Never seen you shine so bright.
Ja, det är verkligen bara att erkänna.
Jag är total Idol-nörd.
Seriöst - jag är en sådan som röstar.
Så om ni någon gång suttit hemma i tv-soffan och förbryllat muttrat;
"men vem är det egentligen som faktiskt röstar i det här programmet?"
- det är jag.
Jodå, jag röstar upp hela veckopengen, och sen står jag där på lördagen och trånar efter de andra barnens lakritsklubbor och jordgubbsbugg.
Igår brydde jag mig inte ett dugg. Tjejerna var torra som kartong allihop. Även om vissa var ohyggligt söta och duktiga brände det aldrig till.
Men idag. Åååh, idag.
Jag hade förstås räknat med att golvas av både Johan och Lars - och tro mig, det gjorde jag, jag låg med ansiktet mot trägolvet och flämtade (nåja) - men gråtpoängen tog Kevin från Malta hem.
Med tre sådana stjärnor är det knappast någon risk att mitt Idolintresse kommer att svalna i höst.
(På riktigt: jag tänkte tanken "hur ska jag kunna fly landet om en månad när de här snubbarna väntar hemma i tv:n?!")
Jag skulle betala fyrahundra spänn vilken dag som helst för att gå och lyssna på min älskade Lars live.
Och Johan, väx aldrig upp. Fortsätt vara ett sextonårigt scengeni i evigheters evighet, Amen.
Och nej. Det skadar inte att de är så snygga att det gör ont att titta på den.
Och jo. Man får tycka att en sextonårig är smärtsamt snygg. För jag är inte en dag över sexton i huvudet.
Bevis: Vore jag äldre än sexton hade jag inte nyss SMS-röstat för femtio riksdaler.
Kärleken är?
Word.
Konsumtionshets
I så fall får ni gärna köpa på er Sofis mode - helt fantastiska bilder på mig idag, tycker jag - och senaste numret av amelia, det med Christina Applegate på omslaget. Jag har fotograferat ett stort jobb med min mamma hemma hos min familj nere i Spanien, och jag känner själv att bilderna blev riktigt fina. Avslappnade, glada och varma.
Om ni kikar på dem, säg gärna vad ni tycker!
Pick yourself up and try again.
Som till min stora förvåning blev oerhört omdiskuterat, eftersom jag anses vara för smal för att få lägga upp en bild där jag har en kort t-shirt på mig.
Kommentaren lyder:
"Alltså Annika. Jag reagerar inte särskilt mycket på den här bilden. Däremot reagerar jag på vad du skrivit i en kommentar.
"...och betydligt större än de allra flesta modeller som används i kampanjer och modereportage idag".
Tror du på fullt allvar att det hjälper unga tjejer att först lägga upp en bild på sin smala kropp och sen säga att man är "betydligt större" än idealet?
Konstigt."
En slutsats jag kan dra av diskussionerna kring det inlägget - och många, många andra inlägg - är helt enkelt
att det är jävligt svårt att göra rätt.
Jag får inte visa hur jag ser ut. Det skickar ut ett osunt budskap till mina läsare.
Jag får absolut inte antyda att jag skulle vara missnöjd med min kropp (vilket jag naturligtvis är ibland, herregud, jag är ingen känslolös och übersjälvsäker robot för att jag råkar ha en blogg). Det skickar ut ett osunt budskap till mina läsare.
Jag får absolut inte antyda att jag skulle vara bekväm med min kropp. Det skickar ut ett osunt budskap till mina läsare.
Jag får inte se ut som jag gör. Det skickar ut ett osunt budskap till mina läsare.
Jag får inte skriva vanliga simpla sanningar, som att jag är större än de flesta modeller som används i modemagasin och (mode)annonser. Det skickar ut ett osunt budskap till mina läsare.
Kära läsare.
Jag vill verkligen, verkligen att ni ska må bra.
Ni mailar mig om era problem, jag gråter vid datorn och försöker hjälpa, ibland hinner jag inte med, ibland tar livet för stor plats.
Men jag försöker.
Jag skriver om sådant som upprör mig, sådant som gör mig förbannad eller överlycklig.
Jag försöker att vara så ärlig som möjligt efter omständigheterna (det är så mycket jag inte kan eller får skriva om).
Jag önskar att ni inte blev så ledsna över allting.
Det är ju liksom ingen vits med att jag överhuvudtaget delar med mig av mina tankar eller mig själv om allt jag skriver eller gör får någon att må dåligt.
Du anonyma som kommenterade:
GE DIG.
Det är inte mitt fel att idealet är vansinnigt och ser ut som det gör.
Att jag är större än arbetande modeller är ett faktum, inget jag skriver för att få någon att må dåligt. Jag tycker att det är relevant, eftersom så många blev upprörda över hur smal jag är. Att så många tycker att det är fel att jag lägger upp en bild där det syns att jag är smal, men att vi tiger om det faktum att 99% av alla bilder vi ser i modemagasin föreställer flickor - ja, de är oerhört sällan kvinnor - som alla är mer eller mindre smalare än jag.
Jag ser ut som jag gör.
Det kommer jag fortsätta att göra.
Jag äter vad jag vill.
Det kommer jag fortsätta att göra.
Jag avskyr att vi luras att tro att vi blir lyckligare av att svälta oss eller hetsträna för att bli så smala som möjligt.
Jag kommer fortsätta att avsky det.
Jag önskar att vi kunde komma till en punkt då alla olika typer av kroppstyper, allt ifrån pinnsmala utan former till riktigt ordentliga kurvor, anses vara lika vackra.
Det kommer jag fortsätta att önska.
Jag tar upp sådant som gör mig arg. Ja, som ni kanske gissar kommer jag fortsätt att göra det också.
Många av er håller sällan med mig. Det är okej. Men snälla, försök fundera på var er ilska egentligen kommer ifrån, och vart den egentligen borde riktas.
Jag är inte ute efter att såra någon.
Jag är ingen fantastisk förebild.
Jag är jävligt långt ifrån perfekt.
Förvänta er inga stordåd från mitt håll -
men jag gör verkligen så gott jag kan.
Man kan verkligen fråga sig om det är värt något.
Känn ingen sorg för mig, Götlaborg.
När det var dags från utcheckning från Hotel Gothia Towers vid tolv tog jag en taxi med alla mina svintunga väskor till tågstationen. Tanken var att stuva in dem i en förvaringsbox och dra ut på stan i septembersolen, sätta mig på något fint café och jobba tills det återigen var dags att dra sig till stationen vid sex.
Problemet var bara att det inte fanns några lediga förvaringsboxar.
Så nu sitter jag här med mina väskor, på en förvånansvärt obekväm träbänk i en väntsal, och hoppas på att de närmsta fem timmarna ska gå väldigt, väldigt snabbt.
Bokmässan har varit... intressant. Mässhallen var verkligen inte min grej - kvävande varm och syrefattig luft, agorafobiframkallande folkmassor och en ljudnivå som hittad om man är sugen på migrän.
Men jag är så glad att jag åkte hit.
Jag har fått prata, kramas, skratta, gråta, lyssna, känna, tänka, vila, frysa, svettas, rodna. Träffa människor jag beundrar och sådana jag avskyr. Uppleva.
Så värt det.
Korruption!
Två minuter senare ropar hon från andra sidan redaktionen:
"Men Annika, det är klart att du får blogga på arbetstid!"
Jag säger bara:
SCORE!
...och tänker att jag nog har världens bästa jobb.
Fast vem vet, det kanske jag skriver bara för att chefredaktören har min bloggadress nu.
Från och med nu vet man aldrig vad som är sant och vad som stavas s-m-ö-r.
Krönikefredag.
Ni får hemskt, hemskt gärna läsa och kommentera här.
Hylla eller såga, eller, på modebloggiska: hissa eller dissa.
Då blir jag glad.
Tack!
HAJP HAJP HAJP
Jag tänker helt klart kolla in SVTs nya popkultursatsning, Hype. Jag har inte varit särskilt imponerad av Karin Winther i rutan tidigare, men hon verkar ju vara en häftig tjej, och det tar förstås tid att utvecklas som programledare.
Läser om programmet i Metro.
Undrar lite över det här;
"– Vi vill lyfta fram det vi tycker är guld men även skrota det vi inte gillar. I dag är nöjesrapporteringen extremt snabb och sker på bloggar och andra internetforum. Det ett tv-program kan ge är personlig vinkling, säger Karin Winther."
Det ett tv-program kan ge är... personlig vinkling? Till skillnad från bloggen? Förklara gärna en gång till, för jag fattar inte riktigt.
Jag skulle snarare säga att ett tv-program i SVT har ekonomiska resurser som bloggar saknar, en trovärdighet och status som gör att intressanta gäster som knappast skulle ta sig tid att kommunicera med bloggare ställer upp som gäster.
Den personliga vinklingen tycker jag bloggarna sköter rätt bra, skulle jag vilja påstå.
Men annars. Hype. Det kan kanske bli något, minsann.
Dokusåpadam med stort hjärta.
En av de trevligaste flickor jag pratat med i hela mitt liv.
Jag har skrattat så att jag fick håll, blivit pinsamt berörd, fått svar på sådant jag alltid undrat över och tvingats se fördom efter fördom krossas.
Ibland är det väldigt, väldigt lätt att älska mitt jobb.
MTV-sanningar
Alldeles nyss blev en modellsnygg tjej "nextad" av en slemmig snubbe i ful skjorta en sekund efter att de hälsat.
Anledningen?
Hon var för smal, såklart.
Det här med att "killar gillar tjejer med lite kött på benen", så att säga.
Efter vad jag upplevt är det pretty much true.
Inte alla, förstås, men väldigt, väldigt många verkar faktiskt nexta modellsmala flickor, även utanför MTV-showen.
Så det vore hemskt roligt om alla tjejer blev just så smala som idealet tycker att vi ska vara.
Och så kunde knappt några killar få upp den, och hela mänskligheten dog ut.
För att vårt ideal är ett stort jävla skämt.
Bloody hell.
Det hugger till i mig varje gång jag ser den här.
Men så är jag ju också rätt blödig.
Påkörd.
Seriöst: jag ska gå och lägga mig.
Klockan halv tio.
I eftermiddags när jag promenerade hem längs Karlbergskanalen med Belle & Sebastian i öronen blev jag påkörd bakifrån [insert mansgrisigt skratt here] av en kille i en elektrisk rullstol.
Jag blev förstås lite överraskad (okej, jag hoppade en meter upp i luften, så skraj blev jag). Men killen bara skrattade, och skrattade, och skrattade; som vore hans påkörning inget mindre än ett humoristiskt genidrag.
Så jag skrattade också, för det var faktiskt rätt roligt.
Och har man en elektrisk rullstol tycker jag att man har rätt att utnyttja den till max.
FYI
Och eftersom min underbara redaktionschef vet om bloggen känns det rätt uteslutet att blogga på arbetstid.
Eh, det här alltså ett undantag.
Nu vet ni.
Sorry, I'm taken!
Det funkar verkligen likadant med jobb som med killar/tjejer.
Är man upptagen så rasar erbjudanden in.
(Som man vänligt men bestämt måste tacka nej till.)
Är man ensam och pank kan man ju glömma att någon intresserar sig.
T-y-p-i-s-k-t.
(Ingen nyskapande tanke direkt, men det bjuder jag på en måndagsförmiddag som denna.)
Model talk
Om man vill kan man lyssna på mig i P3 Morgonpasset här.
Varning - jag är väldigt, väldigt influensasjuk, oförberedd och dödstrött efter en hel natts mördarhosta.
Det märks.
Anyway, jag snackar om modellmyter - eller, snarare om likheter och skillnader mellan modell-livet i verkligheten och i populärkulturen.
För er som inte orkar lyssna kommer jag fram till att den enda egentliga skillnaden är att all dödtid klipps bort på tv. Allt det roliga stämmer ju, men hundratals timmar av väntan och total uttråkning gör sig ju inte direkt i tv.
(Ja, och så är ju verklighetens kritik rätt mycket värre än man får höra att ens "look" är "för kommersiell".)
Lyxlirare!
Ibland önskar jag verkligen att jag kunnat stanna tiden.
Då har det nästan alltid med hummer att göra.
(Tack, det var mer än fantastiskt.)
There's a lack of colour here.
Jag är på bättringsvägen.
Det firade jag igår genom att ta en dusch och klä på mig.
Sedan kröp jag ner under täcket och sov i 20 timmar.
Alltid något...
Men det måste ju i alla fall tyda på att jag gillar min arbetssituation att jag ligger halvdöd i min säng och tänker
"åh, vad önskar att jag fick vara på jobbet precis just nu".
Nu ska jag somna till första avsnittet av elfte säsongen av Americas Next Top Model.
Cause that's what I do i dessa tider.
Högmod går före fall osv.
Hur kan man tacka nej till en sådan natural born poser?
Jag har gjort bort mig.
När jag yngre jobbade jag som modell. Länge. I Sverige och utomlands.
När jag kom hem från Shanghai sommaren 2005 och gjorde mig redo att flytta till Norrköping bestämde jag mig för att sluta. Ja, gå i pension.
Det funkade rätt bra så länge jag bodde i Norrköping. Jag gjorde några jobb då och då, när roliga erbjudanden passade in i schemat. Men sen kom jag tillbaka till Stockholm, och jobben blev fler och fler. Jag var minst sagt förvånad, men bestämde mig för att tacka och ta emot.
I somras jobbade jag såpass mycket att jag tänkte att det kanske var lika bra att höra av mig till någon agentur. Lägga in mig i ett peopleregister och hänvisa mina kunder dit, ge upp de där procenten för att slippa sköta kontakter och faktureringar själv.
I min värld är det nämligen just så. Man lägger in sig i ett peopleregister. Reklammodeller får ju se ut lite hur som helst, efter vad jag förstått, så länge de har "det". Eftersom jag fått och får en del jobb antog jag att har jag åtminstone någon typ av "det", så jag trodde att det var piece of cake.
Tji fick jag.
Jag skickade in ett trevligt brev, där jag berättade om vem jag är och vad jag gjort tidigare. Bifogade en bild (nej, inte den här ovanför) som uppfyllde kraven på hemsidan.
Svaret:
"Tack för ditt mail! Det är dock svårt för oss att göra en bedömning huruvida du kan jobba som folk modell utifrån den bild du skickade.
Därför ber vi dig att skicka oss fler bilder, gärna porträtt bilder samt helkroppsbilder, gärna nytagna och ”ostylade”.
Gå gärna in på vår hemsida för ytterligare information."
En ödmjuk person hade naturligtvis tänkt "oj, jaha, då får jag fixa och skicka in sådana bilder."
Jag tänker; "men slipp då, sitt där och särskriv så sköter jag min fakturering själv och behåller de där tjugo procenten".
Undrar om drygheten kommer med åldern eller om något gått snett på vägen?
Jag skyller på sårad stolthet.
...och du har tränat bort din dumma dialekt
För att inviga mitt nya må-bra-system får ni ta del av dagens lista (som förmodligen inte kommer att ändras överdrivet mycket från dag till dag).
Alltså:
BRA GREJER.
- Att jag, efter åtta långa månader, äntligen skaffat mig ett vettigt bredband och kan börja kolla på alla mina älsklingsserier igen.
- Att nyhetens behag vad gäller min nya blåsvarta hårfärg gör att jag inte tänker "men åååååh" och gäspar stort när jag råkar catch a glimpse av mig själv i badrumsspegeln.
- Att jag åker till bokmässan om en och en halv vecka, får träffa mamma, gå på intressanta seminarier och dricka kaffe med fantastiska Anna Boström.
- Att jag till slut lyckats koppla in stereohögtalarna till datorn och kan lyssna på min ohippa pop hur högt jag vill.
...och det där gick ju bra, nu börjar jag genast att tänka på allt som inte är bra. Suck. Det kommer nog att krävas en del övning innan det här funkar som det ska.