte förrän alldeles nyligen förstod jag att lagomflickorna fortfarande skrattar åt mig i smyg. Jag föddes helt enkelt inte till att vara lagom. Så jag bestämde mig (för att fira våren, eller något) för att om de skrattar åt mig oavsett vad jag gör, då kan jag lika gärna ge dem en jävla massa att skratta åt.
En grej jag hatar, det är att i nästan alla filmer som handlar om missanpassade annorlundaflickor, så slutar allting med att hon, som oftast är galet vacker, får drömkillen och evig lycka, och publiken älskar henne. Men det är nästan aldrig något vackert i att vara o-lagom. Och publiken som sitter och älskar henne på film är samma människor som pekar och skrattar åt henne i verkligheten. Det gör mig så arg.
På ett sätt vill jag ha lagomreceptet, men på ett annat skulle jag aldrig vilja använda det.
Hvor uendelig trist det er å se hvor mye hat som finnes der ute mot oss lagom-tjejer. Jeg misunner selvsagt ikke ida de sakene hun sliter med, men jeg skulle mer enn gjerne vært mindre lagom, mer spesiell, stikke meg ut.
Å være lagom er like komplekst som å være olagom, i tilfelle dere ikke klarer å se det. Iblant føler jeg meg heldig og harmonisk, iblant gjør mitt behov for trygghet meg til en person jeg forakter.
Så er vi forskjellige, da. Vi ønsker vel alle bare å bli sett og godtatt som de vi er, lagom eller olagom. Hata inte så, snälla.
Åh jag håller med.. Jag känner precis som du.
Jag är också en väldigt lagom person. Jag är BEHAGLIG. I grunden ganska blyg och försiktig, och sen med åren har jag lyckats övervinna det lite och är numer en rätt nedtonad och stillsam person, vilket jag trivs med ibland, och avskyr ibland.
Det kanske inte alltid är accepterat att vara gapig och framfusig och så vidare, men jag skulle ändå säga att just den människotypen passar bättre in i dagens samhälle där man helst ska synas så mycket som möjligt och vara UNIK, gärna extrem. En lugn och nedtonad typ utan några stora anspråk ses däremot lätt som tråkig och hämmad.
Det förutsätts att alla människor absolut har den där gapiga och impulsiva personen innerst inne, men att somliga bara inte lyckats/vågat locka fram den. Det tror inte jag på. Jag tror på att jag är jag. Och jag tror att alla personlighetstyper har det ungefär lika svårt, men på olika sätt.
Jag håller helt med Line.
ps. Jag är inte blond. Man kan säga att min hårton har samma färg som min personlighet. Lite lagom mellanbrun.
Jag kan verkligen inte förstå det här. Det sista jag vill vara är att vara lagom. Jag kanske har missat att personer i min omgivning strävar efter att vilja vara lagom-tjejen. Jag upplever snarare att man strävar efter att INTE vara lagom. Att vara lagom för mig betyder att man inte räcker till, att vara en medelmåtta.
Amelie är knappast en lagom-tjej, för övrigt. Inte ens med Filippa K-tröja och hästsvans.
Om du är lite för lite av något och mycket för mycket av något så jämnar det kanske ut sig och i slutändan så är det kanske du som är.... "lagom"?
För övrigt så hörs det ju väldigt tråkigt att vara "Lagom". Det finns ingen som är det. Vissa är bara lite bättre på att dölja vissa sidor av sig själva.
Klart att det finns de tjejer som man ser och man bara suckar för man kommer aldrig bli så söt/snygg/charmig/oskyldig. Ja, något som man själv tycker man fattas....
Du är nog en sådan tjej för många. Man ser dig och tänker: Suck, så där snygg och söt skulle jag aldrig kunna bli, hur mycket jag än försökte.
Men om man läser din blogg så inser man att du är så mycket mer än det, och mycket bättre än någon "fröken lagom".
?I say never be complete, I say stop being perfect, I say let... lets evolve, let the chips fall where they may.?
(Men man får inte se fight club för många gånger dock, då blir (i alla fall jag) helt bananas i huvudet.)
To hell with jantelaglagomärbästsverige!! fint, svenskt villa område. 9-5. Panik! Stundtals undrar jag om ja inte är borderlinebarn. Gränser, nivåer vad är det?!
jag är verkligen inte lagom. eller jo, i perioder när jag inte mår bra och inte orkar ta plats. jag hatar ordet lagom. jag pratar högt, jag skrattar högt, jag har ibland på mig utstickande kläder och jag syns helt enkelt. jag har fått ta mycket skit för det och ett par gånger har envisa försök att bryta ner mig nästan lyckats. men jag har hållt fast i allt som en babian i monsunregn. jag tänker fortsätta synas och höras. jag orkar inte passa in i vad tråkiga duktiga flickor och tanter tycker, eller vad pojkar gillar. jag gillar inte pojkar som inte gillar frigjorda flickor. det är avtändande med snobbiga sorterande äckelpojkar som kräver att bruden i fråga är en tråkigare version på denne själv. givetvis är jag medelsvensson á la tysta-leken-på-bussen också ibland men liksom när det verkligen gäller, när peter säger "fan vad du tjatar och pratar hela tiden" så säger jag högt och tydligt (efter många års övning genom högstadiet) något i stil med att jag pratar precis lika mycket som alla killar gör och gör en lång och påfrestande utläggning om varför han inte ska säga så. eller att han ska vara beredd på att det inte ändrar ett jävla skit när han öppnar sin mun och sorterar in mig i en kategori med "synliga och högljudda tjejer". jag är medveten om att jag kan framstå som jobbig ibland, men det är den jag ÄR. och man dom inte gillart' så får jag la vandra ensam genom världen och prata högt och länge för mig själv?
Och innan man vet ordet av så har lilla fröken miss lagom snott åt sig ens hjärtas dröm. Och hata henne? Hon som är så snäll och änglalik med sitt blonda, vågiga hår och söta leende? Ja, hata henne. Långt mer än lagom mycket hat.
Fy fasen vad jag känner igen mig i det där. Hade nästan glömt bort att jag kände exakt så under hela jäkla högstadie- och gymnasietiden, där miljön ständigt fick mig att känna mig endera för mycket eller för lite av allt. Numer är jag omgiven av människor som i princip är som jag och som förbehållningslöst accepterar mig exakt som jag är och det har verkligen förändrat mitt liv.
Underbara Clara skrev ett väldigt sunt inlägg kring detta med jagideal. Vad fint det vore om fler tänkte som hon. http://underbaraclara.webblogg.se/1204578761_jag_vull.html
Jag hatar inte lagomtjejen för hon gör ingen fluga förnär. Idealet med lagomtjejen är bättre än bad guys, tycker jag. Jag har ingen koll på om jag själv är lagom eller extrem men folk ser mig som tjej i alla fall. Det är min förbannelse.
MEN jag har lagt märke till det där - alla coola, snygga killar som man trånade efter på högstadiet går nu hand i hand med en lagomtjej fastän man trodde att de skulle välja någon mycket spexigare än så.
Ja, precis så. Det är en förbannelse med alla dessa ouppnåeliga krav utifrån och inifrån. Att man inte kan låta sig se att man är fullt tillräcklig i något avseende.