That took too much compared to what it gave

Imorse gick jag och Marcus upp samtidigt för första gången den här sommaren - klockan ringde vid halv sex, efter att jag sovit i ungefär en och en halv timme. Jag låg och oroade mig precis hela natten över dagens opponeringsseminarium, då vi också skulle få reda på betyget för både uppsatsen och kursen. Jag oroade mig över att jag inte skulle vara tillräckligt förberedd på den opponering jag själv skulle hålla i, över att min uppsats skulle sågas vid fotknölarna (om nu en uppsats haft fotknölar), över att betyget skulle göra mig besviken, över att jag skulle försova mig, må för illa eller vara för trött för att kunna göra ett bra jobb på opponeringen, över att jag inte kunde somna, över att jag kunde känna mitt hjärta slå och blev paralyserad av ångest över att det en dag, när som helst, kan sluta slå och så tar allt slut.

Jag försov mig naturligtvis inte. Hur jag skulle kunnat göra det vet jag inte, det skulle väl vara att alla våra mobiler helt plötsligt la av så att ingen av oss vaknade... men nej då, Marcus mobil började spela Whitest boy alive i samma tid som den gör varje morgon, och jag kom upp (visserligen så övertrött att Marcus fick säga åt mig tat sluta skrika när jag pratade). Han gjorde gröt åt mig, jag fick i mig det mesta medan vi tittade på TV-Shop och kom fram till att Hulk Hogan är vansinnigt lik min pappa.

På tåget läste jag Fanny Ambjörnssons "I en klass för sig" och fortsatte att oroa mig.

Och det gick åt helvete. Precis som jag trott. Eller, stora delar i alla fall. Jag var den första att opponera, och jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. Jag hade lyckats glömma mina anteckningar hemma och min hjärna var totalt blank, jag fick inte upp ett ord. Jag svamlade lite övergripande om uppsatsen, tackade för mig och trodde i ett par sekunder att jag klarat det, när nästa person tog vid, och jag plötsligt insåg att jag inte sagt ett ord om själva argumentationen. Jag hade helt enkelt gjort bort mig totalt. Jag är så van att uppsatserna vi opponerar på här på KSM är på så låg nivå att jag var chockad över att uppsatsen jag skulle opponera på idag var såpass välskriven att jag inte tog upp någonting vettigt eller negativt alls. Jag framstod som en komplett idiot! Tre uppsatser följde tills det slutligen var min tur, jag hade hjärtklappning och mådde illa och skakade synbart, det var hemskt. Jag förstår inte att jag blir så vansinnigt nervös. Och japp, de sågade den. Totalt. De delar jag var nöjd med tyckte både opponenterna och läraren var värdelösa och borde tagits bort, de ansåg att det var politiskt korrekt svammel. Jag bemötte knappt kritiken alls, utan satt bara och sa "ja, okej, det har ni nog rätt i". När orden kom ur deras mun kändes de plötsligt tomma, ytliga, ogenomtänkta, innehållslösa.

Avslutningsvis skulle vi få veta våra betyg en och en, jag satt kvar i klassrummet när de andra gick ut och fick veta mitt först. VG på uppsatsen, VG på kursen. Men - med ett osynligt minustecken på uppsatsen på grund av mitt feministiska perspektiv, som min lärare tyckte var helt irrelevant och som förstörde helhetsintrycket (som tydligen ändå var bra, trots all kritik).

Jag gick ut, väntade på bussen i en halvtimme, väntade på tåget i 45 minuter. Försökte vara glad. Försökte känna någon form av stolthet över att jag klarat kursen, över att jag fick högsta betyg, över att jag... "lyckats". Men ingenting. Jag kände ingenting alls. Jag känner fortfarande ingenting.

Skickade ett sms till mamma (som inte verkar komma fram),
"Jag är besviken på min reaktion. Jag kan liksom inte bli glad över att jag 'lyckats' med kursen, det är som att jag har gjort det för att tillfredsställa någon annan, och nu känns det bara tomt att det inte är någon annan som kan vara glad åt mig. Det låter kanske konstigt."


Jag har insett att jag inte gör saker för mig själv, jag gör dem för att imponera på andra, och det finns liksom ingen att imponera på. De som känner mig förutsätter att jag ska vara duktig, eftersom jag alltid "är" det. Då uteblir bekräftelsen, och allt som finns kvar är tomhet.

Dövade tomheten, om det nu går att göra det, med att köpa en anteckningsbok på Åhléns som jag tänker dekorera fint (
Louise kom med idén) med sådant som gör mig glad. Träffade på alltid lika löjligt snygga Angelica som övertalade mig (okej, jag var pinsamt lättövertalade) att vara med på en streetstylebild för Modette. Min första streetstylebild ever, hurra! Fick ångest över mitt osminkade ansikte och mina skitiga Converse, men min obession med att vara med på bild tog överhanden. Jag hade i alla fall på mig mitt snygga turkosa reaskärp från MQ. Gjorde såklart bort mig genom att bli sällskapssjuk och stå kvar och prata alldeles för länge med Angelica och hennes kompis och säga ungefär tio gånger att jag inte har några kompisar (förlåt, mina käraste finaste vänner, jag älskar er och jag vet att jag visst har er).

Nu dricker jag Brämhults apelsin/jordgubbsjuice och skriver ut papper att skicka in för att registrera en enskild firma. Sitter i våra ekande sommartomma skollokaler och längtar efter att få känna mig stolt över mig själv.

It's the feeling you get when you're travelling somewhere
Leaving something behind
Something that took too much
Compared to what it gave

Kommentarer
Postat av: Alexandra

Var stolt över dig själv! Har jag varit din vän så skulle jag kramat om dig och sagt att det var en fantastiskt bra prestation. Att kunna påbörja och slutföra ett projekt (och få gott resultat -för det blev det ju ändå) är en förmåga som inte alla behärskar. Själv är jag fantastiskt duktig på att skjuta upp allt till sista minuten eller ännu senare.

Postat av: Gelix

Norrköping är ju ganska svårt att göra rolig streetstyle i, därför är det tur att folk som du dyker upp ibland och räddar mig genom att både vara snygg, stylish och otroligt trevlig.

2007-07-25 @ 15:44:44
URL: http://www.gelix.blogg.se
Postat av: susann

åhh, vad coolt med eget företag! vad har du för affärsidé?

2007-07-25 @ 16:15:42
Postat av: tiny

Var stolt över att du faktiskt spenderade hela din sommar med att plugga för att överleva. Du klarade kursen med högre betyg än vad du hade behövt, och du slipper få krångel med csn. Du försörjer dig själv och lär dig saker. Andra kanske inte alltid säger det rakt ut, men det är sak samma. Huvudsaken är att du är stolt över dig själv!
Hoppas att det blir bättre efter en liten stund när du hinner förstå :) ( ...och den juicen är fruktansvärt god! )

2007-07-25 @ 16:46:58
Postat av: jennü

Måste säga att det är inte ofta jag faktiskt känner för att skriva kommentar till något inlägg i någons blogg, men nu kunde jag inte låta bli! Jag blir också rätt ofta nervös i olika sammanhang då man ska argumentera/debattera etc (går på gymnasiet så det är väl i en annan form) men varje gång jag har gjort det känner jag mig stolt att jag lyckades klara av det! Och det gjorde ju du också, du klarade av att få högsta betyg till och med. Du borde vara jättestolt tycker jag, och inte jämföra dig med andra. Nu fick du ju faktiskt ett bra betyg också, så jag måste säga: stort Grattis till dig :D! Och jag menar det verkligen :) //Jenny

2007-07-25 @ 18:56:19
Postat av: Evis

WTF?
Sen när är ett feminisitskt perspektiv irrelevant och ger ett minus? I en kurs i etik? Stryk ska de ha!

2007-07-25 @ 20:17:10
URL: http://web.comhem.se/~u31138198/main.html
Postat av: tuesday

"If you want to escape this living hell
Cast off your chains and be free
If you don?t believe you owe it to yourself,
You can owe it to me
You can owe it to me"
-Morcheeba - Living Hell
bästa låten när man behöver må bättre. Ta hem den.

2007-07-25 @ 23:57:30
URL: http://tuesdays.se
Postat av: Emelle

Om det kan vara till någon tröst så vet jag precis hur du känner.
Däremot håller jag inte med dig riktigt. Jag gör saker för mig själv för att jag vet att jag mår bra av bekräftelse. Det är det som driver mig framåt, tyvärr, men också tvingar mig att prestera, vilket även kan vara bra.
Annika, du är fantastisk. Glöm aldrig det!

2007-07-26 @ 09:00:30
URL: http://emelle.blogg.se
Postat av: Jannice

Sådär händer det att jag också känner. Och ingen kan bekräfta mig för ingen vet vad mina prestationer innebär eftersom få i min närhet någonsin pluggat det jag pluggar (och knappt ens på universitetet)...
För övrigt borde din lärare få extremt mkt kritik för att denne sade att genusperspektivet var irrelevant, skolan har en skyldighet att ha det på alla kurser så generellt. Utan att ens veta vad din uppsats eller kurs handlar om, så ska du påpeka det för kursansvarig. Eller åtminstone känna dig riktigt nöjd med att du hade det med! (Att andra är slow att
fatta är bara tragiskt).

2007-07-26 @ 16:16:48
URL: http://www.videogameheart.blogg.se
Postat av: Mrs Harajuku

Du ska vaar sjukt stolt över dig själv, inte alla skulle ha gjort det du gjort under en sommar. Credda dig nu, gumman! Dessutom kommer det att komma då du smält alla intryck ett tag. Du blev nog utmattad, paff och lite ställd. Ge dig själv lite tid genom att göra ingenting ett tag och du ska se att glädjen över det kommer i sinom tid. Och gör det inte det...ja, då uteblir den och det går det också!
Tills dess kan du glädjas över att det finns fler än en som är grymt imponerad över ditt "feministiska perspektiv", tappa inte det för Guds skull!
En massa peppande kramar! :)

2007-07-26 @ 18:17:19
URL: http://www.mrsharajuku.blogg.se
Postat av: Jeanette

Jag måste bara säga att jag verkligen identifierar mig med den där tomheten. Jag presterar och presterar och det spelar ingen roll hur mycket bekräftelse jag får för jag blir aldrig nöjd, då återstår bara tomheteen.
En glad eller bra bok är bra för att känna sig stolt över det man faktiskt presterar. Lycka till!

2007-07-26 @ 20:42:58
Postat av: Michaelkatarina

I LOVE THIS PAGE. IT LOOKS REALLY NICE. KEEP IT UP

2008-09-04 @ 14:22:22
URL: http://michaelkatarina.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback