Jag och Mischa, Mischa och jag.
"Annika! Vi har precis kommit på att du är galet lik Mischa Barton!"
"Jag brukar få höra det", säger jag.
Sen lutar jag mig tillbaka och trivs med tillvaron.
Mais oui!
Jag fick ett infall och lät en sanslöst sexfixerad manlig frisör klippa av allt mitt hår.
Det blev alldeles fantastiskt.
Jag gav honom en bild och sa "klipp såhär".
Han klippte nästan så. Fast lite personligare. Lite mer Annika.
Bilden jag visade honom såg ut såhär:
...och mig får ni se när jag kommer hem till min kamera.
So long, suckers!
Att sitta inlindad i halsdukar och researcha en artikel om hälsoresor till Thailand, Turkiet och Indien är inget annat än ren masochism.
Vad säger ni, ska vi dra?
It's in her blood (and in her blog)
Jag hade verkligen ingen aning om att syrran skulle gå och bli en skillad modebloggerska på bara två dagar.
Jag är väldigt imponerad.
Tack för att du för familjetraditionen med überposerande dagens outfit-bilder vidare, älskade Amanda!
Just like a ghost
Lite som ett spöke.)
Men man kan i alla fall se att mina nya Cheap mondays är väldigt tajta.
I ain't a beauty, but hey, I'm allright.
Det betyder mer än ni anar.
Faktum är att jag inte kunde gå med på att det inlägget fick vara sanningen.
Vid midnatt bestämde jag mig. Ringde efter en taxi, drog på mig mina nya jeans och ett par Converse och drog. Utan att sminka mig, fixa håret eller noja.
Och jag fick en fantastisk kväll.
Jag träffade gamla vänner och nya, dansade till hits, stampade på ångesten och komplexen tills de gav upp och försvann.
Jag är alldeles otroligt stolt.
Det är första gången i mitt liv som jag vägrat låta osäkerheten styra mig.
Och så har jag upptäckt att det finns människor som tycker om mig.
Jag är ledsen att jag inte behandlar er bättre.
Att jag inte låter er veta hur viktiga ni är.
Att jag är så uppe i mig själv.
Ha tålamod med mig.
BUHU VAD SYND DET KAN VARA OM MIG DÅ.
Såhär glad såg jag ut för ett par timmar sedan.
Kanske var jag det.
Det är jag inte längre.
Just nu skulle jag ha befunnit mig på en urtrevlig klubb på Söder.
Med människor jag tycker om massor men träffar alldeles för sällan.
Jag skulle ha dansat, druckit en öl eller två, varit lycklig.
Men jag kunde inte.
Inte sminka mig, inte klä på mig, ingenting.
Inte ta mig utanför dörren.
Den här satans förbannade fulperioden får gärna vara slut snart.
Jag orkar inte se mig i spegeln och se ett jävla monster som inte förtjänar att släppas ut ur lägenheten.
Jag känner mig så vansinnigt ensam just nu. Och det blir verkligen inte bättre av att jag inte klarar av att träffa mina vänner. Av att jag sitter fast i min etta, vid min tv, vid min dator, i min underligt självvalda men ofrivilliga ensamhet.
BU-FUCKING-HU.
When you were young
Liten halshuggen morfar, ännu mindre skalperad mamma och pytteliten benig Annika.
Jag är glad att jag är äldre nu.
HEJ LILLA PIPPI!
(Inspelningen kan ni läsa några rader om här.
Nu har världens finaste Sandra Beijer, en av hjärnorna bakom filmen, lagt upp det färdiga resultatet på sin blogg.
Såhär fin blev den:
Lite Disney, lite Amelie från Montmartre, och väldigt mycket Blake. Åååh, Blake. England's finest.
(Ja, jag svischar bara förbi lite kort. Det är bra. Det får inte bli för mycket av det goda, sörru.)
Berätta gärna om ni tycker att den är fin.
Värdelöst vetande:
Dock inga manliga.
I'm so sad cause I loved him so...
SÖTUNGAR!
Vi kör en "riktig" Pipettesvideo också, tycker jag. När vi ändå är igång.
I like a girl in uniform (school uniform)
När jag gick i skolan önskade jag alltid att vi haft skoluniform. Jag inbillade mig väl att det skulle bli lättare för mig om det fokuserades mindre på mina fula kläder.
Nu är jag rätt säker på att kläderna var mitt minsta problem. Det var ju knappast så att jag blivit superpoppis om jag vunnit en makeover av tidningen Frida...
Anyway, syster är asläcker i sin skoluniform. Lite för läcker, tycker hennes lärare, som ansåg att det var en bra idé att kalla min lilla ängel för strippa, slampa och hora för att hon hade "fel" strumpor.
Precis vad varje femtonårig flicka behöver höra.
(Förresten lyckades min bloggrookie till syster radera alla fina kommentarer hon hunnit få. Men oroa er inte, hon är tillräckligt intelligent för att lära av sina misstag, och det lär inte hända igen.)
Pitch in, pitch out
Jag blir, milt uttryck, väldigt irriterad.
Att påstå att någon sjunger dåligt för att han eller hon inte "sjunger rent" är i mina ögon som att säga att någon inte är snygg för att han eller hon inte har "regelbundna drag".
VEM BRYR SIG?
Jag kände en gång en ung man som sa
"jag vet inte om jag tycker att du är snygg, men ditt utseende tilltalar mig."
Liksom Idoljuryn verkade han ha en massa onödiga regler för vad vi får gilla och inte.
Som att skönheten faktiskt inte låg i betraktarens öga, som att musik hade någon annan uppgift än att få oss att känna.
När Lars och Johan uppträder tycker jag att det är lite roligare att leva.
Skulle inte det vara bra?
"Just because it feels good, doesn't make it right, oh no."
OH YEAH. IT DOES.
Riktigt bra sång råkar nämligen handla om att kunna beröra, om känsla, om utstrålning, om engagemang, om skönhet, om talang, om något ovanligt och skört.
Inte om musikteori.
Men det kanske bara är min åsikt.
DU MÅSTE VA BLIND; BLIND BLIND BLIND
Den där jag stod i ett hörn och såg ut som en uppklädd hög med skit, ni vet.
Jag var där med vackra Lina, som gnistrade och strålade hela kvällen.
Hon knäppte en bild på mig och sin trevliga och pratglada vän.
Den ser ut såhär:
Helt okej. Tillgjord och galna ögon (alright, inte så galna som Kjelles), men ändock: söt och glad.
Inte så bajslik.
Seriöst. Jag såg inte ut sådär när jag såg mig i spegeln.
Slutsats:
Fulperioder fastnar inte alltid på bild.
Ja, just det! Festen var en release för Pittstim.
Jag har läst boken. Vissa texter är fantastiska. Läs den.
And the nominees are...
Jag har blivit nominerad till "veckans bästa blogginlägg" av Cosmopolitan.
Jag hade gladeligen röstat på mig själv, om man inte behövt vara medlem. Alldeles för krångligt för mig som jobbat i åtta timmar utan paus (jaja, okej, lite har jag kanske pausat).
Däremot tycker jag att ni kan skita i att rösta på mig. Mitt inlägg var möjligen viktigt, men inte lika viktigt som vissa av de andra bloggarnas inlägg.
Men fint att bli nominerad. Ett slags bevis på min existens, liksom.
U-G-L-Y I AIN'T GOT NO ALIBI
I en fulpeiod är det fullständigt omöjligt att vara snygg.
Alla kläder i garderoben är fula, sitter fult, luktar svett trots att de är nytvättade.
Ansiktet är grått, glåmigt, fnasigt och täckt av finnar, gärna i form av stora, blödande pestbölder.
Ögonen är röda och svullna, läpparna torra och spruckna, tänderna gulbrunfläckiga och sneda. Inget smink i världen kan rädda det ansiktet.
Håret, åh, håret! Håret ska vi inte ens prata om. Frissigt, slitet, ostyrigt och hundraprocentigt hopplöst. Jag kan tvätta, inpacka, föna och platta i timmar – det gör absolut ingen skillnad.
Låren är gropiga, brösten slokar, huden flagnar, nacken är krokig, hållningen skrattretande.
Resultatet av allt detta blir att jag helt slutar försöka. Jag sitter på jobbet med tovigt hår som står åt alla håll, osminkad och svullen, med snus under läppen och raggsockor på fötterna. Tackar konsekvent nej till alla aktiviteter utanför jobbet. När jag ändå tar mig ut – som igår – står jag i ett hörn och känner mig som en stor hög bajs. En patetisk hög bajs, som försökt klä upp sig i klänning och högklackat. En uppklädd skithög.
Det enda man kan göra i ett sådant läge är att invänta det berömda solskenet efter regnet. För jodå, de kommer de också: snyggperioderna.
Då jag vaknar på morgonen med ett kritvitt leende, drar handen genom håret och behöver inte ens kolla mig i spegeln för att veta att jag ser ut som a million bucks.
Alla kläder sitter gudomligt - jag kan absolut inte gå ut och shoppa, då köper jag allt jag ser, eftersom allt passar mig skamlöst väl.
I snyggperioderna går jag gärna till jobbet tillfixad i spetsklänning och decimeterklackar, eller osminkad i jeans och t-shirt, det spelar liksom ingen roll. Jag är lika läcker oavsett.
Jag styr gärna upp utgångar och fikor bara för att det känns som sådant slöseri att sitta hemma och vara snygg när jag kan vara ute och förgylla tillvaron för alla andra.
Problemet är bara att snyggperioderna står för någon procent av tiden, medan fulperioderna – uppblandat med normalläget ”whatever, jag är väl okej” - tar hand om de återstående nittionio. Det kanske är rätt bra, i och för sig – jag skulle nog uppfattas som ganska dryg om jag gick runt och tyckte att jag var guds gåva till mänskligheten oftare än det där dygnet i kvartalet.
(Man skulle kunna påstå att de här perioderna bara sitter i min egen skalle.
Att jag ser ungefär likadan ut jämt.
Då skulle man förstås ha rätt. Men vafan – vad sitter inte i huvudet? Det blir ju vad vi gör det till, det mesta.
Det gäller att fylla sin tid med någonting.)
Jag kan ju inte vara ensam om att ha sådana här perioder.
Kom ut ur garderoben nu och erkänn att du är likadan!
Eller be mig låsa in mig på dårhus för att jag är så himla onormal, om du känner så.
(Rara Fridah påstår att hon inte tror mig. Ack, ungdomen och deras illusioner!)
Urladdning.
Maken till oprofessionellt, inkompetent, nonchalant, elakt, snålt, tjuvaktigt och vidrigt beteende har jag aldrig varit med om i ett servicesammanhang.
Jag börjar faktiskt förstå folk som skickar bajs i kuvert.
Ni på Alina förtjänar en hel låda.
Personalen på Alina har ljugit, skitit i att svara på mina samtal, vägrat ringa upp trots löfte efter löfte, påstått att de gjort en fullständig backup på min dator, lämnat tillbaka den efter tre månader utan en enda fullständig fil, stulit tusentals kronor och behandlat mig som flugskit. Så är det. Och jag är riktigt jävla trött på det här nu. Bara för att ni inte klarar av att sköta ert arbete betyder inte det att jag inte behöver kunna sköta mitt.
There's so much to see, I'll show you all.
Jag är väldigt förtjust i flera femtonåringar.
Men flickan här ovanför är min absoluta favorit, alla kategorier.
Och nu har hon minsann en blogg!
In och läs och kommentera, tycker jag.
Alright, that's it.
Det var roligt.
Bland annat för att det är en rätt absurd tanke.
It-girl?
Vad är det?
Jag tänker på någon som är "sooo hot right now".
Som alla snackar om, som syns överallt - helst utan att någon riktigt vet varför.
Och kanske framför allt någon som är ständigt festande, nätverkande och überfashion.
HAHAHAHAHAHAHA.
Jag älskar att jag får vara it-girl trots att jag aldrig lämnar lägenheten annat än för att gå till jobbet.
Eller möjligen till Vivo.
Att jag förmodligen, när jag väl gör det, är klädd i svarta, urtvättade Cheap Mondays och en skabbig mörkblå kofta som jag fick (eller snodde?) av min mamma för ett par år sedan.
Att mitt liv går ut på att jobba-se på tv-sova, med inslag av the occasional cup of coffee.
Men nu. Nu! Nu är det dags att leva upp till min titel, tänkte jag.
Åtminstone till en eller två procent, sådär.
Jag har nämligen gått med på att gå på fest nu i oktober. Inte en, inte två, utan tre fester.
Sådana där branschfester.
Det känns naturligtvis skitläskigt, jag måste hem tidigt från allihop eftersom jag ska upp och jobba dagarna därpå, och jag tänker redan på allt jooobbigt som kommer på köpet.
Måste jag ha värsta fancy kläderna? Måste jag platta håret? Måste jag leta upp min mascara? Måste jag prata med folk när jag väl är där? Om vaddå? Tänk om de inte alls vill prata med mig, och så kommer jag där och tror att jag är någon och bara "hihi heeeej jag har sett dig på tv, kan inte vi bli kompisar!??!?!!?!?"
Åh, det är så hårt att vara it-girl.
With great power comes great responsibility, som det heter i serievärlden.
(Och det hemskt med det här inlägget är att det inte är så ironiskt som ni tror.)