Moving on down south
Favoritskorna finns på Fatale.
Efter en lång, tom tågresa är jag äntligen hemma. Slutkörd men ändå ganska harmonisk, trots att tåg i ensamhet alltid får mig att tänka ovälkomna tankar.
Som att jag borde anstränga mig mer. För att få nya vänner, eller åtminstone bli omtyckt. Jag kanske är alldeles för tjurig när det kommer till att anpassa mig, förändra mig. Visst, nu vill säkert någon av er skriva "man ska inte anpassa sig för att andra ska tycka om en!", men skulle ni tycka så om ni inte hade vänner?
Som att jag försummar de vänner jag har. Mina älskade, älskade vänner. Som betyder precis allt, och som förmodligen inte vet det. Ni kan räknas på ena handens fingrar, ni som är så nära, men ni fyller hela världen med er värme. Och jag tar inte hand om er. Sanna, jag tar inte hand om dig när du är sjuk, torkar inte dina tårar och kommer inte med choklad när du febergråter. Jag borde göra det. Jag borde inte vara så förbannat självupptagen.
Men som sagt, samtidigt är jag ganska... nej, harmonisk var fel ord. Sansad är bättre.
Jag skulle vilja vara lite lättare att klara av, stå ut med, ha att göra med.
(Till dig som frågade var jag bor: Norrköping. Jag är från Stockholm från början men pluggar här sen två år.)
Usch Annika. I know the feeling. Ensam med sina tankar är inte bra. Jag tror det är något som högpresterande tjejer har gemensamt. Lite självsadist sådär.
Egentligen vet jag ju att jag mår bra av att vara med vänner, vara social och träffa och bry mig om mina vänner. Men ibland finns inte orken där. Då blir jag självupptagen och lite tjurig. Ibland även lite elak. Men det går över rätt fort. Som tur är.
Ibland när jag ringer folk för att prata härifrån England inser jag efteråt att jag pratade alldeles för mycket om mina små skitproblem eller vad jag gör eller bla bla bla och då känner jag mig som världens sämsta vän/dotter/syster/barnbarn. Hu. Men det är nog bara mänskligt. Och tåg och flyg och allt sånt där ensam är livsfarligt, speciellt om man bara har musik att lyssna på och stirrar ut genom fönstret. Då kommer alltid alla tankar från ingenstans.
Jag borde också verkligen anstränga mig för att få fler vänner lokalt, men oftast gillar jag att vara själv, hur hemskt det än må låta. Och så har man ju alltid tusen "jag måste börja..." och högst på listan ligger spendera mer tid med låtskrivande, och sånt gör man inte när man artighetsfikar. Nej, vad hemskt det lät. Men jag hoppas du fattar. Du är i alla fall inte ensam, och alla går igenom perioder då man fokuserar på sig själv. Kram.
Jag har 6 vänner som verkligen Är mina Vänner. Det kan man också nästan räkna på en hand. Och om jag ska låta mig jämföras med andra som har många kompisar, så inser jag att jag har tur. För jag kommer att ha dessa 6 personerna som mina vänner för resten av livet, och vi har kännt varandra i evigheter. Detta till skillnad från de som har många "strövänner". Skulle du inte föredra det förra? Dåså! :) Sedan kan man alltid skaffa nya vänner, man ska inte vara rädd för att ta initiativet... säger jag som känner sådär som du. :S
Men visst försummar vi våra vänner många gånger. Fy.
Det är krångligt det där. Hela mitt kompis-gäng är i upplösning när alla är så deppade att ingen orkar ta hand om nån.
min reaktion? jag börjar hänga med nya ett tag, jag har väldigt lätt att skaffa vänner. På ont och gott.
jag vill bara tacka för kommentaren!
så nu gör jag det; tack tack tack.
och hörru, sådär känner nog alla, om det är till någon tröst.
Visst är det roligt att kunna ringa en typ bekant för en fika eller att parta med roliga människor som man egentligen inte känner annat än till ytan, så att säga. Men glöm inte att det är de nära vännerna som verkligen betyder något. De vänner man kan ringa tre på morgonen när man har brutit ihop över whatever och som tålmodigt lyssnar till ditt snorande och grinande fast de ska upp och jobba dagen efter. De vänner som skickar spontana sms bara för att berätta att du är värd så himla mycket och att de älskar dig, eller som drar med dig ut på en promenad för att pigga upp dig när du vägrar lämna hemmet och din (tillfälliga) självömkan, när du mår dåligt. Utan de vännerna vore vi ingenting. Eller, låt mig tala för mig själv, det är bäst så: Utan MINA sådana vänner, vore JAG ingenting.
Kram på dig, doll. :)
ANIKO! Nu fick du mig att febergråta ännu mer. Jag vet att du skulle om du kunde, det räcker. Det är lika mycket mitt fel som flyttade så långt ifrån dig. Jag älskar dig.
Jag älskar att åka tåg... Helst av allt skulle jag vilja åka tåg i flera dagar (och ännu mer än det så skulle jag vilja åka den sortens tåg som Hercule Poirot åker i viss avsnitt).
Och hjärtat, de som verkligen är dina vänner, dom vet det.
I treasure you.