"Inga kommentarer."

Ibland, när jag hatar min blogg för att den är så totalt innehållslös och värdelöst tråkig,
då önskar jag verkligen att jag kunde berätta för er om allt som händer.
Att inte allt behövde vara så förbaskat hemligt.
Men jag har tagit ett beslut om att inte lägga ut mitt liv på bloggen längre.
Både för att jag inte får och för att jag inte kan.
Ni som känner mig, ni får ju veta allt, eller i alla fall mycket.
Men alla ni som läser bloggen - ni må inte vara otroligt många, men ni finns - jag hatar att jag inte kan berätta för er.
Att vi inte längre kan dela hemligheter.
Jag önskar att jag kunde berätta om vad som hände och sades på jobblunchen idag,
om mina våndor med krönikor och artiklar och intervjuer och alla andra jobb,
om han som valde att inte längre leva,
om han som flyttat till Paris,
om min egen flytt,
om fikan efter jobbet,
om telefonsamtalet jag fick,
om det som känns.

Jag har målat in mig i ett hörn.
Jag skiter i att det går ut över bloggen, men jag tycker inte om att det går ut över...
eh...
vår relation.
Er och min.

Nu ska jag sluta prettotramsa - det är helt mitt eget val, jag har ingen annan att skylla på.

Jag kan i alla fall berätta att jag ska gå en modevisning imorgon efter jobbet. Det var otroligt länge sedan nu, och jag är faktiskt rätt nervös. Tidigare har jag alltid känt att jag varit rätt grym vad gäller catwalkens ädla konst - att gå fram och tillbaka på en scen i högklackat, inte brain surgery direkt - men nu känner jag mig en smula avdankad och osäker.
Det är min fantastiska och begåvade vän Sofie som lanserar sin nya
Sofifi-kollektion på Berns. Helt sinnessjukt spektakulära kläder, milt uttryckt.
Äsch! Det blir härligt.

Jag plåtades även för Sofies lookbook i somras med en av mina favoritfotografer, Andreas Sundgren, bakom kameran.
Ett smakprov:


Gotta go to work, then hurry home

Jag har varit så ledsen de senaste dagarna att jag låter mig själv vara riktigt, riktigt glad en stund.
Jag älskar mina jobb, jag älskar att ni tror på mig och ger mig nya jobb, jag älskar att få något annat att fokusera på.

Och jag längtar.
Jag längtar tills om nio dagar.

I morse var jag på pressvisning av en film som kändes som en smocka rakt i ansiktet.
Den heter
Rachel Getting Married, har premiär 5:e december, och ni måste se den. Måste.

The small things in life.

Eftersom jag ska lämna Sverige har jag köpt en väldigt crappy webcam.
Så att jag ska kunna ha Skypesex med mina vänner, naturligtvis. Adda mig, cAmZLUT666 är mitt Skypenamn!
(Nej, jag visste inte att kameran var crappy, jag trodde den var helt okej. Men teknik är tyvärr allergisk mot mig.)

Det finns dock alldeles fantastiska kvalitéer hos denna lilla manick.
Den har en massa tuffa inbyggda effekter.
Jag kan inte för mitt liv förstå hur jag kunnat klara mig utan den!







Ba' who needs Photoshop anyway?!?!?!

There's no such thing as a free lunch.

Ah, dessa jobbluncher. You gotta love them.

VARFÖR JAG ÄLSKAR JOBBLUNCHER:

1. Okej, let's face it: det är sällan jag som betalar. Vilket är väldigt, väldigt positivt med tanke på hur få siffror mitt kontoutdrag stoltserar med.
2. Jag får prata om mig själv. Utan att känna mig som den dryga, självupptagna idiot jag är (ibland).
3. Jag får prata jobb. Jobb jobb jobb. Vissa verkar tycka att det är stressande att prata jobb, jag tycker att det är enormt stressande att inte prata jobb. Dessutom är jobb nästan det enda jag bryr mig om just nu. Jag har dålig simultanförmåga och orkar inte annat.
4. Jag har en anledning att faktiskt gå på lunch. Eftersom jag försover mig så ofta känner jag annars sällan att jag borde lämna skrivbordet, och trycker istället i mig frukt och mackor med näsan tryckt mot datorskärmen.
5. Jag har en anledning att sätta på mig mascara.

Nu vet ni!

Nya tag.

För en gångs skull kom jag upp i tid, utan att må illa eller känna mig svimfärdig.
Trots att jag sov mindre än vanligt.
Ny vecka, nya tag, helt enkelt.

Jobbar, jobbar, jobbar.
Lunchmöte med en begåvad man med snygga brillor som lät mig prata oavbrutet om mig själv.
Ikväll skriver jag krönika och kollar på Grey's Anatomy.
Det här är mitt liv och jag tänker inte ge upp det.
Men fly landet, det tänker jag.
Länge, länge, länge.

Nytt land, nya tag, helt enkelt.

Hjälp till.

Förresten tog jag mig äntligen i kragen den här veckan och blev Världsförälder.
Fullstänidgt idiotiskt att jag inte blivit det tidigare, men bättre sent än aldrig.
Bli det du också.

Herregud, vi snackar några färre kaffe latte i månaden.

Du är lyckligt lottad. Du har råd att göra gott.

I just don't know what to do with myself.

Det här har varit en sorgsen helg.
En sådan då det inte känns särskilt aktuellt att ta sig upp ur sängen.
Ännu mindre att blogga.
Jag måste få vara ifred med mina tankar, jag klarar inte av att dela dem.
Mina vänner har ringt och smsat.
Jag har inte kunnat med att svara.
Inte nu, inte exakt nu. Jag måste bara få vara ensam en stund med allt som gör ont.
Men jag är så otroligt glad att ni finns där. Trots att jag inte kan visa det.
Jag förmår inte.

Aaaw. You shouldn't have!

Okej, jag fattar att Johan Palm är ett stort fan av min blogg and everything.
Men att sjunga Beautifulones i veckofinalen?
Och dessutom prata om vilken "speciell relation" han har till låten?
Jag blev verkligen smickrad, Johan.
Men jag är hemskt ledsen - du är fortfarande för ung för mig.

Skämt åsido, herregud vad mycket Johan lät som
Hanna Fridén när han sjöng "laalaalaalaalaaa".
That's all.

Tack, J.

Nej, jag vann inget igår, jag fotade inget, jag dansade mycket och hade trevliga samtal.
Det är allt jag har att säga om det.

Idag fick jag ett av de värsta telefonsamtalen man kan få.
Det där man någonstans alltid är rädd för, varje gång telefonen ringer.

En röst som spricker, som säger att han är borta.
Att jag aldrig kommer att se honom igen.
Att han valde att inte leva vidare med oss.
Att han gav upp.

Förlåt att jag inte hade tid att träffas mer när tiden fanns.
Tack för allt.
Jag har inte alls fattat det än, låtsas att det är ett jävligt dåligt skämt, en morbid sketch som jag måste spela med i.
Att du väntar i kulisserna.
Men när det sjunker in och jag börjar förstå,
helvete vad jag kommer att sakna dig.

På jobbet.

Idag har jag telefonterroriserat en Stjärnor på is-deltagare.
Och kollat en dvd-film på arbetstid.
Och målat naglarna lila (är det gala så är det ju).

Eh, ja, det var det.



(HEJ CHEFEN JAG HAR SKRIVIT JÄTTEJÄTTEMÅNGA BOKSTÄVER OCKSÅ!)

Bla bla bla blog awards bla bla bla.

Imorgon är det galagalejpartajkalas som gäller.
Många har varit ambitiösa och lagt upp listor på vilka de tänker rösta på, och såhär i sista sekund tar jag mig i kragen och gör likadant.
Här följer alltså en liten lista över vilka jag röstar på. Och varför.

Bästa bloggbusiness
Sigrid
.
För att jag tycker att hon är en underbar liten solstråle, helt enkelt. Driven, öppen, energisk och duktig.



Kaxigast i bloggvärlden
Hanna Fridén
.
Den enda som överhuvudtaget förtjänar nomineringen. Hanna kan vara alldeles för mycket, hon kan vara cool och stenhård eller liten och trasig; ibland förstår jag mig inte på henne för fem öre. Men hon står alltid, alltid upp för det hon tror på, och är inte rädd för att säga eller skriva det. Otroligt beundransvärt. Och avundsvärt.



Bästa kändisblogg
Herregud. Spare me. Synd att man inte kan rösta blankt, för jag har ingen aning.
Men vi säger väl Josefin Crafoord då. Hennes blogg irriterar jag mig inte på. Kanske för att jag aldrig läst den.

Bästa sminkblogg
BJOOTI
!
Jag är inte intresserad av smink, men jag tycker om Katarina Olivemark. Mycket.

Bästa veteran
Eleonore
.
För att hennes blogg är trevlig och hon ännu trevligare.

Guldpennan
Sofia Dahlén/Conspicere
.
Naturligtvis.
Sofia driver den enda intellektuellt analyserande modebloggen i Sverige och är ovanpå det en av mina favoritmänniskor i hela världen.



Bästa bloggform
Lolita
.
Alla fyra ser fantastiskt fina ut, men Lolitas är den av dem som jag faktiskt läser. Dessutom har jag alltid haft lite av en crush på den unga fröken. Hon är inte bara så vacker att det gör ont, utan är också skrämmande porträttlik världens finaste Anaïs Demoustier.

Bästa nykomling
Smeten
.
No shit.
Hon är ju fullständigt makalös.

Bästa manliga modeblogg
Om jag måste nämna en sak jag är ännu mindre intresserad av än mode så får det i så fall bli manligt mode.
Jag röstar på olika pojkar varje gång. Så att ingen ska bli utan, eller så.
(Klart som fan att jag röstar många gånger, jag vill ju vinna!)

Bästa foto
Se ovan.
Fast förmodligen vinner väl någon av de alldeles fantastiskt duktiga fotograf-flickorna.
Det förtjänar de.
Jag plåtar mest med mobilkamera nuförtiden.
SYSTEMKAMERAN ÄR JU SÅ TUUUNG, HALLÅ!



Bästa fashionista
Milk
.
Jag tycker om tre av fyra av dessa flickor.
Men Signe är ju bara så snygg att klockorna stannar i precis allt hon tar på sig.

Bästa dagens outfit
lisaplace
.
Förlåt, men...
Hon är ju så liten och fin och rar och bedårande att min biologiska klocka vägrar hålla käften hur mycket jag än försöker snooza!

Mest originella
Nähä. Inte en chans.
No way att jag väljer mellan Clara och Sandra.
De är bland de finaste jag vet.
Varannan röst, således.



Bästa partyprinsessa
Hibbs! Hibbs! Hibbs!

För att kvinnan är störtskön, naturligtvis.

Functional lifestyle award
Har någon fattat vad det här är?
Jag röstar på Frida Fahrman för att hon är så rar. Hon har säkert en funktionell livsstil, eller nåt.



ÅH HERREGUD vad tråkigt det här inlägget blev.
Jag skyller på att jag är extremt trött efter att ha jobbat i fjorton timmar.
Godnatt, kära ni.
Somliga av er träffar jag imorgon.
Kom fram och säg hej om vi inte redan känner varandra, vettja!

(Alla bilder har jag fotat. Såklart. Och jag visar naturligtvis upp dem för att jag vill att ni ska tycka att jag ska vinna "bästa foto". Obviously.)

Step into my wardrobe, baby


(Bild från
Marias blogg)

Så här fantastiskt fin skulle min garderob vara om Maria Soxbo fick bestämma.

Kära Maria - du är välkommen att komma och styla min verkliga garderob precis närhelst du har lust!

Förresten så är faktiskt vem som helst välkommen att göra ett försök.
Det lär ju knappast bli värre än just nu.


På väg.



Nu är jag hemma igen.
I två och en halv vecka till.
Sedan... ja, då jävlar!
Då slipper ni se mitt schletna ansikte på Stockholms gator igen på ett bra tag.

Men först ska jag jobba klart på min arbetsplats, träffa fina människor på VeckoRevyns
blogg-galej, ha Gossip Girl-maraton, jobba lite mer, springa på åtta jobbluncher, gå en modevisning, plåtas, tvätta och krama mina vänner hejdå-för-ett-tag-vi-ses-snart.

Förresten!
Jag la märke till att flera stört sig på min "fåfänga" och "ytlighet" den senaste tiden. Det har helt enkelt varit lite fullt upp, och lite för mycket i mitt liv som jag tvingats kategorisera under "sådant jag absolut inte kan blogga om".
(Saker man skriver på bloggen verkar av någon anledning läsas av en del människor. Det gör den till en rätt dålig plats för hemligheter. Damn.)
Och, eh, djupsinnigheterna (host) måste jag spara till mina krönikor, de blir kanske inte så roliga att läsa om ni redan läst samma tankegångar tio gånger här.

Om ni inte gillar bloggen längre är det verkligen hemskt synd, men jag kan inte be om ursäkt för att jag inte har mer tid och energi. Jag tjänar inte ett öre på den och är glad att jag lärt mig att prioritera lite, lite bättre.
Förhoppningsvis blir bloggen trevligare när det lugnar ner sig för mig.
Ni är fina.
Godnatt.

We are nowhere, and it's now.

Jag sitter på ett kafé med internetuppkoppling och smuttar på en espresso cortado.
När jag skickat iväg de viktigaste jobbmailen är det dags för brunch.
Solen skiner utanför fönstret, luften är krispig och doftar Utomlands.
Imorgon åker jag hem.
Idag kommer ingen åt mig.

Prayer for the weekend

Nej, om man skulle ta och resa bort i ett par dagar.

Nu ser vi till att ha en riktigt fin helg, okej?

Faktiskt inte alls vad jag behövde en dag som denna.



Jag var inte full igår.
Kanske hade jag blivit lite, lite snyggare på bild om jag varit det.

A-W-K-W-A-R-D.

Och så fick bildjäveln naturligtvis
representera hela kvällenStureplan.se.

Note to self:
Du blir bra på bild.
Ibland.
När du tar dem själv.
Du blir inte bra på vimmelbilder från hippa fester där du egentligen inte hör hemma.

Men trevligt, det var det. Och nyttigt.
Dessutom fick jag en bok. En bok jag verkligen, verkligen behöver.

So it's all good, egentligen.

(Bilden är tagen av Mathias Nordgren. Och det är inte hans fel att jag inte funkar på bild.)

Faktiskt precis vad jag behövde en dag som denna.





Aaaaw.
Tack,
Modette.

Ibland är ren och skär ytlighet en smula underskattad.

Om kraven på att supa och banta. Lagom.

Nu tycker jag att ni ska läsa och kommentera på min nya krönika, här.

SNELA?

Tack.

En dag idag också.

Idag har jag blivit tre fantastiska klänningar rikare utan att betala ett öre.
(Okej, de var min betalning för en dags jobb i somras. Trots min dokumenterade it-girl-status har ännu ingen kommit på den briljanta idén att sponsra mig med kläder. Skandal!)

Annars händer inte mycket.
Sitter på jobbet med tusen saker att göra.
Har en finne i ena ögonbrynet. Den gör skitont.
Har skickat in en krönika, kommer i
metro på fredag.
Letar i bildbyråer efter bilder på fotbollsfruar.
Kedjesnusar.
Föräter mig på clementiner.
Längtar tills ikväll, längtar ännu mer tills på fredag.
Ja, trots att ett flygplan är involverat.
Ibland är ett par timmars dödsrädsla (att flyga är onaturligt!!!) bara värt det.

Need a little time to wake up.

Jag är så trött.
Jag gör inget annat än jobbar och sover, och när jag försöker göra något annat - vad som helst - säger kroppen stopp. Direkt.
Jag har aldrig tidigare varit såhär trött. Min snälla husläkare får gärna använda blodproven jag lämnar till att förklara för mig vad det beror på.
Mina vänner irriterar sig på mig. För att jag inte hinner träffa dem, och när jag borde hinna så sover jag istället.
Om jag försöker se på tv somnar jag.
Om jag åker hem till en vacker kvinna för att äta middag somnar jag i hennes soffa och vaknar i en gästsäng nästa dag.

Nej, nu ska jag ta och blanda mig en lyxig sexsmoothie. Och hoppas att jag inte somnar med mixern på.

Tidigare inlägg Nyare inlägg